Dmitrij fyller år!

Harry Potter upp i dagen — ett ungdomligt snille.

Idag firar vi den sovjetiska orkestralmusikens ledande enfant terrible — med viss tonvikt på ”enfant”, för rätt långt upp i åren såg denne dissonante gigant ut som en tolvårig konfirmand …

Sjostakovitj träffar en katt …

Hur som helst — hundraåtta år hade han fyllt idag om han fått leva och ha hälsan, men tre paket sovjetiska cigg om dagen kräver ju sin tribut, så han lämnade det jordiska redan 1975.

… och en gris

Själv är jag särskilt förtjust i Dmitrijs  tjugotalsproduktion,  den mest humoristiska avantgardemusik jag någonsin hört — en pendang till den vildsinta experimentlusta som utmärkte bröderna Stenbergs sovjetiska affischkonst under samma period — en avantgardism som paradoxalt nog är både lättillgänglig och rätt långtgående …

Sjostakovitj går brandvakt. Alltså — han har inte låst sig ute efter en sen festnatt — han går faktiskt brandvakt, under den 900 dagar långa tyska belägringen av Leningrad.

Här nedan har jag ställt samman en Spotifylista med särskilt tonvikt på Sjostakovitjs lite lättare produktion — musik ur baletter, teaterföreställningar och filmer. Listan rekommenderas särskilt om man behöver ett tillskott av manisk energi för att städa lägenheten, mocka gödsel eller slå större gräsmattor med lie … (viss varning dock om ni viftar med vassa föremål — Sjostakovitj i alltför kraftig dosering kan leda till bärsärkagång …)

Michelingubbens sjövilda ungdom

Vid industriutställningen i Lyon 1894 gjorde han sitt första framträdande. Karriären blev meteorisk — och enligt vissa steg  framgångarna den unga hetsporren åt huvudet under en period.

Det blev några vilda år kring förra sekelskiftet för den unge Michelinspolingen.

HAN SÖP OCH RÖKTE SOM EN BORSTBINDARE!

Här ser vi Michelingubben i lag med dåliga kamrater — det vill säga betydligt mer nedslitna däcksgubbar … Den aningen dubb-iösa sloganen lyder ”Michelindäcket dricker bort problemen!”.

Svansföringen är hög — stilen nonchalant

HAN RÅKADE STÄNDIGT I SLAGSMÅL!

När vår hjälte raglar hem efter en lyckad afton på krogen attackeras han av knivbeväpnade apacher, som dock har underskattat den välklädde rucklaren rejält … Slogan: ”Michelindäcket motstår alla attacker!”

Michelingubben spöar skiten ur konkurrenterna!

HAN VAR EN DAMERNAS RIDDARE!

En brandmansuniform piffar upp även den mest aparta giljare …

 

… liksom en reslig kroppsbyggnad.

HAN SVINADE OCH TRASHADE PÅ … ÖH … PUMPODLINGAR!

… Men sedan gick det som det brukar. Vår hjälte hade lekt rommen av sig och blev den distingerade, statsmannalika figur vi älskar och vördar än idag …

Kärlekskranka kraniers kavalkad

Hovmästaren! En miniatyriserad man har drunknat i min drink! Dessutom gillar jag inte riktigt hur den där kraniekillen i kostymen kollar in mig … vad är det här för ett ställe egentligen?

Dryckesbrodern är sannolikt ett av alla dessa kärlekskranka kranier som det tidiga femtiotalets skräckserietecknare var så omåttligt förtjusta i. Han står gissningsvis just och finslipar sin raggreplik.

För craniums just want to have fun! Ständigt vill  de släta av de levande med sina skelettnyllen.

De är inte främmande för en liten Ménage à trois i gravens djup …

… eller för mera avancerade aktiviteter …

Men de flesta är trots ärbara kadaver som vill göra det rätta. (Min enda fråga: har inte döden redan skilt er åt?) Giftemål med hädangångna är förstås vardagsmat i de tidiga skräckseriernas universum — killen i bakgrunden kämpar för att undertrycka en gäspning.

Titeln på den här tidningen förbryllar mig en aning — om det nu inte är så att det rör sig om en romansserietidning som riktar sig till just amorösa dödskallar. Annars är jag förtjust i hur killen visar sig vara en kranie-cabriolet som kan skala av sig ansiktet som en kapuschong … ett partytrick som inte verkar fungera på hans date för kvällen.

Men är det något kraniekillarna inte gillar så är det när människor med mjukvävnad i ansiktet hånglar med varandra. Ta till exempel Harry här, som av obekant anledning har med sig hackan han mördades med i graven. Han uppskattar verkligen inte att gärningsmänniskorna står och vänslas framför hans sista viloläger.

Men man måste ändå beundra Harrys änka för hennes självbehärskning: ”Wait … Harry’s come back from the dead.”