Archive for maj, 2007

Etnografiska fältstudier

maj 31, 2007

I MARKS KOMMUN MED OMNEJD

Infödingarna påminna slående om svenskarne, vilket fröjda våra blågula hjärtan — det rör sig till mycket stor del om renodlade dolikocefaler, även om vissa inslag av mera ostbaltisk typ här och var göra sig gällande. (I höjd med Öxnevalla tycka vi oss förmärka en och annan antydan till alpint inflytande.)

Humorn står utan tvivel den Göteborgska nära, konstatera vi när vi nalkas Kinna:

elektro-emanu-el.jpg

Kulturen verkar i sin helhet på väg att lämna neolitikum:

cedermark.jpg

Men bakeoffdiskens sortement skvallrar om uråldriga föreställningars fortsatt starka grepp om den västgötska folksjälen:

oden-tor-balder.jpg

… även om ett mera Lutheranskt sinnelag kan förmärkas i Skällingebagarens ”Halvfina” (för er som inte vill unna er för mycket):

halvfina.jpg

För den verklige sybariten finns dock samma bageris Sjöbuse:

sjobuse.jpg

… som gärna skall kompletteras med ett stycke vällagrad ”Bondmoran”:

bondmoran.jpg

En smörgås bestående av en generös mängd Bondmora inpressad mellan tvenne skivor Sjöbuse betecknas på dessa latituder som en s. k. ”dubbelmacka” …

Annonser

Too much information!

maj 27, 2007

Sedan jag flyttade känns det som om jag har hållit på och sorterat böcker, tidningar, skivor och DVD:er i all oändlighet. I alla hyllor har jag ställt mina rara volymer i dubbla eller tredubbla lager, ändå hotar de att svämma över alla bräddar. Det är som ett pussel som inte kan gå ut — en Rubiks kub med för många sidor.

bokhylla2.jpg

Jag känner mig som en ekorre som idogt samlar nötter inför vintern. Det är bara det att jag snarast verkar planera inför en lång, bister informations-istid — som om jag trodde att tillgången på böcker var svårt hotad och det gällde att hålla sig framme för att inte plötsligt bli tvungen att sitta och läsa samhällsinformationen i telefonkatalogen, tvättråden i de små nylonflikarna på mina byxor och annan litterär nödproviant.

Sanningen är väl den att det lär dröja innan jag lider någon brist på läsbarheter. I Sverige är antikvariska böcker absurt billiga — tillgången överstiger efterfrågan så till den grad att det ofta är billigare att köpa Hjalmar Söderberg eller tillochmed August Strindberg i förstaupplaga än i nyutgåvor. Vilket är helt surrealistiskt om ni frågar mig — vem föredrar att läsa Doktor Glas i ett kartonnageband som ser ut som en Jackie Collins-roman framför att köpa en förstautgåva som doftar av den tid som texten skildrar? Uppenbarligen rätt många — annars skulle väl inte nyutgåvorna komma. Folk kanske inte vill ha smutsiga, begagnade böcker utan nya fina, mera hygieniska exemplar som inte är nedhostade och nerkladdade av generationer av tuberkulösa och medvurstsmörgåsidisslande förfäder.

Och det innebär i sin tur att personer som jag, som föredrar historiens vingslag framför hygieniskt vaacumförpackade nytryck hela tiden ställs inför offers we can’t refuse — Gustaf Frödings Stänk och flikar i förstaupplaga med extra tummad obscen porrdikt (sidor som verkligen lever upp till diktsamlingens titel) för femtio kronor? Är det sant? Ro hit med den! Röda rummet i första för trehundrafemtio? Driver ni med mig? Jules Verne-romaner i första svenska utgåva från mitten av artonhundratalet för en hundring styck? Give me some of that!

Och ganska snart börjar bokhyllorna bågna av berg av bus-billiga dyrgripar. Medan jag intalar mig själv att ”nu ska jag inte köpa en bok till förrän jag har läst ut de gamla. Jag får inte gå från bordet förrän jag har ätit upp potatisen.”

”Yeah — well — like that is ever going to happen”, som tysken säger. Eller, den västmanländska motsvarigheten (med mycket tjockt L): ”Högst troLigt!”

Klassresan till Köpenhamn

maj 26, 2007

 diskstall.jpg

Vad har Catwoman, Immanuel Kant och Anubis gemensamt? förmodligen inte så mycket mer än att alla står och vinglar i mitt diskställ för tillfället, tillsammans med bland andra Ganesha och Wonderwoman. Horus och Hawkman tisslar förtroligt. Alltsammans ser ut lite grann som ett gruppfoto från en klassresa till Köpenhamn (strax efter studiebesöket i Carlsbergbryggeriet).  Gröna Lyktan verkar vara riktigt på — håll i hatten — lyset.
Jag fortsätter hitta nya depåer av modern och klassisk skulptur i mina samlingar — en infödingsstatyett från ca 1966 föreställande Nils Erik Baehrendtz i terracotta klarade sig från att diskas och är därför tyvärr inte med i den här laguppställningen. Låt oss påstå att han har gått iväg för att kissa (och kommer att vara svindlande nära att missa bussen).

The $weet $mell of $ucce$$

maj 26, 2007

Gårdagen höll på att utveckla sig till en vild karneval av hybris för dessa raders nedtecknare.

När jag loggade in på bloggen höll jag på att få hjärtslag när jag såg besöksstatistiken. Så här såg kurvan ut:

kalmasken.jpg

Den halvdöda kålmask som är tabellen över besöksfrekvensen gjorde plötsligt ståndskall med en mycket styv och energisk svans. Mysteriet fick sin lösning när jag upptäckte att att en för mig okänd sajt som heter Buzz hade länkat till min text om Kukident. Plötsligt surfade ansenliga delar av det underhållningstörstande svenska folket in på bloggen och läste om Kukident innan de — förmodar jag — hastade vidare till något ”knäppt klipp” där ett par kattungar beter sig på det mest förryckta sätt. Innan dagen var över hade det hunnit bli osannolika 5397 klick.

Som om inte denna triumf skulle räcka skrev Anna Hallberg en artikel i DN igår där hon räknade upp intressanta författare. Sist i listan dök — synnerligen otippat — mitt namn upp:

Vad tycker till exempel så intressanta författare som Mirja Unge, Lotta Lotass, Peter Törnqvist, Lars Jakobsson, Ninni Holmqvist, Daniel Sjölin, Andrzej Tichý, Sarah Stridsberg, Jerker Virdborg, Maria Zennström, Peter Fröberg Idling, Gertrud Hellbrand, Jonas Hassen Khemiri, David Nessle om det litterära dagsläget? Tell me.

Jag dammade genast av mitt malätna storhetsvansinne och anställde en slav som skulle sitta på min triumfvagn och viska ”Your hair looks great!” — men sedan infann sig eftertankens kranka blekhet.

Jag är lika obenägen att skåda given pegas i munnen som någon annan, men det verkar lite osannolikt att Anna Hallberg skulle betrakta mig som den unga litteraturens banerförare par préférence. Det verkar betydligt troligare att hon tänkte på min bror Frans Daniel Nessle, som gav ut en roman på Bonniers häromåret. Själv är jag ju bara ett anspråkslöst arbetsbi i kitschkulturens kupa som har gett ut ett antal seriealbum, publicerat några science fiction-noveller och klämt ur mig en deckare — inte riktigt den typen av bedrifter som meriterar ett omnämnande i samma andetag som Jonas Hassen Khemiri.

Motvilligt tog jag alltså av mig den Ekelöfska kapsylbasker jag just hade ifört mig och fäste den istället på min brors änne. Samtidigt som jag en smula bistert undrade om det här händer många litterära syskonpar. Om det ofta hände Charlotte Brontë att det kom fram folk och sa ”Den där Wuthering Heights var helgrym! Heathcliff — wow, vilken kille!” Varpå hon, artigt men en smula stelt, svarade: ”Öh, nej, du tänker på min syster Emily”.

Det började bli uppenbart att hybrisfestivalen höll på att spåra ur. Som tur var talade de tydligen om Kapten Stofil i kulturkvarten i P1 kvällen innan (det vill säga i torsdags). Det kan jag i alla fall ta åt mig äran för.

(Senare tillägg: Ja, nu har jag lyssnat på kulturkvarten och min skadskjutna självöverskattning börjar hämta sig hjälpligt. Jesper Huor pratade om Kapten Stofil och det kärleksfulla förhållandet till stölder/samplingar/referenser. Själv hade han rakt av samplat ett kommentarsvar från just denna blogg (nämligen detta) i sitt radioföredrag. Slaven på min triumfvagn börjar vakna till liv igen och viskar: ”Ärligt talat — du ser inte ut att vara en dag över fyrtiotre!”)

Zdeněk Burian — mannen som formgav forntiden

maj 24, 2007

zdenek-burian.jpg

Jag tvivlar på att det finns många personer som har påverkat vår historiesyn i lika hög grad som Zdeněk Burian.

Det gäller kanske inte så mycket de sista tvåtusen åren — men all övrig tid som har förflutit sedan den kambriska explosionen ser vi ofta i vår kollektiva föreställningsvärld med Zdeněk Burians ögon: en fornålder  som har fått en aningen blaskig och blek, kanske rentav en smula öststatsmässig ljussättning — alla geologiska epoker verkar på något sätt kännetecknas av lika delar trivsel och tristess.

ptero.jpg

Zdeněk Michael František Burian föddes 11 februari 1905 i Kopřivnice och dog 1 juli 1981 i Prag. Under den mellanliggande tiden hann han göra smått hisnande 15 000 illustrationer — varav åtskilliga är oljemålningar. I början av sin karriär illustrerade han Tarzanböcker när han inte ägnade sig åt Julius Verne och Karel May (som tjeckerna tydligen kallar Jules och Karl), men sedan inledde han det samarbete med paleontologen Josef Augusta som skulle göra honom världsberömd på ett tämligen anonymt sätt — jag är övertygad om att nästan alla har sett hans bilder, och alla har defintivt kommit i kontakt med andra rekonstruktioner av livet under Jura och Trias som bygger helt på hans visioner, men förmodligen är det bara ett fåtal förunnat att veta vad han heter.

betande-triceratops.jpg

Själv studerade jag med stort intresse hans bilder som barn — bland annat den här med trollsländan:

trollslanda.jpg

Men det var först i tjugofemårsåldern jag fick veta vad han hette. Heder åt denne hemlige hjälte!

Strötips …

maj 22, 2007

Jag kanske borde ha hittat på en lite mera tuff och edgig titel på det här inlägget — något i stil med ”Mina smultronställen” eller ”fångat på nätet” — tanken är i alla fall att ge några läs och titt-tips. Jo jag vet, konceptet är närmast glödhett i sin originalitet.

Varje vecka läser jag Jonathan Craces elaka ”digested reads” på Guardians webbplats. Jag är inte helt säker på hur rättvis den bild är som JC (Jesus Christ!) ger oss av de avhäcklade böckerna. Men det ligger på något sätt i satirens väsen — det är svårt att ha parollen ”avhäckla världslitteraturen — men med förnuft”. Jag skrattar i alla fall, på ungefär samma sätt som jag i min ungdom skrattade åt alla Madparodier på filmer som jag inte hade sett — och precis som dem bibringar Digested Reads precis tillräcklig information för att jag ska verka en aning mer välinformerad än jag är när boken/filmen kommer upp i en diskussion.

Apropå elak: De flesta veckor ser jag även Bill Mahers äreröriga new rules på U-tube när de läggs ut (och ibland läser jag bara transkriptionerna). Han har i o f s verkat en smula trött det senaste halvåret — och ibland går han verkligen för långt i sina angrepp. Fast det är väl liksom själva avsikten. BM ska dessutom ha lite ära för att han ifrågasatte Irakkriget och kallade Bush för ”a retarded child emperor” redan innan det hade börjat utvecklas till en ny nationalsport — medan de andra late night-hostarna (man kan ibland höra hur de hostar genom väggen) uteslutande ägnade sig åt att i patriotismens intresse göra narr av fransmännens dåliga intimhygien.

I natt laddade jag dessutom ner Open Office-paketet och installerade det. Inte nog med att det är gratis — ordbehandlingsprogrammet klarar alla vanliga format och har dessutom svensk rättstavning (även om det var lite småpill med att installera den). Som en ytterligare bonus får jag intrycket att det klarar sammansatta ord betydligt bättre än Microsoft Word. Det protesterade inte mot varken granitkäke, kadaverhälsa eller blomkålsnäsa. Tillochmed nybildningar som ”grispigg” och ”ortopedslyna” godkändes. De enda av mina sammansatta försöksord som programmet satte i halsen var korpilombolotjuv, gringomule och kravattmassaker. Till skillnad från Word som plötsligt kan få för sig att underkänna kombinationer som smör-gås och sam-lag — nej, vänta, nu överdrev jag lite, men åtminstone tidigare versioner har varit erbarmligt dåliga på att känna av sammansatta ord.

 

Ute nu!

maj 16, 2007

stofil26.jpg

… När jag var sex år gammal hade jag just lärt mig läsa (jag var alltså något yngre än på bilden jag publicerade för några inlägg sedan). Jag minns hur jag satt med ett nummer av Stålmannen och stavade mig igenom tecknaren Kurt Schaffenbergers signatur — det var en av de första gångerna jag blev medveten om att serierna faktiskt hade upphovsmän.

På baksidan av tidningen fanns reklam för ett nytt nummer av Läderlappen. ”UTE NU”, stod det med stora bokstäver. ”Usch”, sa jag lillgammalt. ”Här försöker de skrämma barnen genom att säga att Läderlappen är ute nu”. Mamma eller pappa förklarade att det var själva tidningen snarare än den mörke knekten som åsyftades.

Allt detta sagt för att undanröja eventuella missförstånd — det är varken den gnällige geronten eller den kolsvarta köksan som är ute nu, utan det senaste numret av Kapten Stofil (nummer tjugosex). Jag och Jocke ägnade gårdagen åt prenumerantutskicket, så tidningens trotjänare lär ha den i morgon eller senast övermorgon (med reservation för eventuella postmoderna påfund i utbärningen).

I Stofilserien har Jocke lånat min hjältinna Svarta Hembiträdet från superhjältesammanslutningen Grupp åtta. Själv gör jag det mest SF-inspirerade proggaräventyret någonsin: Den maskerade proggaren blir robotarnas slav. Mycket tjugotalsaktigt. Hugo Gernsback ler stelt i sin himmel, tänker jag mig gärna. Även John Andersson är ovanligt SF-betonad i sin serie. Joakim Pirinen bidrar med Spiderman i Hammarby och en meditation över papparollen, medan Johan Wanloo står för två stycken skämtbitar med överraskande slutpoäng, och Camilla Forsmans antihjältinna Karro Ko är lika juverstinn som vanligt. Mera sällan sedda gäster är Daniel Ahlgren med en serie från sitt nya Xmenartade projekt och Ingemar Gråhamn som med början detta nummer tecknar Herr Hööks etikettskola.

Stofilmedarbetaren Martin Kristenson har tillbringat all sin vakna tid i tidnings- och radiointervjuer efter utgivningen av boken Sveriges sämsta skivomslag (medförfattare Fredrik af Trampe och Mattias Boström) — ändå har han tagit sig tid att skriva en närmast sjukligt välresearchad artikel på dryga fyrtiotusen tecken om fenomenet Åsa-Nisse. Allt ni någonsin undrat över när det gäller det småländska snillet — och kanske en knivsudd mer.

Hotet från öster

maj 16, 2007

I år har jag följt såväl hockey-VM som melodifestivalen helt och hållet genom tidningar, nät och dämpade vrål från grannarna — precis som jag avnjöt fotbolls-VM förra året.

Särskilt melodifestivalen verkar i år ha förvandlats till en fullkomligt bombastiskt disproportionerlig pseudohändelse — det enda som rimligen skulle kunna överträffa spektaklet är om de på något sätt lyckades göra om Kalle Ankas jul till en dokusåpa och sedan direkt röstade ut Bengt Feldreich.

Det aningen komiska i medias bevakning av evenemanget blir extra tydligt när man inte sett ens en enda deltävling — utan bara läst kvällstidningarnas andlösa rapportering om artisternas ”hemliga vapen” och tagit del av ”schlagerexperternas ” ”analyser” där de eggat upp sig själva till total extas över Sveriges vinstchanser.

Och sedan förlöses plötsligt all denna spända, julbarnstindrande förväntan i ett enda stort ”Lägg ner skiten” (Aftonbladets världskrigsrubrik på förstasidan häromdagen).

Nu är det dags att ”hantera besvikelsen” och ”utvärdera vad som gick snett”. Den svenska förbundsarken har krossats under den obarmhärtigt framrullande postsovjetiska pansarvagnens larvfötter — och bland annat blivit nesligt utskopad av en teletubby i stanniolpapper med alarmerande låg hippfaktor. Förståsigpåarna lägger pannan i djupa veck och förklarar att öststaterna ”bara röstat på sina grannar” av de mest irrelevanta och lokalpatriotiska skäl. Jag finner det i och för sig lite svårt att tro att just Serbien har vunnit förstapris på grund av sin enastående grannsämja.

Men det är klart — någonstans måste ju all denna vildsinta hype ta vägen. Den kan ju inte bara förångas, efter att journalisterna har stångat pannan blodig mot postglasnostens grymma demografiska verklighet. Särskilt inte efter att vi målat upp schlagerskimrande imperiedrömmar:

Ur vägen moskoviter!
här vankas glitterrock,
nu får vi ser hur biter
en äktsvensk nakenchock!

Och en mot tio ställdes
av retad vasa-son.
Ur högtalarna skrälldes
ett väldigt, våldsamt dån!

Nu blev det istället — nesligt nog — så att The Ark mötte sitt Waterloo — eller menar jag tvärtom?