Stockholms kulturförvaltning har beslutat att samla Operan, Dramaten, Nationalmuseum och Filminstitutet under ett tak — en jättebyggnad som ska kallas Kultur 2.0, och i dagsläget redan har kostat 15 miljarder kronor.
”Vi har ju länge kämpat med det som vi anser vara det centrala problemet i verksamheten”, säger en medelålders herre i nyckelposition. ”Nämligen: hur ska man kunna mäta och kvantifiera kulturen? Hur många kilojoule är det i Verdi egentligen? Och hur många megapascal i Strindberg? Det är det ingen som vet!”
Därför har man valt att använda en amerikansk teknik som kallas ”Culture Value Implementation” — en sofistikerad metod för att integrera flöden på något vis.
”Alltså — en opera innehåller ju skådespeleri, och en teaterföreställning har ju fondmålningar. Varför inte smälta samman alla verksamheterna för att kunna kompetensoptimera.”
Kultur 2.0 kommer att bli ett pilotprojekt för CVI (som det kallas av förespråkarna) — tekniken har aldrig tidigare existerat utanför powerpointpresentationer med många svårtolkade diagram.
”Det är just det som är styrkan med Kulturförvaltningens satsning!” säger en entusiastisk byråkrat med nästan kusligt gott självförtroende. ”Vi flyttar alla verksamheterna till nya lokaler och ändrar alla arbetsmetoder och rutiner över en natt till något som vi inte ens själva förstår — och sen kör vi bara rätt in i kaklet! Det kommer att bli fantastiskt!”
Men hur ställer sig då personal och ledning på verksamheterna till den här omorganisationen?
”Det är svårt att lära gamla hundar sitta”, medger en person vars östermalms-i:n kan skära pansarglas. ”Därför har vi förstås avskedat alla chefer med någon som helst inblick i vad verksamheten går ut på och ersatt dem med nykläckta konsulter som kan de tre P:na på sina fem fingrar: Planering, Positionering och Powerpointpresentationer.”
”Jag är inte orolig”, försäkrar en konsult som kostar 3000 kronor i timmen. ”Huvudsaken är att vi lyckas optimera klientflödena mot själva kulturinterfacet.”
David Nessle 