Intresset ljuger inte II — nu har de vingar!

För att inte svimma, upprepa för dig själv —

Det är bara en lista …

………….. bara en lista …

……………………. bara en lista ….

Min filmlista är precis lika måttligt originell som litteraturlistan — många av de filmer jag återkommer till gång på gång brukar vara med på kanoniska uppräkningar av filmkonstens stora verk. Fast det finns ju undantag.

En av de filmer jag har sett absolut flest gånger är till exempel regisserad av Hasse Ekman, nämligen Povel och Martin-rullen Ratataa från 1956. Jag har sett den på video tjugotalet gånger, och på duk tre eller fyra. När Filmfestivalen körde sin Hasse Ekman-retrospektiv för ett antal år sedan tubbade jag en tjej jag känner som jobbar där att släppa in mig på flera av visningarna. Jag var i full extas eftersom den kopia av Ratataa som kördes på festivalen skilde sig under ca 30 sekunder från den som jag redan kunde utantill. Vid en senare filmfestival närvarade jag vid en visning där Povel själv höll ett litet föredrag före filmen och sedan såg den tillsammans med publiken och skådespelarna i revyn Kolla Klotet, som just då gick i Göteborg. Visaren på min nördometer gick över på rött, kan jag ju säga.  Även om Povel har stått för de flesta komiska påhitten är det sannolikt Hasse Ekmans förtjänst att den romantiska bihandlingen med Gunwer Bergqwist faktiskt engagerar — och de otaliga filmparodierna (Sommarnattens leende, Rififi, Fruktans lön) är också en fest för ögat. Blandningen av parodi och fungerande film gör den förmodligen till ett unikum i svensk filmhistoria.

Nästan lika ofta har jag sett om Monty Python and the Holy Grail, varav cirka sex gånger på duk — däribland en fullkomligt lemlästad dansk version som hette Monty Python og de skøre riddere där någon hade klippt bort allt som verkade lite väl ”skørt” för smørrebrødssmaskande carlsbergkonsumenter — bland annat scenen med riddarna som säger ”Ni!”. Det fattades säkert en kvart av den inte alltför långa filmen.

Och lika idogt har jag återvänt till den nyaste filmen på min lista — Groundhog Day (eller Måndag hela veckan som något snille har fått för sig att den ska heta på svenska; tacka vet jag den tyska titeln Und täglich grüßt das Murmeltier — Dagligen hälsar oss murmeldjuret). Och jag blir lika gripen varje gång av denna, den mest existentiella av screwballkomedier — ett tag slutar den nästan helt att vara en komedi och blir rent tragisk. Och Bill Murray gör sitt livs roll — notera de mikroskopiska, men enormt uttrycksfulla nyansskiftningarna i hans spel i de många upprepningssekvenserna. GH har jag aldrig sett på duk — däremot har jag sett DVD:n med både tysk och fransk dubbning — den fungerar som en språkkurs när man kan hela dialogen mer eller mindre utantill.

Strax under dessa filmer på tittfrekvenslistan hittar vi den i mitt tycke bästa MGM-musicalen — Singin’ in the Rain. Och — mer eller mindre självklart — Casablanca.

Enda regissören som är representerad med två filmer på min lista är Billy Wilder — det verkar som om jag kan se Double Indemnity (Kvinna utan samvete) och Sunset Boulevard hur många gånger som helst. Storslagna, lite lätt gotiska noirmästerverk.

Bland bubblarna märker vi Hitchcock med tre filmer i följd: Vertigo, North by Northwest och Psycho — samt den underbart udda screwballmästaren Preston Sturges med Sullivans Travels och Miracle of Morgans Creek. Sturges verkar vara en av bröderna Coens främsta förebilder — i Sullivans Travels försöker filmregissören Joel McCrea hela tiden övertyga studion om att få göra sin tunga tendensfilm Oh brother where art thou. Jag skrattade gott när jag upptäckte att bröderna Coen spelat in en film med detta namn för några år sedan. ST är också en komedi som går över gränsen och blir rejält tragisk och obehaglig — vilket blir ännu mer förvånande eftersom Sturges är på sitt mest uppsluppna slapstickhumör i filmens början. Men det märkliga är att blandningen fungerar, och tillochmed ger fördjupad emotionell resonans åt filmens deprimerande mittparti. Ett mästerverk.

Hjälp. Det här inlägget hotar att bli hur långt som helst — så det kanske är bäst att jag slutar räkna upp bubblare och försöker komma fram till något slags slutsats. Okej. Här kommer den:

Jag gillar tydligen komedier. Och filmer från fyrtio- och femtiottalet. Och noirfilmer. Och komedibetonade noirfilmer från fyrtiotalet och femtiotalet. Och noirbetonade komedier från fyrtio- och femtiotalet.

Fantastiskt. Ja — om jag nu ska försöka säga något aningen mera djupsinnigt så kan jag ju konstatera att flera av filmerna har en ovanligt tydlig existentiell tematik — Casablanca, Måndag hela veckan och Sullivans Travels handlar alla om egotrippade typer som växer och utvecklas som människor när de ställs inför stora val och prövningar. De är i det närmaste filmiska ”bildningsromaner”. Hmm … mitt undermedvetna kanske försöker tala om något för mig …

I kreativitetens nebulösa värld II

I ett tidigare inlägg skrev jag om John Lennons instinktiva, trevande och till synes slumpmässiga väg fram till Strawberry Fields. I Hollywoods gamla biopics över sångförfattare får de alltid snilleblixtar av något som en person i omgivningen råkar kläcka ir sig:

Cole Porter (egendomligt nog spelad av Cary Grant): Vänta ett ögonblick! Vad sa du?

Oförstående biperson: Öh … ja … menar du det här om att ”You’re the Tops?” Eller meningen innan om att du jobbar ”Night and Day”?

Cole Grant: Där har vi det!

I verkligheten kanske det inte går till så fullt lika ofta som i filmens värld. Men några månader efter att John hade mumlat fram Strawberry Fields så fick han syn på en gammal affisch han hade hittat i en antikaffär och hängt på väggen — och utbrast i ett Holywooddramatiskt ”Aha!”. Jag kan inte undanhålla er Exhibit A:

Eller för den delen Exhibit B, med en närbild:

De här bilderna fyller mig med en mild känsla av förundran. Och bevisar att verkligheten ibland fungerar som en Hollywoodfilm (det kanske är ett exempel på det som Oscar Wilde pratar om i en av sina essäer — ”Life imitating art”).

Just på Sgt Pepper verkar John ha gett sig hän åt den här typen av ovanligt fruktbar slumppollinering av hjärnan: Lucy in the Sky är en barnteckning av sonen Julian, och stora delar av texten till A Day in Life kommer från ett nummer av Times som Lennon hade ställt framför sig på pianot innan han började komponera låten — därav egendomligheter som ”Four thousand holes in Blackburn, Lancashire”.

(Visste ni förresten att Strawberry Fields och Penny Lane från början var tänkta som de första låtarna på en LP som helt och hållet skulle handla om barndomsminnen? Men så fick EMI för sig att gruppen måste släppa en singel, snodde de här fantastiska låtarna och gav ut den förmodligen mest overkillbra singeln i historien — som ironiskt nog blev den första beatlessingeln som inte klättrade till försäljningslistans förstaplats, där Engelbert Humperdinck just då regerade med Please Release Me. Och eftersom John och Paul tyckte det var fusk att ha med singellåtar på sina LP:s så ryckte de bara på axlarna och började om på ny kula med Sgt Pepper. Den aldrig färdigställda barndomsminneskivan kommer högt upp på min lista över havererade projekt som jag hemskt gärna skulle velat ta del av …)

Intresset ljuger inte

Till att börja med kanske jag ska be om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen var femte minut de senaste dagarna — jag har istället kunnat konstatera att yttervärlden fortfarande existerar, eftersom jag har interagerat en aning med den på ett ickevirtuellt sätt. Egendomligt väder har fuktat min hjässa, köttsligt konkreta människor har utväxlat repliker med mig, och så vidare — men nu är ordningen återställd och den flimrande lilla skärmen är återigen det enda fönstret på den munkcell där jag flaggelerar min syndiga lekamen.

Ibland frågar folk en vad man har för favoritböcker eller favoritfilmer. Min naturliga instinkt är att försöka komma på några exempel som ska förmedla den rätta känslan av min person — högbrynt, men ändå skönt avspänd, liksom.

Men jag har insett att de listor man upprättar på det sättet inte är riktigt rättvisande. De blir snarast som ett slags chika, intellektuella accessoirer. Jag kom på att det enda ärliga vore att räkna upp de böcker man läser om gång på gång och de filmer som man ständigt återvänder till — inte bara under en period, utan år efter år.

Dessvärre blir de listor jag upprättar på det sättet inte tillnärmelsevis lika sparsmakade och fräsiga. I en kommentar för någon vecka sedan ondgjorde jag mig en smula över att jag älskar Beatles och Mozart — och min litterära smak är obetydligt mera exklusiv. Den är på sin höjd ännu mer otidsenlig. De böcker jag har läst flest gånger, från tonåren och framåt är (utan inbördes rangordning):

Till jordens medelpunkt och Den hemlighetsfulla ön av Jules Verne.

Alla Sherlock Holmes-berättelserna av Conan Doyle.

Alla Jeeves och Wooster-romanerna och alla Mullinernovellerna av P G Wodehouse.

Bland de bubblare som jag inte läst fullt så många gånger återfinner vi:

Kung Ubu av Alfred Jarry.

Några noveller och kortromaner av H P Lovecraft (The Shadow out of Time, At the Mountains of Madness, och några till).

Den fackbok jag har läst flest gånger är utan någon som helst konkurrens Pegas på villovägar av Olle Strandberg.

Vad ska jag dra för slutsatser av det?  Merparten av författarna var verksamma under artonhundratalet, och de som inte var det (Wodehouse och Lovecraft) vägrar erkänna att det överhuvudtaget har hänt något inom litteraturen efter år 1900 (eller i Lovecrafts fall kanske snarare efter år 1850).

Bara en enda av författarna är född efter 1900 — fackboksrepresentanten Olle Strandberg (fjärde december 1910). Hans bok handlar i gengäld till största delen om befängd artonhundratalslyrik.

Mina övriga litterära ljus är födda mellan 1828 (Verne) och 1890 (Lovecraft).

Vad kan jag säga? Jag älskar tydligen lättare förströelselitteratur från artonhundratalet. Intresset ljuger inte.

(Jag hade tänkt skriva om mina favoritfilmer också — men eftersom det här inlägget redan har blivit ungefär hälften så långt som Gilgamesheposet så tror jag att jag spar det en stund …)

Bloggosfären runt på 80 dubbelklickningar

 Jackie Chan återvände för ett par veckor sedan från Paris,  jetlaggad och lite sur på sina assistenter för att de inte sa åt honom att hålla sig vaken på planet. Men nu filmar han för fullt igen. Porrstjärnan Asia Carrera drabbades av mjölkstockning förra veckan och fick akut föras till sjukhus (annars är hon nybliven tvåbarnsmor och änka — vilket inte låter som någon avundsvärd kombination).

(Ja, jag tänkte göra en mycket selektiv liten presskrönika kring ett antal kändisbloggar som jag har snavat över i natt — om det inte framgått redan.)

Häromdagen pratades det i kommentarerna om att vi alla har en liten Comic Book Guy inom oss, och för en timme sedan — när jag satt fördjupad i William Shatners blogg — började jag undra om inte CBG hade kapat min hjärna helt.

Kapten Kirks webbdagbok– som genom ett märkligt förbiseende faktiskt inte heter ”Captains Starblog” utan ”Bills Space” — var för övrigt måttligt upphetsande läsning. Med någon månads lucka verkar det komma ett nytt korthugget, storvulet och profetiskt utlåtande från Shatner. Exempel:

On Star Trek’s 40th
Posted by: BillShatner on Tuesday, September 12, 2006 – 06:43 PM
	Forty years of age, as far as I’m concerned, is still a child.
STAR TREK is in its infancy-wait until we really get going. My Best, Bill

Den besvikelse detta gav upphov till lättade dock något vid anblicken av de oräknerliga foton på sig själv som Shatner har livat upp sin sajt med (se smakprov ovan). Oavsett hur man scrollar så har man minst tre i blickfånget hela tiden.

Men det verkar överhuvudtaget som om många kändisar är lite dåliga på att uppdatera. Jag började läsa Barbra Streisands blogg men kom av mig en smula när jag några rader in i texten snubblade över meningen: ”2003 has been such a tumultous year already.” Gillian Andersson har tigit sedan i Augusti, då hon fyllde år. MC Hammer skriver visserligen kontinuerligt, men det verkar inte som om han får ur sig så mycket substansiellt. Och det ständiga upprepandet av ordet ”Hammertime” börjar kännas lite monomant efter ett tag … Många s k kändisbloggar verkar dessutom vara illa dold reklam — så t ex Pamela Andersons blogg.

Nej, tacka vet jag Jackie Chan, som verkar uppdatera snart sagt varje dag, och skriver långa drapor på sin högst personliga engelska — och arma Asia Carrera, vars självutlämnande dagbok — full av bilder på faderlösa spädbarn, gulliga kattungar och Asias stjärt — är närmast hjärtskärande läsning.

Bildrapport från Bokmässan …

I ett tidigare inlägg skrev jag om hur Björn Ranelid dök upp i Kapten Stofils monter på bokmässan och ville ha numret där jag har med honom i en serie — och här kommer nu bildbevisen:

På bilden härovan flankeras vi förtjänstfullt av Lädernuckan. Och här är vårt Kosygin möter Kekkonen-ögonblick:

Skjortan jag är iförd köpte jag i Mexiko — alla i redaktionen hade likadana på sig på söndagen, så att vi såg ut som Yngve Stoors kompband, vilket kändes kongenialt, på något sätt.

Fler olidligt rafflande bilder från mässan kan man se på Kapten Stofils hemsida.

Eeeeeeexcellent!

För några år sedan blev Simpsons den komediserie som gått längst på amerikansk TV — den tidigare rekordhållaren var The Adventures of Ozzie & Harriet, som gick i femton säsonger åren 1952-66. Simpsons har bara två år kvar innan serien blir den mest långlivade någonsin — ett rekord som än så länge innehas av Gunsmoke (1955 – 1975). De första avsnitten av artonde säsongen har nu börjat sändas i USA, och jag har lyckats se ett par av dem — bland annat årets Halloweenspecial, som glädjande nog var en av de bästa någonsin. Det är rätt fantastiskt att serien hållit så hög klass så länge — visst finns det toppar och vågdalar, och fjärde säsongen är fortfarande ett Matterhorn i bergskedjan som serien aldrig har tangerat igen, men på det hela taget måste man säga att kvaliteten genomgående har varit häpnadsväckande hög. Och de senaste säsongerna tyder tillochmed på en kreativ nytändning, efter en något svagare mellanperiod under seriens tidiga tonår.

Hollywood har i många år åderlåtit serien på kreativa talanger — särskilt författare, som Brad Bird som skrev och regisserade Järnjätten och Pixlarfilmen The Incredibles, David Mirkin som skrev och regisserade Heartbreakers, och Conan O’Brien som plötsligt över en natt förvandlades till Conan O’Brien, för att nu bara nämna tre exempel.

Men serien har fortfarande kvar sin andra stora talangtrust — de otroliga röstskådespelarna. Det är mycket svårt att försöka utkora någon av dem till den främsta — här finns Nancy Cartwright, en medelålders dam med tantig klädstil som när som helst kan börja låta som Bart Simpson. Här finns Harry Shearer, killen med styrstångsmustascherna i Spinal Tap som kan växla mellan sina båda röster Burns och Smithers på bråkdelen av en sekund och ofta gör det såta parets dialog ”live” i inspelningsstudion. Shearer kreerar dessutom:

Ned Flanders
Principal Skinner
Otto
Reverend Lovejoy
Dr. Julius Hibbert
Kent Brockman
Jasper
Lenny
Edde
Rainier Wolfcastle/McBain
Scratchy
Kang
Herman
George Bush

Men om det verkar mångsidigt, vad ska man då säga om Hank Azaria, som är Apu Nahasapeemapetilon, Moe Szyslak, och dessutom mina favoriter Cletus, the slack-jawed yokel och Comic Book Guy (vars röst lär vara baserad på en serienörd som en gång bodde i samma studentkorridor som Azaria). Förutom dem spelar han också:

Chief Clancy Wiggum
Lou
Carl
Dr. Nick Riviera
Snake
Kirk Van Houten
Captain McCallister
Bumblebee Man
Superintendent Chalmers
Professor Frink
Dredrick Tatum
Pyro (a.k.a. Chase)

Men om jag måste välja en av Simpsonsskådisarna framför de andra får det nog ändå bli Dan Castellaneta — dels för att han alltid lyckas göra sina rollfigurer så våldsamt levande, dels för att jag inte förstår hur han kan ha några stämband kvar efter att ha spelat Krusty the Clown, Barney Gumble och Grandpa Simpson i så många år. Här är den fullständiga listan på hans röster:

Homer Simpson
Grampa Abraham Simpson
Barney Gumble
Krusty the Clown
Groundskeeper Willie
Mayor Quimby
Hans Moleman
Sideshow Mel
Itchy
Kodos
Gil
Poochie
Squeaky-Voiced Teen
Burn’s Lawyer
Mr. Teeny
Bill Clinton

TV-serien Simpsons har alltså i dagarna fyllt arton och uppnått myndighetsåldern. Låt oss hoppas att den överlever Gunsmoke med en bred marginal — och att Dan Castellanetas och Julie Kavners (Marge) stämband klarar påfrestningarna …

Att ta i Tegnér

I ett kommentarsvar till förra inlägget skrev jag för en stund sedan att jag föredrar Runeberg framför Tegnér — sedan slogs jag av skillnaderna mellan den finske skaldens ödmjuka hyllning ”Vårt Land” och Tegnérs storvulet chauvinstiska ”Svea”. De båda dikterna har precis samma tema — det kärva nordiska klimatet, tegarnas blygsamma avkastning, det fördragsamma folket, hemlandskärleken — men Tegnér vill nödvändigtvis ha det till att Sveas söner är bättre och mer högstående än de bortklemade sydlänningarna. Man frågar sig också om han tittat närmare på t ex Sicilien innan han kommer med sina svepande generaliseringar om ”Södern”:

I Söderns paradis, der solens milda kraft
uppammar sjelfsådd skörd och kokar drufvans saft,
der himlen jämt är blå och i en evig sommar
orangens gull slår opp och lagerns krona blommar
och mellan bäckars sorl och vestanvindars gång
sjelf språket smälter bort i lena toners sång: –
der bjöd naturen sjelf den glada menskan njuta;
hon leder nöjets dans och knäpper sångens luta,
och lifvet, fritt för sorg som för behofvens hot,
är yppigt som den jord, som blomstrar vid din fot. –

I det kalla norden levs förstås ett helt annat liv:

Kring Roms besegrare, kring Odens ätteläggar,
hon gjutit isfyld våg och murat fjällens väggar;
utöfver snöklädd trakt med dristig hand hon satt
det stormbebodda moln, den norrskens-lysta natt.
Se kring dig! Flammande kring fjällen fästet svänger,
utöfver forsens svall förvågna klippan hänger,
och skogen, hvart du går, omgjordande din stig,
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Här sjunker dal vid dal, der klyft på klyfta lastad
står opp, i hedendag af jättehänder kastad;
tätt öfver skullran hän de höga stjernor gå;
i klippan växer jern, och männer deruppå.
Här vill naturen se det enkla, allvarsamma,
här vill i torftigt bo hon stora sinnen amma.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som sjelfmant gör sin pligt och kräfver ut sin rätt
och, i sin enfald vis, uti sitt armod ärad,
omfamnar faran glad och döden oförfärad.

Men Växjös halvtokiga biskop stannar inte ens där — han måste nödvändigtvis påpeka att nordborna — ”Roms besegrare” — kan spöa skiten ur sydlänningarna:

Så växte fordom opp bland tallarna en slägt,
som kufvat Österns våld och Söderns bäfvan väckt.

På det hela taget får man nog säga att Runeberg gör ett mera sympatiskt intryck.

Fast man kan inte klaga på Tegnérs språkbehandling — framför allt excellerar han i korta, kärva blytungrepliker: ”i klippan växer jern, och männer deruppå” är en mening som sätter sig i hjärnan. Men om man ska hålla sig till svenska skalder vill jag påstå att den stackars Stagnelius är en ännu större språkkonstnär — och hans tematik är heller inte lika halvfascistiskt storvulen, utan mera:

”Oj, vad jag är kär och kåt,

och inga tjejer får man

men Döden ligger i försåt,

rätt vad det är så slår han”

Inget riktigt Stagneliuscitat, om nu någon till äventyrs trodde det, utan en tarvlig parafras av dessa raders nedhackare — jag kanske skulle vara älskvärd nog att använda ett riktigt exempel istället:

Allt sen människor först bebyggde den blomstrande jorden
ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.
Dock för en enda retande mö mitt hjärta ej klappar,
vid sin triumfvagn en icke i kedjor mig läst.
Hårdare, bröder, mitt öde är. Jag älskar dem alla,
alla i feiska band snärja min fladdrande själ.
Varje gungande barm i mitt hjärta väcker begären,
varje strålande blick byter i lågor min blod.

Rader med en evig aktualitet, synes det mig … Men nu lyckades jag komma bort från ämnet igen. Fast å andra sidan hade jag kanske sagt vad jag skulle. Det vill säga: heja Runeberg och Stagnelius — och låt oss iföra oss skyddshandskar innan vi tar i Tegnér …

Barnförbjud nationalsångerna!

Lyssnar folk egentligen på nationalsångernas texter? Jag vill särskilt rikta frågan till Frankrikes folk, eftersom det samlas kring en sång som skulle kunna få Tobe Hooper och Herschell Gordon Lewis att bli lite lätt ljusgröna i synen. Så här låter första versen i Talis Qualis översättning:

Framåt, I barn av samma fäder,
vår äras dag sin gryning har,
emot oss tyranniet träder
och reser upp sitt blodiga standar.
På edra slätter kriget larmar,
och råa knektar ropa på
att edra kvinnor slakta få
och edra barn i edra armar.
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi gå fram, skall jorden dricka blod!

Moder Sveas i sammanhanget ganska försynta påpekande att hon ”vilar på minnen av fornstora dar” — stolta stunder som brandskattningen av Lindisfarne och härjningarna under Trettioåriga kriget får man förmoda — förbleknar inför denna splatterfest — som för övrigt blir ännu mer målande i den andra svenska översättningen av Edvard Fredin:

Framåt, I barn av fosterlandet,
vår äras morgon lyser klar.
Emot oss fräckt förtryckarbandet
djärfs höja sina blodstandar.
Vårt öra re´n från fjärran lystrar
till soldateskens hemska larm,
som smyger skonlöst vid vår barm
att strypa mödrar, vif och systrar!
Gif akt, medborgare!
Slut leden, rot vid rot!
Framåt! om orent blod
än forsar kring vår fot!

Just ”orent” blod som ”forsar” kring fötterna — denna slagkraftiga formulering upprepas i slutet av alla de snart sagt oräknerliga verserna tills det börjar gå runt i huvudet på känsliga lyssnare.

Det är väl förståeligt om Robespierre, Charlotte Corday och andra mer hårdhudade själar sjöng med av hjärtans lust — men att höra en kör av skira barnröster skildra inbördeskrigets fasor med sådan entusiasm skulle nog kännas en smula märkligt.

Även i Polens nationalsång krigas det ganska friskt:

Än är Polen ej förlorat,
än dess söner finnas!
Det, som våldet från oss rövat,
än kan återvinnas.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!

Över Weichsel, över Warthe
vi till Polen slå oss,
lärt vi ha av Bonaparte
att i striden stå oss.
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!

Det är tydligen ingen hejd på de militära förväntningar författaren har på den för mig obekante ”Dombrowski” — lite längre fram i sången hettar det till ännu mer när författaren börjar behandla grannlandet i öster:

Aldrig inom Polens gränser
skall en ryss bli bofast;
högt mot solen klingan glänser,
lyft för Polen trofast!
Upp, Dombrowski, framåt!
Från Italien uppåt!
För oss genom segrar
åter till vårt Polen!

En välgörande kontrast utgör Finlands nationalsång — den finaste text jag har läst på temat. Runeberg är helt klar över att utomstående kanske blir måttligt imponerade när de passerar:

Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, vad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.

Denna strävsamma, stillsamma, självkritiska fosterlandskärlek — resande från andra länder kanske rynkar på näsan åt fattigdomen och skogarnas dystra sus, men vi gillar det — är en trivsam kontrast mot det blodtörstiga vapenskramlet i många andra nationalsånger. Det krigande som förekommer i Vårt Land inrangeras istället bland köld, hungersnöd och andra prövningar:

Vem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,
Då frosten kom med hungerns kval,
Vem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?

Nej — Finlands nationalsång kan vi låta barnen lyssna till utan att de ens är i målsmans sällskap — men många av de andra bör definitivt ha femtonårsgräns …