En äventyrlig afton i den tvivelaktiga smakens tecken

Love Antell och Beata Harryson framför Johnny Bode-klassikern När atombomben kommer och kongenialt apokalyptisk feststämning uppstår i lokalen. Man kan se överdelen på  mitt entusiastiskt guppande huvud cirka femtiosju sekunder in i klippet.

Igår var jag en smula konvalescent efter lördagskvällens prövningar, men idag är jag beredd att avslöja vad som egentligen tilldrog sig på Kulturhuset Oceanen vid Stigbergstorget när det stora Bodejubileet avfyrades.

Jag anlände strax efter sex, väpnad till tänderna med brända CD:s. Insläppet började inte förrän sju så lokalen var rätt ödslig — framme på scenen soundcheckade Love Antell, Beata Harryson och Bordellorkestern. Medan jag försökte utforska DJ-anläggningens mysterier kom en dam i sjuttioårsåldern fram till mig och presenterade sig med de svårförglömliga orden:

”Det är jag som är bordellmammas dotter.”

Vi vet ju alla att det är Lillemor Dahlqvist som sjunger på Bordellmammas visor — Johnny Bode hade älskvärdheten att avslöja det för hela världen tämligen snart efter att skivan hade släppts.

Men Lena Junoff — som damen framför mig på Oceanen hette — hade klarat sig bättre. Hon kunde länge dväljas under anonymitetens osynlighetsmantel. Och just ikväll hade hon tydligen bestämt sig för att slutgiltigt träda fram i offentligheten som Bordellmammas avkomma. Hon berättade för mig att hon hade gjort sig av med skivan för många år sedan — ”Jag ville inte ha den hemma” — och därför varit tvungen att lyssna till sig själv på U-tube för att friska upp minnet av sina skabrösa sånginsatser.

Klockan sju började insläppet och jag satte igång med att spinna heta vax. Ganska snart stod det klart att Gustaf G:s farhågor om att konserten inte skulle bli slutsåld var tämligen ogrundade — lokalen fylldes till bristningsgränsen. Demografiskt sett var det en rätt udda samling som skuffades i baren — de två befolkningsgrupper som var påtagligt överrepresenterade var punkare och pensionärer.

Till min glädje kunde jag konstatera att åtminstone fem av bloggens trognaste kommentatorer var på plats. Och ännu gladare blev jag när jag lyckades spela åtminstone  en Hilmer Borgerling-låt som Fredrik Tersmeden aldrig hade hört förut — Heja Gunder, en hyllning till den oslagbare Hägg-löparen: ”Nu ditt namn i eterns vågor svingar / från publiken jubelropen klingar / HEJA GUNDER!/Du är häggen som slår ut på höst och vår!”

Konsertprogrammet var fullspäckat, men i pauserna mellan uppträdandena skohornade jag in så mycket bakelitpop jag kunde.

Av någon anledning har kvällens händelser en tendens att flyta ihop en smula i mitt minne — här nedan följer i alla fall ett antal av höjdpunkterna i någotsånär kronologisk ordning:

Den svenska dragspelsjazzen lever och har hälsan. Här ovan ser vi Nisse Linds och Erik Franks främsta nu levande arvtagare, de underbara Bröderna Trück. Och till höger på bilden stuffar Ingemar Norlen, Bodeexperten framför andra, loss med Anna-Lena Lodenius.

Lillemor Dahlqvist gör en inspirerad tolkning av Johnnys största trettiotalshit En herre i frack. Låten har löpt i evighetsslinga i min hjärna sedan dess …

En av kvällens små malörer — de vansinniga apdvärgarna har lyckats rymma och kastar bananer på sin skötare.

Lena Junoff sjunger Jag är bordellmammas dotter. Vid gitarren ser vi Bodesällskapets Torvid Jorbring.

Allsång med hela kvällens artistuppbåd — från vänster ser vi Beata Harryson, Mattias Enn, Lillemor Dahlqvist, Bröderna Trück och Love Antell. Vad Love och Bröderna Trücks Eleonore Larsson stirrar så förvånat på lär vi dock aldrig få veta.

Uppriktigt talat vet jag inte riktigt vad det är som händer på bilden ovan. Det ser ut som om Lillemor Dahlqvist försöker strypa Love Antell medan Mattias Enn och Bröderna Trück applåderar tilltaget.

När de sista tonerna förklingat vacklade jag och några från Stockholm hitresta vänner iväg nerför Stigbergsbacken för att ha lite stillsamt gum- och gubbhäng i TV-rummet på deras vandrarhem. Festen var över, och det var dags att vila våra utpartajade, femtioplussiga kroppar.

Vi hade dock inte suttit länge i TV-rummet förrän Love Antell, Beata Harryson och Bordellorkestern — som tydligen bodde på samma vandrarhem — vällde in och en smärre akustisk spontankonsert utbröt — bland annat framförde Beata H en finstämd tolkning av Zarah Leander-klassikern Sång om syrsor, och Fredrik af Trampe sjöng Kjell Höglunds Man vänjer sig med stor brio.

Sedan förvånade Love mig och Martin Kristenson genom att berätta att han fått namnet till sitt band Florence Valentin från en uppräkning av Bodepseudonymer i Martins artikel om schlagersångaren på Stupidos webbplats — en något oväntad återkoppling.

Klockan närmade sig väl tre när jag tämligen trött och rusig tog farväl av gänget i TV-rummet och raglade ner på vandrarhemmets innergård. Först när porten upp till rummen slagit igen insåg jag att det krävdes nyckel för att låsa upp porten ut till Stigbergsliden. Jag var fången på innergården.  Det vill säga — det var jag ju egentligen inte, men all denna retromusik hade på något vis förflyttat mig i tiden till en punkt före 1997, så jag tänkte inte ett ögonblick på att folk faktiskt har mobiler nuförtiden.

Jag har lite svårt att begripa varför jag hejdade mig halvvägs i min klättring för att ta det är fotografiet. Men det gjorde jag uppenbarligen.

Istället började jag — iförd kostym, skjorta och slips — att klättra uppför den synnerligen leriga och regnhala sluttningen upp mot Masthugget. Efter en rejäl inledande vurpa nyktrade jag till en aning och lyckades tillryggalägga cirka tjugofem branta meter genom att krampaktigt klamra mig fast vid trädstammar, slyn och små strategiskt placerade stenblock.

Sedan lullade jag längs den långa svängda gatan ner till Stigbergstorget och spårvagnshållplatsen, där jag — genom en lycklig slump — sammanstrålade med ett band av trötta, men synnerligen nöjda arrangörer som just hade städat färdigt i festlokalen. Under spårvagnsresan försåg de mig sedan med det senaste snaskiga skvallret från festen innan vi skildes åt vid Brunnsparken. En afton av succéer,  snusk  och skandaler — helt i mästarens anda — var till ända …