Archive for mars, 2012

Kommissarie Massus dilemma

mars 29, 2012

Georges-Victor Massu, den litteraturintresserade kriminalaren som Simenon använde som förlaga för kommissarie Maigret.

Den 11 mars 1944 kände de boende på Rue Le Sueur i Paris en stank av brinnande kött och hår och såg svart rök bolma från nummer 21. Brandkåren tillkallades, sedan ordningspolisen och till sist Pariskriminalen.

En viss Georges-Victor Massu fick hand om fallet. Kommissarie Massu är kanske en av de mer litterära detektiverna i kriminalhistorien, och inte bara för att han inspirerade en av sina bekanta — en ung belgare vid namn Georges Simenon — att hitta på en fiktiv detektiv vars namn också börjar på ”Ma”.

När Massu steg ner i källaren på Rue Le Sueur  21 i jakt på värmepannan — där den stinkande svarta röken verkade ha sitt ursprung — så stötte han på något som han beskrev som ”En mardröm ur Krafft-Ebing” (författaren till verket Psychopathia sexualis).

Senare skulle han även komma att referera till Dantes Inferno för att beskriva det han såg: ett fruktansvärt upplag av halvt förmultande likdelar, delvis dränkta i kalk. Källaren hade blivit full av styckade kadaver — det var sannolikt därför husets ägare hade tänt den makabra brasan.

Och här kommer vi till Kommissarie Massus dilemma: allt tydde på att han hade upptäckt en fasansfullt aktiv seriemördare. Problemet var bara att Rue Le Sueur låg i samma distrikt som flera av den tyska ockupationsmaktens tyngsta institutioner — däribland Gestapo. Massu måste alltså diskret försöka ta reda på om han jagade en psykopatisk seriemördare, eller trampade sina överordnade inom den tyska ockupationsmakten på tårna genom att utreda en likdepå som tillhörde till exempel  Geheime Statspolizei.

Massus dilemma får tanken att svindla en smula och kastar ett märkligt ljus över två av vår tids mest utslitna symboler för ondska: seriemördare och nazister — de kommer liksom att blixtbelysa varandra. Kommissarien stod inför något som antingen skapats av en sinnessjuk förbrytare — eller också av ett statligt organ.

Man kan tänka sig att det drogs en kollektiv suck av lättnad i Pariskriminalens lokaler på quai des Orfèvres 36 när tyskarna dementerade att de hade något att göra med just den här högen av likdelar. Det visade sig istället att huset ägdes av en läkare vid namn Marcel Petiot, som dock hunnit försvinna innan kommissarie Massu lyckades avgöra om massgraven i källaren var statligt sanktionerad eller inte.

Seriemördaren Marcel Petiot

Det skulle dröja ett år innan polisen hittade Petiot. Vid det laget hade klockorna i Notre Dame ringt in Paris befrielse, tyskarna hade kapitulerat och kommissarie Massu hade fått sparken från polisen eftersom han samarbetat med ockupationsmakten.

Polisutredningen kom alltså att få ett något kaotiskt förlopp, men till sist ställdes doktor Petiot inför rätta för sina brott. Såvitt det gick att bedöma var motivet inte främst sexuellt utan ekonomiskt. Och det doktorn hade ägnat sig åt är möjligen något av det vidrigaste man kan tänka sig — inte för inte har han kallats för ”Anti-Schindler”.

Han utgav sig för att vara en motståndsman som smugglade ut människor på flykt från det ockuperade Frankrike. I stället mördade han dem systematiskt och lade sig till med alla de pengar och värdesaker de hade tagit med sig för att starta ett nytt liv.

Hur många som föll offer för hans iskallt beräknande girighet blev aldrig helt klarlagt, men minst sextio människor räknar man med att han dödade. Det finns ett vältaligt foto från rättegången, där Petiot sitter i de anklagades bås — och till vänster om honom ser man en hel vägg fulltravad av resväskor, som i många fall det enda som återstår av en människa som i förtvivlan vänt sig till doktor Petiots ”motståndsorganisation”.

Doktor Marcel Petiot, mitt i bilden, iförd fluga och numera slätrakad. Snett bakom honom ser vi travar av mordoffrens resväskor som  förvandlar rättssalen till en makaber resgodsexpedition.

Det franska rättsväsendet har några ganska bisarra särdrag. Bland annat får den anklagade när som helst avbryta vittnen och åklagare och ställa frågor till dem — en juridisk finess som den skrupelfrie doktor Petiot utnyttjade till det yttersta genom att ständigt komma med små ironiska sidokommentarer och psykningar. Han gjorde allt för att utmåla sig själv som en sann patriot, och rättsväsendet som suspekta samarbetsmän. Efter åklagarens slutplädering fällde han tillexempel repliken: ”… undertecknat marskalk Petain” (Petain var en av de ledande nickedockorna i den franska marionettregimen i Vichy).

Men efter en process vars tumult, dramatiska utbrott och ständiga sidospår får O J Simpson-rättegången framstå som en tämligen stillsam tillställning lyckades man i alla fall döma doktorn till döden — bevisningen var överväldigande, och Petiots påstående att alla han hade dödat var kollaboratörer klingade aningen ihåligt, inte minst beroende på att ett stort antal av dem var av judisk börd.

Även Petiot var tydligen litterärt intresserad — under rättegången hade han hunnit ta avstånd från Célines modernistiska prosa, och på vägen till giljotinen citerade han Stendhals Rouge et Noir.

När bilan föll slöts ett märkligt kapitel i kriminalhistorien. — med en mördare som utgav sig för att vara en räddande ängel, och jagades av en regim som själv begick massmord i en industriell skala.

Jag hade aldrig hört talas om den här makabra historien innan jag läste  David Kings utmärkta Death in the City of Light: The Serial Killer of Nazi-Occupied Paris — och det är kanske inte så konstigt, trots att den är så fascinerande. För tanken att psykopaten Petiot — som iskallt och systematiskt mördar utsatta människor — är en ren amatör vid sidan den statsmakt som jagar honom är faktiskt nästan outhärdlig.

Annonser

Stjärnorna twittrar det lika om någon är född eller död

mars 14, 2012

… för att nu parafrasera Filipstads store son.

Tydligen sammanstrålar Venus och Jupiter denna vecka på ett spektakulärt sätt — och själv har jag just skaffat ett twitterkonto, en tilldragelse av något mindre kosmisk signifikans.

Jag har i det längsta hållit mig borta från Twitter eftersom jag vet att jag är något av en Infoholic — vanligt, gammaldags Internet, en blogg och ett Facebookkonto räcker bra för att distrahera mig till oigenkännlighet. Om jag till det lägger en möjlighet att få reda på vad världens ledande andliga ljus äter till frukost varje dag så fruktar jag att min hjärna kommer att explodera på ett David Cronenberg-artat vis.

I natt när jag letade på hårddisken efter ett någotsånär presentabelt foto på mig själv fann jag det här tjusigt ljussatta studioporträttet som Lars Brunström tog när jag var gästlärare på Kyrkerud 2006 — en pojkspoling på 45 ”vårar”. Men eftersom jag inte hittade någon annan vettig bild använde jag ungdomsporträttet som profilbild på Twitter. Den som till äventyrs är intresserad av att se fler överposerade stilstudier från samma session hänvisas till det här gamla blogginlägget.

Men icke desto mindre föll jag till föga — ibland länkar folk till bloggen på Twitter och det retar mig att jag inte kan ta del av de 140 högintressanta  tecken som de har spritt genom den Världsomspännande Infosprinklern (mitt nya, ännu icke copyrightade namn på Internet).

Främsta syftet med mitt twitterkonto är att missionera för bloggen — försöka upplysa vilseförda själar om att 3768 tecken säger mer än 140, eller i alla fall räcker längre. Dessvärre har jag redan börjat lägga upp sjuttonhundratalsaforismer, följa Amitabh Bachchan, Urmila Matondkar och Joan Rivers samt de av mina vänner som sprider sina portionsförpackade visdomar via sajten.

Det här kommer aldrig att sluta väl …

Den gråskaliga och småskaliga kärleken

mars 13, 2012

”Vi Ekdahlar är inte komna till världen för att genomskåda den, tro aldrig det. Det är lika bra att ge tusan i de stora sammanhangen. Vi ska leva i det lilla, i den lilla världen. Den ska vi hålla oss till och den ska vi odla, och göra det bästa utav.”

— Gustav Adolf Ekdahl (Jarl Kulle) i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander

För  ett år sedan skrev jag om de hjältar och hjältinnor som besjunger livets vardagstristess — de grå stunderna, de stulna resväskorna, sotet på fönsterblecket.

Men det lilla livet är ju inte bara fruktansvärt långtråkigt och dötrist — det kan ju som bekant även vara alldeles, alldeles underbart.

Tom Nordbloms kvintett framför klassikern En liten gulnad lapp

Och en popgrupp som verkar ha vigt sitt liv åt att hylla det vackra i det vardagsgrå och småskaliga är Tom Nordbloms kvintett —  orkesterns entusiasm för det diminutiva verkar snarast ha gått en smula överstyr. De har sjungit in låtar som:

En liten gulnad lapp
En liten gyllene ring
I en liten barkbåt
En liten sliten nallebjörn

Framför allt triumferar Tom Nordbloms som skildrare av de små, solkiga och halvt bortglömda romanserna. I gruppens magnum opus En liten gulnad lapp från 1966 minns huvudpersonen en av allt att döma kortvarig kärleksaffär med en viss Lisbet Karlberg, Tallvägen 3, Skoghall:

En liten gulnad lapp låg i min portmonnä
och vad var det för ord jag där fick se?
Jo, där stod det: Lisbet Karlberg, Tallvägen tre,
ifrån Skoghall, nog minns jag vem du e’.

Du bar en ullig kofta, och den satte sina spår
och min kavaj den blev smyckad av små hår.
När vi tog ett ömt farväl på Karlstadtågets perrong
fick jag ditt namn och din adress och en kyss so long.

(…)

Men det var så länge sen så jag minns ej mycket mer.
Och vem vet vad som hänt och vad som sker.
Men jag har ett kort av dig i en liten ram av papp
och ditt namn på en liten gulnad lapp.

(Notera hur motviljan mot att sätta guldkant på tillvaron går så långt att Tom särskilt specificerar att han har den älskades bild i ”en liten ram av papp”. )

Bara Vi (Molly) — kongenialt nog bildsatt med små gulnade lappar där olika Tom Nordblom-konserter utannonseras i lokalpressen. Det oöverträffade talpartiet börjar 02:17.

Kärleksaffären i En liten gulnad lapp framstår dock som direkt himlastormande jämförd med Tom Nordbloms upplevelser i den ännu mer naket banala Bara vi (Molly):

Inte långt från Västkustklippans språng
på en liten gata vid en damfrisersalong
väntar du som alltid på lördan klockan två
kanhända kan jag komma in en minut och hälsa på.

(…)

Vi träffades i juni sextiotre.
Den sommaren bär ett skimmer som jag aldrig mer får se.
Minns du promenaden till Strömstad efter bensin,
och när du ljög för mamma om att besöka din kusin.

(…)

Pratparti: Var gång jag har vägarna förbi
frestas jag att stanna. Det är svårt att låta bli.
Jag vill så gärna se dig, och prata lite grann.
Att för alltid skiljas tror jag inte att vi kan.

Strax innan klockan två på lördagarna kan man kanske gissa att kundtillströmningen på damfriseringen är som lägst — och det är alltså då som sångens hjälte passar på att kika in för att ”prata en liten stund”. Vad frisörskan, hans forna förälskelse, tycker om saken sägs inte rakt ut, men jag har en känsla av att hon inte ser juni sextiotre i riktigt samma förklarade skimmer.

Pratpartiet i Bara vi vill jag för övrigt nominera till det mest hjärtskärande naiva i den svenska populärmusikens historia — Arne Quick som får syn på sin tjej ihop med en ”kille i en bil av senaste modell  / och kromen blänkte i dess nos / och jag tänkte ‘hur enkel är inte min lilla ros’ ” framstår som en kallhamrad och machiavellisk renässansfurste vid jämförelse (okej — nu tog jag i för mycket igen  — men ni förstår vad jag menar …)

Tom Nordblom sjunger sina texter utan minsta antydan till den ironiska blinkning  man finner hos Sven-Ingvars när de framför den besläktade sången Ett litet rött paket (som känns ännu mindre genuin i kompositören Owe Thörnqvists insjungning — man har liksom lite svårt att tro att den självutnämnde häradsbetäckaren Owe någonsin har blivit försmådd av sin älskade).

Men Tom Nordbloms tilltal känns helt äkta — och speglar en erfarenhet som många av oss delar. Livets vackraste minne kan mycket väl vara en lång solstekt vandring mot en fjärran bensinmack i Strömstad.

Tom Nordbloms På en enslig väg, som inleds med den svårförglömliga strofen:

”Ja, här sitter jag allen
med min bil i ett dike.
Jag skulle träffa Irene,
hon är min Eurydike”

Egyptologen Flinders Petrie strippar vid åsynen av gamla krukskärvor

mars 7, 2012

Flinders Petrie, excentrisk egyptolog.

Minnesgoda läsare erinrar sig kanske assyrologen George Smith som började strippa när han insåg att han hade hittat Assurbanipals bibliotek— en enorm skatt av kilskriftsplattor.

Han var tydligen inte den enda artonhundratalsarkeologen som tyckte om att uppträda i Adamsdräkt — även den tämligen excentriske fornforskaren Flinders Petrie (1853 – 1942)  slängde gärna stärkkragen vid minsta provokation.

Första gången Howard Carter träffade sin framtida mentor stod Flinders naken under ett parasoll och kollade in kul krukskärvor som han hade hittat — och vid ett annat tillfälle hade Petrie simmat kring i halvt vattenfyllda underjordiska pyramidgångar där kranier guppade på ytan som pimpsten. Någon såg honom bryta vattenytan, frodig, kippande efter andan och endast iförd ett tunt men aromatiskt skikt av fladdermusspillning. (Man får hålla i minnet att Bat Guano inte bara är en rollfigur i Dr Strangelove, utan även ett arbetsmiljöproblem för arkeologer).

Flinders Petrie i sin — enligt vissa uppgifter — enda kostym.

Elaka tungor hävdade att ett av skälen till att Flinders Petrie gärna uppträdde naken var att han bara verkade äga en kostym — en kostym som dessutom började se en smula skamfilad ut efter många år i fält.

Flinders fotograferar fornfynd i en annan experimentell utstyrsel.

Ett annat skäl till att Petrie ibland hade svårt att hitta folk till sina utgrävningar var hans något spartanska kosthåll — en rysande egyptolog berättar om hur Flinders inleder sin måltid med att svepa oljan ur en sardinburk som om den vore en snaps.

Sardiner och apelsiner förefaller ha utgjort de två grundpelarna i Petries diet — vilket ledde till svåra förstoppningar, så att Flinders fru, den arton år yngre och betydligt mer presentabla Hilda Urlin fick lägga sig på tvären över hans buk för att försöka kickstarta peristaltiken.

Flinders och Hilda

När kollegan Schliemann — Trojas upptäckare — hade vägarna förbi en utgrävning bjöd Petrie honom på citronsyra utspädd med vatten och sedan satt de under den stekande solen i timmar medan Petrie pimplade citronsyra och lade ut texten om särskilt spännande krukskärvor och deras kulturella kontext — till saken hör att Schliemann inte var överdrivet förtjust i citronsyra on the rocks (i alla ordets bemärkelser), och inte heller tyckte att krukskärvor var mycket att komma med, jämfört med — ja, till exempel, hela Homeriska städer …

Faktum var att få av kollegerna verkade dela Petries passion för krukskärvor. De var arkeologer mera av Indiana Jones eller Lara Crofts typ, som i princip ignorerade allt som inte vägde ett halvt ton och till stor del bestod av rent guld, fajans och ädelstenar.

Men Flinders tyckte sig i krukorna skönja en utvecklingskurva för alla  egytpiska stilar — 1) tidig, primitiv form 2) högt utvecklad form 3) sen, degerererad form — och han trodde sig på detta sätt kunna datera sina fynd med betydligt större precision.

Kollegerna ansåg att formvariationerna enbart var regionala, och fann Petries porslins-passion prillig — även om historien skulle komma att ge honom rätt. Han var bara en bra bit före sin tid.

Faktum är att hans praktikant — den nästan lika egensinnige egyptologen Howard Carter — skulle visa sig ha stor nytta av Petries keramiska know-how när han letade efter den sista oupptäckta graven i konungarnas dal, och till sist hittade den olyckliga avkomman till knasbollen Akn Aton — Tut Ankh Aton, senare i livet — och döden — bekant som Tut Ankh Amon …

Howard Carter med sitt mest namnkunniga fynd — den siste faraon i den artonde dynastin.

Tidigare texter med egyptolgiskt tema:

Hur man stavar till katt på fornegyptiska

Hieroglyfernas gåta

(Dessa ögonblicksbilder ur Flinders Petries liv är hämtade ur Daniel Meyersons utmärkta bok In the Valley of the Kings.)