Archive for april, 2010

Proggiga dansband …

april 27, 2010

… kan i förstone låta som något av en oxymoron — progg är progg, kommers är kommers och aldrig mötas de två. Kunde man tro.

Men efter att i princip ha mantalsskrivit mig på den fantastiska sajten Lottens dansbandskort och botaniserat bland tusentals vykort föreställande sjuttiotalets sexigaste spelmän har jag kunnat konstatera att verkligheten — som så ofta — är både komplexare och konstigare än väntat.

Titta bara ovan på det sköna gänget i Teamwork:  bandnamnet, toppluvorna, ansiktsbehåringen, den småsunkiga vårvinterskogen — allt andas storskogsprogg, men tydligen klassificerar kännarna ändå konstellationen som ett dansband.

Ett ännu mer flagrant exempel är dansbandet som nyenkelt och sakligt kallar sig för Dansbandet — ett slags Konsums blåvita dansorkester med ett kongenialt öststatsdassigt och svartvitt vykort. Ett alternativ i urtvättade jeans för den kostnadsmedvetne festarrangören.

Ett något utfestat intryck gör combon Sjön Suger, som även de satsar på svartvitt och en lagom hippievildvuxen framtoning — bandnamnet ansluter till samma sköna sjuttiotalstradition som Älgarna brinner, Grus i lådan och Gud i dojan — jag menar förmodligen Älgarnas trädgård, Fläsket Brinner, Grus i dojan och  Gud i brallan … (Grus i dojan torde för övrigt också uppehålla sig i ingenmanslandet mellan kommers och progg, slår det mig just …)

När jag sitter här vid datorn och försöker räkna ståndare och pistiller på olika dansband inser jag hur vanskligt det är med klassifikation. I vilket fack ska jag till exempel stoppa ner Kent-Börjes med sitt magnifika dansbandsnamn och sina underliga etnoskjortor (i en senare inkarnation verkar de ha sadlat om till smakfull svart galon) … Det är inte helt lätt att avgöra. Vid såna tillfällen är man tacksam för de grupper som renodlat dansbandets idé nästan till det yttersta …

Annonser

Kapten Stofil går i pension

april 23, 2010

Vårt nästnäst sista nummer som nu äntligen har kommit från tryckeriet och är på väg ut till prenumeranterna

I mitten av förra veckan bestämde sig en rörande enig redaktion för att lägga ner Kapten Stofil efter snart elva år i den retrograda rörelsens tjänst.

Vi känner alla tre att vi inte längre orkar ha ett oavlönat halvtidsarbete vid sidan av våra vanliga jobb, trots att tidningen berett oss en hel del nöje och tillfredsställelse under åren som har gått.

Alltså bestämde vi oss för att bara göra två nummer till — ett enkelnummer till sommaren och ett dubbelnummer till bokmässan. Efter nummer 39-40 har alla prenumerationer löpt ut och vi har fullgjort vår plikt mot prenumeranterna (enda reservationen är att pengarna riskerar att sina– och i så fall blir vi dessvärre tvungna att klappa igen tidigare).

Vi gick ut med nyheten förra lördagen i GT — för flera år sedan lovade jag min vän Dan att vidtala honom först om vi lade ner, och han skrev en utmärkt helsidesartikel på kultursidan som den övriga rikspressen kunde konsultera innan de skrev sina notiser  (tillochmed TT skickade faktiskt ut ett telegram). Uppmärksamheten var definitivt betydligt större än jag hade väntat mig, även om det är en något märklig känsla att läsa alla dessa artiklar — lite grann som att ta del av sin egen dödsruna.

Sedan vi tog beslutet har jag gått i ett slags dimma — jag tror inte att jag hade insett hur stor del av mitt liv som tidningen har varit det här dryga decenniet. Det känns förstås vemodigt att lägga ner, men å andra sidan vädrar jag ledighetens uppfriskande morgonluft — jag vaknar plötsligt upp i en värld utan ständig deadlinestress och känner en enorm lättnad.

Vi kommer att delta i bokmässan 2010 och fortsätta ta emot efterbeställningar ett tag till men sedan avvecklar vi rörelsen så sakteliga.

På samma bokmässa kommer för övrigt mitt första seriealbum på tolv år — Den maskerade proggarens stora röda — på Galago/Ordfront. Det känns som en lämplig avrundning …

Denna anspråkslösa mock-up kan naturligtvis inte göra rättvisa åt det färdiga omslagets — som vi hoppas —  häpnadsväckande kvalitet …

En mäkta koffeiniserad Barbro Svensson

april 14, 2010

När man ser äldre svensk film förundras man inte sällan över de enorma mängder kaffe de medverkande sätter i sig — man får nästan hjärtklappning och börjar levitera lätt bara av att betrakta detta ständiga sörplande.

Men vad annat är att vänta med förebilder som Järvsös egen Barbro ”Lill-Babs” Svensson, som pimplar Gevalia från morgon till kväll utan att mattas av i sin närmast religiösa entusiasm över Gävles finaste kaffeblandning — efter ett tag är det inte utan att de där plötsliga GEVALIA!-vrålen börjar låta en smula överstimulerade.

Var dag så dricks på Gevalia-manér
fem miljoner koppar och fler!

GEVALIA! HURRA!
GEVALIA! GÖR GLA!

heter det i det nedre av dessa båda religiösa oden.  Jag får en känsla av att Lill-Babs intar merparten av dem …

Oh, those ozziefied krauts …

april 13, 2010

… eller ”Dessa förbenade tyskar” som det väl får bli på svenska …

På singeln ovan möter Black Sabbath Arthur Conan Doyle i en mörk gränd och ljuv musik — eller åtminstone odödlig kult med kitsch — uppstår.

Sabbathlåten  Paranoid har försetts med en goth-goth-i-goth-goth-text om den välbekanta fosforescenta helveteshunden som uppträdde på hedarna kring herresätet Baskerville innan Sherlock Holmes lyckades få pli på den.

Det är den tyska sångsensationen Cindy & Bert som står som fadder och morska för detta snillefoster, och på U-tube kan vi se dem framföra stycket i det tyska topplisteprogrammet Hits-a-go-go från 1970 — klicka här om ni tror att era nerver klarar av de talrika inklippsbilderna på en något perplex pekineser som inte riktigt förstår vad den har med saken att göra — plus naturligtvis en marschbataljon av Austin Powers-tyskar som partajar vattenkammat. Som en ytterligare service tillhandahåller vi texten som tysk läsövning här nedan:

Nebel zieht in dicken Schwaden
übers Moor von Forest Hill,
grüngespenstisch grinst ein Irrlicht,
es ist Nacht in Baskerville.

Wer verbreitet Angst und Schrecken,
wer vernichtet, was er will?
Jeder sucht sich zu verstecken
vor dem Hund von Baskerville.

Wen er anfällt,
dieser Hund von Baskerville, oooh yeah,
hatv erloren
in dem Kampf um Baskerville, oooh yeah!

Und es traut sich keine Seele
in das dunkle Moor hinein,
jeder fürchtet um sein Leben,
wer wird wohl der nächste sein?

Bald ist die Mission beendet,
die sein irrer Herr ihm gab,
lautlos wie er einst gekommen
schleicht er sich ins Moor hinab.

Nebel zieht in dichten Schwaden
übers Moor von Forest Hill,
und verbirgt des Räsels Fragen
von dem Hund von Baskerville.

Den förste thrillerförfattaren

april 9, 2010

Killen här ovan hade en farfar som kom från Haiti. ”Min far var mulatt, min farfar svart och min farfarsfar apa. Så ni ser, min herre, min ätt börjar där er slutar”, replikerade han efter ett av de många rasistiska påhopp han fick utstå under sitt sextioåttaåriga liv (1802 – 1870) . Men Alexandre Dumas — som han hette — lät sig inte slås ner i skorna utan skapade sig istället ett rykte som sin tids — eller möjligen alla tiders — främste äventyrsförfattare.

Restaurangägaren och författaren Dumas arbetade oftast med kollaboratörer, och mot slutet av hans bana var det fullt av kockar i det litterära restaurangköket som kryddade och stod i — men de tidiga mästerverken,  som Greven av Montecristo och De tre musketörerna, är utan tvivel formade av ett enda vulkaniskt köksmästartemperament, även om någon annan hjälpt till att röra i såsen.

Det är nog inte överdrivet att kalla honom för den förste moderne thrillerförfattaren — om inte annat var han den förste som tvinnade ihop alla trådarna — politiska intriger, exotiska miljöer, hisnande cliffhangers, enorma komplotter — och den där speciella blandningen av säkert studerade vardagsdetaljer och barockt osannolika händelser som än i dag är något av thrillerns signum.

Alexandre Dumas hittar musketörer i bouillabaisen — en samtida karikatyr som tar lite väl mycket fasta på författarens haitiska släktband…

Som jag nämnde häromdagen läser jag just Greven av Montecristo och kan konstatera att den fortfarande känns otroligt fräsch och inte har förlorat något av sin sidvändarpotential under de hundrasextiosex år som har förflutit sedan den först såg dagens ljus.

Jag har läst boken en gång tidigare, men då i en nedbantad femtiotalsupplaga — originalversionen är en mastodont som väger in på drygt tusen tätt tryckta sidor, och inte en av dem är tråkig. Dessutom innehåller fullängdaren mycket godis som fått stryka på foten i de kortade varianterna — tillexempel grevens haschorgie tillsammans med den unge ädlingen François i det hemliga högkvarteret  i Montecristos grottor (jag gissar att Edmond Dantes är populärkulturens första superskurk med underjordisk bas på en öde ö — även om han rätt snart skulle få sällskap av kapten Nemo):

(…) När ni lemnar denna er verld för att återgå till andra menniskors, är det som att byta ut en napolitansk vår mot en lappländsk vinter, och ni tror er lemna paradiset för jorden, himmeln för helvetet. Smaka nu på hasjisj, min gäst. Smaka derpå.

I stället för svar tog François en sked av den underbara massan, ungefär lika mycket som han sett sin värd taga, och förde skeden till munnen:

Anfäkta! svor han sedan han sväljt det gudomliga syltet (…)

Grefven af Montecristo, Hjalmar Linnströms förlag, 1882

(Den som blir avskräckt av gammalstavningen i citatet ovan kan jag lugna med att det finns åtskilliga nittonhundratalsutgåvor av klassikern, även om många av dem — som sagt — är rätt dramatiskt förkortade. Jag kan t ex rekommendera Bonniers Folkbiblioteks  utmärkta kortade version från 1954 — den ser man inte sällan på loppisar.)

Alexandre Dumas far var en av Napoleons generaler och de bonapartiska sympatierna skymtar fram lite varstans i romanens handling, som utspelar sig under det turbulenta tidiga artonhundratalet — den period då Frankrike verkade växla statsskick en gång i månaden — från monarki till  republik till kejsardöme till monarki till kejsardöme till monarki, usw — det är just denna politiska instabilitet som  utgör fond och förutsättning  för den brett upplagda intrigen.

Merparten av läsekretsen är väl gissningsvis förtrogen med handlingen åtminstone i stora drag: Den unge, ädle, naive Edmond Dantes står i begrepp att gifta sig och har just utnämnts till kapten, men onda avundsmän åtrår hans fästmö och hans ställning och anger honom som bonapartist och sedan försmäktar han i fästningen Ifs kasematter i fjorton år innan han lyckas fly och bli sagolikt förmögen. Pergamentsblek, med djupt liggande ögon och en övermänsklig intelligens och illvilja — båda smidda på fängelselidandets hårda städ — återvänder han sedan, söker upp sina fiender och förgör dem på de mest fantastiskt utstuderade sätt.

Ur denna enkla grundintrig lyckas Dumas utvinna nästan otroliga mängder spänning, skratt, sorg och sidvändarfeber — och på köpet får vi dessutom en utmärkt tidsbild från 1810 och 20-talen. (Det här börjar nästan kännas som betald annonsplats för Alexandre Dumas père — ack, kunde han blott vedergälla tjensten genom att ingjuta ett skålpund af sin mäktiga talang i mitt fattiga hufvud…)

En Beatle för varje bemärkelsedag

april 7, 2010

Jo, jag vet att jag har tagit upp Anita Lindbloms något aviga Beatleshyllning  på melodin Girl from Ipanema tidigare här på bloggen — och för den delen även nämnt låten i en artikel om cash in-musikens historia i Kapten Stofil 31-32. Men nu upptäckte jag att någon har lagt upp en för mig okänd TV-version på U-tube och känner mig givetvis tvungen att dela den med mina läsare. Allihopa på en gång, nu krokar vi arm och sjunger med:

Jag vill ha en Beatle i julklapp
oh yeah, ge mig en Beatle i julklapp
Det finns ej nåt jag hellre önskar mig, säg.

Paul är så söt så jag svimmar
John kan jag höra i timmar
George, jag mitt hjärta vill ge dig,
Men den raraste är nog ändå
lilla Ringo — han kan jag väl få?

Fast nästan ännu gladare blev jag faktiskt när jag upptäckte att Gunilla Postaroffs minst sagt … öh … besläktade slagnummer  ”På namnsdagen så vill jag ha en Beatle” också finns att höra på U-tube numera  (klicka på låttiteln för att lyssna — klippet motsatte sig inbäddning).

Låtarna har som sagt  iögonfallande likheter, men det finns trots allt skillnader. Medan Anita helt blygsamt talar om för oss att hon är nöjd med ”en enda liten Beatle i julklapp” så  är Gunilla betydligt mera framfusig i sina önskemål. Hon drömmer om en tid …

… när jag fått Paul och George och John
och jag fått Ringo på julafton
och Brian Epstein har stängt sitt kontor.

Jo, det är till att ha anspråk. Överhuvudtaget finns det något lite lätt impertinent över hur hon formulerar sin förfrågan:

Det måste ordnas nu!
Och den som gör’t blir du!
Det andra gör detsamma
men en Beatle, ja en Beatle,
det får du fixa mamma
för en Beatle, ja en Beatle
det är vad jag vill haaaaa!
Dom är så jättebraaaa!

Båda låtarna är inte helt överraskande från det stora Beatleshysteriåret 1964. Vilken av dem som kom först ska jag låta vara osagt — men vi kan ju konstatera att Gunilla har namnsdag redan 30 januari  medan julafton inte firas förrän den 24 december.

”På namnsdagen så vill jag ha en Beatle” är faktiskt en cover på den tyska gruppen Die Sweetles hit  ”Ich wünsch’ mir zum Geburtstag einen Beatle” — på franska sjöngs samma örhänge in av Manon Labrie som ”Pour mon anniversaire je voudrais un Beatle”.

Beatlesfebern måste verkligen ha spritt sig snabbt. Så sent som i november 1963 hade gruppen aldrig turnerat utomlands  innan de åkte till Karlstad och spelade på Sundsta läroverk 25 /11 som förband åt Trio me’ Bumba (De fabulösa fyra  sågades f ö  skoningslöst av Karlstadstidningen som avgav det beska omdömet ”Amatörmässig hambo!”).  Sedan fortsatte den triumfartade turnén vidare till Borås, Eskilstuna — ja, ni hör själva …

Lill-Babs verkar ha lyckats införskaffa en nästan komplett samling …

Men bara ett halvår senare log alltså ödet närmast krampaktigt  mot sina nya gunstlingar — och  varenda rättänkande schlagersångerska ville plötsligt ha  minst en Beatle i present …

Haddocks tamejfaktiska svordomar

april 5, 2010

I natt låg jag och läste Alexandre Dumas tidlösa sidvändare Greven av Monte Christo i en utgåva från 1882. Jag förvånades inte bara av att det i texten dök upp ord som jag trodde var betydligt mer sentida — som ”känslopjunk” och ”kinkig” — utan även av att bokens personager undslapp sig svordomar som ”anfäkta”, ”regera” och vid ett tillfälle tillochmed ”Besitta”.

Jag har alltid utgått ifrån att kapten Haddocks svordomsflora består av fritt uppfunna eder — men här uppträder några av de mest klassiska i en hundratrettio år gammal bok.

När jag börjar googla” anfäkta” och ”anamma” hittar jag snart en akademisk uppsats om svordomar i svensk dramatik, där jag i de prydliga  tabellerna återfinner såväl ”Anfäkta och regera” som ”besitta”. Dessutom får jag en första antydan om de här edernas ursprung — nämligen ”Fan anfäkta”.

Tydligen är Haddocks eder kortade versioner av ”fan anfäkta” ”fan regera” ”fan anamma” o s v … Och plötsligt faller poletten ner: ”Jävlar anamma” används ju än idag.  Fan besitta! Hur kunde jag missa den kopplingen …

I avhandlingen återfinner jag för övrigt även en del andra stimulerande svordomar som väntar på en ny vår:

faderullan, fadren, Fagerlund, förbajad, helsefyr, Jävelberg, knävlen, knävla, perkel(n), pocker,  sjuttsingen, tjuvingen och — mitt nya favoritkraftuttryck — tamejfaktiskt.

Det är tamejfaktiskt otroligt vad knävla fantasilöst vi svär nuförtiden …

För att avhjälpa denna utskällningarnas utarmning kör jag  den franska Wikisidan med en — som det verkar — komplett tabell över Haddocks svordomar genom Google Translator och får genast fram ett antal exempel som kan ge inspiration till nya djärva invektiv (jag har tagit mig friheten att avababelfiskifiera böjningar och ordföljd i exemplen nedan):

Sötvattensastronaut!

Karnevalsbajadär!

Katakres!

Grtötomslag

Diplodocus!

Åskans generaldirektör!

Artillerist i haklapp!

Torsk i en hattask!

Karnevalsmussolini!

Biprodukt av ektoplasma!

Karpatiska Papuan!

Så nästa gång ni råkar drämma till tummen med hammaren — ta en extra sekund på er och försök utstöta ett originellare apoplektiskt illvrål …

Vad månde bliva av denne yngling?

april 4, 2010

1963 fick programledaren Steve Allen besök av en ung man som skulle — har ni hört något så tokigt? — spela musik på en cykel. Cykelekvilibristen är förvisso prydligt klädd i kostym, slätrakad och välkammad, men det är något lite märkligt med hans sneda, sardoniska leende och lätt hopkurade hållning.

Hans efternamn är också  så märkligt att Steve Allen känner sig tvungen att bokstavera det:   Z — A — P — P — A.

Jag har läst om detta Franks första möte med offentligheten, men jag hade aldrig sett det tidigare.  Jag är fascinerad — inte minst av det mycket o-Zappalika flickaktiga fnitter som Frank undslipper sig vid ett tillfälle …