Precis vad världen behöver just nu! Ännu en podcast!

Massornas jubel vill aldrig upphöra. Äntligen, äntligen säger jag, har jag och min vän Jacob Stålhammar tagit vårt oavvisliga samhällsansvar och gjort våra långa osammanhängande köksbordstirader tillgängliga för en bredare allmänhet.

Ett tomrum i den offentliga diskursen får anses vara fyllt, och jag och Jacob kan vila lugnare nattetid.

Tanken är att vi ska välsigna mänskligheten med ett nytt avsnitt varje vecka — de tre första episoderna av Högljudda Nördar, jag menar Huvudnyheterna, är redan inspelade och två av dem väntar på att vidarebefordras till en bildningstörstande menighet.

Men det första avsnittet finns faktiskt redan att ladda ner — ni kan höra det här nedan.

Eller så kan ni ladda ner det genom att HÖGERKLICKA HÄR och spara.

För ytterligare information om vad vi yrar om hänvisar jag till Huvudnyheternas egen, nystartade blogg, som ni återfinner genom att klicka HÄR.

Sömniga sextiotalister i superhjälte-T-shirts

Det sällsamma fallet med kvinnan som nästan skrev ”Supercalifragilisticexpialidocious” …

Gloria Parker — på sin tid hade hon egen orkester, eget TV-program, och spelade in sällsamma soundiefilmer till fyrtiotalets filmjukeboxar där hon sjöng och trakterade xylofonen med brio. Dessutom är hon kvinnan som nästan skrev Mary Poppins-klassikern Supercalifragilisticexpialidocious

1965 skakades Walt Disney-studions juridiska avdelning av en stämning. Två schlagerkomponister ansåg att en sång ur succéfilmen Mary Poppins inkräktade på deras copyright, och krävde 12 miljoner dollar i skadestånd.

Detta var väl i sig inte så anmärkningsvärt — sånt händer förstås hela tiden. Problemet just här var de båda sångernas titlar. Till Mary Poppins hade bröderna Sherman levererat tungvrickardängan Supercalifragilisticexpialidocious.

Men de kärande i målet — Barney Young and Gloria Parker — hävdade att de redan 1949 skrivit en sång med den något … öh … besläktade titeln …

… samt att de dessutom hade visat den för Disney 1951. (Som ni ser valde de att använda pseudonymerna Patricia Smith och Don Fenton.)

Låten i fråga gör kanske ett aningen sömnigt intryck vid sidan av Shermanbrödernas superspeedade schlager — här nedan kan ni lyssna själva …

Rättsfallet borde ju rimligen vara en s k ”slamdunk” — det verkar svårt att hävda att sångerna saknar all andlig släktskap — att inte Supercalifragilisticexpialidocious är närmast incestuöst nära befryndad med Supercalafajalistickespeealadojus.

Så mycket mera anmärkningsvärt alltså att domaren — som för övrigt tröttnade ganska raskt på att skriva och säga såväl ”Supercalifragilisticexpialidocious” som ”Supercalafajalistickespeealadojus” och övergick till att lite trött hänvisa till ”the word” — dömde till Disneys och bröderna Shermans förmån och slog fast att den nyare sången inte alls var ett plagiat på den äldre.

Hur kunde han göra det?

Ja, håll i hatten, för det är nu ”Supercaliflawjalisticexpialadoshus” kommer in i handlingen.

Här nedan ser vi ett brev från Disneys juridiska avdelning 1965

Ryktet gick alltså att en viss Helen Lawkins hade använt ordet ”Supercaliflawjalisticexpialadoshus” redan 1931 i ett kåseri i en studenttidning. Till sin stora sorg lyckades inte Disneyadvokaterna gräva fram denna obskyra publikation och visa den för domaren.

I stället hittade de personer som kunde gå ed på att de hade använt varianter på ”the word” redan på 30-talet. Såväl Stanley Eichenbaum som Clara Colclaster avgav skrivna vittnesmål där de under juridiskt bindande former bedyrade hur superoptimopsiskttoppipangfenomisk deras vokabulär hade varit redan innan andra världskriget. (Här får vi en kittlande inblick i hur det är att vara advokat i The Magic Kingdom — man lyckas spara 12 miljoner dollar åt sin arbetsgivare genom att leta rätt på personer som är villiga att svära dyrt och heligt att de sagt ”supercalifragilisticexpialidocious” innan 1949).

Därför ogillades alltså åtalet. Men hur förhöll det sig egentligen? Mindes Stanley och Clara rätt — eller var de köpta av Uncle Walts lejda hejdukar? Det skriftliga beviset på att supercalifragilisticexpialidocious — eller ett närbesläktat ord — funnits långt innan inspirationens åskvigg träffade Gloria Parker mitt i fyrtiotalsfrisyren dök ju aldrig upp under rättegången. Domaren valde att tro Stanley Eichenbaum och Clara Colclaster på deras ord.

Ja — som första svenska blogg (skulle jag förmoda) kan jag nu offentliggöra hela det kåseri där ordet kom ned från berget Sinai till de skojfriskas krets:

Först att använda ordet i skrift var alltså inte bröderna Sherman utan — Helen Herman. Här nedan ser vi hennes konterfej:

Helen Herman — redan den 10 mars 1931 var hon Supercaliflawjalisticexpialadoshus

Men hur i hela fridens namn kunde då alla dessa schlagerkomponister och studenttidningskåsörer snava på så snarlika nonsensord? Förklaringen är egentligen rätt enkel. Låt oss se vad bröderna Sherman själva har att säga om saken i sina memoarer:

When we were little boys in the mid-1930’s, we went to a summer camp in the Adirondack Mountains, where we were introduced to a very long word that had been passed down in many variations through many generations of kids. The word was first coined in 1918, and was supposed to be even bigger and harder to say than antidisestablishmentarianism. . . . The word as we first heard it was super-cadja-flawjalistic-espealedojus.

Supercalifragilisticexpialidocious, i alla sina permutationer, är alltså ett stycke folkhumor — en parodi på ett ”ten dollar word” med många tungvrickande stavelser — och ingen, varken Gloria Parker, bröderna Sherman eller Helen Herman kan göra anspråk på att ha uppfunnit det. I stället verkar ordet ha uppstått någonstans i delstaten New York — alla de tidiga beläggen härrör från det området: staden Syracuse, Arondirackbergen — och de personer som skriftligen svor på att ha använt ordet i rättegången kom båda från New York.

Sic transit Gloria Parker, med andra ord. Den gamla storbandsledaren, marimbafantomen och sångsnickaren får helt enkelt nöja sig med att  ingen gör henne äran stridig om att ha kläckt odödliga örhängen som …

Here Comes the Fattest Man in Town. Ho ho ho! Obetalbart! En tjockis! Gestaltad av någon som väljer att kalla sig för ”Blimpy”. Å andra sidan blir alla rätt tjocka när en 4:3-film visas i formatet 16:9 (ursäkta, Ban-Ken!)

Broadway and Main. Ho ho ho! Obetalbart! Städaren är av afroamerikanskt ursprung! Dessutom vet han inte vägen till Broadway and Main! Hur festligt kan det bli egentligen? (Komikern Stepin Fetchit som vi ser här var en av alla de afroamerikanska aktörer som ägnade sina karriärer åt att gestalta rasistiska karikatyrer — vilket inte känns som något särskilt stimulerande uppdrag. Som något slags plåster på såren var Stepin i alla fall den första svarta skådespelaren som blev miljonär .)

Något senare tillägg: Min popkultursprängde vän Martin drar en parallell till Muggsy Spaniers trumpetsolo på låten That’s A Plenty,som företer påtagliga likheter med en viss sång ur Djungelboken …

Ola och Ottokarmobilen

Det har hänt en hel del på Rigas bilmuseum sedan jag senast var där  — en ny sal har invigts och åtskilliga nya, sällsamma fordon har sipprat in i samlingarna.

Men jag och min medreseledare Ola Olsson började förstås ändå med att förevisa de gamla godingarna för vårt sällskap — Bresjnevs krockade Rolls, Stalins Zillimousin, den tsarryska brandbilen från en förrevolutionär bilfabrik i Riga, kuriösa kvarglömda nazistiska amfibiefordon från andra världskriget.

Efter det övergick vi till enskild verksamhet och jag irrade  kring och mediterade över fordon som jag tidigare förbisett, eller som inte stod där sist.

Det fanns mycket att fundera kring. Saker som ….

Hur brödburkslik kan en bil bli? Eller …

Hur blå-bisarr behöver en bolsjevikisk bildesign vara för att inte lämna prototypstadiet?

(Svaret ser ni ovan — denna sällsamma skapelse, en skön förening av mässingsaskkopp och fyrtiotalsbil, byggdes bara i ett exemplar, som givetvis finns på Rigas bilmuseum).

Men plötsligt kom Ola springande med andan i halsen och ropade att han hade hittat kungens bil från tintinalbumet Ottokars spira.

Jag följde något förundrad efter min reseledarkollega medan han förklarade.  Muskar XII är förstås en fiktiv regent i det fiktiva landet Syldavien — men Hergé modellerade kungen efter en levande förebild — Carol II av Rumänien. (”Syldavien” är ju snarast en variant på ”Sylvanien”, som i Transylvanien …)

Dessutom använde den belgiske bildberättaren ett foto på Carol II:s bil som förlaga för Muskar XII:s förnäma fordon.

Och på bilmuseet i Riga återfinner vi alltså den rumänske regentens bil — känd från det klassiska tintinalbumet.

Detta är inte bara en bil av samma typ som förekommer i serien — en Packard Coupé Opera av 1938 års modell — det är det exemplar som Hergé ritade av!

Jag blev stående i ett par minuter framför Ottokarmobilen och tänkte på Europas oroliga nittonhundratalshistoria — på  Ottokars spira från 1938 — anschlussåret, Münchenöverenskommelseåret, det sista fredsåret — där Hergé låter det fascistoida järngardet ledas av ”Müsstler” — ett amalgam av Mussolini och Hitler — där de små staterna angrips av mäktiga grannländer försedda med uppenbart tyska jaktflygplan — och på det aningen absurda i att anklaga Hergé för att vara nazist efter ett så tydligt ställningstagande i en historisk ödesstund — mot fascismen, för de små staternas självständighet  …

Något senare tillägg: Jag uppdaterade just posten med Ottokarmobilens märke och modell, som Tintinöversättaren Björn Wahlberg var vänlig nog att förse mig med.

En rumänsk utgåva av Ottokars spira

Titanen från Krypton fyller 75

Ibland har träfiberrikt papper med dåligt färgtryck på en oväntat brant värdestegringskurva. Tidningen ovan torde inte längre gå att köpa för omslagspriset.

Som ni ser står det även ”juni 1938” — men det är inte helt  sanningsenligt. I juni hade tidningen redan varit ute i en dryg månad , för den publicerades nämligen den 18 april 1938.

Och det innebär i sin tur att Stålmannen fyller 75 i dag. Det är bara att gratulera! Det har gått bra för grabben som färdades hela vägen från planeten Krypton som spädbarn i en liten rymdraket, utan ett enda blöjbyte (den förtätade doften i kapseln bör ha fått de hygieniska problemen på Apollo 8 att förblekna).

Författaren Michael Chabon har talat om Stålmannenmyten som en allegori över flyktingens livsvillkor. Den gamla världen — Krypton (Europa) — förintas, av en oro som  är av geologisk (politisk) art. Två föräldrar med vagt hebreiskklingande namn — Jor-El och Lara — sätter ut sin lille pilt i vassen så att inte Farao ska döda honom tillsammans med resten av Israels söner — eller skjuter iväg en raket i sista sekunden, menar jag.

Unge Kal-El kommer till den nya världen, USA, där han byter till ett amerikanskklingande namn, i likhet med åtskilliga invandrare som passerar immigrationsmyndigheterna på Ellis Island.

Och som så många som tvingats byta land och liv har han en dubbel identitet — utåt är han Clark Kent, men innerst inne är han Kal-El.

En enda gång har Den maskerade proggarens och Stålmannens vägar korsats — det var när Proggaren skulle infiltrera Tomtens verkstad och begav sig till Nordpolen på själva julafton …

Ja — som ni märker riffar jag lite på Chabons idé om Stålmannen som immigrant. Resten av berättelsen återfinner ni i albumet Den maskerade proggarens stora röda.

Men Stålmannenmyten inrymmer även tendenser av en närmast motsatt art — engelskans ”Superman” betyder ju ordagrant ”Övermänniska” eller för den delen ”Übermensch” — och den granithårda mannen med de smala ögonspringorna kan  även ses som ett exempel på trettiotalets något osunda vurm för  stora starka män och antidemokratiska idéer.

I Stålmannens stamtavla intar även pulphjälten Doc Savage en framträdande plats — även om man kan diskutera om han är Kal-Els illegitime fader eller något slags avsigkommen morbror.

Denne övermänskligt starka och klyftiga individ figurerade främst i det pulpmagasin som bar hans namn —  en sadelhäftad tidning, tryckt på mycket uselt papper som i varje nummer innehöll en hel roman om den superlativt begåvade doktorns bravader.

Doc Savage kallades tillochmed för en ”Superman” — men inte nog med det …

… han har dessutom en Ensamhetens Fästning  på Nordpolen — och den heter rentav ”Fortress of Solitude”, precis som Stålmannens tillhåll  …

(Ja — Doc Savage är visserligen en vanlig jordmänniska och så tillvida ingen superhjälte i modern bemärkelse — men parallellerna mellan honom och Siegel och Shusters snillefoster är ändå rätt bestickande, som ni ser.)

I Sverige kallades Kal-El för Titanen för Krypton när han första gången dök upp i Jules Verne-magasinet 1940. Den svenska färgläggaren lät av någon anledning pietetsfullt bli att färglägga hans långkalsonger, som hade den rätta, vagt ljusgula Isabellafärgen under stor del av fyrtiotalet. Kalsongerna byttes inte ens när både tidningen  och Titanen ömsade namn efter några år och blev  …

Själv har jag fascinerats av Stålmannen sedan jag blev läskunnig — och den period i Kal-Els liv som intresserar mig mest är utan tvekan de udda åren från sent femtiotal och fram till sent sextiotal när tidningen verkade framställas av en kommitté av subversiva supersurrealister — klimaxet  på en s k ”Silver age”-perioden. Den har jag avhandlat tidigare här på bloggen, som minnesgoda läsare möjligen erinrar sig …

Supersmåborgare

Återkomsten till Bisarrovärlden.

… och jag misstänker starkt att jag kommer få anledning att återkomma till den igen …

Så — ännu en gång — stort grattis, Kal-El lelle!

Supercalifragilistigexpialigetisch — den ljuva plågan

Vi är väl alla införstådda med hur roligt det är att sitta i baksätet på bilen under en lång bilresa och sjunga gång på gång, i allt högre tempo och tonhöjd:

Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt!
Själva ordet låter kanske rätt så infernaliskt!
Men sjung ut det högt och klart så lyser det bengaliskt!
Superoptimopsiskttoppipangfenomenaliskt

… tills vi plötsligt upptäcker att våra medresenärer har ställt av oss vid en bensinmack strax utanför Sunne.

Men vem hade anat vilken sällsam masokistisk njutning det är att höra version efter version av sången i fråga på de mest skiftande tungomål — tills det går runt i huvudet på en och man börjar leka med tanken att ställa av Spotify vid en bensinmack utanför Sunne …

Så låt oss bita ihop, kroka arm, borsta av våra hårda konsonanter och sjunga med i videon ovan:

Supercalifragilistigexpialigetisch.
Dieses Wort klingt durch und durch furchtbar rein synthetisch.
Wer es laut genug aufsagt klingt klug und fast prophetisch,
supercalifragilistigexpialigetisch.

Och för de som till äventyrs inte fått nog än så avrundar vi med den katatoniskt kastilianskt kakafåniga versionen …

Supercalifragilisticoespialidoso
aunque suene extravagante, raro y espantoso,
si lo dice con soltura sonará armonioso.
Supercalifragilisticoespialidoso.

Jag är förmodligen en enkel själ — jag måste erkänna att jag fortfarande tycker att det är roligt — trots att jag har lyssnat på låten nonstop i snart två timmar, och just nu råkar ha Chipmunks uppspedade små gnagarstämmor i mina hörlurar … okej! Nu gick Alvin upp i falsett … jag måste nog sluta …

Senare tillägg: Jag kan dessvärre inte motstå den polska versionen — så den kommer här … Superkalifradalistodekspialitycznie, helt enkelt. Jag ska försöka sluta nu — jag lovar. Men om jag hittar den finska versionen (Superoptihupilystivekkuloistokainen!) så garanterar jag ingenting …

Sovjetjazzens mysterier — eller: Stalins största stjärna driver redlöst utanför Irlands kust

Leonid Utiosov och gänget ger järnet

Vissa saker tror man bara inte finns. Ta till exempel jazzmusiken under Stalintiden.

Säg sovjetiskt trettiotal och jag tänker kanske på Moskvarättegångar, utrensingar, den första femårsplanen.

Jag tänker under alla omständigheter inte på vildsinta sångare som öser loss under utstötande av fältropet ”Djaz! Djaz! Djaz!”

Men på spellistan ovan är det just det vi får höra — vid sidan av en mera inhemskt färgad, melankolisk ödesjazz vars mollackord klingar ännu mörkare när man sitter med historiens facit på hand.

Leonid Utiosov lyssnar till husbondens röst — eller möjligen ledarens och lärarens …

Mästaren inom den ryska ödesjazzen är sångaren Leonid Utiosov. Om lyssnaren tycker sig höra ännu mera klezmerklanger än vad som är vanligt i trettiotalets populärmusik beror det kanske delvis på Leonids ursprung — hans dopnamn var Lazar Iosifovich Weissbein.

Och trots att den antirasism som Stalin sade sig förespråka inte räckte så långt att den även innefattade judar hade Utesov en lång och lagerkrönt karriär innan han dog 1982.

Ljubov Orlova på den tiden hon styrde skeppet i stället för att vara det — affisch för filmen Volga, Volga

Den mest maniskt uppsluppna jazzlåten i min samling står dock Ljubov Orlova för — hon låter en smula som en Musse Pigg som skådat för djupt i heliumballongen. Den engelska titeln på sången är också suveränt fantasieggande i sin nakna kryptiskhet: ”I Have a Gun In the Sky I’ll Go”.

Mysteriedimmorna lättar en aning när vi ser sången i sitt sammanhang — som ett nummer i filmen Цирк / Tsirk (d v s ”Cirkus” — den svenska titeln är ”Röda artister”) från 1936.

Den amerikanska sångerskan Marion Dixon showar loss på cirkusen — och som anstår en film kallad ”Cirkus” får vi även se en sovjetisk Chaplinimitatör. Orlova börjar sjunga vid 2:25. Numret är försett med ett slags sporadiskt förekommande ”textning” som hjälper oss att förstå vad det är som pågår … OBS! Mosfilm, eller den oligark som övertagit Mosfilm, har sålt reklamplats till denna sovjetiska klassiker — vilket känns tämligen symbolmättat, och även innebär att ni måste gå till U-tube, och blir tvungna att utstå några sekunder svensk reklam innan ni kommer till klippet. Jag beklagar denna olägenhet.

Ljubov Orlova — trettiotalets stora sovjetiska filmstjärna — gestaltar här den amerikanska cirkusartisten Marion Dixon, som verkar tjänstgöra både som kabaretsångerska och kanonkula i manegen, vilket bidrar till att förklara både hennes maniska maner (hon är amerikan) och sångtiteln.

Rollen skiljer sig en hel del från vad jag väntar mig av Orlova — tidigare har jag bara sett henne som överkvinna bland fabriksarbetare i ett fantastiskt avsnitt ur Светлый путь (Den ljusa vägen, 1940), där hon i ett närmast sagoaktigt, surrealistiskt sångnummer sköter en hel textilfabrik på egen hand och oförtröttligt marscherar mellan maskinerna medan hon kvittrar som Snövit:

Textilindustrinumret ur Den ljusa vägen — med anställda som den sagolikt skönsjungande Orlova uppfylls produktionsmålen på ett dygn.

Ytterligare ett mysterium: Orlovas ohöljt Sovjetpropagandistiska filmer visades i Sverige redan när de kom, har jag just upptäckt — Den ljusa vägen hade svensk premiär 29 september 1941, och Röda artister gick upp redan 24 maj 1937. Det hade jag inte trott.

På den svenska affischen får vi veta att Röda artister utgår från en pjäs av författarfirman Ilf och Petrov — och plötsligt är det väldigt få grader Kevin Bacon mellan Orlova och Mel Brooks, som filmade Ilf och Petrovs skälmroman 12 stolar, i Sverige visad under titeln Det våras för svärmor.

Och under mitt vilda googlande för att kartlägga Ljubov Orlovas liv och karriär gör jag den kanske mest förbryllande upptäckten: Trettiotalets främsta sovjetiska filmstjärna är ett hett namn i nyheterna just nu, våren 2013.

Rederiet som ägde kryssningsfartyget Lyubov Orlova gick tydligen i konkurs, skeppet skulle skrotas, men slet sig under transporten till skrotningsplatsen och driver i skrivande stund som ett spökskepp, en modern Marie Celeste eller Flygande Holländare, på de sju haven. I början av 2013 siktades skeppet utanför Kanada och 24 februari befann det sig enligt uppgift 1300 sjömil från Irlands kust.

Orlova fortsätter vara en symbol — men hon är inte längre idealarbeterskan, utan Sovjetstatens redlöst drivande spökskepp …

Något senare tillägg: Märkligt — när jag betraktar bloggen i iPaden är klippen ovan inte inbäddade, utan bara länkar. Men i gengäld slipper man reklamen när man klickar på dem. Om man däremot tittar i Firefox — som jag gjorde när jag skrev — är de inbäddade och reklammättade. Är det en klassfråga? Är det så att Appleanvändarna åker businessclass och slipper reklamen? Medan de som surfar med ett gammalt gnissligt XP-operativ och använder Firefox behandlas som fattiga kusiner från landet …? Egendomligt är det hursomhelst. Avgå, U-tube!

Ännu senare tillägg: Efter diskreta påstötningar från mina vackra och begåvade läsare har jag nu ändrat Ljubov Orlovas och Leonid Utiosovs namn så att de är transkriberade efter svensk praxis.

Den kompromisslösa kampen om det mest kommunistiska kolchosnamnet

I Ligatnedalen, en knapp timmes körväg öster om Riga, ligger ett sanatorium i sensovjetisk stil.

… Eller rättare sagt — sanatoriet kanske är färdigställt under sent sjuttiotal eller rentav åttiotal (mina källor är inte helt samstämmiga), men stilen är snarast samtida med kubakrisen.

Vilket förstås är helt kongenialt, för det var väl under den där ångestridna veckan 1962 — när svettglansen på John F Kennedys överläpp verkade signalera att det termonukleära kriget var nära förestående — som ledarna i Sovjets satellitstater på allvar började fundera över möjligheten att  gräva ner sig någonstans där chockvågorna inte kunde nå dem.

Ord och handling voro ett. Det lettiska ledargarnityret tillsatte en kommitté, och innan man visste ordet av hade man uppfört ett gigantiskt bunkerkomplex, och anlagt det tjusiga sanatoriet ovanpå som kamouflage.

Ursäkta — den sista meningen ska kanske snarare  lyda ”och innan man visste ordet av var det åttiotal, glasnost och skymningtid för det sovjetiska samhällssystemet”.

En av våra resenärer prövar att sitta bakom det skrivbord där det lettiska kommunistpartiets generalsekreterare förväntades administrera atomvintern.

Bunkerbygget — som definitivt torde ha varit datummärkt med ”Bäst före Berlinmurens fall” — blev alltså klart bara några år innan den sjungande revolutionen utbröt i Baltikum och gjorde hela anläggningen smått föråldrad.

Om den nu inte redan var det, vill säga — när man vandrar runt därnere har man en distinkt känsla av att klockorna frusit fast någon gång i mitten av sextiotalet, snarare än vid en senare tidpunkt.

Se till exempel på denna skönt panelprydda sammanträdessal, smyckad med en karta över Lettland i polerad metall (den verkar nästan vara i aluminium).

Metallkartan — som torde kunna klara lättare artilleribeskjutning  — visar alla Lettlands kolchoser. Här ovan ser ni vår kunniga och spirituella guide Oskars Okonovs läsa upp några av pärlorna.

Kampen är hård om att demonstrera sin ideologiska renlärighet — Kolchosen Det sovjetiska Lettland skåpar ut Kolchosen Avantgarde, och det  nästan målfoto mellan kolchoserna Lenin och Den trettionde oktober. Men vem vinnaren är tvivlar vi aldrig på: lagerkransen går till Den Tjugoandra Partikongressens Kolchos.

Vi vet tyvärr inte varför  denna kongress var så ideologiskt överlägsen den tjugoförsta eller den tjugotredje partikongressen. Ville kolchosbönderna hylla det faktum att Chrustjev i sitt inledningsanförande angrep Albanien för att de höll fast vid ”den ortodoxa stalinismen”? Eller ville de högtidlighålla konflikten med Kina, som förvärrades så till den grad under denna sammankomst att det blev den sista som Maos  parti deltog i?

Ja, frågorna är många — och vi har inga svar. Den som verkligen inte kan släppa gåtan kan läsa vidare om den tjugoandra partikongressen på Wikipedia.  Oskars Okonovs tröstade i alla fall proggarresans deltagare med att kolchosens bönder förmodligen inte heller hade någon vidare koll på vad som tilldrog sig på den tjugoandra partikongressen.

Vi avrundade besöket i kolchoskartans kammare med en gruppbild, framför en byst av V. Lenins (letterna har alltid det där för svenska ögon så genitivaktiga S-et efter mansnamn).