Michael Sheen ÄR Tony Blair
Jag vet inte hur bekant Michael Sheens namn är i svenska stugor — han är en av dessa överjordiskt skickliga brittiska skådespelare som ofta är så kameleontiskt kamouflerad att man inte känner igen honom från en roll till en annan. Själv har jag sett honom både som barbringad supervampyr i Underworldfilmerna, som mindre barbringad och mera seriös vampyr i Twilight, och dessutom som ansträngande brittisk pojkvän i Tina Feys 30 Rock utan att märka att det rörde sig om samma aktör — som dessutom visar sig vara titelrollsinnehavaren i den mäktiga Blair-trilogin:
The Deal (2003, regi Stephen Frears) En ung överklassig opportunist och en köttig, surmulen skotte blir vänner som unga parlamentsledamöter — och kämpar sedan med näbbar och klor om att få leda Labour. Michael Sheen är storartad i rollen som den oupphörligt leende charmknutten med den opålitligt irrande blicken — och David Morrisey gör en lika oförglömlig insats som den episkt mulne och monolitiske Gordon Brown.
The Queen (2006, också i regi av Stephen Frears) Drottning Elizabeth den andra (spelad av Helen Mirren) förstår inte riktigt poängen med moderna mediers behov av känslosamma utspel och starka åtbörder efter att hennes forna svärdotter har omkommit i en bilolycka — men en oupphörligt leende charmknutte med opålitligt irrande blick har betydligt mer utvecklad fingertoppskänsla och tar oombedd på sig uppdraget att bli drottningens mediakonsult. Mästarmöte mellan Mirren och Michael — men Sheen klarar sig utmärkt i duellerna med den dynamiska Dame Helen.
The Special Relationship (2010, regisserad av Richard Loncraine) I början av 90-talet har en charmigt hes och ständigt leende sydstatsadvokat just lyckats bli den första demokratiska presidenten sedan Jimmy Carter. Och på andra sidan Atlanten har en annan ständigt leende liberal lyckats leda Labour ut ur labyrinten och återerövrat regeringsmakten. De båda syltar in sig rejält med varandra, vilket blir allt mer betungande för den brittiska parten i bromansen när det visar sig att sydstatsadvokaten har lite svårt att hålla gylfen stängd. Förmodligen den svagaste filmen i sviten — men Michael Sheen fortsätter Sheena som Tony Blair, och Dennis Quaid är en kul, kättjeful och karismatisk Clinton.
(Av de ovanstående filmerna är The Deal min favorit — det politiska rävspelet skildras med den diskbänksrealism som är något av Stephen ”Min sköna tvättomat” Frears signum.)
Förutom alla dessa meriter har Michael Sheen dessutom alltid framstått som en hyvens kille när han gästat Mark Kermodes och Simon Mayos underbara filmprogram på BBC 5 (som är ett slags gemytligt grälsjuk tvålopera där programledaren Simon spottar stillsamma sarkasmer och Marks filmrecensioner hela tiden hotar att övergå i upphetsade tirader).
Och nu har jag fått ännu ett skäl att uppskatta Michael Sheen: nyligen gästade han det klassiska BBC-programmet Great Lives och fick lägga ut texten om en valfri idol. Det visar sig att hans idol är Philip K Dick — och under det halvtimmeslånga programmet presenterar han vältaligt den vildögde visionären och avslöjar dessutom att den uppsättning av Hamlet som han regisserar och spelar huvudrollen i just nu är starkt influerad av Dicks idéer. (Programmet kan ni ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR).
Förutom Sheen medverkar även en viss Roger Lockhurst som ska föreställa expert på Dick — men jag får snarast intrycket att Sheen är bättre påläst än auktoriteten, som bl a hävdar att Flow My Tears the Policeman Said (1974) och A Scanner Darkly (1977) kom ut på sextiotalet och dessutom driver den dubiösa tesen att Dicks femtiotals-SF var ”konventionell” och att det först var efter The Man in the High Castle som han fann sig själv som författare (personligen tycker jag Dicks egenart är uppenbar redan i debutromanen Solar Lottery (1955) — och jag förstår inte hur man hävda att t ex Time Out of Joint från 1959 inte är fullfjädrat Dickig).
Det går knappt att säga ett ord om handlingen i mästerverket Time Out of Joint utan att det blir en spoiler — jag kan möjligen sträcka mig så långt att jag citerar ett par meningar ur baksidestexten på min gamla Penguinpocket från sjuttiotalet: ”Ragle Gumm started thinking he was the center of the universe. All the evidence seemed to back him. The trouble was — which universe?”
Men hur som helst är det ett mycket hörvärt program — och ett strålande skäl för oss gamla Dickfans att utropa ett rungande: ”VÅR BY ÄR PÅ TV!” för att sedan, efter en sekunds betänketid, lite moloket tillägga: ”…eller rättare sagt på radio”.
(Philip K Dick har förstås figurerat tidigare här på bloggen — bland annat i det här inlägget.)
David Nessle 