Kalle och lovordsfabriken

 

Som bloggens alerta läsare kanske redan märkt dök inte den utlovade DN-artikeln upp den här söndagen heller. Jag har lärt mig min läxa — jag ska försöka avhålla mig från att avisera tidningsartiklar och liknande i förväg — man vet aldrig hur länge de fastnar i olika papperskvarnar.

I gengäld har Kalle Lind publicerat en mycket välvillig och insiktsfull recension av Proggarens stora röda på sin blogg (läs HÄR). Om övriga anmälningar är hälften så positiva och fjärdedelen så pålästa kommer jag att känna mig helt nöjd med bokens mottagande.

När jag sitter ensam på min kammare och försöker få till det svävar det ofta något slags fantombild över ritbordet — Den Idealiska Läsaren. Jag föreställer mig en person som lägger märke till allt,  förstår alla referenser och händelsevis råkar ha en humor som är nära besläktad med min egen.

Jag blir alltid lika glad när jag upptäcker att de här läsarna inte bara är något slags sjukligt inbillningsfoster — frammanat av nattvak och deadlinefrustration — utan faktiskt finns i sinnevärlden.

När det gäller proggreferenser är Kalle Lind nästan en överkvalificerad idealläsare av Proggaren; han har ju just givit ut den synnerligen underhållande  Proggiga barnböcker — ett storartat uthållighetsprov där han tvingat sig igenom i princip hela Hcf- och Hcg-hyllorna i sjuttiotalsbiblioteket.

När jag nyligen sträckläste denna kunnigt kåserande volym  konstaterade jag  att Kalle tillgriper samma Runebergcitat för att beskriva sitt förhållande till proggen som jag använde här på bloggen för några månader sedan. Men medan jag skriver ”Något tålde de hedras ändå, men mera att skrattas åt” så behåller KL originalets vändning: ”Något tålde de skrattas åt, men mera att hedras ändå”.

I övrigt är vi tämligen överens, tycker jag det verkar som …