Killen här ovan hade en farfar som kom från Haiti. ”Min far var mulatt, min farfar svart och min farfarsfar apa. Så ni ser, min herre, min ätt börjar där er slutar”, replikerade han efter ett av de många rasistiska påhopp han fick utstå under sitt sextioåttaåriga liv (1802 – 1870) . Men Alexandre Dumas — som han hette — lät sig inte slås ner i skorna utan skapade sig istället ett rykte som sin tids — eller möjligen alla tiders — främste äventyrsförfattare.
Restaurangägaren och författaren Dumas arbetade oftast med kollaboratörer, och mot slutet av hans bana var det fullt av kockar i det litterära restaurangköket som kryddade och stod i — men de tidiga mästerverken, som Greven av Montecristo och De tre musketörerna, är utan tvivel formade av ett enda vulkaniskt köksmästartemperament, även om någon annan hjälpt till att röra i såsen.
Det är nog inte överdrivet att kalla honom för den förste moderne thrillerförfattaren — om inte annat var han den förste som tvinnade ihop alla trådarna — politiska intriger, exotiska miljöer, hisnande cliffhangers, enorma komplotter — och den där speciella blandningen av säkert studerade vardagsdetaljer och barockt osannolika händelser som än i dag är något av thrillerns signum.
Alexandre Dumas hittar musketörer i bouillabaisen — en samtida karikatyr som tar lite väl mycket fasta på författarens haitiska släktband…
Som jag nämnde häromdagen läser jag just Greven av Montecristo och kan konstatera att den fortfarande känns otroligt fräsch och inte har förlorat något av sin sidvändarpotential under de hundrasextiosex år som har förflutit sedan den först såg dagens ljus.
Jag har läst boken en gång tidigare, men då i en nedbantad femtiotalsupplaga — originalversionen är en mastodont som väger in på drygt tusen tätt tryckta sidor, och inte en av dem är tråkig. Dessutom innehåller fullängdaren mycket godis som fått stryka på foten i de kortade varianterna — tillexempel grevens haschorgie tillsammans med den unge ädlingen François i det hemliga högkvarteret i Montecristos grottor (jag gissar att Edmond Dantes är populärkulturens första superskurk med underjordisk bas på en öde ö — även om han rätt snart skulle få sällskap av kapten Nemo):
(…) När ni lemnar denna er verld för att återgå till andra menniskors, är det som att byta ut en napolitansk vår mot en lappländsk vinter, och ni tror er lemna paradiset för jorden, himmeln för helvetet. Smaka nu på hasjisj, min gäst. Smaka derpå.
I stället för svar tog François en sked av den underbara massan, ungefär lika mycket som han sett sin värd taga, och förde skeden till munnen:
Anfäkta! svor han sedan han sväljt det gudomliga syltet (…)
— Grefven af Montecristo, Hjalmar Linnströms förlag, 1882
(Den som blir avskräckt av gammalstavningen i citatet ovan kan jag lugna med att det finns åtskilliga nittonhundratalsutgåvor av klassikern, även om många av dem — som sagt — är rätt dramatiskt förkortade. Jag kan t ex rekommendera Bonniers Folkbiblioteks utmärkta kortade version från 1954 — den ser man inte sällan på loppisar.)
Alexandre Dumas far var en av Napoleons generaler och de bonapartiska sympatierna skymtar fram lite varstans i romanens handling, som utspelar sig under det turbulenta tidiga artonhundratalet — den period då Frankrike verkade växla statsskick en gång i månaden — från monarki till republik till kejsardöme till monarki till kejsardöme till monarki, usw — det är just denna politiska instabilitet som utgör fond och förutsättning för den brett upplagda intrigen.
Merparten av läsekretsen är väl gissningsvis förtrogen med handlingen åtminstone i stora drag: Den unge, ädle, naive Edmond Dantes står i begrepp att gifta sig och har just utnämnts till kapten, men onda avundsmän åtrår hans fästmö och hans ställning och anger honom som bonapartist och sedan försmäktar han i fästningen Ifs kasematter i fjorton år innan han lyckas fly och bli sagolikt förmögen. Pergamentsblek, med djupt liggande ögon och en övermänsklig intelligens och illvilja — båda smidda på fängelselidandets hårda städ — återvänder han sedan, söker upp sina fiender och förgör dem på de mest fantastiskt utstuderade sätt.
Ur denna enkla grundintrig lyckas Dumas utvinna nästan otroliga mängder spänning, skratt, sorg och sidvändarfeber — och på köpet får vi dessutom en utmärkt tidsbild från 1810 och 20-talen. (Det här börjar nästan kännas som betald annonsplats för Alexandre Dumas père — ack, kunde han blott vedergälla tjensten genom att ingjuta ett skålpund af sin mäktiga talang i mitt fattiga hufvud…)
Titta bara ovan på det sköna gänget i Teamwork: bandnamnet, toppluvorna, ansiktsbehåringen, den småsunkiga vårvinterskogen — allt andas storskogsprogg, men tydligen klassificerar kännarna ändå konstellationen som ett dansband.
David Nessle 
