Storstädning i skämtskafferiet

När jag fick veta att Kapten Stofil tänkte återuppstå som julalbum började jag fundera så smått på vad jag skulle teckna till det — inofficiella — fyrtioförsta numret av tidningen.

Sist vi såg proggaren hade han sugits in i en rockvideo och dekonstruerats sönder och samman å det Saw-sigaste av sin ärkefiende Postmodernisten — och ärligt talat är det väl tveksamt om han undkom Postmodernistens Freddie Krüger-lika klor efter deras första möte — slutet verkar öppet för andra — uff — läsningar … Ja — som ni märker följer jag slaviskt pomokraternas påbud om att upphovsmänniskan inte äger tolkningsföreträde, annat än när vederbörande kommer från en rondell ut på en huvudled … var var jag någonstans? Jo — just det:

Jag visste inte riktigt hur jag skulle kunna fiska upp Proggaren ur detta dekonstruktionens Reichenbachfall. Alltså rotade jag lite djupare i mina mentala byrålådor och hittade Kapten Ljusdal, som jag ursprungligen lanserade som en skämtteckning i en Mad-grej jag gjorde under sent nittiotal,  kallad Svenska superhjältar. Ett flertal av dessa simpla skämtsamheter har senare skänkts nytt liv i Kapten Stofil — Jocke har använt sig av både Kooperationens väktare (Winner, Juvel och Den Blåvite Hämnaren) och Svarta Hembiträdet i Kapten Stofil-serien, och själv har jag dammat av Teskedskvinnan (som väl ärligt talat måste vara en norsk superhjältinna).

Och nu kommer alltså turen till Kapten Ljusdal. Jag har uppdaterat figuren en smula genom att ge honom en mera korrekt Ljusdalsdräkt än han hade i sin första inkarnation — anno 1998 lyckades jag inte googla fram korrekt klädsel för en ljusdaling och försåg honom självsvåldigt med en Delsbo-dito.Däremot har jag låtit honom ha kvar den festliga Delsbomössan, eftersom Ljusdalsdräkten såvitt jag har lyckats utröna saknar huvudbonad.

Denna bottenskrapning av skämtskafferiet fortsatte sedan när jag skohornade in en ruta med ett skämt som jag har haft liggande sedan början av åttiotalet. I Dirty Harry-filmen Sudden Impact förekommer följande meningsutbyte:

Harry Callahan: Well, we’re not just gonna let you walk out of here.
Crook: Who’se we sucka?
Harry Callahan: [slowly drawing his .44 Magnum] Smith and Wesson… and me.

Tyvärr kom jag ihåg citatet lite fel — jag trodde att skurken sa ”fucker” och att Harry sa ”Mr Smith, mr Wesson … and me” (till mitt försvar är det alltså snart trettio år sedan jag såg filmen).

Hur som helst har jag ända sedan jag såg filmen velat få till en situation där hjälten sitter på en traktor och säger:

Men när jag höll på med teckningen drabbades jag plötsligt av en gnagande misstanke om att Jocke använt exakt samma skämt i en gammal Kapten Stofil-serie. Fast eftersom jag lagt ner ett antal arbetstimmar på att rita en ganska detaljstinn  veterantraktor och ännu mer detaljstinn mossa och vegetation var jag inte särskilt sugen på att kassera idén, trots mina dubier.

Förra veckan träffade jag Jocke och frågade honom. Han kunde lugna mig med att hans variant av skämtet var något annorlunda: Kapten Stofil drar kniv och säger ”Nils-Johan och jag”. Jag pustade ut en smula.

(Ja jag vet — det här är fullkomligt fascinerande. Jag kan inte få nog av dessa närstudier av mitt narcissistiska navelludd. Fast å andra sidan — är det inte just sånt man ska ha en blogg till?)