Archive for the ‘Skamlös reklam’ Category

Samlade snedtankar

juni 27, 2017

snedtankt-med-kalle-lind

Som ni märker händer det inte så mycket på den här bloggen — och inte heller i mitt övriga offentliga liv. Jag ägnar fortfarande huvuddelen av min vakna tid åt tre just nu tämligen trotsålderstrilska tvåochetthalvtåringar. Jag och min vän Muralgranskaren twittrar en del, men mer än så blir det oftast inte.

Enda gången jag egentligen sticker ut näsan i offentligheten nuförtiden är när jag medverkar i Snedtänkt — Kalle Linds suveränt spirituella och allmänbildande podd. Jag har i dagsläget deltagit fyra gånger (vilket är mer än någon annan utom vissa Östermalmsgrevar kan skryta med).

För mig är det alltid en högtidsstund. Jag får tala i tungor om ett ämne som engagerar mig — med en synnerligen skicklig och påläst interlokutör vars kunskaper överlappar och kompletterar mina egna, vilket ju inte alltid är fallet när man kommer in på sina mer sparsmakade specialintressen.

Dessutom får jag komma ut och lufta mig en smula, vilket — som sagt — inte hör till vanligheterna. En rätt betydande procent av mitt umgängesliv utanför lägenhetens väggar de senaste åren har därför kommit att spelas in och bevaras till eftervärlden.

Ofta (okej då — tre fyra gånger) har det hänt att folk i min omgivning klagar över att de inte har lyckats hitta mina gamla Snedtänktavsnitt, och jag har själv noterat att det känns rätt mycket som att gå baklänges i en rulltrappa att försöka klicka sig fram till dem på SR:s hemsida.

Därför har jag samlat ett gäng direktlänkar nedan, utstofferade med konsumentinformation för att det hela i svag belysning ska påminna en aning om ett blogginlägg.

Snedtänkt om cash in-låtar (sänt 11 februari 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/688239?programid=4747

Programmet spelades in i januari samma år, dagen efter Göteborgs största snöstorm på många år. Jag och Kalle Lind skalade av oss åtskilliga lager tröjor och jackor och började tala  om låtar som på ett ohöljt sätt exploaterar dagsaktuella idoler, händelser och företeelser. Det var i princip första gången jag släpptes utanför hemmets väggar sedan trillingarna föddes, och det märks — jag är så övertänd att jag håller på att få rött kort så snart jag lämnar avbytarbåset. Senare samma dag spelade Kalle in ett avsnitt om Johnny Bode med min vän Gustaf Görfelt. Gustaf frågade om min inspelning. ”Det märktes att han behövde prata av sig”, sa Kalle.

Snedtänkt om referenshumor (sänt 8 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/773873?programid=4747

Samma januaridag som i avsnittet ovan: efter en kort fikapaus noterade vi att vi hade en timme till godo och spelade in ännu ett Snedtänkt, utan några som helst förberedelser. Det blev ett (aningen) mer stillsamt samtal om referenshumor i allmänhet och min och Jocke Lindegrens serie John Holmes och Sherlock Watson i synnerhet — fast framför allt svänger vi förstås in på en hel rangerbangård av stickspår och irrar runt på den med abandon.

Snedtänkt om subkulturen progguppväxt (sänt 29 september 2016) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/783603?programid=4747

Snedtänkt förvandlas något oväntat till ett panelprogram med livepublik. Avsnittet är inspelat på Bokmässan någon vecka innan det sändes. Jag och ett par olyckssystrar (Kajsa Bergström och Ina Lundström)  intervjuas av Kalle om hur det är att växa upp med proggiga föräldrar. Avsnittet ledde bl a till att jag återknöt kontakten med den tonåriga troskiist som jag citerar i programmet. I övrigt var jag mer outsövd än vanligt — trillingarna väckte mig klocka tre på morgonen inspelningsdagen.

Snedtänkt om femtiotalsschlager (sänt 6 april 2017) återfinns här:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/874647?programid=4747

Det här avsnittet spelades in i januari i år (tillsammans med ett avsnitt om sextiotalsschlagers som förväntas sändas i höst). Eftersom det gick så bra förra gången hade vi nu bara två timmar blankt på oss innan Kalle blev tvungen att springa till en tredje Snedtänktinspelning i samma radiohus med Olle Palmlöf. Därför pratade vi i princip två timmar nonstop, och detta är alltså den första av dem — generöst tryfferad med musikexempel från den svenska populärkulturens dummaste decennium.

Annonser

Det är Bergström och Lundström och jag (och Kalle!)

september 29, 2016

pappaojag

Pappa och jag under ett särskilt proggigt skede av min uppväxt (cirka 1976).

Ett tecken på hur fruktansvärt eftersatt den här bloggen är: sedan jag uppdaterade senast har jag hunnit medverka i den smalspåriga SR-podden Snedtänkt inte bara en utan två gånger.

För någon månad sedan sändes avsnittet om referenshumor — länk HÄR.

Podden är inspelad enligt Roger Corman-principen: ”Vi har tid över! Vi gör en till!” B-filmsmästaren Corman lyckades ju bli klar med Skräckhumorfilmen The Raven på rekordtid, insåg att han hade hyrt studio, rekvisita och skådespelare för fyra dagar till och spelade prompt in The Terror med samma kulisser och ensemble (men utan manus).

the-terror-new-1_thumb2

The Terror, 1963. Vi har Boris Karloff. Vi har en löjligt ung Jack Nicholson. Vi har skräckslottskulisser. Nu kör vi!

På samma sätt upptäckte jag och Kalle Lind att vi hade studiotid över som inte fick gå till spillo och lät våra silvertungor fladdra ytterligare en timme, nu någotsånär inriktade på ämnet referenshumor, även om vi ibland färdas farligt långt från ämnet på associationernas halvsmälta Ikarosvingar.

Och nu i morse lade SR ut det Snedtänkt som Kalle, Kajsa Bergström, Ina Lundström och jag spelade in inför publik på bokmässan nu i fredags — länk HÄR.

Vi pratar om subkulturen progguppväxt — ett ämne som uppenbarligen förenar generationerna, eftersom de medverkande är födda mellan 1960 till 1983. Jag är faktiskt riktigt nöjd med resultatet — trots att Spanarna kapar programmet halvvägs in.

Huru jag blef Muralgranskare

mars 5, 2016

muralis själv

Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)

Det är jag som är Muralgranskaren.

Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.

Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).

Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.

Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.

Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av  11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).

Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:

https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren

(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)

Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.

Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).

Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.

Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.

Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.

Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.

Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.

Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.

Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.

Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.

Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:

https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen

 

Skäms ni över er koloniala framtoning? Mannen från Del Monte han säger: Tvärtom! Jag njuter av den!

augusti 2, 2014

Välkommen till det förflutna — ett ställe där stora multinationella företag inte skäms det minsta för sin koloniala framtoning.

Tvärtom — de njuter av den.

Hur långt ner i det förflutna, frågar ni er. 1933, kanske? Nej — vi behöver bara söka oss till åttiotalet för att  hitta TV-reklamerna med  Mannen från Delmonte, som iförd en oklanderligt sval, närmast fosforescerande linnekostym sänker sig i ett plan från himlen till Tredje världens bönder, som  tillber honom som en Gud.

De här reklamfilmerna visades i Sverige på åttiotalet — och jag minns att jag tyckte att de var rätt magstarka redan då.

Undertexten är inte direkt subtil. Mannen från Del Monte han säger: ”Jag har tummen i ögat på Tredje Världens alla daglönare — och det ger mig faktiskt en lätt erektion.”

 

 

Jag håller föredrag om min … öh … nya bok

april 1, 2014

0007 - jag 76 cthulhu

Teaser trailer för föredraget — en skioptikonbild på mig själv från 1976,  iförd en urvuxen Hans Arnold-T-shirt och djupt försjunken i Lin Carters Lovecraftbiografi …

Klockan 18.00 i afton, den första april 2014, förväntas jag befinna mig på Litteraturhuset i Göteborg (Heurlins plats 1, ifall någon undrar) och hålla låda om mitt relativt nyutkomna seriealbum Den maskerade proggarens oändliga jamsession (ja alltså — boken är i alla fall mer nyutkommen än till exempel Shakespeares första folio eller doktor Mårten Luthers lilla katekes).

Dessutom talar  Johan Svedjedal om sin proggrelaterade essäsamling Ner med allt? och en orkester som heter Slowgold spelar.

Mer information om evenemanget återfinns HÄR.

Ja — som ni märker upprätthåller jag traditionen att flagga för föredrag fem minuter före de förväntas föredragas — jag ber därför, också helt traditionsenligt, om ursäkt för min undermåliga framförhållning …

Jag är obegripligt populär!

januari 9, 2014

… om jag får säga det själv.

Ja — hela poängen med såna här ”Sociala medier” är väl att man ska hypnotisera sin omgivning att tro att man är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Kring årsskiftet har  min spirande hybris dessutom  fått extra växtnäring genom att inte mindre än tre tidningar haft med mitt senaste seriealbum på sina ”årets bästa”-listor. De publikationer som stjälpt dessa extra doseringskorkar med substral över min självöverskattning  är:

1392450_10152064399884038_1251743896_n

Svenska Dagbladet

1174662_10151890002198129_1301164622_n

Smålandsposten

och Arbetarbladet, Gävle, som ingen Facebookbekant haft älskvärdheten att fotografera, men som skrev:

Den maskerade proggaren käkar linsgryta, bär näbbstövlar och jagar högerspöken! Serietecknaren David Nessles driver kärleksfullt med träbocksvänstern (och nästan allt annat) i en smart och galet kul serieroman om en superhjälte som fick sina krafter vid Karl Marx gravsten. Trivia: i en av episoderna räddas även julbocken i Gävle.

Dessutom fick jag häromveckan veta att mitt förra album, Den maskerade proggarens stora röda, är slutsålt från förlaget.

Vad jag försöker förmedla med denna uppräkning är förstås att jag är en fascinerande personlighet med ett fantastiskt spännande liv och avundsvärd vardagstillvaro.

Jag kokar Ramelbuljong …

december 21, 2013

Povel och Alice. Troligen FFFF 1945. Foto Röster i Radio. Oskarsstigens arkiv.

Med viss stolthet kan jag meddela att Svensk Filmdatabas har begåvats med en ny text om Povel Ramel — skriven av den som mödosamt hackar ned dessa rader.

Jag är förstås djupt hedrad över uppdraget och hoppas jag inte har blottställt mig för alltför förödande kritik från Povels fanatiska tillskyndare (Här kommer hären i smoking och frack! Tjosan! Nu går vi till attack!)

Det var inte helt lätt att försöka sammanfatta detta fantastiskt frispretande friherrliga liv på utrymmet. Jag blev tvungen att koka — håll i hatten — så till att säga — plats för skratt — Ramelbuljong.

Blommor på den okända filmkomediennens grav

oktober 11, 2013

cropped-logga21

Nyhetsbyrån Stupido har vaknat ur kryosömnen, borstat rimfrosten från axlarna, purrat Walt Disney och gått ut i köket för att koka kaffe.

Dessutom har vi startat en blogg, där vi publicerar både äldre artiklar — som på så vis går en ny vår till mötes — och texter som aldrig tidigare sett offentlighetens ljus (vilken bluddrig stil jag har denna klara men likväl kyliga västsvenska morgon …)

CRI_113383

En mycket ung Chaplin blir en smula rädd vid åsynen av Marie Dressler

Idag lägger till exempel Martin upp en aldrig tidigare publicerad text om kvinnliga komiker från filmens barndom — första delen av fyra i en artikelserie.

En fördel med att publicera texterna på en blogg är förstås att läsaren på en sekund även kan förvandlas till en lyssnare eller åskådare — Martin har illustrerat sin artikel med mängder av stumfilmssekvenser där det täcka könet beter sig tämligen otäckt …

tillies-punctured-romance-1914-poster

Bland annat har Martin lagt upp den första långfilmskomedin någonsin i sin helhetTillies Punctured Romance med den häpnadsväckande Marie Dressler (I Sverige kom filmen i stället att få namn efter en av birollsaktörerna och heter Chaplin och dollarprinsessan.)

chaplin-och-dollar-prinsessan-img-30844

Tillies Punctured Romance verkar ha visats med två titlar i Sverige — och ingen av dem trycker på Marie Dresslers insats: Chaplin och dollarprinsessan och Chaplins dollarbrud

rosalie-et-leontine-vont-au-theatre

 Rosalie et Léontine vont au théâtre från 1911 är ett utomordentligt exempel både på hur bortglömda de kvinnliga filmkomikerna är och hur pass omstörtande deras verksamhet var — tyvärr har varken jag eller Martin lyckats hitta filmen på nätet.

Vi vet att Rosalies roll kreeras av Sarah Duhamel — men ingen vet vem den spralliga och minst sagt anarkistiska Léontine var, trots att hon var stjärna i en egen kortfilmskomedi där hon bär sig ännu sämre åt än på teatern …

Screen Shot 2012-08-10 at 5.43.41 AM

Rosalie och Léontine gör sin pryl.

Som sagt — Martins nyskrivna artikel återfinner ni HÄR.

Senare tillägg: Det här med de olika titlarna på Tillies Punctured Romance gav oss förstås ingen ro, och det har kommit ett mail från Martin där han slutgiltigt reder ut begreppen:

Filmen har i original hetat förutom Tillie’s… även Tillie’s Nightmare, For the love of Tillie, Marie’s millions, Tillie’s big romance. På svenska har den hetat Chaplins dollarbrud, Dollarbruden, Chaplin och dollarprinsessan, Chaplins flammor. Vid nypremiär 1969 Charlie’s big romance resp. Panik på stan och Den gamla goda tiden.