I det fjärran Rakastan

Ibland finns det ett märkligt glapp mellan mentalgeografiska och fysiska avstånd. Varken Norge eller Danmark uppväcker någon starkare känsla av exotism hos mig,  men vårt tredje grannland känns betydligt mera avlägset på alla sätt — temperamentsmässigt, historiskt, ja, rentav geografiskt — det är som om en Asiens sista utpost har lyckats förirra sig hela vägen upp till Bottenviken. 

Det blir på något vis särskilt tydligt om jag lyssnar  våra grannländers femtio- och sextiotalsschlagers. När Wenche Myhre tillkännager att det kommer sne och att guttarna krysser i skidespor   låter hon minst lika äppelkäck, obekymrad och renskrubbad som Britt Damberg eller Siw Malmquist. Men så snart som till exempel Brita Koivunen eller Tamara Lund öppnar munnen förflyttas jag till ett helt annat landskap — dystrare, vildare, men också mera levande och oförställt. 

En annan sak som slår mig är att finsk schlager  inte bara är mycket mer uttrycksfull än sin svenska motsvarighet, den håller av någon anledning även betydligt högre musikalisk kvalitet: bättre sångare, bättre arrangemang, bättre musiker.

Fast mest centralt är kanske att den verkar tämligen fri från det knappt kamouflerade förakt  man ofta anar i svensk schlager, vars textförfattare och kompositörer verkar utgå från Stikkan Anderssons första axiom   ”1) folk är inte så dumma som man tror, de är dummare”. Nu begriper jag förstås inte så mycket av texterna på finska schlagers annat än att ”rakastan” betyder kärlek, så det är ju tänkbart att texterna är lätt imbecilla även i vårt östra grannland, men något får mig att tro att de oftast har en rättframhet som motsvarar det övriga musikaliska uttrycket.

En av giganterna inom den finska populärmusiken är Olavi Virta (1915 – 1972) — här i Sverige har vi ingen manlig sångare av motsvarande resning, så vitt jag kan komma på. Virta sjöng in sexhundra sånger mellan 1939 och 1966, många av dem förstås tungsinta tangos, men även jazz och olika slags schlager — och hans röstbehandling och känsla är helt fantastisk nästan hela vägen till slutet (1962 åkte han tydligen fast för rattfylla vilket i princip gjorde slut på karriären). 

I början av femtiotalet var Virta även en av medlemmarna i den något bisarra konstellationen Kipparikvartetti (Skepparkvartetten), som låter lite som den tyska tjugotalsgruppen Comedian Harmonists, fast med mera kräksång och sisu (han står längst ner till höger på bilden ovan).

Och om inte det ovanstående räcker för att blötlägga er nyfikenhet kan jag ju också tala om att finnarna långt fram i modern tid envisades med att översätta och spela in covers på pop- och rocklåtar — och till exempel Fredis  Elää mä sain (Stayin’ Alive) eller Kai Hyttinens version av Paint it Black (som heter — vad annars? — Mustaa) är lyssningsupplevelser av rang — för att nu inte tala om Ankis tolkning av Kinks You Really Got Me (Paha Tyttö).