Archive for december, 2011

In a LAND… of TRAILERS… it’s the DESTINY of ONE MAN … to CHALLENGE the CLICHÉS …

december 22, 2011

I kommentarerna till förra inlägget tipsade Ban-Ken om ännu en magnifik rollprestation av Michael Sheen — hans insats som fotbollsmanagern Brian Clough i The Damned United. Och när jag såg den amerikanska trailern fascinerades jag av att murriga trailerröstmannen faktiskt sa  ”But ONE MAN … will CHANGE EVERYTHING”.

Jag trodde den typen av trailerklichéer hade blivit omöjliga efter att trailerröstmannen — vars namn har visat sig vara Hal  Douglas — kom ut ur inspelningshytten och parodierade sig själv så förtjänstfullt i trailern till Jerry Seinfeld-dokumentären Comedian:

Om någonsin en trailer har varit bättre än själva filmen så är det denna– jag skrattar så jag gråter varenda gång jag ser den …

(Ja,  jag inser att  den här lilla pärlan redan är välbekant för stora delar av läsekretsen, men … have a heart, for god’s sale. It’s Christmas … )

Senare tillägg: Efter vidare planlösa efterforskningar på U-tube har jag nu insett att det finns ett par olika murriga trailerröstmän — och i en dokumentär om en viss Dom LaFontaine säger han med en beslöjad basröst som skälver av stolthet: ”I came up with ‘In a world …’ ” — så möjligen är han Kungen bland Murriga Speakerröster …

Annonser

Lever vi i en Sheen-värld — eller ”Which Blair?”

december 21, 2011

Michael Sheen ÄR Tony Blair

Jag vet inte hur bekant Michael Sheens namn är i svenska stugor — han är en av dessa överjordiskt skickliga brittiska skådespelare som ofta är så kameleontiskt kamouflerad att man inte känner igen honom från en roll till en annan. Själv har jag sett honom både som barbringad supervampyr i Underworldfilmerna, som mindre barbringad och mera seriös vampyr i Twilight,  och dessutom som ansträngande brittisk pojkvän i Tina Feys 30 Rock utan att märka att det rörde sig om samma aktör — som dessutom visar sig vara titelrollsinnehavaren i den mäktiga Blair-trilogin:

The Deal (2003, regi Stephen Frears) En ung överklassig opportunist och en köttig, surmulen skotte blir vänner som unga parlamentsledamöter — och kämpar sedan med näbbar och klor om att få leda Labour. Michael Sheen är storartad i rollen som den oupphörligt leende charmknutten med den opålitligt irrande blicken — och David Morrisey gör en lika oförglömlig insats som den episkt mulne och monolitiske Gordon Brown.

The Queen (2006, också i regi av Stephen Frears) Drottning Elizabeth den andra (spelad av Helen Mirren) förstår inte riktigt poängen med moderna mediers behov av känslosamma utspel och starka åtbörder efter att hennes forna svärdotter har omkommit i en bilolycka — men en oupphörligt leende charmknutte med opålitligt irrande blick har betydligt mer utvecklad fingertoppskänsla och tar oombedd på sig uppdraget att bli drottningens mediakonsult. Mästarmöte mellan Mirren och Michael — men Sheen klarar sig utmärkt i duellerna med den dynamiska Dame Helen.

The Special Relationship (2010, regisserad av Richard Loncraine) I början av 90-talet har en charmigt hes och ständigt leende sydstatsadvokat just lyckats bli den första demokratiska presidenten sedan Jimmy Carter. Och på andra sidan Atlanten har en annan ständigt leende liberal lyckats leda Labour ut ur labyrinten och återerövrat regeringsmakten. De båda syltar in sig rejält med varandra, vilket blir allt mer betungande för den brittiska parten i bromansen när det visar sig att sydstatsadvokaten har lite svårt att hålla gylfen stängd. Förmodligen den svagaste filmen i sviten — men Michael Sheen fortsätter Sheena som Tony Blair, och Dennis Quaid är en kul, kättjeful och karismatisk Clinton.

(Av de ovanstående filmerna är The Deal min favorit — det politiska rävspelet skildras med den diskbänksrealism som är något av Stephen ”Min sköna tvättomat” Frears signum.)

Förutom alla dessa meriter har Michael Sheen dessutom alltid framstått som en hyvens kille när han gästat Mark Kermodes och Simon Mayos underbara filmprogram på BBC 5 (som är ett slags gemytligt grälsjuk tvålopera där programledaren Simon spottar stillsamma sarkasmer och Marks filmrecensioner hela tiden hotar att övergå i upphetsade tirader).

Och nu har jag fått ännu ett skäl att uppskatta Michael Sheen: nyligen gästade han det klassiska BBC-programmet Great Lives och fick lägga ut texten om en valfri idol. Det visar sig att hans idol är Philip K Dick — och under det halvtimmeslånga programmet presenterar han vältaligt den vildögde visionären och avslöjar dessutom att den uppsättning av Hamlet som han regisserar och spelar huvudrollen i just nu är starkt influerad av Dicks idéer. (Programmet kan ni ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR).

Förutom Sheen medverkar även en viss Roger Lockhurst som ska föreställa expert på Dick — men jag får snarast intrycket att Sheen är bättre påläst än auktoriteten, som bl a hävdar att Flow My Tears the Policeman Said (1974) och A Scanner Darkly (1977) kom ut på sextiotalet och dessutom driver den  dubiösa tesen att Dicks femtiotals-SF var ”konventionell” och att det först var efter The Man in the High Castle som han fann sig själv som författare (personligen tycker jag Dicks egenart är uppenbar redan i debutromanen Solar Lottery (1955) — och jag förstår inte hur man hävda att t ex Time Out of Joint  från 1959 inte är fullfjädrat Dickig).

Det går knappt att säga ett ord om handlingen i mästerverket Time Out of Joint utan att det blir en spoiler — jag kan möjligen sträcka mig så långt att jag citerar ett par meningar ur baksidestexten på min gamla Penguinpocket från sjuttiotalet: ”Ragle Gumm started thinking he was the center of the universe. All the evidence seemed to back him. The trouble was — which universe?”

Men hur som helst är det ett mycket hörvärt program — och ett strålande skäl för oss gamla Dickfans att utropa ett rungande: ”VÅR BY ÄR PÅ TV!” för att sedan, efter en sekunds betänketid,  lite moloket tillägga: ”…eller rättare sagt på radio”.

(Philip K Dick har förstås figurerat tidigare här på bloggen — bland annat i det här inlägget.)

Livsmedel och dödsmedel del 2 — The times they are a-changin’

december 8, 2011

20 januari 2009 skrev jag ett blogginlägg om hur livsmedelsindustrin verkade benägen att börja försöka snatta s k ”cred” från sextiotalets alternativkultur, bland annat genom att lansera Cheech Marin — mannen som gav Cannabis Sativa ett ansikte — som varumärkesfigur för pepparsås.

Föga anade jag då att detta bara var början — under de tre år som förflutit sedan dess har vi fått uppleva hur den ena ”alternativa” portalgestalten efter den andra dukar under för den snöda Mammons lockrop.

Ja, inte ens sextiotalets kanske ledande pelarhelgon Bob Dylan har lyckats hålla fingrarna ur syltburken — tvärtom, han har gjort reklam för såväl bilar och banker som — det man kanske har lättast att förknippa den nasale portalgestalten med — sexiga underkläder. Här nedan ser vi honom svårmodigt vandra kring i en reklamfilm för Victoria’s Secret och utväxla sugande blickar med en sensuell siren i sidentrosor som möjligen är något yngre än sin motpart …

Bob Dylan gör reklam för Victoria’s Secret

”Don’t criticize what you can’t understand.” heter det som bekant i visan — men jag är faktiskt trots det benägen att inta en något skeptisk hållning till Bobs utveckling från munspelsmisshandlande messiasgestalt till  marknadsgycklare.

Och ännu svårare har jag att förstå varför Paul McCartney känner ett behov av att göra reklam för Visa. Behöver den forna fabulösa fyrlingen halvsula skorna och har svårt att skrapa samman kopparmynt att betala skomakaren med? Försöker han fixa ett hål där regnet kommer in på något av sina oräknerliga slott? Det hela är faktiskt något av ett mysterium.

Det är isåfall betydligt mindre förvånande om det seniga kraftpaketet Iggy Pop har lyckats hamna på obestånd efter ett långt och utsvävande liv, och därför känner ett behov av att sälja sitt namn och dåliga rykte för att få en tryggad ålderdom. Däremot är kanske inte bilförsäkringar det första man kommer att tänka på i samband med detta självdestruktivitetens ledande affischnamn:

Iggy om bilförsäkringens fröjder

Iggys mini-me i reklamen ovan är på något vis grädden på sell out-moset …

Den enda rockgigant jag är beredd att ge full absolution för hans reklaminsatser är Johnny Rotten — han lyckades inte ens få ut några skivroyalties när han var som störst och sparkades summariskt ur Sex Pistols när han bad managern Malcolm McLaren om löneförhöjning. Dessutom finner jag anblicken av en tweedklädd Rotten som vandrar runt på den engelska landsbygden och predikar om det brittiska smörets förtjänster oemotståndligt inkongruent och närmast charmerande …

Johnny Rotten kommer upp i smöret

(Tipstack till Wee One för Iggys bilförsäkringsreklam)