Archive for oktober, 2011

Kult, komik, kitsch och kulturella kontexter

oktober 21, 2011

Jag började intressera mig för hindifilm cirka 1998 — hyrde skamfilade, otextade pirat-VHS:er i en kryddbutik i Majorna och lät mig föras iväg till ett exotiskt och främmande kulturellt landskap.

En av de första filmerna jag såg var David Dhawans Raja Babu (राजा बाबू, 1994) med nittiotalshindifilmens Fred och Ginger i huvudrollerna — Govinda (गोविंदा) och Karisma Kapoor (करिश्मा कपूर). Jag blev helt hänförd, särskilt av sångnumret Aaja Yaad Sataye Teri Neend som gav mig mild svindel med sina saffransgula jättesitarer, exploderande färgpulverbomber och stjärnan Govindas talrika kostymbyten:

Liten guide till Govindas garderob: 1.13 — vår hjälte kommer springande bland färgexplosionerna på stranden iförd doktorshatt och med ett diplom i handen. 1.48 — Govinda har fått på sig kaptensuniform och börjar jucka loss i ett gigantiskt hinduiskt stentempel.  3.26 — stjärnan har plötsligt brun brittisk arméuniform och styrstångsmustasch och ser ut som en indisk Graham Chapman (som dock underlåter att utropa ”Stop this! Stop this! Too silly!”).  4.40 — Govinda har flygkaptensuniform och ser omåttligt nöjd ut.

Jag skrattade så jag grät första gången jag såg det här dansnumret och förundrades över den vilt främmande estetiken. Men vad jag inte alls kunde se var att numret är en ganska utstuderad parodi på en äldre hindifilmsestetik — jag saknade helt referenser för att sätta in sångnumret i ett sammanhang.

Inte blev det bättre av att jag begrep på sin höjd 17 procent av handlingen (jag har fortfarande inte lyckats hitta en textad version av filmen). Men genom  idogt googlande och konsultationer med personalen i lokala kryddbutiker har jag i alla fall lyckats förstå att huvudpersonen Raja Babu är en bortskämd landsortsanalfabet som ständigt fantiserar om en glamorös, urban tillvaro — ett slags indisk Walter Mitty.

Sångnumret ovan är en dröm om utbildning och prestige — därav doktorshatt och diplom, därav alla uniformerna (den egendomliga klädsel som Govinda och hans sidekick Shakti Kapoor uppträder i innan sångnumret utbryter härrör från en indisk fantasyfilm från sjuttiotalet — ännu en referens som riskerar att gå den västerländska betraktaren spårlöst förbi).

Det jag alltså felaktigt såg som en förtjusande och ohöljd naivitet är alltså en rätt sofistikerad lek med konventionerna i äldre hindifilm — jag saknade alla redskap och referenser i min verktygslåda för att kunna ta till mig dessa cineliterata och kulturella blinkningar.

Inte för att det gjorde så mycket — jag älskade de starka, överdrivna uttrycken. Jag älskade det faktum att skådespelarnas stjärnstatus verkade härröra mer från utstrålning än utseende. Karisma levde högt på sin karisma och publiken verkade skita helt i att hon hade lika utstående öron som Tony Blair. Inte heller bekymrades betraktarna nämnvärt av Govindas något satta och knubbiga kroppsbyggnad, eller det faktum  att han såg ut som den felande länken mellan Elvis och Kent Finell.

Men det stör mig ändå att jag så helt kunde missa det parodiska i anslaget i filmen — titta tillexempel på  sångnumret Uee Amma Uee Amma där Govinda ertappas när han sitter och kissar vid vägkanten av Karisma som kommer ridande på en elefant, omgiven av dansare som överhöljer den med gula blommor. Det parodiska uppsåtet är rätt uppenbart, kan man tycka …

Några höjdpunkter: Govinda kissar — 00.1. Närbild på elefantens blomsterbeströdda bak — 0.34. Blottarbaletten — 3.14

Ja — det finns förstås mycket i Raja Babu som jag fortfarande undrar över. Hur kan man till exempel i en så pass pryd kultur tillåta det oupphörliga juckandet och sängstudsandet i sångnumret Sarkai Lo Khatiya:

Höjdpunkter: hela numret, men dessutom slår Govinda en frivolt 1.22

Sensmoralen är möjligen att man ska vara medveten om hur lite man begriper om andra kulturer — och att det tar decennier att ens glänta på förlåten till en djupare förståelse …

Annonser

Laila Kinnunen — polyglott popprinsessa

oktober 18, 2011

Som jag tidigare har nämnt här på bloggen envisades finnarna förvånansvärt långt fram i tiden med att översätta alla pop- och schlagerlåtar till ärans och Vänämöinens språk — så sent som på åttiotalet finnifierade man fermt alla hårdrocklåtar och spelade in dem i coverversioner med lokala spandexdemoner.

Därför känns det helt kongenialt  att även den slagdänga som har kallats för den första hårdrocklåten — Kinks ”You Really Got Me” — finns på finska.

Ja — våra vänner på andra sidan viken har faktiskt inte nöjt sig med att bara göra en rak cover på sången — de låter den oförlikneliga Laila Kinnunen framföra den i något slags förjazzad version. Utklädd till pirat. På ett piratskepp. Medan hon med utstuderad grymhet kör upp värjan under hakan på tillfångatagna ädlingar. De har kort sagt förbättrat konceptet på ett fullkomligt förbluffande sätt:

Men trots  att Laila verkar lite  Kinks-kinky här ovan så är hon faktiskt inte helt Mersey-less … jag  menar Mersey-beat-less … vilket torde framgå av hennes engelskspråkiga version av den kardiologiskt känsliga Liverpoolgruppen Gerry and the Pacemakers vackra örhänge:

Och ännu mindre är förstås den fala finska förtrollerskan … host …  Beatles-less. Nej, lyssna bara till hennes orädda svenskspråkiga  tolkning av Lennons A Day in Life:

Just det. Ni hörde rätt. Laila såg en festlig grabb, oh boy. En festlig kille som var jätteskoj.

Librettisten har kanske inte helt lyckats återskapa ödesstämningen i Lennons mästerverk, men ingen kan klaga på Kinnunens känsliga språköra — hon sjunger på en rikssvenska så perfekt att Fröken Ur framstår som ett bygdeoriginal från hjärtat av Ekshärad. Och förutom finska, svenska och engelska behärskade Laila även tyska, urdu och klingon. Okej — de två sista var ren lögn, mest bara för att understryka hur imponerad jag är av Lailas lingvistiska skicklighet. För att nu inte tala om hennes piratkostym.

Konst och kultur!

oktober 17, 2011

Jo jag vet — jag har negligerat den här bloggen på det mest upprörande sätt de senaste månaderna — ja, större delen av året egentligen. Under september och oktober har jag i alla fall haft alibit att jag har suttit i en allt mer kylslagen kolonistuga och översatt Bret Easton Ellis, fjärran från internätets lockande larm och nojs.

Och inte är det här särskilt mycket till inlägg heller om sanningen ska fram — det är snarast att betrakta som ett smärre, spasmodiskt livstecken. För i  väntan på att jag  ska formulera något aningen mera fiberrikt tänkte jag nämligen bara presentera tre konst- och kulturupplevelser som möjligen kan liva upp läsekretsen en smula  i höstmörkret.

Vi börjar förhållandevis stillsamt genom att tillbringa 28 minnesvärda sekunder i den unikt långskodda Music Hall-stjärnan Little Tichs sällskap:

Sedan skruvar vi upp det hela en smula med en version av Wilson och Keppels legendariska egyptiska sanddans (här i en version utan Betty):

(Den som — i likhet med mig — förbluffas och gläds i lika delar vid åsynen av de magra, men märkligt graciösa britterna kan med fördel läsa Martins vittra artikel om Wilson, Keppel och Betty från Kapten Stofil nummer tjugo genom att klicka HÄR.)

Jag avrundar kulturkavalkaden med de tre irländska systrarna Kate-Ellen, Jean och Onriette Murtah som nästan kan ta upp kampen med Betty Hutton om titeln Fyrtiotalets Mest Maniska Storbandssångsensation  (i alla fall om det här sorgligt korta klippet är något att gå efter):

(Jag hittade snutten för en stund sedan på PCL Linkdump och insåg förstås genast att jag var tvungen att stjäla den …)

Tillägg: Fan också — Wilson och Keppel-klippet lät sig villigt inbäddas, men när man klickar på det ombeds man ändå att gå till U-tube för att titta på det. Men det är värt besväret, törs jag försäkra. Och som plåster på såren får ni här ännu en superb snutt med skodonens superman Little Tich: