Archive for juni, 2008

Rolig historia

juni 24, 2008

I natt låg jag och läste i Barbara W Tuchmans fantastiska The March of Folly (som bland annat innehåller den bästa redogörelse för Vietnamkrigets historia som jag har stött på) och kom till avsnittet om den trojanska hästen.

Jag trodde att jag hade någotsånär bra koll på denna välbekanta historia, men upptäckte snart att den var full av egendomliga små utvikningar som jag inte kände till — den olyckliga Kassandra som fått gåvan att se framtiden, och förbannelsen att ingen någonsin  hörsammar hennes varningar — prästen Laokoon som tillsammans med sina söner bortsnappas av jättelika havsormar när de försöker varna Trojas invånare — och mycket annat.

För att fortbilda mig vidare — och kolla upp de svenska namnformerna, som ofta skiljer sig ganska dramatiskt från de som florerar i den engelskspråkiga världen — slog jag upp trojanska kriget i Alf Henrikssons Antikens historier. Med mild ironi och knastertorr kurialsvenska redovisar AH ytterst redigt Akilles, Odysseus och de andras förehavanden.

Den grekiska gudavärlden visade sig snabbt vara ett vertitabelt Falcon Crest — fullt av saftigt, steamy sex, svekfull snikenhet och storslagna sammandrabbningar — kort sagt som en åttiotalstvålopera där Larry Hagman närsomhelst kan förvandlas till en svan och flaxa iväg för att inseminera landsbygden.

Jag började mer och mer tappa fokus på vad det egentligen var jag letade efter — det var som att surfa i sängen i gamla gulnade pappersluntor.

Snart stötte jag på Tantalus — han med kvalen — och fick äntligen veta vad han gjort för att förtjäna att stå i vatten som drar sig undan när han försöker dricka för att döva sin brännande törst, under dignande fruktträd vars grenar ständigt befinner sig precis utom räckhåll när han vill stilla sin hunger.

Straffet visade sig förhållandevis välförtjänt — Tantalus var tydligen tidigare konung i Frygien och hade vid ett tillfälle bjudit in några förbipasserande grekiska gudar på middag. För att kontrollera om de verkligen var allvetande hittade den något empatistörde regenten på ett praktiskt test: han slaktade helt enkelt sin son Pelops, serverade honom som huvudrätt och såg efter om någon reagerade.

Gudarna visade sig vara mer allvetande än allätande — de märkte genast att det hade pågått något oegentligt i slottsköket, utom fruktbarhetgudinnan Demeter som i ren dristraktion svalde några tuggor Pelops-kalops. ”Vad är det för dumheter? Vad är det dom äter? Demeter!” (tänker jag mig gärna att Zeus utropar i det här läget). Zeus återkallade snabbt Pelops till livet och ersatte den bit av axeln som Demeter råkat få i sig med en axelprotes av elfenben.

Och så där går det på i den grekiska gudavärldens Days of our Lives. Jag blev rätt förtjust även i berättelsen om farao Rhampsinitos och inbrottstjuven. Rhampsinitos — som regerade före Keops — hade låtit bygga en hermetiskt tillsluten skattkammare, men byggmästaren hade installerat en lös sten, som hans båda söner använde sig av för att bära bort faraos rikedomar.

Men när de återvände andra natten hade Rhampsinitos gillrat fällor i valvet och den ena sonen fångades i en snara som han inte kunde ta sig ur. För att de inte skulle bli avslöjade högg den andra brodern rådigt av hans huvud och flydde.

Farao Rhampsinitos hängde nu ut den huvudlöse tjuven till allmän beskådan och gav särskilt akt på om någon snyftade eller grät när de fick syn på liket. Men den överlevande sonen lyckades stjäla liket efter att listigt ha bett vakterna om hjälp med hinka i sig några läckande vinsäckar.

Mot sin vilja började farao nu bli rätt imponerad av tjuvens dådkraft och förslagenhet — men han stod inte handfallen utan kom snart upp med Plan C. Vi lämnar över ordet till Herodotos, historievetenskapens fader, som är den som fört den här historien vidare till eftervärlden:

När kungen fick underrättelse om, att tjuvens lik var bortstulet, blev han mäkta förgrymmad. Nu ville han bestämt finna rätt på vem som hade ställt till detta. Han fann därför på följande, som för mig låter rätt otroligt. Han satte sin egen dotter i ett skökohus och befallde henne att ta mot alla utan åtskillnad. Men förr än någon fick komma henne nära, skulle hon tvinga honom att omtala den listigaste och gudlösaste handling, han förövat i sitt liv. Den, som då omtalade händelsen med tjuven, skulle hon gripa och inte släppa ut.

(Jag gillar särskilt att detaljen med Faraos dotter på skökohuset tydligen blir för mycket tillochmed för Herodotos — han tycker att det låter ”rätt otroligt”.)

Förutsägbart nog dyker tjuven snart upp på skökohuset. Han har dock varit förutseende nog att ta med sig sin broders avhuggna arm, som han räcker faraos dotter samtidigt som han berättar att det är han som har stulit ur skattkammaren och bortsnappat broderns lik. Faraos dotter hugger genast tag i armen och vägrar släppa den — samtidigt som den listige brottslingen springer därifrån.

Rhampsinitos blir så imponerad av den unge kanaljens fräckhet att han på stående fot erbjuder honom amnesti, halva kungariket och sin dotters hand. Och så slutar allt — aningen otippat — med att tjuven rikligen belönas för alla sina svarta illdåd.

Vid det här laget låg jag i min säng omgiven av Tuchmans bok, Henriksons Antikens historier, Herodotos Historia, Ciceros Samtal i Tusculum samt Tacitus Annaler och började känna att det klassiska kulturarvet är sorgligt underskattat.

Annonser

Den störtlöjliga säsongen

juni 18, 2008

Om det finns något tråkigare än bloggare som aldrig uppdaterar så är det förmodligen bloggare som inleder vartenda inlägg med att be om ursäkt för att de aldrig uppdaterar. Och ännu tråkigare är förstås de som ber om ursäkt för att de ber om ursäkt för att de aldrig … vänta lite … nu tappade jag bort mig igen … Ja — även om det gör mig till en tristessens furste så vill jag passa på att tacka för allt vänligt och intressant som ni skriver i kommentarerna, som jag har varit sällsynt dålig på att kommentera senaste tiden. Det beror mestadels på mycket jobb — och lite grann på vackert väder.

Jag verkar dock inte vara helt ensam om att ha ont om saker att rapportera nu när vi går in i vad Fleet Streets journalister kallar ”The Silly Season”. När jag var i Stockholm häromveckan körde Stockholm City det här löpet:

Fast å andra sidan — somliga dagar verkar det vara så gott om nyheter som kräver feta andravärldskrigsrubriker att tvillingtidningen GT/Expressen har svårt att välja vilken de ska trycka mest på (det är vid såna tillfällen som det är skönt att ha två löpsedlar):

Om man inte kommer på något annat kan man förstås köra ett klassiskt indignationsreportage i Günther Wallraffs och Janne Josefssons efterföljd:

Fast jag ska väl inte klaga på tidningarna. Jag har ju inte lyckats blogga om nånting senaste veckorna — inte ens om lattefällan.

Däremot vill jag av mitt hjärtas godhet ge några tips till svenska journalister — historier som av någon anledning inte rapporterats i svenska media, trots att de har ett nyhetsvärde som väl kan mäta sig med löpsedlarna ovan. Till exempel lavarna på en grottvägg någonstans som genom en kuslig slump har bildat något som är — öh — inte helt olikt en aningen assymetrisk Elvis med tapirnäsa:

Något lite småvitsigt om ”rock” och ”rock” kan också vara på sin plats i det här sammanhanget. Detta Elvisscoop hamnar dock i skuggan av Weekly World News minst sagt sensationella tillkännagivande om höftledsekvilibristen:

Med fotobevis och allt. ”Photoshop ljuger inte”, som vi brukar säga. Vi avrundar den här obegripligt ambitiösa presskavalkaden med en så kallad ”Human Interest Story”:

Säg det i Scopitoner

juni 13, 2008

Örnsköldsviks museum har stängt för renovering, ser jag under mina irrtåg på nätet, och det är ju tråkiga nyheter för alla som vill besöka den ena av Sveriges två överlevande Scopitone-maskiner på museets femtiotalscaf’é (den andra ägs tydligen av en lyckligt lottad kitschofil vid namn Tommy Apelqvist).

Den monstruöst otympliga filmjukeboxen Scopitone uppfanns av ett par arbetslösa franska flygplatstekniker, spred sig över Europa och USA och kom att bli ett ovärderligt redskap i folkbildningens tjänst. Eller rättare sagt en tummelplats för hysteriska gogobrudar och kameramän som zoomar monomant mot alla dekolletage och höftpartier de får syn på.

De bästa scopitonefilmerna utmärker sig dessutom genom att försöka visualisera sångtexterna på ett minst sagt konkret sätt. När sångaren Brook Benton sjunger ”You’ve got the world on a string” i låten Mother Nature, Father Time får vi i samma ögonblick se två spastiska gogobrudar som har varsitt snöre fastsatt i en stor jordglob – och innan låten är slut har de strävsamma dansöserna bland annat hunnit passera vägskyltar med texten ”future” och ”past”, stått öga mot öga med ”Mother Nature” — som också visar sig vara en sällsynt uppspelt gogobrud — alltmedan sångaren kämpar som ett djur för att bibehålla något av sin egen och sångens värdighet (han lyckas faktiskt förvånansvärt bra under omständigheterna).

Lika mycket värdighet finns kanske inte att bevara i Joi Lansings låt Trapped in the Web of Love som också har drabbats av det grasserande visualiseringsraseriet. En mager, medelålders herre får göra tjänst både som häxdoktor och jättekobra alltmedan sångerskan själv kopplar på turbosexdriften i sitt utspel.

Joi Lansing — kvinnan som gav begreppet ”onaturlig blondin” ett ansikte — är för övrigt själva orsaken till att jag började kolla upp Scopitonefilmerna. Svante Grundberg brandskattade museet i Örnsköldsvik på egendomliga protorockvideos när han gjorde programmet Nattsudd på åttiotalet — och låten Trapped in the Web gjorde ett outplånligt intryck på min skitnördiga, postpubertala själ cirka nittonhundraåttiosex.

(Den som inte kan få nog av scopitonefilmer kan hitta en hel del av dem som quicktimefiler på den här adressen.)