Vardagens tragik

I saga och sång skildrar skalderna med förkärlek de stora händelserna i livet — de himlastormande passionerna, de skakande, livsavgörande ögonblicken.

Men större delen av våra liv levs i en betydligt mindre storslagen skala som poeterna sällan bevärdigas ägna sig åt — med några få, lysande undantag, vill säga.

Sångaren Kjell Höglund har under hela sin karriär med förkärlek återvänt till det lilla — för att nu inte säga mikroskopiska — livets patetik och tragik. En typisk Höglundstrof kan lyda:

Kökskranen vägrar sluta droppa
du hasar upp och värmer pulversoppa

(Ur sången Själens dunkla natt — titeln är förstås ett Hjalmar Gullberg-citat )

Men Höglunds magum opus i genren är utan tvivel klassikern Man vänjer sig där trubaduren kongenialt harvar fram ett ackompangemang bestående av  ackorden C och G7 (såvitt jag kan höra) samtidigt som han framför en tristessens låga visa, kliniskt fri från såväl rim som förkonstling:

När man kommer hem på kvällen
har man glömt att stänga fönstret
det är sot och smuts på fönsterkarmen, avgaser i rummet
man har glömt att köpa mat
fast inte har man just nån matlust, pressar i sig några mackor
man vänjer sig
man får vänja sig

(…)

Lakanen snor sig och blir fuktiga av svett
och nattens timmar är som gummiband
i väntan på glömskans sömn
så ringer väckarklockan
herrejävlar, denna pina, man orkar inte tvätta sig
dricker kallnat kaffe från igår
och ute är det kallt och mörkt och ruggigt och dimma
men man vänjer sig
man vänjer sig

Så blir det fredag alla fall, man super lite håglöst
och på lördan går man ut i parken, unnar sig en pizza
och på kvällen kommer gråten
det är skönt att våga bli förtvivlad
känna sig verklig
man köper lite porr i en tidningsautomat
och går hem och onanerar
det är outsägligt torftigt
men man vänjer sig
man får lov att vänja sig.

Det känns på något vis befriande att någon vågar skildra denna välbekanta vardagsuttråkning i så ohöljda ordalag — och fraser som ”pressar i sig några mackor” och ”unnar sig en pizza” har jag och en del av mina vänner använt som kodord för tillvarons tristare aspekter sedan åttiotalet, då vi först hörde Höglunds sorgesång

Även en firad hovsångerska som Margareta Hallin kan tydligen gripas av tristessens förlamande hand, vilket framgår av en sång med det aningen ironiska namnet  Min mysiga etta på söder, som börjar som en framgångssaga, övergår i isolering och penningproblem och utmynnar i  personlig katastrof (faktum är att jag pustade ut en smula när jag så sent som idag upptäckte att Hallin fortfarande är i livet och uppträder som sångerska — sången känns så självupplevd att jag inte kunde låta bli att undra över Margaretas öde  efter att ha hört slutet).

Som Margareta Hallins exempel visar kan det ibland vara svårt att dra en tydlig gräns mellan vardagens små förtretligheter och den stora och episka tragedin — ofta verkar de foglöst glida  ihop.

Vi kan göra samma iakttagelse när vi lyssnar på Annica Risbergs gripande schlager Hälsingborg 72, som inleds med att sångerskan förväntansfull anländer till färjeläget i Hälsingborg och under ett ödesdigert ögonblick underlåter att hålla uppsikt över sina väskor:

Hälsingborg sjuttiotvå sent på hösten
intill färjorna vid Öresund.
Var på väg söderut,
min utlandsdebut
och slappnade av en sekund …

En okänd förövare tillägnar sig frk Risbergs kollin och försvinner med dem:

Hälsingborg sjuttiotvå sent på hösten
blev ett nedrigt och fult sabotage.
Trots all stöldexpertis
ifrån stadens polis
så hittades inget bagage — SABOTAGE!

Väskstölden får oanade konsekvenser för sångerskan Risbergs framtida karriär:

Det man kallar ödet kan ha många små nycker
mig slog det hårt med besked.
Massor utav folk när någon människa knycker
väskorna som jag haft med.
Resplanen fick läggas ner.

Kom med tåget tillbaks hem till Stockholm.
Rak i ryggen men själen bar sorg.
Men trots alla besvär
en läxa man lär
av stölden vid färjornas torg — I HÄLSINGBORG!

… Sången utvecklar sig alltså till en skakande påminnelse om The Butterfly Effect — hur små händelser kan få snarast oöverskådliga följder — eller ska möjligen ses som Annica Risbergs motsvarighet till Marlon Brandos berömda monolog i filmen Storstadshamn: ”I coulda been a contender …”

Ja — för att nu inte avsluta på detta dystra vis vill jag passa på att framhålla att vardagen även bjuder på många små glädjeämnen — eller som Kjell Höglund sjunger i sången med samma namn: ”Jag hör hur dom ligger med varandra i våningen ovanför”.