Femtiotals-SF byggde detta vackra land

Välkomna till Georgien! Landet där all stadsplanering och offentlig utsmyckning verkar vara baserad på science fiction från femtiotalet.

En del av de fantasieggande konstruktionerna härrör förstås från Sovjettiden, när bara den usla kvaliteten på betongen begränsade arkitekternas visionära vildsinne — men förvånansvärt många av de mest udda uppenbarelserna har faktiskt uppförts i modern tid — georgierna verkar kärleksfullt  förvalta fantasyarvet från forna tider …

Så här ser kommunikationsministeriets kontor i Tbilisi ut (byggnaden är från Sovjettiden) :

Så här ser ett rastställe längs motorvägen nära Gori  ut (anläggningen är nybyggd):

Så här ser polisstationen i Mestia ut (nybyggd):

Ett arkeologimuseum utanför Tbilisi ser ut så här (från Sovjettiden,  tyvärr är det tydligen stängt numera):

Och över alltihopa lyser Moder Georgien — eller Kartlis Deda (ქართლის დედა) som hon heter på hemmaplan — en tjugo meter hög staty helt byggd i aluminium (hon är från 1959) …

Ser ni de svetsade plåtfogarna på den deffade jättinnan? Kan det bli mera femtiotals-SF än så?

Kartlis Deda står i en sluttning ovanför Tbilisi och svingar såväl en bägare med vin som ett skarpslipat svärd — en något olycksbådande kombination, kan man tycka — don’t drink and slice — men den ska representera den georgiska folksjälen, som påstås vara lika beredd att bjuda besökare på en bägare som att dra i fält för att försvara fosterlandet mot den lede fi.

(Jag har skrivit tidigare om utomjordisk utsmyckning i öster — Var hälsade jordvarelser! Marskalk Tito har landat!)

Den polska popens pionjärer

Till att börja med vill jag be om ursäkt för den något fältmässiga kvaliteten på klippet ovan.

Det visar  i alla fall ett gäng  oborstade sällar från en nordlig hamnstad vars säkra stämsång kontrasterar djärvt mot det svängiga  kompet.

Just det — jag pratar om Czerwone Gitary (Röda gitarrerna), grundade i Gdansk 1965 — stora i flera sovjetiska sattelitstater och inte sällan kallade Polens Beatles.

Och visst — inflytandet från moptopkollegorna i Merseyside är påtagligt, men Czerwone Gitary har dessutom något helt eget — hade de inte varit inhägnade av språkbarriärer och järnridåer tror jag att de hade hade kunnat slå även i väst.

Kul killar från Krakow — gruppen Skaldowie skördar kanske inte sina skönaste lagrar på mimandets altare — i gengäld spelar de superb slavisk sötsaks-psykedelia med visst Turtles-tycke …

Gruppen Trubadurzy å sin sida viftar synkoniserat med såväl  gitarrer som  d’Artagnan-skägg …

Kort sagt — den polska 60-talspopen är fantastisk — att jag inte upptäckt det tidigare …

Något säger mig att nedanstående Spotifylista kommer att utökas en del under kommande veckor …

Den grästäckta kullen i våra hjärnor

I dag är det exakt femtio år sedan Lee Harvey Oswald sköt John F Kennedy i Dallas.

Från boklagerfönstret längs kortegevägen avfyrade Oswald startskottet för en konspirationsmaraton utan motstycke — inte ens det s k ”mordet” på Marilyn Monroe har ḿäktat mäta sig med den monumentala mängd av mer eller mindre märkliga hypoteser som lanserats av privatspanare med gravallvarlig uppsyn.

Ett misskänt snille vid namn James Shelby Downard lyckades med konststycket att skapa en teori kring mordet som är såpass … öh … intrikat att även andra konspirationsteoretiker rullar med ögonen när hans namn kommer på tal.

Jag låter Downard representera hela denna genre där oklara associationer har samma värde som  orsakssamband. Här är ett par smakprov på  Downards resonemang från boken The 70 Greatest Conpiracies of all Time  (vars författare av allt att döma också är en smula skeptiskt stämda till Downards hypoteser):

”Oz” was killed by ”Ruby,” just as the ruby slippers freed Dorothy from the land of Oz in The Wizard of Oz, ”which one may deride as a fairy tale but which nevertheless symbolizes the immense power of ‘ruby light’ otherwise known as the laser.”

Dealey Plaza is near the Trinity River, which before the introduction of flood control measures submerged the place regularly. Dealey Plaza therefore symbolizes both the trident and its bearer, the water-god Neptune.

”To this trident-Neptune site,” writes Downard, ”came the ‘Queen of Love and Beauty’ and her spouse, the scapegoat, in the Killing of the King rite, the ‘Ceannaideach’ (Gaelic word for Ugly Head or Wounded Head). In Scotland, the Kennedy coat of arms and iconography is full of folklore. Their Plant Badge is an oak and their Crest has a dolphin on it. Now what could be more coincidental than for JFK to get shot in the head near the oak tree at Dealey Plaza. Do you call that a coincidence?”

For those in our audience still too puzzled by the whole ”Wizard of Oz” thing to get that last bit: the ”Queen” is Jackie and ”Ceannaideach” is the Gaelic form of Kennedy.

(Resten av texten om Downard hittar ni här.)

Ja, mina damer och herrar — Quod Erat Demonstrandum, som det brukar heta. (Vem som mördade Kennedy? Frimurarna, så klart.)

Den av alla Kennedymordets privatspanare som haft den bästa PR-byrån är utan tvekan åklagare Jim Garrison. Hans teorier kanske inte håller Downardklass, men faktaunderlaget var knappast det mest imponerande: Garrisons kronvittne var t ex en  försäkringsagent vid namn Perry Russo som pumpats full med sanningsserum och under hypnos erinrade sig en ”Låt oss mörda Kennedy”-sammankomst som han av någon anledning råkat hamna på.

Men tack vare — eller snarare på grund av — Oliver Stones synnerligen skickligt sammansnickrade film från 1993 har Garrisons teorier kommit att få en respektabilitet och en spridning som de kanske inte riktigt förtjänar.

Stone utnyttjar flinkt filmmediets förmåga att manipulera åskådaren, och vissa scener i filmen har kommit att bli smärre klassiker — så t ex  Garrison/Kevin Costners ”Magic bullet”-utläggning:

Konspirationsteorierna kring Kennedymordet har så till den grad kommit att skymma bilden av händelseförloppet att när journalisten Gerald Posner 1994 gav ut boken Case Closed så häpnade medier och läsare över den djärva hypotes han lanserade: Oswald var ensam gärningsman. Båda kulorna kom från hans gevär. Det stod ingen bakom den där grästäckta kullen. Posner kom alltså  fram till samma slutsats som  Warrenkommissionen — men 1994 betraktades den som smått sensationell …

Case Closed är definitivt den mest övertygande bok jag läst i ämnet — Posner gör slarvsylta av ”Magic Bullet”-resonemanget genom att göra vad Warrenkommissionen och Garrison var oförmögna till: en datorsimulering av kulbanorna, baserad på Zapruders superåttafilm och skadorna på kortegebilen och personerna i den. Simuleringen visar att kulorna har gått in och ut precis där man kunde förvänta sig — och att de kom från Oswalds boklagersfönster.

Inte för att det verkar dämpa Kennedykonspirationskonnässörernas  entusiasm nämnvärt — de senaste decennierna har de dessutom fått en eget världsomspännande datornätverk där de kan utbyta rön och korspollinera sina knasbollerier.

Låt oss alltså förbigå konspirationsteoretikerna med en upphöjd tystnad. (Ja — förutom att jag just ägnat 637 ord åt att försöka häckla dem lite hjälpligt. Uff.)

För att förjaga den fadda doften av konspirationer kanske jag istället får fresta med en samling av samtida sextiotals-skillingtryck som hyllar den fallne fursten till ackompanjemang av den plångigaste countrymusik. Viss varning utfärdas — sångerna utmärker sig inte främst för lyriskt finlir.

Ibland är det rentav så man kommer att tänka på William McGonagalls herostratiskt ryktbara dikt  The Tay Bridge Disaster (som jag skrev om här på bloggen för länge sedan).

I samlingens inledande sång delar t ex James Dotson McGonagalls  uppfattning att en god och jämn meter inte får lägga hindra rapporterandet av viktiga fakta och skohornar in lite extrastavelser här och var …

Men countrysångarnas prioritering är i alla fall rimlig: fokus ligger på tragedin — inte på att försöka hitta en sensationell konspirationshypotes som verkar lite mer tillfredställande än det solkiga faktum att en trist typ som händelsevis hade jobb på ett lokalt boklager har tagit den fria världens ledare av daga …