Archive for oktober, 2008

Yes! I have seen the signs!

oktober 27, 2008

I morse — läs ”kring tolv” — väcktes jag av Jehovas Vittnen, som dock visade sig förvånansvärt föga talträngda. Jag behövde inte ens använda min patenterade replik ”Nej tack, jag är övertygad agnostiker” på dem. De räckte bara över en broschyr och flydde. Det kanske hade något att göra med att jag var uppträdde i trådsliten, röd frottémorgonrock och lätt Edward Scissorhands-betonad frisyr — yrvaken av väckelsearbetet, så att säga.

En högre försyn såg några timmar senare till att jag snubblade in på bloggen Crummy Church Signs. Där kunde jag konstatera att amerikanerna driver förkunnelsearbetet betydligt mera aggressivt än sina svenska bröder och systrar — exempelvis med hjälp av publikfriande små fyndigheter:

Vissa av skyltarna på bloggen är iofs är lite för bra för att vara sanna, och efter ett tag börjar man känna igen mallarna från Church Sign Generator, där kleti och preti … jag menar förmodligen kreti och pleti … kan tota ihop sina egna uppbyggliga budskap:

Sajten känns rätt överflödig, med tanke på hur häpnadsväckande många av de — så vitt jag kan bedöma — helt genuina kristna budskapen är.

Jag slås också av hur välartade de svenska kyrkorna är i jämförelse. Här blir det fullt mediapådrag när den stackars Hedlundakyrkan i Umeå på grund av en bristande botanisk uppmärksamhet råkar använda ett marijuanablad i sin reklam:

… Ja, okej, inledningsorden ”alltid öppet för dig som är intresserad, nyfiken och vill prova på” är väl lite olyckliga i sammanhanget. Det är nästan så att man misstänker någon hög, kyrklig individ har utfört ett uppsåtligt sabotage. Men jämfört med t ex Westboro Baptist Churchs helvetespredikanter som på fullaste allvar hävdar att elfte september är Guds hämnd på de homosexuella känns det knappast som något att egga upp sig över …

Annonser

Sakkunskapens röst

oktober 26, 2008

Experternas tyckande blir allt viktigare, och vill man ha den riktiga plåtkollen är det viktigt att lyssna på sakkunniga, som yttrar sig tvärsäkert och grötmyndigt om allt mellan himmel och jord. Men hur bra koll har experterna egentligen? Vi frågade expert-experten David Nessle.

Är det bra med experter?

Experter kan gå in och röra om i gröten hos folk med sakkunskap och hela den biten. Det tror jag i alla fall initialt upplevs som positivt. Sen finns det väl även andra aspekter av det hela som till att börja medkan kännas hotfulla — som att experten har för mycket koll. Där är det viktigt med lite balansgång. Att experten pratar långsamt och tydligt med folk som om de vore en smula efterblivna — och inte framstår som alltför gnistrande skärpt. Gärna uttrycker sig lite slarvigt smånonchigt så där hur som helst på ett sätt som Svenne Banan kan relatera till. Till att börja med. Initialt.

Hur kunnig måste man vara innan man kan kalla sig för ”expert”?

Som jag ser det är kunskap mest en attitydfråga. Vad är sanning egentligen? Hela situationen är så komplex. Å ena sidan kan man tycka si, å andra sidan så — varje mynt har ju två sidor. Minst. Då är det är viktigt att se folk djupt i ögonen och gestikulera lite för mycket medan man pratar. Att etablera en stark kontakt. Man måste helt enkelt vara duktig på att kommunicera — och det är en egenskap som är helt frikopplad från alla typer av kompetens. Eller för all del förmågan att klara av sina toalettbesök på egen hand. Faktum är att det kan vara bra att säga lite grodor och dumheter. Det kan liksom vara en strategi. Ett sätt att appellera till vanligt folk.

I boken The Culture of Narcissism skriver Christopher Lasch att nutidsmänniskan har blivit omyndigförklarad av experter, som steg för steg har tagit över nästan alla aspekter av livet, och att det skapar en väldig ångest och frustration. Kommentar?

Hela det här köret att man i alla livets skeden måste stämma av med en expert, en sakkunnig — det kan ju för all del initialt kanske upplevas som lite ångestskapande, lite klaustrofobiskt. Om man känner så tycker jag att man ska ta upp det med sin terapeut.


(Skrivet efter att ha läst vad SVD:s experter har att säga om Sarah Palin.)

Herostratisk hårvård

oktober 24, 2008

Normalt sett brukar svenska frisersalonger heta något småputtrigt vitsigt — ”Hårfint”, ”Självfallet”, ”Hair och där”, ”Ett strå vassare”, ”Permanent undantagstillstånd” (eller vänta — det där sista heter de nog inte). Men i Majorna — vitsmetropolen Göteborgs svar på Söder — väljer de av någon anledning i stället ofta namn som ger mindre uppsluppna associationer:

Vissa av salongerna verkar även leva upp till sina namn. Min mamma gick en av dem för att färga ögonfransarna. När proceduren ansågs avslutad såg hon sig i spegeln och upptäckte att ena ögonfransen blivit något styvmoderligt behandlad — eller rättare sagt att hon såg ut som Alex I Clockwork Orange. Alternativet till att börja uppträda i vita kläder, hänglsen , plommonstop och baseballträ var att kräva en utjämning av effekten — vilket personalen ytterst motvilligt gick med på.

Presidentvalet summerat i tarvliga kvickheter

oktober 24, 2008

För den som inte orkar följa med i det amerikanska presidentvalet presenterar vi en snabb, slarvig och skev summering stulen från amerikanska källor — nästan som vanlig svensk nyhetsrapportering, med andra ord …

Stephen Colbert drar intressanta bibliska paralleller:

But I personally [am] not worried about John McCain. The Lord is on his side. After all, John McCain’s led a very Biblical life. Like his namesake Cain, he is not afraid to go negative on a brother. Like John the Baptist, he paved the way for the new Messiah [on screen: photo of Sarah Palin], and like Moses, he takes advice from a Bush who is going up in flames.

David Letterman konstaterar att den republikanske kandidaten fortfarande ser ljust på gramtiden:

I’ll tell you one thing about John McCain, the guy is an optimist. He sees the glass as half full of his teeth.

Medan Bill Maher understryker att Obama har vissa fördelar:

But all this doesn’t matter because Obama keeps pulling away in the polls. Every week, he gets a little more ahead. And with almost all groups. Liberals, of course, always supported him. … And conservatives like the idea of paying a black man to clean up their mess.

Vi avslutar med att låta samma Bill Maher avfyra en rödglödgad, nästan Swiftsk salva:

Please do not reject John McCain just because he’s white. I think the recent news from Wall Street has made us all less tolerant, and only reinforced the stereotype that white people are shiftless, thieving welfare queens.

Now, take a look at these pictures. Here are the CEO’s of Fannie Mae, Freddie Mac, AIG and the Lehman Brothers. I know the first thing that jumps out about these faces is they all happen to be white, and they all happen to be responsible for stealing. But, what you have to understand is that these whites are a product of a society that made them that way.

It was the neighborhoods and the schools they went to: Harvard, Yale, the Wharton School of Business.

They never learned the value of doing real, actual work. And the first step to fixing that is better role models so kids growing up white today don’t think the only way out of Westchester is corporate crime.

Or a government handout. Or sailing.

So, I get it. The temptation is to look at McCain and vote against him because you don’t see an individual; you just see another typical welfare ”whitey.”

And it’s true. He spent his entire life shuffling from one low-paying government job to another. Well, except those years he spent in prison. Typical. And, between you and me, he’s not very articulate.

Oh, he may have some street smarts, but he’s not what you’d call an ”educated” man. He freely admits he’s ignorant about the economy. And apparently the only thing his white running mate knows how to do is crank out one baby after another.

And now, of course, her teenage is pregnant out of wedlock, because she learns it at home!

But, that doesn’t mean we should assume all white people are like that just because so many of them are. I believe there is hope. I believe even the stupidest, greediest, laziest whites can break the cycle of dependence, like this November when we finally move George Bush out of public housing.

Alla överlevande, levande eller döda

oktober 16, 2008

När jag översätter en bok gör jag hela tiden mitt bästa för att hänga med ordentligt i händelseförloppet — då och då behöver jag avvika en smula från en bokstavstrogen tolkning för att det ska bli vettig svenska, och då krävs det att jag har full koll på vad som pågår.

Problemet är bara att en del författare sitter och nickar till vid sina ordbehandlare. Det är i och för sig inget anmärkningsvärt — stundom slumrar som bekant även Homeros, och tillochmed en gigant som Conan Doyle kan vara så disträ att han i en novell låter Watson byta förnamn från John till James — en ganska grov lapsus.

Men det hindrar inte att man blir frustrerad när en ensam man anländer till ett tvåvåningshus, går upp tre våningar och sedan plötsligt kallas för ”dem” (förmodligen eftersom han större delen av boken har en tolk i släptåg). Eller när en person som står mitt på en gyttjig åker plötsligt trillar i ”golvet”. Eller när huvudpersonen först kör ut på en huvudväg, och några rader senare, efter flera avtag som har redovisats med plågsam noggrannhet, kör ut på samma huvudväg en gång till.

Visst, alla böcker innehåller småfel här och där – det är inte mycket att hetsa upp sig över, men om grodorna kväker tillräckligt högt och översvämmar bokens sidor som en faraonisk hemsökelse får jag efter ett tag nästan lust att låta dem stå kvar. Men det går ju inte — arbetsfördelningen mellan mig och författaren är rätt entydig: han eller hon får beröm för det mesta som är bra med översättningen, och jag får skulden för mycket av det som felas originalet. Låter jag felen stå kvar resulterar det dessutom bara i merarbete — förlagsredaktören kommer att upptäcka och påtala dem, och sedan blir jag ändå tvungen att fixa till texten.

Men jag måste ju vara säker. Finns det någon listig tanke dold bakom det synbara felet? Är det rentav ett fräckt ”grepp” av något slag? Är jag helt övertygad om att det inte kan finnas något som kan kallas för ett ”golv” ute på åkern?

Alltså blir jag tvungen att låta mina argusögon spela över texten en lång stund för att försöka utröna om det är något jag har missat (sånt förekommer trots allt). Men i nittiofem procent av fallen är det inte så — författaren har uppenbarligen börjat fundera över vad han tänker äta till lunch, och hans redaktör har låtit grodan slinka igenom.

Den grövsta groda jag har stött på i min översättarverksamhet är förmodligen den där ett rymdskepp skickas för att undsätta ett annat rymdskepp som har havererat och huvudpersonen ombeds att ta hand om ”All survivors, living or dead.”

Jag satt och stirrade på meningen en lång stund och försökte komma fram till vad författaren kunde ha menat. I just det här fallet var det ju rätt uppenbart att det rörde sig om ett ganska grovt tankefel — men för att rätta det måste man titta på sammanhanget och se vad meningen möjligen var tänkt att säga. Jag ändrade den till ”alla ombordvarande, levande eller döda”, men författarens intention — denna översättningsuppdragets heliga graal — har jag fortfarande, tjugofem år senare, inte riktigt klar för mig.

Funes den minnesgodes förbannelse

oktober 14, 2008

Den tämligen minnesgode Borges

Jorge Luis Borges skrev 1942 novellen Funes el memorioso (Funes den minnesgode). Efter en ridolycka får plötsligt Ireneo Funes fullkomligt minne, han kan aldrig glömma någonting — varenda spricka i en husvägg, varenda molnformation etsar sig fast i själen med samma kraft. Det är som ett slags superkraft — han kan till exempel lära sig perfekt latin på några dagar.

Men Funes minne är också en förbannelse, ett lyte. Han är oförmögen till abstrakta resonemang. Han är rentav oförmögen att smälta samman sina intryck till allmänbegrepp. Eftersom han minns varje detalj i till exempel de stolar han sett har han svårt att se deras familjelikheter, abstrahera dem till begreppet ”stol” — för honom är det alltid mer som skiljer än förenar. Hans minne gör honom — på sätt och vis — autistisk.

Jag kom att tänka på Funes förbannelse häromdagen när jag funderade över den moderna världens informationsöverflöd.

Vi har nu levt i drygt hundra år med inspelat ljud och rörliga bilder — och i ungefär hundrafemtio år med fotografier och massfabricerade böcker och tidningar. Vårt kollektiva minne blir allt kapaciösare — får mer detaljrikedom och bättre färg- och ljudåtergivning för varje år som går.

De senaste tio, femton åren har vi dessutom bildat den kollektiva jätteorganism som kallas Internet, i vars silvertrådar våra synapser flyter samman med resten av jordens befolkning till ett slags ”hive mind” där vi kan mind-melda som mr Spock med våra medmänniskor och sprida visdom och villfarelser världen kring.

Faktum är att vi blir alltmer lika Funes den minnesgode. Överflödet på information runtomkring oss gör det allt svårare att se vad som egentligen är väsentligt.

När en verklig händelse pockar på vår uppmärksamhet — som den stora finanskris som just pågår — har vi svårt att sluta smågnabbas med andra nördar i något chattrum, eller låta bli att titta på den där feta Seinfeldboxen vi köpte häromdagen, eller skita i att googla efter namnet på någon birollsaktör i en TV-deckare från åttiotalet.

Liksom den arme Ireneo Funes är vi som hypnotiserade av de solbelysta dammkorn som virvlar framför oss och lyckas inte riktigt inse att det pågår en global ekonomisk härdsmälta runtomkring oss.

Det förflutnas sediment vägrar lägga sig — det fortsätter bolma kring som gyttja i vattnet, och gör att vårt siktdjup blir nästan obefintligt. Det är något av en paradox — eftersom det förflutna vägrar sjunka undan så blir vi historielösa.

Ständigt sköljer gårdagen över oss i nya retrovågor — särskilt sextiotalet vägrar åldras och dö med värdighet. Dess nostalgivågor fortsätter drabba oss som klimakterievallningar — under åttiotal, nittiotal, tvåtusental. Det börjar kännas som om decenniet knappt hann ta slut innan det ompaketeradesi ett mytiskt skimmer för att säljas till nya generationer.

Samma sak gäller om vi söker oss längre tillbaka i historien. Jag misstänker att ingen filmstjärna idag kan bli lika stor som Cary Grant, Greta Garbo eller Humphrey Bogart — och det av ett mycket enkelt skäl. De var först. Alla de största filmstjärnorna föddes kring det förra sekelskiftet. De befann sig i rätt ålder och karriärläge för att erövra vita duken just när filmen hade börjat tala till oss. De var först med att glödrista sina ansikten på den kollektiva näthinnan, och där dröjer de kvar, som den flimrande spökbild man kan se när man har tittat rakt in i en lampa.

Ju mer tid som förflyter, ju mer information som simmar kring i vårt medvetande och skymmer sikten, desto svårare har vi sannolikt att se vad som döljs bakom det virvlande sedimentet. Det kan komma hajar — jag är rädd att vi bara uppfattar dem som svaga skuggor innan vi på nytt distraheras av de mönster som de virvlande partiklarna bildar.

Men vad kan man göra för att värja sig? Jag är själv något av en infoholic och har väldigt svårt att låta bli att kolla upp obskyra fakta som skymtar i utkanten av något jag just ägnar mig åt. Och dessa obskyra fakta leder mig vidare till andra obskyra fakta, tills jag börjar glömma bort vad det var jag undrade över från början.

Och där har vi kanske lösningen. Enda sättet att få sedimentet att sjunka undan är att sluta sprattla runt så förtvivlat i informationsgröten. Att försöka fokusera på vad som verkligen betyder något. Att låta det vara tyst och lugnt ibland.

Personligen har jag slutat se på TV, men mitt Internetmissbruk är nästan värre — just för att det är interaktivt. Idiotsurfandet är bdedrägligt likt en riktig verksamhet eftersom jag klickar på länkar och skriver i sökfält, i stället för att bara zappa runt.

Jag känner mer och mer att jag måste hålla mig stilla ibland för att kunna se bättre — låta datorn stå, ge fan i att googla namnen på varenda birollsaktör — om jag glömt vad han hette kanske han inte var så förtvivlat viktig.

Nyfikenheten är en av våra viktigaste drivkrafter — en av de egenskaper som gör oss mänskliga. Men om nyfikenheten får oss att tappa minnet — gör oss till självförvållade autister utan abstraktionsförmåga, fyller oss med så mycket irrelevant information att vi till sist blir nästan handlingsförlamade — är det kanske dags att värja sig en smula. Eller i alla fall prioritera.

HIV-viruset får kroppen att kapprusta sig själv till döds — det är inte själva viruset som är farligt, utan det faktum att det lurar vårt eget immunförsvar att lägga alla sina resurser på att bekämpa det — kroppens vilja till överlevnad tar till sist död på den.

Själv känner jag mig lite som om jag håller på och kapprustar ihjäl min hjärna — kombinationen av min naturliga nyfikenhet och ett media- och informationsflöde som aldrig sinar fyller själens skräpkammare till bristningsgränsen, och det blir allt svårare att hitta de där grejerna som man verkligen behöver.

Kanske måste vi kunna glömma för att kunna minnas.

(Okej — de läsare som tyckte att sista raden kändes lite anspråksfull ombeds att byta ut den mot:

Kanske vi måste kunna glömma för att kunna lämna Funes-dalen. )

Bestsellerknepen Gud glömde

oktober 10, 2008

Jag misstänker att alla översättare har sina egna favorithatobjekt — för att nu lansera en ny oxymoron — bland bestsellerförfattarnas vanligare knep. Här är några av mina.

Det där jävla ”föremålet”

Friggins tog upp ett litet föremål ur bröstfickan och höll upp det framför Fruggins. Fruggins blinkade klentroget, fattade tag i föremålet med tummen och pekfingret och vred forskande på det.

”M-men … men … d-det är ju …”

Föremålet glänste svagt i ljuset som silades in genom hotellrummets fällda persienner.

”Just det”, muttrade Friggins sammanbitet. ”Det är en vanlig kapsyl.

I vissa fall kan ”föremålet” valsa runt sidor i sträck innan författaren bekvämar sig att tala om vad det är för något — ett enkelt sätt att hålla läsaren i spänning genom att undanhålla grundläggande information.

Den retoriska upprepningen — den där jävla retoriska upprepningen …

Fruggins gnuggade sig i ögonen. Det var en kapsyl. En helt vanlig kapsyl.

Någon behandlade honom som en idiot. Som en vanlig, sketen idiot.

Han gnisslade tänder. Gnisslade tänder med spända käkmuskler.

Någon skulle få betala för det här. Någon skulle verkligen få betala …

Knepet blir extra enerverande när det används i dialog

What three times I tell you is true

”D-det är ju en kapsyl!”

”Exakt!”

”En helt vanlig kapsyl!”

”Just det — och varför skulle Druggins ha lämnat en helt vanlig kapsyl efter sig på brottsplatsen?”

”Så det var alltså där du hittade den? På brottsplatsen? På själva brottsplatsen?”

”Just på brottsplatsen”, replikerade Friggins sammanbitet.

Förutom den uppenbara fördelen att fylla ut boken med nyttig kostfiber har den retoriska upprepningen ett visst värde för att höja spänningen i texten på ett mekaniskt sätt — eller rättare sagt: den hade förmodligen ett visst värde innan författarna började använda tricket så ofta att det lakades ur på all innebörd …

Den meningslösa kursiveringen

För det nakna ögat kunde föremålet te sig som en kapsyl. Men Fruggins var ändå betänksam. Om det nu var så att det verkligen rörde sig om en vanlig kapsyl varför hade Friggins inte nämnt den tidigare?

Saken är den att man bara bör kursivera det som är extra betydelsefullt. Om man får för sig att kursivera ungefär vart fjärde ord som förekommer i texten uppstår en viss inflation … På svenska ser de här kursiveringsfestivalerna ännu konstigare ut än på engelska och man får försöka städa upp en smula i dem för att resultatet inte ska te sig allför underligt …

Den väldigt specifika angivelsen

Klockan hade hunnit bli i det närmaste sjutton minuter över fem innan Froggins kom fram till fotbollsplanen. Där stod en ung man som var något över en och åttiosju lång. I sina kupade händer hade han drygt trettiotre stenkulor.

Översättare använder sig ofta av något som kallas för signifikanta tal. Meningen ”A smoker can walk a mile for a camel” översätts till exempel inte så att rökaren är villig att gå 1.609 meter för att tillfredställa sin last — man rundar av till något som låter vettigt på svenska.

Egendomligt nog arbetar många bestsellerförfattare enligt den motsatta hypotesen. De verkar anse att man ska ange alla siffror och klockslag med närmast absurd exakthet och inbillar sig förmodligen att det gör texten mer levande och trovärdig — och visst, det kan ligga något i det. Men när man som översättare har stött på knepet drygt 276 gånger i samma text börjar man fråga sig hur meningsfullt det egentligen är …

Ja — som så ofta när jag börjar prata språk och översätteri märker jag att jag kan hålla på nästan hur länge som helst. Det finns alltså risk att jag återvänder till ämnet och listar ännu mer stilfigurer och knep som får mig att gnissla tänder — att verkligen gnissla tänder …