Skillingtrycket lever och har hälsan

Förr i världen var det närmast en självklarhet att stora händelser skulle förevigas i sång. När Abraham Lincoln sköts ner på Ford Theatre 14 april 1865 var även svenska skillingtryckskribenter snabbt ute på banan — redan två veckor senare framfördes Hans Henric Hallbäcks känsliga skildring av tragedin:

Har ni hört den förskräckliga händelsen?
Den är sann ty den hände just nu.
Att kungen av Nordliga Amerikat
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Tjolahopp tjang tjong falleladalla,
tjolahopp tjang tjong fallierej.
Att kungen av Nordliga Amerikat
blev skjuten, ja skjuten mitt itu.

Han gick ut för att se komedianterna
för det rogade Hans Majestät
Men inte kunde han väl tänka,
att han skulle bli skjuten just för det.

Jag måste säga att jag blev förvånad när jag upptäckte att sångens upphovsman slutade sina dagar som docent i estetik vid Lunds universitet. Den tämligen naiva tonen fick mig att tro att Lincolnvisan hade sett dagens ljus i någon särskilt ensligt belägen backstuga, men tydligen var detta allmogemåleri med presidentblod avsett som en parodi på skillingtrycksstil.

Nordmalingsdådet är i alla fall The Real McCoy — en gripande skildring av en brutal ångbåtsmaskinist och en restriktiv ölutskänkerska, komplett med efterföljande likskändning på Nordmalings kyrkogård:

Det var ej längesedan
Uppå en norrlandsbåt
Som maskinisten redan
Mot en har lagt försåt
Det var emot en qvinna,
Ångbåtens restauratris
Hon döden skulle finna
Af hat naturligtvis

Wid Kylörn maskinisten
Blev nekad öl vid land
Deraf kom hela tvisten
Och med en kraftig hand
Han skuffar restauratrisen
I böljans kalla famn
Hon dog och mordbevisen
Har träffat mannens namn.

(…)

Nordmalingskyrkogården
Nu hyser hennes ben
Och på den enkla vården
Man lade kransar sen
Men hör hvad sedan hände
Den döda qvinnans kropp
En niding liket vände
Hon drogs ur kistan opp

Fast hon låg kall på båren
(Jag ryser vid de ord)
Hon slets av hufvudhåren
Det värre var än mord
Men dertill ena handen
Den tvärs afhuggen var
Och i den mörka sanden
Den fanns hos offret qvar.

Man kunde tro att den här typen av sentimentala och sensationalistiska aktualitetsvisor försvann ganska snabbt efter nittonhundratalets gryning, men tydligen har de funnit en fristad inom amerikansk country — så sent som på sextio- och sjuttiotalen var det snarast rutin att snabbskrivande sedeskildrare skapade sånger om  de förskräckliga händelser som timade i Nordliga Amerikat och gav ut dem på skiva.

Dessa bålda entreprenörer skänkte oss inte bara en utan två ballader om bilolyckan vid Chappaquiddick som gjorde slut på senator Ted Kennedys presidentdrömmar — såväl Don Eddings Chappaquiddick Bridge (lyssna  HÄR) somVoices of Cape Cods olidligt smöriga The Ballad Of Mary Jo (Mary Jo var den unga kvinnan som dog när bilen körde av bron).

För den dåtidsintresserade kan vi även rekommendera Tom Lees något dunkla skildring av maffiaanstuckne transportarbetarbossen Jimmy Hoffas försvinnande 1975 —  Ballad Of Jimmy Hoffa — eller varför inte en sirapssentimental sång om en ung miljonärsdotter som har blivit kidnappad av symbiotiska befrielsefronten och börjar begå bankrån tillsammans med gärningsmännen — Al Cartwrights Patty (Pattys efternamn är förstås ”Hearst” om nån undrar).

Men den allra förskräckligaste händelsen under perioden var väl Mansonfamiljens bestialiska mord på Sharon Tate och hennes vänner, som countrynestorn Red River Dave skildrar så målande i sången The California Hippie Murders:

It was in the sixth decade of the twentieth century
when the hippie movement plagued our continent.
Living lives devoid of care, short of cash and long of hair
they were dropouts from the great establishment.

Oooh, the California hippie murders,
flashing knives and blood,
and the word ”pig” carved upon a young girls breast.
A mother pleading for her unborn son,
while they killed their victims one by one.
It was the worst crime in the annals of the west.

Their leader was evil,
accursed from his birth.
He hypnotized and mesmerized each girl.
With dope, sex and music
he invaded the earth,
preparing his kingdom, a hippie world.

Man kan möjligen diskutera det smakfulla i att skriva en sån här sång — och kanske ännu mer ifrågasätta det joddelsolo som utbryter mitt i splatterskildringen. Hans Henric Hallbäcks något malplacerade ”Tjolahopp tjang tjong falleladalla / tjolahopp tjang tjong fallierej” i Lincolnvisan får anses överträffat med viss marginal av den sentida skillingtrycksnickaren.

I likhet med artonhundratalets aktualitetsvisekompositörer utmärker sig inte countrysångarna främst genom nyansrikedomen i sin samhällssyn — skälet till att Hanoi Jane (dvs Jane Fonda) protesterar mot Vietnamkriget är t ex inte svårt att förstå enligt sångaren Leon Rausch:

Don’t listen to the man called Ramsey
and the girl called Hanoi Jane
both traitors to America
with communistic brains.

(…)

Jane called our POW:s [dvs krigsfångar] stupid and liars
but she has communistic ignorance on her brain.

Lika trosviss är den politiska analysen hos Warren Farren i låten Chicago 7, om de sju hippieledarna som åtalades efter kravallerna i samband med demokraternas partikonvent i Chicago 1968:

Seven hate-filled sons of Hades came to old Chicago town
and threatened they would do their best to tear Old Glory down.
Because of them the streets ran red and freedom hid her face
to think that native sons of hers would cause her such disgrace.

Well, though it would have been her right to strike the seven down
Dame Liberty said ”Harm them not, the answers must be found”.
Just why the heart of seven sons so blindly filled with hate
would bring destruction to the land, their brothers failed to say.

REFR: Take these seven sons of Hades,
mark them so the country knows
they made a deal with Satan
with a price tag on their souls.

(Hör hela sången HÄR)

För en del andra vittnen till händelserna i Chicago komplicerades bilden kanske en smula av den extrema polisbrutaliteten — till exempel det faktum att åtskilliga pressfotografer och journalister urskillningslöst mejades ner av batongerna — men Warren låter i sånt plotter skymma väsentligheterna: det faktum att Abbie Hoffmann et consortes har ingått en pakt med djävulen.

Samma politiska klarsyn verkar utmärka countryns ideologiska falang än idag — så sent som år 2007 åberopade countryrockaren Clint Black Hin Håles ondska som stöd för invasionen av Irak i en smått osannolik sång med titeln Iraq and I Roll:

You can wave your signs and protest
against America taking a stand,
the stands America’s taking
are the reason that you can.
If everyone would go for peace
there’d be no need for war.
But we can’t ignore the devil,
he’ll keep coming back for more.

(…)

Now it might be a smart bomb,
they find stupid people too.
If you stand with the likes of Saddam,
well, one might just find you.
Iraq, I rack ‘em up and I roll,
I’m back and I’m a hi-tech GI Joe.
I got infrared, I got GPS,
I got that good old-fashioned lead.

Okej — av ovanstående sång kan man kanske inte direkt dra slutsatsen att det moderna skillintrycket har hälsan — men lever gör det uppenbarligen …