”Batalj på er, grevar och pultroner!” Eller rättare sagt: ”Putäll på er grevar och baroner!”
Här ovan ser ni mig och Lasse Åberg posera vid köksbordet i Bourgströms stuga, där Albert Engström skrev sin klassiska bok om Gotska Sandön — och i händerna har vi snapsglas som med stor säkerhet har svingats av såväl Zorn som Carl Larsson (båda besökte Engström på ön).
Bourgströms stuga är nästan magiskt oförändrad sedan Engström huserade i den för ungefär ett sekel sedan — här ovan kan ni jämföra en teckning ur boken med hur stugans interiör ter sig i dag. Eller rättare sagt för ett par veckor sedan.
Ja — möjligen undrar ni vad jag och Stig-Helmers levnadstecknare gör i en stuga på Gotska Sandöns sydspets.
Saken var den att min kompis reseledaren Ola Olsson fått i uppdrag av Albert Engström-sällskapet att arrangera en resa till denna glorifierade sandrevel. Lasse Åberg städslades som resans galjonsfigur — och själv kallades jag in i elfte timmen som kökshandräckning och matlagningsansvarig för fyrtio personer — ett uppdrag som jag är måttligt meriterad för, skyndar jag mig att tillägga, innan ni försöker hyra mig för att helsteka grisar till ert silverbröllop.
Lasse lassar och landstiger — och två steg bakom honom ser vi Ola. Själv dokumenterar jag det vagt Neil Armstrong-artade ögonblicket.
Själva incitamentet till resan var förstås Albert Engströms bok om Östersjöns ödsligaste plats, belägen tre timmars båtfärd från Nynäshamn, och två och en halv timme norr om Fårö.
Inger Åberg, jag, Tobbe Andersson, Moa och Lasse Åberg — bakom kameran återfinner vi Moas pappa Ola Olsson.
Men innan Engströmsällskapet likt Egyptens gräshoppor sänkte sig över ön tillbringade jag ett par paradisiska dygn i denna sandsvepta nationalpark tillsammans med Lasse och Inger Åberg, Ola Olsson och hans dotter Moa sant min olycksbroder Torbjörn Andersson som också inkallats av Ola som kökshandräckning.
En relativt ambitiös promenad.
Och den bästa dagen var torsdagen den 29 augusti när vi promenerade från Fyrbyn i norra änden av ön till Bourgströms stuga i söder, botaniserade i den Engströmska tidskapseln och sedan i sakta mak strövade hemåt längs stränderna — som bestod omväxlande av klappersten och fin, vit sand — innan vi toppade med ett dopp när vi nalkades Fyrbyn. Inalles en utflykt på närmare 1,8 mil …
Vita, vidsträckta sandstränder i stekande solsken — och Lasse som doppar tårna …
Men det finaste av allt — ur mitt perspektiv — var att jag under denna dagslånga kringvandring i paradiset fullständigt lyckades förtränga att jag Ola, och Tobbe skulle få förstärkning av Olas kompanjon Arthur och trettiofyra utsvultna resenärer dagen därpå — och att vi sedan förväntades förse hela sällskapet med föda under resten av helgen …
Som tur var ryckte Lasse och Inger in som extraordinarie kökshandräckningen — bland annat skalade och hackade de en hel hink med röbbetor till den Borstj som serverades under lördagens kräftskiva (kräftor kräfva dessa russofila rotfrukter).
Fåröprästen Agneta Söderdahl, tidigare Ingemar Bergmans själasörjare, sjunger en sång om sälspäck på sitt bredaste gutamål under lördagens kräftskiva.
På söndagens morgon samlade vi oss för hemfärd. Dessvärre visade det sig att vi hade blivit inblåsta — vädret var för dåligt för att vi skulle kunna lämna ön. Plötsligt var vi tvungna att förse resenärerna med en måltid till.
Sällsamma järtecken — Tobbe har hittat en sten som är slående lik Cecilia Gimenez Apjesus — alternativt Edvard Munchs Skriet. En smula olycksbådande är det under alla omständigheter …
Jag och Ola inventerade de sorgliga lämningarna av våra en gång så enorma matförråd och insåg att vi hade något kilo lök och en hink rödbetor kvar. Det blev borstj även till söndagsmiddagen.
Lasse och Inger skalade och hackade även denna rågade rotsakshink.
”Man kommer inte att kunna se en rödbeta utan att tänka på Gotska Sandön”, sade Lasse (som även agerade spöklik kryddningskonsult — när jag vände ryggen till smög han i extra buljongtärningar, vilket visade sig vara välbetänkt …).
De som började tröttna på rödbetssoppa hade möjlighet att istället festa på de läckerheter som öns tillsyningsmän bar fram ur nödproviantförrådet — tomatravioli, husmansknäcke och nyponsoppa.
Repris-borstjen avgick trots allt med segern.
På måndagsmorgonen den andra september väntade vi i spänning på att skepparen skulle meddela per radio huruvida Sandön var inblåst även denna dag eller om vi eventuellt skulle få komma hem. Vi sneglade även med en viss skepsis på burkarna med tomatravioli. Denna kväll skulle det inte ens bli repriserad rödbetssoppa till kvällsvard.
Skepparens besked visade sig bestå av både goda och dåliga nyheter, som det brukar heta. De goda nyheterna var att vi skulle få åka hem. De dåliga nyheterna sönderföll i tre delar:
1) Det skulle bli en måttligt angenäm båtresa ”Fasten your seatbelts, it’s going to be a bumpy evening!” för att citera Bette Davis i All About Eve. För att kunna lägga till vid Sandön krävs relativt flatbottnade farkoster — och det innebär även att de gungeligungar mer eftertryckligt än vanliga fartyg. Sandöbåten har lite liknande sjöegenskaper som de landstigningsfarkoster som Tom Hanks och hans kamrater använder för att nå fram till Omaha Beach i början av Saving Private Ryan. Vi försågs med sjösjukepiller, för vi förväntades bli ungefär lika sjösjuka som soldaterna under D-day. Dock skulle vi få slippa svepande kulspruteeld från desperata nazister vid framkomsten till Nynäshamn.
2) De problematiska vindförhållandena gjorde också att båten inte kunde lägga till vid någon av de närmare stränderna. Resenärerna fick gå en mil i drivande dis och regn till andra änden av ön, där båten väntade en bit ut i vattnet — vi skulle få skjuts ut till den i gummiflotte.
3) Vädret väntades bli sämre framåt eftermiddagen — kuling var aviserad — och därför var vi tvungna att sätta av i sporrsträck på vår regndränkta morgonpromenad tvärs över ön.
En rask, ruggig och regnig morgonpromenad på en mil, tvärsöver Gotska Sandön
… Och det gjorde vi förstås. Utfärden i gummiflotten var en dramatisk höjdpunkt. Jag har sällan känt mig så mycket som Tintin.
Mitt stora Koks i Lasten- — eller möjligen Krabban med guldklorna-ögonblick
Själva hemfärden blev snarast ett antiklimax. Vi blev inte alls så sjösjuka som vi hade väntat oss.
Lasse och Inger Sandberg lämnar Å-ön. Eller tvärtom. (Ni får förmodligen klicka på fotot och zooma lite grann för att se deras kulna miner ordentligt …)
David Nessle 