Tredje rikets filmstjärnor hette konstiga saker …

Lizzi Holzschuh klapprar när hon går.

Gina Falckenberg  tar den snabbaste vägen till Halmstad.

Heli Finkenzeller — släkt med Fågelhandlaren…

Claire Fuchs Kaufmann — säg åt henne att sluta!

Och vad Olly von Flint har haft för sig törs jag knappt tänka på …

(Det finns drivor av liknande samlarbilder  här —  tusentals små skimrande, sekulära ikoner . Förutom Olly och hennes väninnor kan man även  få se större fixstjärnor  som Garbo och  Leander förvandlas till kvasirelisgiös Art Deco-kitsch.)

Gårdagens dröm

I går morse strax innan jag vaknade skulle jag skulptera Freddie Wadlings huvud  ur ett stort mörkt rågbröd. Jag knackade på brödet,  det brast som is och sprickorna bildade en Freddieprofil med örnnäsa. Freddie stod bredvid mig och skrattade hest.

I nästa avsnitt av drömmen visade det sig att Freddies fru Bella hade blivit närmast besatt av Griegs musik till Peer Gynt. För att försöka förstå varför satte jag för första gången på flera år upp min vinylspelare, kopplade in den och lade på en gammal vinylskiva med orkestersviten från Peer Gynt.

Mamma stod bredvid mig. Vi befann oss i ett stort vitt rum i en lägenhet jag aldrig har varit i tidigare. Efter en stund började musiken spraka och brusa. Jag tittade närmare på skivan och såg att vitt, bomullsliknande  dun samlades under nålen. Till sist hade det blivit så mycket att pickupen halkade av skivan. Jag märkte  att dunet kom från tröjan jag hade på mig.

”Ja visst ja”, sade jag till mamma. ”Det går ju inte att spela vinylskivor längre — det beror på alla mikrofibrer i luften.”

Sedan vaknade jag.

Dessa suspekta konstskolor …

Det har stormat en del kring Konstfack på senaste tiden — vissa har ifrågasatt det konstruktiva i att ”utmana gränser” och ”skapa reaktioner” fullt så nitiskt som skolans elever har gjort.

Inget  verkar vara heligt längre — och det räcker tydligen inte  med att leka hötorg i konstens högborg  för att få fart på åskådarna.

Men ingen kan påstå att det har saknats varnande röster angående det Sodom och Gomorrah  (sodomi och gonorre?) som frodas och florerar i hägn av konstens höga kall — redan på sextiotalet fanns det siare  som skönjde tendenser och tecken i tiden och inte skyggade för att skildra dem i skönlitterär form …

H P Lovecraft skrattar och ler

H P Lovecraft verkar för det mesta inte särskilt uppsluppen …

Oavsett om han gullar katt …

eller rullar hatt  …

Men någon enstaka gång skiner han upp, och ser plötsligt inte så där unspeakably, unmentionably abominable och eldritch ut längre — han blir snarare lite lik Stephen Fry…

Quis Custodiet Ipsos Custodes?

Vem vaktar väktarna? Vem spanar på spejarna? Själv spanar jag ganska entuasiastiskt på den nya Watchmen-filmen, som tydligen hade sin officiella världspremiär igår. Förhandsbilderna har verkat väldigt lovande. Allt ser rätt ut — Silk Spectre seniors fyrtiotalsfrilla, Rorschachs plumpa framtoning, tillochmed the not so jolly blue giant Dr Manhattan.

Och efter att ha sett trailern är jag beredd att vifta vilt med min nördharskramla även om filmmakarna skulle ha fuckat upp hela handlingen — de har nämligen återskapat serien nästan ruta för ruta, verkar det som, och bara ögongodiset borde göra filmen till en instant classic.

Kanske ligger Watchmen dessutom väldigt rätt i tiden — just när vi har börjat stöna plågat över den där hysteriskt kvasireligiösa Carl Orff-artade musiken och de meningsmättade trailerrösterna som skrovlar sig igenom sina storslagna plattityder kommer det en superhjältefilm to end all superhjältefilms — nästan bokstavligt talat — en filmatisering av Alan Moores lustmord på hjältebegreppets själva idé.

Å andra sidan — i lågkonjunkturens växande skuggor kanske mänskligheten behöver sina superhjältar och tar illa upp om någon antyder att de kan vara självupptagna, maktlystna, personlighetsstörda, impotenta galningar …

Fast — å tredje sidan — för mig som serietecknare är det förstås synnerligen stimulerande att trevande små blyertsstreck och anteckningar kan  förvandlas till feta blockbusterfilmer med en budget som ett mellanstort europeiskt land … (notera f ö Rorschachs egendomliga 101 dalmatiner-dräkt på idéskissen ovan — jag tror att serieskaparna fattade rätt beslut när de bytte ut den mot en trenchcoat …)

To Your Scattered Bodies Go

Philip José Farmer, hans hustru Bette och en ung hetsporre vid namn Isaac Asimov

Det är faktiskt en smula kusligt. För någon timme sedan botaniserade jag i min  SF-samling  och blev plötsligt sugen på att läsa Philip José Farmers World of the Tiers-böcker. Jag tror knappt att jag har ägnat  min ungdoms hjälte  PJF en tanke på flera år, och det var nog minst  ett decennium sedan jag läste något av honom senast.

Jag tog ut böckerna ur hyllan, läste de inledande sidorna på första volymen — The Maker of Universes — sittande vid köksbordet, och gick sedan  till datorn för att googla Farmer.  Det första jag får syn på bland träffarna är den svenska Wikipediaartikeln:

Philip José Farmer, född 26 januari 1918, död 25 februari 2009, var en amerikansk science fiction och fantasy-författare.

För en dryg månad  sedan drömde om jag om Lasse Hollmer i Samla Mammas Manna — bara för att upptäcka att att han hade dött i julhelgen. Och nu styr en osedd hand mig att ta fram Philip José Farmers böcker en vecka efter hans död.

Jag verkar alltså  känna på mig när min tonårstids hjältar dör. Efter att jag hade upptäckt att Lasse Hollmer inte längre fanns bland oss lyssnade jag intensivt på de bästa Samla-skivorna. Nu känns det som om jag kommer återknyta bekantskapen med en annan förebild från mitten av sjuttiotalet — Philip José Farmer var lika stor som Philip K Dick eller  H P Lovecraft för mig när jag var mellan femton och sjutton år gammal. Trots min ringa ålder insåg jag att det inte var som stilist han skördade sina största lagrar — det är utan tvivel visionerna och idéerna som bär upp hans författarskap.

Farmer tycks själv ha identifierat sig med Kilgore Trout, Kurt Vonneguts fiktive SF-författare som sprudlar av idéer men inte för sitt liv kan formulera en elegant mening — 1975 publicerade han romanen Venus on the Half Shell under pseudonymen Kilgore Trout.

Boken kom ut på svenska och fick en översvallande recension i DN, vars anmälare trodde att Kurt Vonnegut hade skrivit den. (Om jag minns rätt var recensenten Mauritz Edström.) Översättaren Gunnar Gällmo kom med ett genmäle och berättade att Farmer var upphovsmannen,  varpå recensenten — och det här är det roligaste i historien — genast tog tillbaka alla lovord och muttrade något surt om att Vonnegut nog skulle få ångra att han släppt in en annan författare i sin fiktiva värld.

Så kan det vara när man är verksam i en subkultur. Man får bara beröm om man råkar förväxlas med en riktig författare.

Venus är bara ett exempel på Farmers förtjusning i att leka med fiktiva personer och intertextuella referenser i sina böcker — i det avseendet var han faktiskt något av en pionjär. Redan 1973 gav han ut den underbara The Other Log of Phileas Fogg — en fiktiv fackbok där han utger sig för att försöka förklara vad som egentligen händer i Vernes klassiker.  Boken gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag läste den i Gunnar Gällmos översättning omkring 1975 — Gällmo lade dessutom till ännu en nivå av spuriösa  akademiska spekulationer genom att tryffera boken med fotnoter där han i sin tur ifrågasatte Farmers sanningsenlighet.

Det visionära råskinnet som fotbollshjälte

En annan av Farmers frejdiga fiktionslekar är den pornografiska ultravåldsromanen A Feast Unknown där Tarzan och Doc Savage båda visar sig vara söner till Jack The Ripper som bara kan få orgasm när de dödar . Den sköna mixen av porr, våld och litterära lekar  gjorde att det var en av de första romaner jag läste på engelska — Farmer hjälpte mig alltså att lära mig engelska i relativt späd ålder, vilket jag är honom evigt tacksam för.

I övrigt är jag tacksam för hans  utomordentligt originella fantasi som drabbade mig med full styrka i formbar ålder — och säkerligen kom att påverka hela min estetik. All heder åt denne subkulturelle gigant  som nu har gått för att möta sin skapare …