Svenska språkets ans, form och elegans …

… går ej efter akademisk lista, fastslog Ernst Rolf redan för åttio år sedan.

Men om man nu ska hålla sig någotsånär till den där akademiska listan i sina översättningar uppträder ett problem — ens olika förlagsredaktörer verkar inte vara riktigt överens om vad som står i den.

Någon talar med eftertryck om för mig att namn på tidningar inte ska vara kursiva i svensk text. Nehej, säger jag och börjar helt fogligt skriva Guardian istället för Guardian — bara för att se nästa redaktör kämpa med att kursivera tillbaka tidningsnamnen. (Vilket gläder mig en smula — jag tycker det blir tydligare så.)

Mellannamnsinitialer ska inte ha punkt efter sig säger en annan redaktör, och jag börjar glatt skriva John F Kennedy istället för John F. Kennedy. Nästa redaktör sätter punkt för denna min villfarelse.

I svensk romandialog skriver vi inte ”Fluggins sa: ‘Vadfalls!’ ” utan ” ‘Vadfalls’, sa Fluggins” fick jag veta av en av mina redaktörer. Nästa gång jag hade en text med den förstnämnda typen av anföring i originalet flyttade jag med stor möda alla ”sa Fluggins” till efter yttrandet. Den begåvade läsekretsen inser förstås vad som hände sedan: min redaktör utmärkte alla dessa passager med rödpennan och jag fick flytta tillbaka dem till sitt ursprungliga läge. Och något år senare, när jag nästa gång mötte ”Fluggins sa:” så lät jag dem lydigt stå kvar. Den gången ville förstås redaktören flytta dem till efter citaten. Och så där håller det på.

Listan kan göras lång — ska förkortningar ha små eller stora bokstäver? Stora, tycker jag — och vissa redaktörer. Kan man skriva nån, nåt, sån, sånt i dialog utan att förgripa sig  alltför grovt på fädrens mål? Jag vill göra det och redaktörerna brukar låta nåd gå före rätt — men någon av dem förbehåller sig rätten att sucka överseende över mina ungdomliga förvillelser.

En redaktör förklarade för mig att det är fel att skriva att någon går ”längs gatan” eller ”längs korridoren” — för det implicerar att den gående inte befinner sig på gatan eller i korridoren utan går strax bredvid den, som när någon går ”längs järnvägsspåret”. Det är en fullständigt logisk invändning och under en period försökte jag låta bli att skriva att folk gick längs korridorer och gator. Men vad skulle jag skriva i stället? Att de gick ”genom” korridoren? Jag tycker det är vagare — personen kan lika gärna gå på tvären från en dörr till en annan som … som … fan … längs korridoren. There. I said it. Allvarligt talat — hur många personer tror att den som går längs en korridor befinner sig inne i en mellanvägg? Invändningen må vara riktig, men den strider lite mot hur ordet faktiskt används och det finns inget bra ”korrekt” alternativ. Helt rebelliskt har jag börjat låta folk gå längs gator, vägar och korridorer igen med stor abandon.

Men alla dessa tvisteämnen gjorde att jag till sist såg mig föranlåten att införskaffa Svenska Akademins Skrivregler för att försöka få rätsida på vad som gäller egentligen.

Jag hade nog förväntat mig att boken skulle vara ett magistralt dokument som lade fast den språkliga korrekthetens oavvisliga bud med  samma stränga och dömande tonfall som Tredje Mosebok:

Om någon av Sveas barn, eller av främlingarna som bo i Svea Rike, särskriver ordet ”kassapersonal” så att anslag i hans butik kommer att lyda ”Har ni tomglas? Kontakta vår kassa personal” så skall han straffas med döden; folket i landet skall stena honom.

Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gjort syftningen grumlig och vilseledande och därmed orenat min helgedom.

Men till min förvåning upptäckte jag att Svenska Akademin svävade betydligt mer på målet än vad jag hade trott — ”Jo förfan, visst kan man kursivera tidningsnamn, om man känner för det, typ” står det i texten. Ordagrant. Okej — nu ljög jag igen, men den dömande språkgud som kastar åskviggar mot misshagliga undersåtar och hemsöker dem med gräshoppor lyste i alla fall med sin frånvaro.

Vilket får mig att undra lite över varför vissa redaktörer har fullt så mycket malmklang i rösten när de talar om för en hur det ligger till  med svenska språkets skrivsätt. Egentligen är det kanske inte så underligt — om man förtjänar sitt levebröd genom att sitta och fundera över huruvida det ska stå ”mer” eller ”mera” i en mening hjälper det väl om man intalar sig att det finns regler inhuggna i granittavlor någonstans till stöd för ens beslut.

När jag tänker närmare efter verkar de flesta yrken ha sina egna dogmer — mer eller mindre av nöden påkallade. När regissören John McTiernan skulle klippa första Die Hard-filmen beslöt han sig för att bryta mot ett tabu — enligt den tidens filmklippare fick man inte klippa mellan två bilder där kameran är i rörelse. Det gick helt enkelt inte. Men McTiernan revolterade mot filmklippandets fariséer och lejde en femtekolonnare som åtog sig att utföra de hädiska klippen.

Die Hard är den första stora Hollywoodfilmen som innehåller den här typen av klipp, men jag tvivlar starkt att särskilt många av de miljoner som  sett den har reagerat över det avantgardistiska formspråket. Med ett viktigt undantag — en och annan filmklippare av den gamla skolan har förmodligen suttit och sagt fy i fåtöljen …

Jag misstänker att en del av mina redaktörers påbud inte heller är gjutna i fullt så åldersbeständig koppar som de vill låta påskina. Men min regel är att jag glatt följer den redaktör jag just jobbar med om jag inte har starka reservationer mot deras förslag. För påfallande ofta är jag — skam till sägandes — lige glad i begge ender som dansken säger.

Därmed givetvis inte sagt att det är meningslöst att diskutera språklig form. Tvärtom. Men jag anser nog att tanken på ett helt fastlagt skriftspråk är något av en chimär — om man t ex anser att exakt samma regler gäller för naturalistisk dialog som för ett högtidstal har man nog underskattat språkets komplexitet och dynamik. Som så ofta förtänar det att påtalas att Context is King — det som är rätt i ett sammanhang kan se väldigt fel ut i ett annat.

Dialog i svenska översättningar tycker jag ofta ger exempel på hur korrekthetsdemonen har segrat över språklig smidighet och spontanitet — i sin iver att inte beslås med fel låter översättaren bokens personer samtala som om de vore statliga promemorior av kött och blod.

Som vanligt gäller det att kryssa mellan Scylla och Charybdis. Samt att försöka undvika att — likt Willy Kyrklund — supa upp spriten i kompassen.

(Biskop Brask vill gärna tillfoga: Av ovanstående text kan man få intrycket att jag anser mig besitta en högre språklig visdom än mina redaktörer och att de är ett veligt släkte som inte kan enas om vissa ortografiska finesser.  Låt mig därför understryka att de nästan undantagslöst är hårt arbetande och mycket kunniga individer — och att jag har lärt mig enormt mycket genom att studera deras ändringar.)