Archive for maj, 2010

Tiga är silver men tala är Gould

maj 26, 2010

Chester Gould — en av de serietecknare som har influerat mig mest

I går kväll hittade jag en  intervju med superhjälteserietecknaren Jack Kirbys gamla assistent Mark Evanier, där han berättar mycket intressant om sin forna arbetsgivares liv och gärning (programmet finns att ladda ner här).

Evanier kommer bland annat med iakttagelsen att alla tecknare i superhjälteseriernas barndom var influerade av fem lärofäder — Chester Gould (Dick Tracy), Roy Crane (Buz Sawyer), Milton Caniff (Terry och piraterna) , Hal Foster (Tarzan)  och Alex Raymond (Blixt Gordon).

Goulds superskurkar blir ibland direkt surrealistiska

Jag har någon gång reflekterat över den andliga släktskap som Evanier påtalar mellan Bob Kanes ur-Batman och Dick Tracy — svärtan, skuggorna, skrafferingarna, groteskerierna, influenserna från tysk expressionism, de osannolikt bisarra skurkarna.

Däremot hade jag aldrig  tänkt på den uppenbara släktskapen mellan Siegel och Shusters tidiga Stålmannen och Roy Cranes Buz Sawyer.

Roy Crane, Buz Sawyers skapare. I Sverige har serien ofta kallats för ”Buzz Cooper” — förmodligen beroende på att en norrön tunga inte förväntas kunna forma sig kring efternamnet (jag gissar att B Wahlström valde att döpa om Nancy Drew till Kitty av samma skäl ).

Själv har jag alltid gillat Cranes teckningsstil, med dess blandning av smått naiva figurer och sofistikerade ljuseffekter, skapade med duotonepapper — ett slags teckningspapper med inbyggt raster som tecknaren tar fram genom att doppa penseln i två olika framkallningsvätskor.

Här ovan ser vi ett exempel på Roy Cranes läckra ljussättning — den som vill titta närmare på duotonerastret  kan klicka på bilden och se den i full skala.

Jag minns tydligt hur jag som elva- eller tolvåring köpte Buzz Cooper-tidningen (som var ett sånt där litet stippformigt häfte) i en kiosk i Rotebro, och beundrade Cranes välberättade äventyrshistorier och spännande ljusspel.

Crane och Gould har även det gemensamt att de var pionjärer — Cranes serie Wash Tubbs räknas ibland som den första äventyrsserien, och Dick Tracy anses vara den första deckarserien.

Döm alltså om min fortsatta förtjusning när jag förutom intervjun med Evanier igår kväll även snubblade över radioprogrammet The Cartoonist’s Art från 1961 där dessa båda idoler medverkar (avsnitten finns att ladda ner här).

Min entusiasm svalnade något när jag märkte att programledaren Verne Greene lyckas prata sönder intervjuerna rätt ordentligt — särskilt Gould har svårt att få en syl i vädret. — men det förtog inte den närmast magiska känsla jag erfor när jag hörde min hjältes stämma.

Roy Crane klarar sig bättre  — Greene verkar ha lugnat ner sig tillräckligt för att släppa fram intervjuobjektet lite då och då —  eller också låter han sig bara smittas av Cranes lantligt sävliga aw shucks-mentalitet.

Hur som helst kan jag varmt rekommendera dessa tre podgram till  fortbildningstörstande nördar i hela vårt dagsstrippsformade land.

Annonser

Jo, det här var just tungel-ljust …

maj 19, 2010

Den tungel-sinte skalden Erik Axel Karlfeldt

I förra inlägget listar jag ”tungel” bland svenskans vackraste ord. Sedan inser jag av Jonas Wiklunds kommentar att jag möjligen har missförstått innebörden av denna åldriga glosa. Jag har alltid trott att ”tungel” betyder ”månsken” men efter en snabb kontrollgoogling inser jag att det istället betyder ”måne” eller ”himlakropp”. Jag har bara stött på ”tungel” hos Erik Axel Karlfeldt, och när jag studerar hur han använder ordet börjar jag inse hur min vanföreställning har uppstått:

Går du min väg, lägg av din glada krans,
lindad på lek i vänligare dalar,
aldrig i den du uppstår mer till dans,
vrig och röd, i tungel-ljusa salar.

(Augustihymn ur Flora och Pomona)

I ovanstående exempel skulle ”tungel-ljusa” faktiskt kunna betyda ”månskensljusa”. I Den andra våren ur Hösthorn använder E A i stället ordet i överförd bemärkelse:

Det snörvlar ett grymt, det brånar ett skri,
det är som en fläkt ur en djungel,
där under elektriska tungel
sin kättja natten släppt fri.

Här borde jag kanske ha anat oråd av ordet ”elektriska” — ”elektriskt” borde det ha stått om det hade rört sig om själva ljuset. Men den nyansen undgick mig uppenbarligen när jag hade min senaste stora Karlfeldtperiod för sisådär trettio år sedan …

För övrigt torde Den andra våren vara den vackraste dikt den svenska sångskatten äger om gubbsjuka. Hör bara på de här pärlorna:

(…)
Se, gubbar leka en fumlig kurtis
och läppja på ungdomsvörten
och drömma bland fikonaskörten
om äpple och paradis.

Nej, kasta din mask och res ditt krön
bland tidens halsar som krokna!
Blås ut det unkna och bokna
och fnys av vrede och kön!
(…)

Så känn och bekänn: din fröjd är steril
och fåfäng ditt hjärtas giljan,
det är ej madonnaliljan
som doftar i jazzvindens il.

(Hela dikten här.)

Ja — tack till Jonas Wiklund som fick mig att reda ut det här med tungelmålstal. Dessutom blir jag faktiskt sugen på att läsa Karlfeldt igen — jag slås ännu en gång av hur unik hans röst är — alla dessa sällsamt klingande arkaiserande ord i halsbrytande djärva sammansättningar som skapar de mest pikanta brytningseffekter — och understundom även för den språkberusade skalden svindlande nära pekoralets avgrund …

Svenskans vackraste ord …

maj 19, 2010

… får anses utkorat. Det vinnande bidraget är ”jubileumsmonarped”. Se nedanstående informationsfilm för vidare upplysningar.

Mitt omdöme kan iochförsig ha blivit en smula omtöcknat av det poem som beledsagar de förföriska bilderna på jubileumsmonarpeden i fråga:

Titta så vacker!
Se såna lacker!
En jubileumsmonarped.
Det är en sådan vi vill åka med!
Vacker, stark och tekniskt fulländad,
det är jubileumsmonarpeden!

Och vilket ord kom på andraplatsen? Behöver ni fråga? Det blev förstås ”monarscoot” …

Barbro Svensson visar sig inte bara vara en fanatisk tillskyndare av Gevalia — hon har även ett gott öga till Monarscooten och slår fast att  ”Monarscoot är det bästa som Monark har gjort”. När sedan Tjuren Ferdinand-speakern Hans Lindgren berättar att den nya monarscooten har en ”kraftigt ökad backtagningsförmåga” får saken anses avgjord. Svenskans vackraste ord är alltså som följer:

1. Jubileumsmonarped
2. Monarscoot
3. Frimodig
4. Tungel
5. Fladdermuslokal

Svenska språkets ans, form och elegans …

maj 18, 2010

… går ej efter akademisk lista, fastslog Ernst Rolf redan för åttio år sedan.

Men om man nu ska hålla sig någotsånär till den där akademiska listan i sina översättningar uppträder ett problem — ens olika förlagsredaktörer verkar inte vara riktigt överens om vad som står i den.

Någon talar med eftertryck om för mig att namn på tidningar inte ska vara kursiva i svensk text. Nehej, säger jag och börjar helt fogligt skriva Guardian istället för Guardian — bara för att se nästa redaktör kämpa med att kursivera tillbaka tidningsnamnen. (Vilket gläder mig en smula — jag tycker det blir tydligare så.)

Mellannamnsinitialer ska inte ha punkt efter sig säger en annan redaktör, och jag börjar glatt skriva John F Kennedy istället för John F. Kennedy. Nästa redaktör sätter punkt för denna min villfarelse.

I svensk romandialog skriver vi inte ”Fluggins sa: ‘Vadfalls!’ ” utan ” ‘Vadfalls’, sa Fluggins” fick jag veta av en av mina redaktörer. Nästa gång jag hade en text med den förstnämnda typen av anföring i originalet flyttade jag med stor möda alla ”sa Fluggins” till efter yttrandet. Den begåvade läsekretsen inser förstås vad som hände sedan: min redaktör utmärkte alla dessa passager med rödpennan och jag fick flytta tillbaka dem till sitt ursprungliga läge. Och något år senare, när jag nästa gång mötte ”Fluggins sa:” så lät jag dem lydigt stå kvar. Den gången ville förstås redaktören flytta dem till efter citaten. Och så där håller det på.

Listan kan göras lång — ska förkortningar ha små eller stora bokstäver? Stora, tycker jag — och vissa redaktörer. Kan man skriva nån, nåt, sån, sånt i dialog utan att förgripa sig  alltför grovt på fädrens mål? Jag vill göra det och redaktörerna brukar låta nåd gå före rätt — men någon av dem förbehåller sig rätten att sucka överseende över mina ungdomliga förvillelser.

En redaktör förklarade för mig att det är fel att skriva att någon går ”längs gatan” eller ”längs korridoren” — för det implicerar att den gående inte befinner sig på gatan eller i korridoren utan går strax bredvid den, som när någon går ”längs järnvägsspåret”. Det är en fullständigt logisk invändning och under en period försökte jag låta bli att skriva att folk gick längs korridorer och gator. Men vad skulle jag skriva i stället? Att de gick ”genom” korridoren? Jag tycker det är vagare — personen kan lika gärna gå på tvären från en dörr till en annan som … som … fan … längs korridoren. There. I said it. Allvarligt talat — hur många personer tror att den som går längs en korridor befinner sig inne i en mellanvägg? Invändningen må vara riktig, men den strider lite mot hur ordet faktiskt används och det finns inget bra ”korrekt” alternativ. Helt rebelliskt har jag börjat låta folk gå längs gator, vägar och korridorer igen med stor abandon.

Men alla dessa tvisteämnen gjorde att jag till sist såg mig föranlåten att införskaffa Svenska Akademins Skrivregler för att försöka få rätsida på vad som gäller egentligen.

Jag hade nog förväntat mig att boken skulle vara ett magistralt dokument som lade fast den språkliga korrekthetens oavvisliga bud med  samma stränga och dömande tonfall som Tredje Mosebok:

Om någon av Sveas barn, eller av främlingarna som bo i Svea Rike, särskriver ordet ”kassapersonal” så att anslag i hans butik kommer att lyda ”Har ni tomglas? Kontakta vår kassa personal” så skall han straffas med döden; folket i landet skall stena honom.

Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom ur hans folk, därför att han gjort syftningen grumlig och vilseledande och därmed orenat min helgedom.

Men till min förvåning upptäckte jag att Svenska Akademin svävade betydligt mer på målet än vad jag hade trott — ”Jo förfan, visst kan man kursivera tidningsnamn, om man känner för det, typ” står det i texten. Ordagrant. Okej — nu ljög jag igen, men den dömande språkgud som kastar åskviggar mot misshagliga undersåtar och hemsöker dem med gräshoppor lyste i alla fall med sin frånvaro.

Vilket får mig att undra lite över varför vissa redaktörer har fullt så mycket malmklang i rösten när de talar om för en hur det ligger till  med svenska språkets skrivsätt. Egentligen är det kanske inte så underligt — om man förtjänar sitt levebröd genom att sitta och fundera över huruvida det ska stå ”mer” eller ”mera” i en mening hjälper det väl om man intalar sig att det finns regler inhuggna i granittavlor någonstans till stöd för ens beslut.

När jag tänker närmare efter verkar de flesta yrken ha sina egna dogmer — mer eller mindre av nöden påkallade. När regissören John McTiernan skulle klippa första Die Hard-filmen beslöt han sig för att bryta mot ett tabu — enligt den tidens filmklippare fick man inte klippa mellan två bilder där kameran är i rörelse. Det gick helt enkelt inte. Men McTiernan revolterade mot filmklippandets fariséer och lejde en femtekolonnare som åtog sig att utföra de hädiska klippen.

Die Hard är den första stora Hollywoodfilmen som innehåller den här typen av klipp, men jag tvivlar starkt att särskilt många av de miljoner som  sett den har reagerat över det avantgardistiska formspråket. Med ett viktigt undantag — en och annan filmklippare av den gamla skolan har förmodligen suttit och sagt fy i fåtöljen …

Jag misstänker att en del av mina redaktörers påbud inte heller är gjutna i fullt så åldersbeständig koppar som de vill låta påskina. Men min regel är att jag glatt följer den redaktör jag just jobbar med om jag inte har starka reservationer mot deras förslag. För påfallande ofta är jag — skam till sägandes — lige glad i begge ender som dansken säger.

Därmed givetvis inte sagt att det är meningslöst att diskutera språklig form. Tvärtom. Men jag anser nog att tanken på ett helt fastlagt skriftspråk är något av en chimär — om man t ex anser att exakt samma regler gäller för naturalistisk dialog som för ett högtidstal har man nog underskattat språkets komplexitet och dynamik. Som så ofta förtänar det att påtalas att Context is King — det som är rätt i ett sammanhang kan se väldigt fel ut i ett annat.

Dialog i svenska översättningar tycker jag ofta ger exempel på hur korrekthetsdemonen har segrat över språklig smidighet och spontanitet — i sin iver att inte beslås med fel låter översättaren bokens personer samtala som om de vore statliga promemorior av kött och blod.

Som vanligt gäller det att kryssa mellan Scylla och Charybdis. Samt att försöka undvika att — likt Willy Kyrklund — supa upp spriten i kompassen.

(Biskop Brask vill gärna tillfoga: Av ovanstående text kan man få intrycket att jag anser mig besitta en högre språklig visdom än mina redaktörer och att de är ett veligt släkte som inte kan enas om vissa ortografiska finesser.  Låt mig därför understryka att de nästan undantagslöst är hårt arbetande och mycket kunniga individer — och att jag har lärt mig enormt mycket genom att studera deras ändringar.)