I det fjärran Rakastan

mina_soitan_sinulle

Ibland finns det ett märkligt glapp mellan mentalgeografiska och fysiska avstånd. Varken Norge eller Danmark uppväcker någon starkare känsla av exotism hos mig,  men vårt tredje grannland känns betydligt mera avlägset på alla sätt — temperamentsmässigt, historiskt, ja, rentav geografiskt — det är som om en Asiens sista utpost har lyckats förirra sig hela vägen upp till Bottenviken. 

Det blir på något vis särskilt tydligt om jag lyssnar  våra grannländers femtio- och sextiotalsschlagers. När Wenche Myhre tillkännager att det kommer sne och att guttarna krysser i skidespor   låter hon minst lika äppelkäck, obekymrad och renskrubbad som Britt Damberg eller Siw Malmquist. Men så snart som till exempel Brita Koivunen eller Tamara Lund öppnar munnen förflyttas jag till ett helt annat landskap — dystrare, vildare, men också mera levande och oförställt. 

En annan sak som slår mig är att finsk schlager  inte bara är mycket mer uttrycksfull än sin svenska motsvarighet, den håller av någon anledning även betydligt högre musikalisk kvalitet: bättre sångare, bättre arrangemang, bättre musiker.

Fast mest centralt är kanske att den verkar tämligen fri från det knappt kamouflerade förakt  man ofta anar i svensk schlager, vars textförfattare och kompositörer verkar utgå från Stikkan Anderssons första axiom   ”1) folk är inte så dumma som man tror, de är dummare”. Nu begriper jag förstås inte så mycket av texterna på finska schlagers annat än att ”rakastan” betyder kärlek, så det är ju tänkbart att texterna är lätt imbecilla även i vårt östra grannland, men något får mig att tro att de oftast har en rättframhet som motsvarar det övriga musikaliska uttrycket.

rakkaustaysikuu_rl

En av giganterna inom den finska populärmusiken är Olavi Virta (1915 – 1972) — här i Sverige har vi ingen manlig sångare av motsvarande resning, så vitt jag kan komma på. Virta sjöng in sexhundra sånger mellan 1939 och 1966, många av dem förstås tungsinta tangos, men även jazz och olika slags schlager — och hans röstbehandling och känsla är helt fantastisk nästan hela vägen till slutet (1962 åkte han tydligen fast för rattfylla vilket i princip gjorde slut på karriären). 

dd39475796

I början av femtiotalet var Virta även en av medlemmarna i den något bisarra konstellationen Kipparikvartetti (Skepparkvartetten), som låter lite som den tyska tjugotalsgruppen Comedian Harmonists, fast med mera kräksång och sisu (han står längst ner till höger på bilden ovan).

Och om inte det ovanstående räcker för att blötlägga er nyfikenhet kan jag ju också tala om att finnarna långt fram i modern tid envisades med att översätta och spela in covers på pop- och rocklåtar — och till exempel Fredis  Elää mä sain (Stayin’ Alive) eller Kai Hyttinens version av Paint it Black (som heter — vad annars? — Mustaa) är lyssningsupplevelser av rang — för att nu inte tala om Ankis tolkning av Kinks You Really Got Me (Paha Tyttö).

37 svar to “I det fjärran Rakastan”

  1. Oskar Says:

    Comedian Harmonists har hört till mina favoriter ända sedan jag i åttan hörde ”Wochenend und Sonnenschein” i en dokumentär om andra världskriget. Det har ingenting med finsk schlager att göra, men jag blev bara så glad att någon nämner dem. Vad gäller finsk populärmusik har jag svårt att tänka mig att en text skriven på ett språk med 15 kasus någonsin kan bli dålig.

  2. David Says:

    Oskar: Själv anser jag att Comedian H:s insjungning av Cole Porters Night and Day / Tag und Nacht — jag tror att det finns både en engelsk och en tyskspråkig version — är en av de vackraste sånger som finns — särskilt passagen där basen sjunger melodistämman.

    Jag tror det kom en tysk spelfilm som handlade om Comedian Harmonists och deras tragiska öde för några år sedan, men jag har inte lyckats hitta den. (Gruppen splittrades ju efter att en välbekant samling idioter tagit makten 1933 — den judiska delen flydde till USA och kvarvarande medlemmar fortsatte turnera under det nya namnet Das Meister Sextet).

    Tillägg: Jag vet inte om C H är särskilt populära bland serietecknare, men jag minns att Art Spiegelman talade varmt om gruppen när han besökte bokmässan för ett antal år sedan …

  3. J-h:n Says:

    En effektiv påminnelse om hur på samma gång nära och fjärran Finland ligger får man när man på antikvariat hittar gamla böcker på svenska där det tryckta priset står angivet i rubel.

  4. David Says:

    J-h:n: När jag åkte till Leningrad 1985 passerade vår buss över ett mycket ödsligt Karelen där det fortfarande verkade ligga kvar skrot från vinterkriget — rostig taggtråd, halvt igenvuxna gamla skyttegravar — och sedan kom vi till den sovjetiska staden Viborg, vars busstation fortfarande var full av uråldriga skyltar på svenska …

    Oskar: ”Några år sedan” betydde tydligen elva år sedan — jag börjar få en sant stofil tidsuppfattning — 1997 kom filmen:

    http://www.imdb.com/title/tt0128133/

  5. Mikko Says:

    Konstaterar med glädje att Spotify kryllar av Olavi Virta-hits och högar av finsk tango och humppa som väntar på att avnjutas.

  6. Bengt O. Says:

    Märkligt, jag har alltid hört dem kallas ”Comedian Harmonies” men ser på Google att båda varianterna finns. Sedan många år finns ”Max Raabe und das Palastorchester” som jobbar i liknande stil. Stor succe i DE och A. Se t.ex.

    eller ännu hellre

  7. Oskar Says:

    Max Raabe understiger dock Comedian Harmonists i musikalisk kvalitet. Men hans tolkningar av hitlåtar från helt andra genrer, som Britney Spears ”Oops, I did it again”, är rätt kul.

  8. Bengt O. Says:

    @Oskar. Du kan väl ha rätt. Ändå blir jag på något sätt uppmuntrad av att Max Raabe und das Palastorkester kan fylla hus och hallar i Wien och regelbundet bli inbjudna till teveshower i tysk och österrikisk teve. I Sverige skulle det aldrig gå. Tänk om några skulle försöka sjunga som Kvartetten Synkopen! För det första skulle ingen komma och lyssna, för det andra skulle dom bli anmälda direkt till kränkningsombudsmannen om de t.ex. sjöng ”Kafferepet.”

  9. anne-marie Körling Says:

    Oj så många låtar jag skulle vilja höra på finska, norska och danska efter att ha läst här – smörsångare från Finland exempelvis. A-M

  10. David Says:

    Oskar och Bengt: Jag kan inte komma på någon som är bättre än Max Raabe på att imitera tjugotalets sångstil — dessutom har han ett väldigt illusoriskt tyskt trettiotalsutseende, vilket kanske inte nödvändigtvis är en positiv egenskap. Det är nästan så att man befarar att han närsomhelst ska utbrista i ett ”Ve haff vays to make you sing”. Musikaliskt är han väl annars lite ojämn — men en del låtar, som den helt fantastiska tjugotalsversionen av Queens We are the Champions, hör till det bästa som gjorts i genren. Även ångjazzversionen av Princes Kiss förtjänar ett hedersomnämnande. Och hans Loungesångarsmöriga tolkning av Barbie Girl.

    Bengt O: ”Och fru Molin!” — även om jag kanske anser att Comedian Harmonists påminner mera om Wiggerskvartetten — en annan sorgligt bortglömd svensk sångkonstellation.

  11. Pidde Says:

    Hm. Bolaget som enligt affischerna producerat filmerna ovan heter SF. Svenska SF finns även i Finland, men heter där FS, av någon anlednig. Är FS månne samma bolag som gamla SF, eller kallar man sig FS för att inte förväxlas med SF?

  12. Olov H Says:

    Och missa inte Topi Sorsakoski eller Tapio Rautavaara heller.

  13. David Says:

    Pidde: Ja man kan väl inte ostraffat ta ifrån finnarna bokstavskombinationen ”SF”.

    Olov H: Tack för tips — du verkar ju ha bra koll på periodens schlager, med tanke på dina inpass om Edoardo Vianello och annat …

  14. Fredrik T Says:

    En annan tysk nutidscrooner som fuller väl kan mäta sig med Max Raabe såväl till tidstypisk sångstil som dito utseende är Henry De Winter:

  15. Fredrik T Says:

    Och så har vi ju Tjeckiens multibegåvade hornbågsbeprydde Ondřej Havelka:

  16. David Says:

    Fredrik T: Tack för goda tips! Särskilt Ondrej Havelka — översta YouTubelänken fick mig att skratta högt — superb sång och lysande rockvideo i Tjeckiens svar på Dead Men Don’t Wear Plaid-stil … Sen gör det ju inget att Ondrej ser ut som en vetenskapsman i ett Tintinalbum som Rascar Capacs mumie just tänker kasta en kristallkula på …

  17. Ahrvid Engholm Says:

    Finsk schlager har nog sitt svårmod från a) det dystra i att bo granne med Ryssland, och b) den känsla av hopplöshet man måste känna när man skall skriva sångtexter i ett språk som har ett snitt på så där 14 bokstäver/ord. Då måste man skärpa sig. Det är nog inte enkelt att slänga iväg ett trivialt hjärta-smärta-tra-la-la på finska.
    Förresten var det till för ett par år sedan att något som var omöjligt skulle ”hända när Finland vinner Eurovisionsschlagferfestivalen”.
    Men i övrigt är finnarna förvånansvärt mycket som vi svenskar. Samma mobiltelefner, samma skog, samma Finlandsfärjor och Finnkamper. Musdiken är dock litet annorlunda.

    –Ahrvid

    Ps. Siw Malmquist var ju gift med en finländare. Spelade in schlagers på finska t o m!

  18. Fredrik T Says:

    Roligt att Du uppskattade länkarna David!

    Ondrej Havewlka ”upptäckte” jag när jag var i Prag för ett antal år sedan, tyvärr dock icke genom att få uppleva honom livs levande utan bara på skiva. Till min glädje har jag sedermera konstaterat att han är flitigt förekommade på ”tuben” och nedanstående klipp låter honom kanske komma till ännu bättre rätt än i flera av dem jag postade ovan (det kommer från en konsert kallad ””How jazz was born and reached Bohemia”, vilken man sannerligen gärna suttit i publiken vid):

  19. Fredrik T Says:

    Och här ett mer ”low down” nummer från samma föreställning:

    (Ber om ursäkt för detta länkbombande men karln är bara så o-ut-sägligt bra!!!!)

  20. Civilingenjör P Johansson Says:

    Ja, och så har vi flygekorrar också.

  21. charlotte Says:

    Självklart är de underbara finska tangosarna ackompanjerade av underbar lyrik! Det är som i ett sagoland –

    Ack, om jag blott en enda gång fick flyga över dit.

    Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit.

    Men utan vingar som jag är, så får jag hållas här.

    Blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där.

  22. Martin R Says:

    En kompis till mig har en samlingsskiva med Uriah Heep-covers på finska inspelade av minst femton olika band.

  23. Fredrik F Says:

    Nu är det långt efter jul, då denna tråd var uppe. Men när man pratar om Brita Koivunen och Tamara Lund måste jag göra ett utrop för Laila Kinnunen, som sjunger bättre än bägge två. Hon var Finlands Siw Malmkvist men hade mörk och stark röst som Brita Borg.

    Hon borde ju ha sjungit på svenska eftersom hon var krigsbarn i Trelleborg under kriget och kunde bra svenska, eller åtminstone skånska. När hon sjunger vanlig nordisk smörschlager, ”Dansevise” och ”Förälskad i Köpenhamn”, på finska, förädlar hon dem till stor dramatik.

    Och när hon sjunger vanlig dumschlager som ”From Russia With Love”, på finska, hör man hur vemodigt det känns att sitta fast mitt emellan öst och väst.

    Annars är det väl så att tangomusik blev oerhört populärt i Finland på 1950-talet just för att man tyckte det speglade något av de olyckliga känslor folk hade kvar efter kriget. Men sedan är det väl något annat också som gjorde att finsk populärmusik var av hög klass, om den nu var det. Att musikmarknaden var mindre, så att de som skötte den var riktiga musiker, inte kommersiellt sinnade gubbar som Stikkan?

  24. David Says:

    Fredrik: Jo då, jag räknar mig till Laila Kinnunens tillskyndare — och har hennes From Russia With Love i mp3-spelaren. Har dessutom för mig att hon figurerade i den där dokumentären om Roger Moores äventyr i Norrland som sändes i mellandagarna i riksradion — RM hade haft ett supagille tillsammanms med Laila K (ett artistnamn som jag tror att hon borde undvika). Korrigera mig gärna, för större delen av dokumentären hörde jag bara återbärättad.

    Apropå upptagna artistnamn har jag dessutom You Only Live Twice (Ei aina käy niin kuin haaveillaan) med en finsk artist som heter Carola. (Apropå låttiteln — finnarna verkar nästan lika besatta av Tage Erlanders fru som svenska förortsgangsters: ”Jiddra inte shunnen — Aina kommer”.

    Både Laila K och Carola är betydligt bättre på finska.

  25. Fredrik F Says:

    Ha ha. Visst är de det.

    Carola Standertskjöld är en annan sångerska som gärna skulle ha kunnat sjunga på svenska om bara de finska skivbolagen hade trott att det gick att sälja. Att Laila K söp en del är väl offentligt nu när en tjock biografi om henne kommit ut. Men inte värre än alla de där tangosångarna skulle jag tro. Det gäller alla finska hjältar verkar det som: det ingår i myten att de är så genialiska så att de måste supa. Eller för att. Eller trots att. Supa i vilket fall.

    Och med lite fantasi skulle man nog kunna få sångtiteln att betyda ”Aina går inte så som man skulle vilja”. Annars betyder det ”Det går inte alltid som man tänkt sig”.

  26. Tapani Says:

    Det är korrekt att Laila Kinnunen var krigsbarn i Skåne, det var i Simrishamn, inte Trelleborg. Hon fick som många av oss krigsbarn, som förlorar finska språket problem när hon kom tillbaka. Mobbning i skolan var mycket vanligt, dels för att vi till en början inget förstod, sedan för att vi började tala finska med skånsk brytning. Hela situationen att ha varit krigsbarn blev för många oerhört traumatisk. Alla kunde inte bearbete det eller skjuta det från sig. Laila var en av dem. Hennes idiom blev bättre men skånskan kunde ibland bryta igenom. Om hon drack var det inte för att leva upp till någon finsk hjältemyt, enligt Fredriks osedvanligt korkade kommentar.
    Det var mycket starkt av henne att ge sig in i en så offentlig karriär som schlagerbranschen var och är.

    Siw Malmqvists var som nämnts gift med Lasse Mårtenson en kort period. Han är fortfarande aktiv som underhållare i Finland. Även Lasse var (tillsammans med sin bror Stig) krigsbarn några månader i Västervikstrakten och bodde då på det av STIM ägda slottet Helgerum tillsammans med 14 andra musikerbarn från Finland. Lasse var ju finlandssvensk och hade aldrig språkproblem. Han fick fungera som tolk åt kamrater när de gick en termin i en svensk skola.

  27. Fredrik F Says:

    Nej nej, det är att korkade människor sprider historier om ”supagillen” som beror på att det finns en finsk hjältemyt där sådant ingår. Den myten dyker upp i praktiskt taget alla de många filmer om finska hjältar som gjorts de senaste åren, den om Tapio Rautavaara, den om Matti Nykänen o.s.v. För Laila har jag inget annat än ren och skär beundran, inte minst för hennes språkgeni. Hon sjöng väl på flera andra språk än finska ibland också?

  28. Tapani Says:

    Jag ber om ursäkt Fredrik – kunde inte läsa rätt innantill. Förlåt min korkade anmärkning och ett ogenomtänkt påhopp!

  29. Fredrik F Says:

    Nej nej, på bloggar ska man alltid ha rätt även om man har fel. Det var värt besväret att få läsa om finska krigsbarnsupplevelser, som jag vet kan vara smärtsamma. Själv blev jag bara glad när jag såg en film om Laila K på tv, på återbesök i Simrishamn, pratande utmärkt skånska. Hon är Finlands Monica Zetterlund — man intresserar sig inte för henne för hennes privata sorger utan för vad hon åstadkom trots dem. Tänk vad hon kunde ha gjort om hon hade börja spela teater också.

  30. Urban Says:

    Det är lite off-topic men jag hoppas att folk har kommit sig för att uppleva den finska disco-vågen på youtube.
    Blev igår varse att där finns en kurs av UR-typ. Sök på finnish disco så får ni se. Klart charmerande.

    Och för de som inte sett den: NMKY (YMCA), eventuellt ganska nära sitt religiösa ursprungssammanhang: http://se.youtube.com/watch?v=QWB2e75BQuw&feature=related

    (Samma gäng gjorde tydligen lite annat också som finns bland relaterade länkar.)

    U.J.

  31. Urban Says:

    Hoppsan. Det där andra med gruppen Gregorius var visst skoj. Men NMKY var nog på riktigt.
    (Återigen visar det sig att man ska forska färdigt innan man påstår något.)

    U.J.

  32. Johan Says:

    Jag vet inte riktigt om jag kan hålla med det du skriver om ett ”kamouflerat förakt” i svenska schlagertexter som skulle saknas i de finska. Jag tycker nog att det finns stor bredd i båda språkens schlagertexter. Kanske kan man säga att det finns dansbandsrim, bryggromantik och Ramelska klurigheter på båda sidor om Ålands hav.

    Textförfattare skrev, ibland av inspiration, ibland för att de behövde pengar, och vissa texter råkade helt enkelt slå an. Det finns underbara melodier som fått precis lika imbecilla texter som i resten av världen, och som ändå blivit långlivade landsplågor. Men kanske är det ändå så att den finska publiken lättare tar till sig avancerat poetiska texter än den rikssvenska?

    Däremot tror jag att du har helt rätt när du skriver att 50- och 60-talsinspelningarna håller en högre kvalitet med bättre arrangemang, musiker …och kanske också sångare. Varför? Ja, det är en intressant fråga. Att det skulle varit så enkelt att Lidandet och Fattigdomen skapade God Konst, det tror jag inte alls på! Men däremot kanske man i Finland kunnat hålla den tradition levande som Nazisterna lyckades ta kål på i det mesta av resten av Europa. Commedian Harmonists är ju bara ett exempel av många!

  33. Fredrik F Says:

    Min teori är förstås att den finska marknaden var liten, vilket innebar att den inte var så lönsam, vilket innebar att det inte fanns utrymme för en sådan strömlinjeformad produktion som Stikkan Anderson införde i Sverige. Hör man svensk schlager från 1930- och 1940-talen kan man tycka vad man vill om sångerna och texterna, men nog märker man att det var gediget kunniga musiker som spelade och arrangerade? Ja, en del, som Dajos Bela och Hans Binang, kom förstås från Tyskland, vad nu det kan ha med saken att göra.

  34. Finsk hindifilm « David Nessle Says:

    […] (En tidigare bloggtext om finsk schlager finner den hugade här.) […]

  35. Tjeckpoint Charlie « David Nessle Says:

    […] klassiska tjeckiska filmstjärnor. (Den här videon länkade Fredrik Intervallsläden till i en kommentar för några år sedan och gjorde mig på så vis uppmärksam på denna […]

  36. Marcus Says:

    Hej David!

    Vad kul att det finns andra serietecknare som tycker om finsk schlager, tango, etc. Och som skriver om det. Detta inlägg är en av få svenska internetreferenser som dyker upp när man googlar Brita Koivunen.

    Sen jag träffade min finska kärlek har jag av givna skäl börjat intressera mig för finsk musik, inte minst just schlager och tango, osv. Jag älskar verkligen Brita Koivunen, hon är så förbannat bra, vilken timing, känsla, med vilken lätthet hon tycks ta sig igenom alla låtar! Och Laila Kinnunen förstås, som sagt en motsvarighet till Monica Z. Vieno Kekkonen är också en favorit. Som du säger tycks det ha varit en omfattande mängd oerhört duktiga musiker och sångare i Finland som kanske inte motsvarades i samma grad i Sverige, även om vi visst haft/har vår beskärda del. Sverige lyckades aldrig ta till sig tangon, som nämndes ovan var det kanske beroende på skillnaden i kynne och erfarenheter. Jag upplever precis som du Finland som kulturellt i stora delar mycket annorlunda jämfört med Sverige. Trolligen har väl närheten till Ryssland spelat roll, samt givetvis det faktum att man drabbades av kriget.

    Mvh

    Marcus Nyblom

  37. David Says:

    Marcus: Det här med serietecknare och deras gemensamma musiksmak är en aning mystiskt. När jag började lyssna på stereotestskivor i början av nittiotalet hade jag ingen aning om att de ansågs tilltala serietecknare särskilt mycket — det läste jag mig till flera år senare i en bok om Incredibly Strange Music.

    Sedan dess har jag vant mig vid att se Matt Groening dyka upp och strö lovord kring sig i alla dokumentärer om mina gamla idoler …

    Och för några år sedan började jag alltmer intensivt lyssna på sällsamma covers på sextiotalslåtar från jordens alla hörn och gladde mig åt musikupplevelser som Bill Haleys Hasta luego, cocodrillo eller Beach Boys Buenas Vibraciones (för att nu inte tala om all underbar sextiotalspop från Singapore och Hong Kong där klassiska låtar av Turtles, Beatles och Monkees ständigt uppstår i nya spännande sinologiska skepnader). Samtidigt gratulerade jag mig förstås till det obegripligt exklusiva i min musiksmak.

    Döm alltså om min förstörtan när jag häromdagen såg ett SImpsonsavsnitt från ca 2007 där Comic Book Guy får konkurrens av en ny serienörd — av den där den nya sorten som har en flickvän i mangakläder och som genast demonstrerar sin hippa ironi genom att spela Tom Jones-covers på koreanska. Jag kände mig tämligen träffad — och insåg ännu en gång att jag följer trender även när jag tror att jag är som mest unik i mina kulturella förehavanden.

    Så det är kanske samma sak med äldre finsk musik och svenska serietecknare (handen på hjärtat — vem kan motstå ett land där Chattanooga Choo-Choo förvandlas till ”Ukkopekka Uu-uu”?)

    I alla fall förefaller finsk schlager vara oemotståndligt för svenska serietecknare med ovanligt täta och murriga skrafferingar …

Lämna en kommentar