När jag åkte hiss med Douglas Adams

Jag ser på Trampes blogg att han är älskvärd nog att namedroppa mig i en lassieuppräkning — tillsammans med uppsjöar av människor som jag till stora delar inte vet vilka de är, vilket i o f s i någon mån devalverar upplevelsen (det är ungefär samma sak som när jag plötsligt blev en intressant ung författare i DN för ett tag sedan, tills jag kom på att det sannolikt gällde min bror).

Hur som helst så får det mig att tänka på mina egna bästa Lassie-historier — och bland dem intar mötet med Douglas Adams en rangplats.

Inte det första mötet, nota bene — då såg jag honom bara föreläsa på bokmässan, och när han var klar och publiken hade defilerat ut gick jag med min timidaste fanboymin fram för att få Meaning of Liff signerad. DA var inbegripen i ett livligt samtal med någon, men med den verkliga celebritetetens robotaktiga hövlighet krafsade han en ovanligt oläslig kråka i boken utan att överhuvudtaget se på mig. Inte mycket till kändismöte, med andra ord.

Men några dagar senare gick Galagogänget på Scandic Hotels restaurang med Art Spiegelman. Det var Spiegelmans idé — han hade fått nog av officiella jippon och ville tjôta med lite goa nôrdar under anspråkslösa former. Jag hade råkat glömma något på Galagos mer eller mindre kollektiva hotellrum, så medan Spiegelman och övriga tecknare bänkade sig i restaurangen tog jag hissen upp för att hämta vad det nu var — det har jag lyckligen glömt.

När jag gick ut från hotellrummet och kom fram till hissen stod det redan en distingerad äldre gentleman i en helt nytvättad kostym och väntade. Att kostymen just hade återlämnats från kemtvätt kunde man lätt se, eftersom det hängde ett långt brudsläp av statisk kemtvättsplast bakom kavajen. Den distingerade herrn hade uppenbarligen dragit av plasten och sedan lyckats sätta sig på den, förmodligen medan han tog på sig skorna.

”Du, det sitter lite plast kvar på din kostym”, sa jag till den distingerade medan vi väntade på hissen.

”I’m sorry?” sa han på utsökt artig BBC-engelska, och det var först i det ögonblicket jag upptäckte att han var Douglas Adams.

”There is some plastic adhering to your suit”, sa jag, eftersom jag har en tendens att prata engelska som H P Lovecraft (även om mitt uttal påminner mera om Ingmar Bergman med munnen full av äpplen).

Något brydd kastade Adams en blick över ryggen. ”Oh! Oh!” sa han sedan och drog bort det missprydande släpet.

DA var uppenbarligen något skakad — han mötte ingen annan än mig på vägen ner, så om jag inte hade sagt till så skulle han förmodligen ha gått ut i hotellfoajén med en meter PVC bakom sig. Följaktligen var han kanske rätt måttligt motiverad att småprata med en översvallande nörd. Jag minns inte riktigt vad jag sa på vägen ner i hissen — annat än att jag uttryckte min förtjusning över den ovan nämnda Meaning of Liff, och exemplifierade med några av mina favoritord ur den; däribland

ABINGER (n.)
One who washes up everything except the frying pan, the cheese grater and the saucepan which the chocolate sauce has been made in.

Hela idén med Meaning of Liff är ju att ta ortsnamn och använda dem för att skapa ord som saknas i språket. Andra favoriter:

ALDCLUNE (n.)
One who collects ten-year-old telephone directories.

OUGHTERBY (n.)
Someone you don’t want to invite to a party but whom you know you have to as a matter of duty.

PLEELEY (adj.)
Descriptive of a drunk person’s attempt to be endearing.

SCOSTHROP (vb.)
To make vague opening or cutting movements with the hands when wandering about looking for a tin opener, scissors, etc. in the hope that this will help in some way.

SLIGO (n.)
An unnamed and exotic sexual act which people like to believe that famous films stars get up to in private. ‘To commit sligo.’

Äsch — jag märker att jag är på väg att citera hela boken. Ni fattar vad jag menar.

Hur som helst — Douglas Adams lyssnade med något disträ artighet till mina utgjutelser, sedan nådde hissen entréplanet och han gick ut till sitt väntande damsällskap utan brudsläp, medan jag anslöt mig till Galagosällskapet och Art Spiegelman i restaurangen, där vi sedan fördrev kvällen med konversation som skulle kunna tråka ut alla utom serietecknare till tårar — pennor, papperskvaliteter, originalstorlekar och liknande. Exempel: Spiegelman berättade om sin fascination över Terry and the Pirates-tecknaren George Wunder, som gör små, små klädveck som får alla kostymer att se ut att vara gjorda av aluminiumfolie. Sedan korsförhörde jag och Joakim Pirinen den ytterst vänlige och anspråkslöse Spiegelman om Charles Burns teknik en lång stund).

Hoppsan — det blev en del om Spiegelman också. Två lassies till priset av en …

Framtiden var bättre förr

Attack of the 50 foot väckelsepredikant

Tjejerna blir som tokiga av en 2-PX-89

Även Stalkerteknologin har gjort stora framsteg

Hmm … en Tom of Finland-marsian i ett akvarium … känns det inte lite 2346?

Senare tillägg — på allmän begäran:

The Strange Case of Mary Jane Stacy

I förrförra inlägget hade jag onda aningar om den nya Spindelmansfilmen och fick dem bekräftade. Uppgiften att man plötsligt har skrivit in en Gwen Stacy i handlingen förbryllar mig, särskilt med tanke på att filmernas Mary Jane redan är Gwen. Kirsten Dunsts Mary Jane ligger betydligt närmare Stacys blida, bekymrade blondin

än det hippa och bitchiga partymonster som är seriernas Mary Jane.

Första filmen följer dessutom tämligen troget det klassiska avsnittet ”The Death of Gwen Stacy” — med den skillnaden att hon klarar sig. Och — som sagt — av någon sällsam anledning har bytt personlighet: ”The survival of Mary Jane”.

Ännu märkligare blir identitetsbytet när man betänker hur mycket Sam Raimi och hans team har bemödat sig om att vara serien trogna i övrigt — de återskapar exakt och kärleksfullt klassiska bildrutor som den här —

— letar upp en kusligt porträttlik Jonah Jameson, och låter tillochmed Spideys första flickvän Betty Brandt figurera i handlingen:

Är det för att inte förvirra sjuttio- och åttiotalisttittare som aldrig har hört talas om Gwen Stacy som de har gjort så här? Varför introducerar de isåfall Gwen nu? Och vems personlighet kommer hon att få? Kraven the Hunters? Och — kanske viktigast av allt — varför bryr jag mig?

(Jag är nästan lika engagerad som min femåriga gudson. En gång när jag barnvaktade honom och höll på att lägga honom var han tyst en lång stund. Jag trodde att han hade somnat. Men plötsligt sade han fundersamt: ”Varför är alla så elaka mot nätkravlaren?”)

A frightful Bohr …

Just nu sitter jag inne och jobbar med serien till nya numret av Kapten Stofil — vilket försätter mig i den aningen udda situationen att jag vill att det ska vara dåligt väder. Det är ganska svårt att förmå sig till att teckna när solen gassar och fingrarna klibbar vid papperet. (Jag minns sommaren när jag höll på med mitt första album, Döden steker en flamingo — det var så varmt att det droppade svett ur ansiktet ner på originalen, som blev alldeles flottiga.) I förrgår — var det väl? — kom det en liten köldknäpp som på beställning och det enerverande medelhavsaktiga klimatet förflyktigades för stunden. Fast just nu känns det som om det håller på att göra comeback igen.

Här nedan ser ni ett litet smakprov ur fortsättningen på förra numrets serie — atomen som Den Maskerade Proggaren sögs in i har nu råkat blåsa in på Niels Bohr-instituttet i København, och råkar i klorna på onda danska kärnfysiker.

Jag tänkte att jag skulle vara lite Hergé-aktig och kolla upp hur Niels Bohr-instituttet såg ut, men dessvärre motsvarade det inte alls mina förväntningar på ett högteknologiskt centrum — det påminner mera ett något nergånget stadsdelsbibliotek:

Iochförsig ganska sympatiskt, men jag uppfann på fri hand en byggnad som jag tyckte såg mera ut som ett sinistert high tech-fort …

(Apropå Hergé-mässighet tar jag inget som helst ansvar för danskans korrekthet — just nu hittar jag inte mitt danska lexikon, så jag är helt hänvisad till min egen trögtänkta danska skalle ….)

Kult Med Kitsch

De första tio åren av min uppväxt var mediautbudet inte särskilt överväldigande — man kunde välja på om man ville se Sigges Cirkus eller myrornas krig. Sedan kom TV 2 och man kunde välja mellan Sommar i parkernas stad eller Månadens väder — eller något annat program med en flintskallig programledare och en soffa, som i 76 procent av fallen fick besök av det svängiga bandet Family Four (programmet alltså — inte soffan. Eller, ja, jo — kanske …)

Det var först i början av åttiotalet som mediaexplosionen briserade på allvar. Man kunde gå ner till macken och nagelfara deras videosortiment, som i lyckosamma fall bestod av upp till elva titlar — Dobermannpatrullen, Hårda tag i Kvinnofängelset (med Linda Blair), Törnfåglar del tre, Länge leve Bernie del fyra (Bernie for president!), Den vilda jakten på skatten (vars omslag var förunderligt likt Indiana Jones), Högt spel i High School (av dårfinkarna bakom skrattsuccén Knasballar II) — eller något liknande.

Och om inte det föll en i smaken kunde man välja mellan upp till fyra olika kabelkanaler — Italienska tutti frutti-program, MTV-föregångaren Music Box, Super Channel som mest sände uråldriga och tämligen obskyra TV-serier som Mr. Ed och Kolchak, the Night Stalker och ett litet gäng glada amatörer som kallade sig för ”TV 3” och koncentrerade sig på produktioner som Man o man, eller Diskutabelt (ett debattprogram lett av en gammal KPML(r)-are som klätt ut sig till skinhead).

Det är klart att man trodde att man hade dött och kommit till himlen.

Men det skulle komma att bli ännu bättre — de här VHS-apparaterna kunde inte bara användas till att spela in särskilt rafflande avsnitt av Sommar i parkernas stad eller exceptionellt högljudda Diskutabelt-diskussioner. Ens mera tekniskt förslagna kamrater seriekopplade dem och lyckades göra kopior med i det närmaste kristallklar kvalitet på kultfilmer som aldrig tidigare hade skådats på våra breddgrader. Kopiorna hade i sin tur gjorts på andra kopior av kopior av kopior vilket ledde till att de efter ett tag till exempel fick ganska kraftig bildkontrast. Om man tittade t ex på klassikern Faster, Pussycat! Kill! Kill! av Russ Meyer (och det gjorde man ju — det är trots allt en av de få titlarna i filmhistorien som innehåller tre utropstecken) kunde man konstatera att Tura Satana hade blivit om möjligt ännu mer svartvit i synen än vanligt — ja, hela filmen såg närmast potatistryckt ut.

Det kunde man ju leva med. Det var värre att de många kopieringarna av någon anledning ofta ledde till att folks pannor blev absurt förlängda. Man satt och såg på Cary Grant och Grace Kelly i Hitchcocks To Catch a Thief och noterade att de plötsligt påminde mer om Aknaton och Nefertiti. Dessutom svajade deras höga pannor av och an som aladåber i storm på grund av något föga känt fenomen som tycks uppträda efter fem eller flera piratkopieringar.

Men det gjorde trots allt inte så mycket. På ett sätt förstärkte det känslan av att se något djupt exklusivt och nästan hemligt — kulturellt kontraband — filmer som på oklara vägar lyckats leta sig fram till ens video utan att filmcensur, programplanerare eller folkbildare på något sätt hade blivit tillfrågade. Därför var det förstås även en poäng i sig om filmerna var splattriga, sexploitativa och allmänt snaskiga på alla sätt. Vi fick för oss att det låg ett slags egenvärde i det. Vissa tidiga sextiotalister lyckades aldrig skaka av sig den känslan, utan har till denna dag fortsatt att rulla sig i samma piratkopierade, flimriga estetik. En av dem vaknade en morgon ur oroliga drömmar och upptäckte att han hade förvandlats till Quentin Tarantino.

Men teknikens utveckling rusade vidare. Numera händer det att man på oklara vägar kommer över små CD-skivor med divx-filer på kopiöst obskyra kultfilmer. Bildkvaliteten är så bra att ens tjugofemåriga jag hade fått hjärtslag av dem — herregud, filmrutan är ju inte ens beskuren till TV-format — man kan urskilja varje por i Tura Satanas ansikte, och inga pannor vajar som ett hav i storm.

Jag kom att tänka på den här utvecklingen igår, medan jag tittade på en film som jag och mina garagerockspisande, sprethåriga vänner från 1985 hade gett en lilltå för att se: Furyô anego den: Inoshika Ochô (1973) — japanskt superstiliserat sex och splatter. Filmen är faktiskt så groteskt våldsam att man tämligen raskt börjar se den mera som en Monty Python-sketch. Barnet i mig fick gå och lägga sig tidigt, i gengäld ruskade jag liv i den tjugofemåriga slackern i mig och undfägnade honom med en högtidsstund. Furyô anego den har onekligen allt man kan önska sig av en — host — ”kultrulle”. Utkämpar hjältinnan Reiko Ike svärdfajter naken i snön till Herb Alpert-musik? Svar ja. Överrumplas Reiko plötsligt av en armé av katolska nunnor med stiletter i händerna? Jo då. Uppträder den ständigt lika sällsamt uttråkade svenska kultskådisen Christina Lindberg i en stor roll? Absolut. Låter Christina som om hon läser högt ur en inköpslista när hon rabblar sina engelska och japanska repliker? Definitivt. Heter hon på japanska Kurisuchina Rindobaagu? Det är mig ett stort nöje att tala om att hon gör det.

Men snart grumlades mitt första glädjerus. jag började tänka efter. Blev någon hem och skola-representant blå i synen för att den här filmen med sin uppenbart förråande och våldspornografiska invinkling gjorts tillgänglig för Sveriges förnämsta naturresurs — våra barn? Knappast. De flesta dataspel är mer groteska.

Kunde jag kanske känna mig lite tillfredställd över att jag tillhörde en exklusiv liten klubb som hittat denna rara och sunkiga pärla? Nej. Inte det heller. Jag misstänker att det rör sig om en av alla dessa filmer som Tarantino utkorar till ”The greatest revenge movie ever!” så fort han kommer i närheten av en mikrofon. Och att den finns i en specialutgåva där sminkösens assistent berättar i tröttande detalj om inspelningen av nakenslagsmålet i snön.

Det enda som återstod var alltså att se på filmen — se på den och reagera på den som på vilken film som helst.

And where’s the fun in that?

Den tjugofemåriga slackern i mig somnade direkt.

Kanske för gott.

Criswells boktips

Greetings, my friend. We are all interested in literature, for that is where you and I are going to spend the rest of our lives.

And remember my friend, literary events such as these will affect you in the literature.

You are interested in the outré … the strange … the just plain unreadable. That is why you are here. And now, for the first time, we are bringing to you a full review of those fateful novels .

We are bringing you all the evidence, based only on the secret testimony of the miserable souls who survived this terrifying ordeal. The incidents, the places. My friend, we cannot keep this a secret any longer.

Let us punish the guilty … let us reward the innocent … Are you ready for the mystery novels of Harry Stephen Keeler …?

Ja … jag förstår inte riktigt hur man är funtad om man inte får lust att läsa ovanstående volymer. Harry Stephen Keeler var sannolikt den mest egendomliga deckarförfattare som levat — och kommer att leva. Här är några smakprov på vad som förekommer i hans böcker:

A man is found strangled to death in the middle of a lawn, yet there are no footprints other than his own. Police suspect the ”Flying Strangler-Baby,” a killer midget who disguises himself as a baby and stalks victims by helicopter. (X. Jones of Scotland Yard, 1936)

Someone killed an antique dealer just so he could steal the face — only the face — from a surrealist painting of ”The Man from Saturn.” (The Face of the Man from Saturn, 1933)

A woman’s body disappears while taking a steam bath. Only her head and toes, sticking out of the steam cabinet, remain. (The Case of the Transparent Nude, 1958)

Because of a clause in a will, a character has to wear a pair of hideous blue glasses constantly for a whole year. This is so that he will eventually see a secret message that is visible only with the glasses. (The Spectacles of Mr. Cagliostro, 1929)

A poem leads the protagonist to a cemetery specializing in circus freaks and the grave of ”Legga, the Human Spider,” a woman with four legs and six arms. Legga was born in Canton, China, and died in Canton, Ohio. (The Riddle of the Traveling Skull, 1934)

 

A disgruntled phone company employee calls every man in Minneapolis, telling him the morning papers will name him as the secret husband of convicted murderess Jemimah Cobb, who runs a whorehouse specializing in women with physical abnormalities. (The Man With the Magic Eardrums, 1939)

Exemplen är hämtade från William Poundstones utmärkta Keelerhemsida. För den som får mersmak rekommenderar jag gärna Keelersällskapets sajt där den verkligt hugade även kan ladda ner några av Keelers romaner som e-texter — tyvärr har de inte lagt ut några av de kanoniserade — öh — klassikerna (om det nu är ordet jag söker), som The Riddle of the Traveling Skull eller The Marceau Case … Inte heller några av hans andra i alla fall någotsånär genomträngliga böcker från tjugo- eller tidigt trettiotal — stöter ni på dem antikvariskt kan jag bara råda er att slå till som blixten — de är tämligen sällsynta och svindyra om man skickar efter dem från USA (själv hade jag den stora turen att grundlägga min samling innan nätantikvariaten hade upptäckt att det fanns folk som var beredda att betala seriösa pengar för Keelerböcker).

Keelers deckare är ett fortfarande helt lagligt berusningsmedel med närmast hallucinogena egenskaper — inte sällan känner man sig som om man håller på att bli utsatt för en av de trepaneringar han så kärleksfullt brukar skildra …

Vi har alla blivit Cable Guys

I järnvägens barndom diskuterade oroade medborgare huruvida människokroppen var avsedd för att färdas i såna svindlande hastigheter som fyrtio kilometer i timmen. Kroppen kanske skulle skaka sönder på något sätt, eller hjärnan komma ur balans när landskapet vrålade förbi som ett suddigt virrvarr.

Skeptikerna visade sig ha fel. Människan klarade alldeles utmärkt de närmast astronautlika påfrestningar som hon utsattes för när hon färdades med Stephensons Rocket. Hon kunde tillochmed fortsätta läsa Times och mumsa på äpplen.

Märkligt nog har det knappt uppstått någon liknande debatt kring den minst lika stora omvälvning i våra levnadsbetingelser som inträffat de senaste tio åren. 1997 hade jag ingen mobil — jag hade en fast telefon utan nummerpresentatör. Den ringde. Jag svarade. End of story. Var jag inte hemma gick jag inte att nå. Folk fäste sig inte särskilt vid det.

Om man inte svarar i hemtelefonen idag så är nästa steg att ringa mobilen. Sedan att tala in ett meddelande. Sedan att skicka ett SMS. Sedan att maila. Och så vidare. Alltsammans med en växande känsla av frustration: ”Var fan är människan?”

Hade jag stämt möte med någon på stan 1997 och vederbörande inte kom på utsatt tid så väntade jag tålmodigt en kvart eller en halvtimme. Sedan började jag kanske bli en smula misslynt. Det behövs inte idag. Jag får förmodligen det klassiska SMS:et ”Blir två minuter försenad”. Eller också ringer jag upp själv när det har gått tre minuter och trettio sekunder och bidrar till att skapa en av dessa odödliga mobilkonversationer. Så här låter den i andra änden:

Jag sitter på vagnen…

(paus)

Jo jag sa att jag sitter på vagnen … ja … vi passerade just Järntorget …

(paus)

Jag sa att vi passerade just Järntorget … så jag är nog där om ungefär två minuter …

(paus)

Jo, jag sa att jag är där om ungefär två minuter. Ja … okej … då ses vi då …

(paus)

Jag sa att vi ses då … ja … om två minuter … hej …

Saken är den att vi inte blir mindre stressade av att ha koll på människorna runt omkring oss (och vi blir det verkligen inte av att de har koll på oss) — snarare tvärtom. Vi har en bedräglig känsla av att all information finns på fingertopps avstånd. Vad gör syrran? Vad heter huvudstaden i Uzbekistan? Vem är den där blonda tjejen som är Robocops partner i filmen? Var inte hon med i Brian de Palmas Carrie? Varför dröjer Kricke? Klockan är ju för fan redan fem över — och så vidare. Allt tycker vi oss ha rätt att få reda på nu direkt.

Så känner vi oss när vi jagar information och människor — men när vi själva blir jagade känner vi oss nog snarare som Matthew Brodericks rollfigur i Cable Guy:

CABLE GUY
(ON THE MACHINE)
Hey Steven. Just checking in. Give me a
ring. I’m at 555-4329.
(beep)
What’s up Steven? I’m at a pay phone. If
you’re there pick up. Pick up. Pick up.
Okay, I’ll be home later. I’ll talk to
you then.

Steven stops chopping.

CABLE GUY
(ON THE MACHINE)
(beep)
Okay I’m home now. Give me a buzz when
you get in. I’ll be here pretty much all
night. Bye.
(beep tone)
Hey Steven. Quick question, give me a
call when you get a chance.
(beep tone)
I was just taking a whiz, thought you
might have called. Okay later.
(beep tone)
Sorry, I had call waiting, didn’t get to
it, thought it might have been you. All
right, bye.

Steven is beginning to get a little wigged out by this. He fast forwards through a sampling of the
rest of the calls.

CABLE GUY
(fast forwards)
…We’re having ourselves quite a little
game of phone tag here. You’re it!
(fast forwards)
…I was just blow drying my hair and I
thought I heard the phone ringing.
(fast forwards)
…you’re a tough man to reach.
(fast forwards)
I guess you’re too busy to call your
friends.

Den förfärliga sanningen är att vi alla håller på att förvandlas till Cable Guy.

Det kanske inte är någon slump att utbrändhetsdiagnoserna börjar stå som spön i backen när folk dels försöker handskas med all information som sköljer över dem via mobil, internet, kabelkanaler (Cable Guy!) — och dessutom går att hitta på Hitta.se, Eniro, Birtday.se så att andra i sin tur kan överskölja dem med nå när som helst med mail, SMS och telefonsamtal.

När Stephensons Rocket kör ut på The Information Superhighway är risken kanske större att människorna skakar sönder — och det är möjligt att vi borde dra ner på farten.

Ja — nu hinner jag inte skriva längre. Jag måste kolla min bloggstatistik, googla några ointressanta birollsaktörer och svara på alla SMS som hunnit hopa sig medan jag hackade ner det här (folk kan ju tro att jag har brutit lårbenshalsen).

Banalitetens fiende nummer ett …

Jag är inte mycket för att skriva beundrarbrev. Jag har gjort det två gånger i mitt liv – en gång till paleontologen och lärdomshistorikern Stephen Jay Gould, som gick bort häromåret. Den kroniskt verksamme Gould (Peter Englund kallar honom en smula orättvist för ”grafoman”) tog sig inte tid att svara. Och det var ju inte så anmärkningsvärt.

Mitt andra beundrarbrev gick till Povel Ramel. Det var i början av åttiotalet och jag hade sett revyn Minspiration. Det var första gången som Povel fick riktigt dåliga recensioner för en uppsättning, så vitt jag vet, och jag var en smula upprörd över pressens njugghet – för även om Minspiration kanske inte var det vassaste Povel gjort så måste man i rättvisans namn konstatera att en Povel på halvfart ändå är lågt räknat fyra gånger bättre än alla sina konkurrenter (med undantag för Hasse och Tage, förstås).

När föreställningen sändes i TV noterade jag att Povel strukit ner den mer eller mindre till oigenkännlighet, och bestämde jag mig för att skriva och säga att originalet var bättre och att han skulle ignorera tidningarnas dumheter. ”Du är bäst”, skrev jag. ”Alla påståenden om motsatsen ska betraktas som falska”. Sedan passade jag på att fråga om filmen Hoppsan, som jag hemskt gärna ville se (Povel spelar en superhjälteserietecknare – ni kan ju föreställa er hur motiverad jag var).

Jag tror inte att jag förväntade mig något svar – syftet var ju främst att tala om för Povel (som uppenbarligen tagit illa vid sig) att kritiken var orättvist hård. Några veckor förflöt, sedan kom jag hem från jobbet en dag till kollektivet jag just då bodde i och fick se ett litet vitt kuvert ligga mitt på köksbordet. Namn och adress var handskrivna, och stilen var egendomligt välbekant. Jag försökte erinra mig vilken av mina vänner som skrev så här. Sedan vände jag på kuvertet och såg att det kom från ”P. Ramel, Robertsstigen 1, Lidingö”.

Povel ursäktade sig för att han inte hade hunnit skriva ett ännu längre brev och tackade för mitt stöd — ”Det är just såna här brev som folk i nöjesbranschen – och därmed ju jag – behöver” skrev han med karakteristisk ödmjukhet (jag citerar ur minnet för jag hittar inte brevet i mina sediment just nu). Vidare berättade Povel att han inte hade någon makt över eventuell återutgivning av Hoppsan, ”en film som för övrigt betytt kolossalt lite för min karriär – och för Ingrid Thulins”.

Men det mest fantastiska inträffade ett par veckor senare – då kom ett paket med posten som visade sig innehålla en dubbel-LP med Povels fyrtio- och femtiotalsradioinspelningar, försedd med en personlig dedikation, ännu ett tack och en liten vers.

Sådan var han, Povel – banalitetens fiende nummer ett. Han är defintivt en av mina främsta influenser. Jag minns första gången jag hörde stenkakan Balladen om Eugen Cork hemma hos en kompis i Rotebro – det måste ha varit cirka 1970. När kören plötsligt gjorde myteri mot Eugen och vägrade att sjunga efter var det som en uppenbarelse – jag hade aldrig hört något så uppfinningsrikt. Några år senare hade en ytterst repig 45-varvare med Lingonbenslåten samma förlösande effekt. Det var som att skåda in i ett kokande inferno av ren, otämjd kreativitet:

Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass, när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.

Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fyra språng
Hopp och hipp och huppla, Hästen heter Sverker

Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp, kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar. Hur skall lillan orka?

Under sent sjuttiotal köpte jag naturligtvis alla skivorna i Knäppupplevelseserien, spelade dem gång på gång och hittade nya favoriter – märkligt okända nummer som i mina ögon hör till det bästa PR gjort. ”Jaha … nähä ….”-monologen där Povel står i en telefonkiosk och styr lyssnarens associationer till stor del genom att variera sitt uttal av orden ”Jaha” och ”nähä” — som den jazzmusiker han är lyckas han med kuslig språkmusikalitet kontrollera våra tankebanor. Hela sketchen bygger på att man måste gissa vad personen i den andra änden säger, och efter en stund har Povel styrt in oss i en bisarrovärld där vi tycker oss ana de mest otroliga – för att inte säga omöjliga – saker i andra änden av telefonlinjen.

En annan favorit är Lars Ekborg som Redaktör Småtte på den nya ungdomstidningen Hej Allihop! (som företer misstänkta likheter med Bildjournalen – bland annat har den en ”helfestlig” serie som heter ”Plytet på vift”). Driften med vuxengenerationens absurda försök att parasitera på ungdomskultur är förstås minst lika aktuell nu som då, men Povel är som vanligt angelägen att take it to the next level – efter ett tag visar det sig att tonåringarna talar ett språk som herr Småtte har svårt att förstå sig på:

Tonåring 1 (Lissi Alandh): Men haru nypt nån vinglare då? Olle?
Tonåring 2 (Monica Zetterlund): Näääh … Olle är blåsklibbig, han stannar ju äpplen så här, vettu.
Tonåring 3: Liknar ju gruvan!
Redaktör Småtte: Förlåt, fröken … vi är visst inte presenterade …
Tonåring 1: Blås och kransa rej, spöktorkel!

Det är inget tvivel om att den här sketchen var en stor, öh, host, ”inspirationskälla” (som det brukar heta) för mig när jag formgav den nonfigurativa slangen i mina Sigge och Pilsner-serier. Överhuvudtaget står jag i stor tacksamhetsskuld till Povel – han visade vägen med sin besinningslösa, språkberusade lekfullhet.

Ja, jag räknar gärna upp allt bra han har gjort men det skulle bli en katalogaria som kunde få Leporello att tappa rösten totalt. Jag nöjer mig med att säga att han skrivit åtminstone ”Mille e tre!” höjdare …

Sveriges befolkning har varit otroligt bortskämda i närmare ett sekel – vi har haft Karl Gerhard, Povel och Hasse och Tage. Tillsammans har de försett vårt lilla språkområde med underhållning av en kaliber som i många fall har varit bättre och originellare än något man kunnat höra på världsspråk som engelska – vilket alltså inte har hindrat kritikerna från att kasta sig över till exempel Povel när han någon gång inte riktigt nått upp till sin vanliga, olympiska standard.

Nu är Povel död, och vi har den underhållning vi förtjänar.

 Senare tillägg: Jag har en alldeles särskild kärlek till fyrtio- och femtiotalets Povel — den tid då han fortfarande av vissa sågs som en outsider eller rentav en klassförrädare. Hos den senare Povel saknar man ibland råheten hos den man som gav gav oss ”Din njugge far och din snörpiga mamma” där han sjunger om sin glädje över att ha blivit dumpad:

Jag slipper från din fars historier som alltid dämpar min aptit

och rasslet av hans nycklar när han låser in sin sprit.

(…)

Jag ska minnas dina halvrökta turkiska fimpar

och de böcker som du aldrig läst.

En underbar inblick i den maniske baronens hjärna får man för övrigt när man lyssnar på den direktsända radioversionen av Titta det snöar — Povel har just skrivit klart låten och varken han eller resten av ensemblen kan texten särskilt bra. När de kommer fram till partiet där alla turas om att utropa korta fraser — ”Titta det snöar!”  ”Illa går släden!” ”Sönder är meden!” håller framförandet på att kantra totalt — alla glömmer bort sina textrader. Povel börjar i panik spruta ur sig fraser på rätt meter ”Tjo vad det viftar!” ”Larsson är färgblind!” ”Hunden är bunden!” ”Höken är fröken!” ”Kungen är tvungen!” ”Fryser om håret!” ”Maten är vidbränd!” ”Röttet är köttet!” för att avvärja total katastrof. Bredden i hans associationer är imponerande även under detta övermänskliga tryck … (Även Martin Ljung kommer med några intressanta inpass — bland annat ”Fryser om äpplet!”)