Georges-Victor Massu, den litteraturintresserade kriminalaren som Simenon använde som förlaga för kommissarie Maigret.
Den 11 mars 1944 kände de boende på Rue Le Sueur i Paris en stank av brinnande kött och hår och såg svart rök bolma från nummer 21. Brandkåren tillkallades, sedan ordningspolisen och till sist Pariskriminalen.
En viss Georges-Victor Massu fick hand om fallet. Kommissarie Massu är kanske en av de mer litterära detektiverna i kriminalhistorien, och inte bara för att han inspirerade en av sina bekanta — en ung belgare vid namn Georges Simenon — att hitta på en fiktiv detektiv vars namn också börjar på ”Ma”.
När Massu steg ner i källaren på Rue Le Sueur 21 i jakt på värmepannan — där den stinkande svarta röken verkade ha sitt ursprung — så stötte han på något som han beskrev som ”En mardröm ur Krafft-Ebing” (författaren till verket Psychopathia sexualis).
Senare skulle han även komma att referera till Dantes Inferno för att beskriva det han såg: ett fruktansvärt upplag av halvt förmultande likdelar, delvis dränkta i kalk. Källaren hade blivit full av styckade kadaver — det var sannolikt därför husets ägare hade tänt den makabra brasan.
Och här kommer vi till Kommissarie Massus dilemma: allt tydde på att han hade upptäckt en fasansfullt aktiv seriemördare. Problemet var bara att Rue Le Sueur låg i samma distrikt som flera av den tyska ockupationsmaktens tyngsta institutioner — däribland Gestapo. Massu måste alltså diskret försöka ta reda på om han jagade en psykopatisk seriemördare, eller trampade sina överordnade inom den tyska ockupationsmakten på tårna genom att utreda en likdepå som tillhörde till exempel Geheime Statspolizei.
Massus dilemma får tanken att svindla en smula och kastar ett märkligt ljus över två av vår tids mest utslitna symboler för ondska: seriemördare och nazister — de kommer liksom att blixtbelysa varandra. Kommissarien stod inför något som antingen skapats av en sinnessjuk förbrytare — eller också av ett statligt organ.
Man kan tänka sig att det drogs en kollektiv suck av lättnad i Pariskriminalens lokaler på quai des Orfèvres 36 när tyskarna dementerade att de hade något att göra med just den här högen av likdelar. Det visade sig istället att huset ägdes av en läkare vid namn Marcel Petiot, som dock hunnit försvinna innan kommissarie Massu lyckades avgöra om massgraven i källaren var statligt sanktionerad eller inte.
Seriemördaren Marcel Petiot
Det skulle dröja ett år innan polisen hittade Petiot. Vid det laget hade klockorna i Notre Dame ringt in Paris befrielse, tyskarna hade kapitulerat och kommissarie Massu hade fått sparken från polisen eftersom han samarbetat med ockupationsmakten.
Polisutredningen kom alltså att få ett något kaotiskt förlopp, men till sist ställdes doktor Petiot inför rätta för sina brott. Såvitt det gick att bedöma var motivet inte främst sexuellt utan ekonomiskt. Och det doktorn hade ägnat sig åt är möjligen något av det vidrigaste man kan tänka sig — inte för inte har han kallats för ”Anti-Schindler”.
Han utgav sig för att vara en motståndsman som smugglade ut människor på flykt från det ockuperade Frankrike. I stället mördade han dem systematiskt och lade sig till med alla de pengar och värdesaker de hade tagit med sig för att starta ett nytt liv.
Hur många som föll offer för hans iskallt beräknande girighet blev aldrig helt klarlagt, men minst sextio människor räknar man med att han dödade. Det finns ett vältaligt foto från rättegången, där Petiot sitter i de anklagades bås — och till vänster om honom ser man en hel vägg fulltravad av resväskor, som i många fall det enda som återstår av en människa som i förtvivlan vänt sig till doktor Petiots ”motståndsorganisation”.
Doktor Marcel Petiot, mitt i bilden, iförd fluga och numera slätrakad. Snett bakom honom ser vi travar av mordoffrens resväskor som förvandlar rättssalen till en makaber resgodsexpedition.
Det franska rättsväsendet har några ganska bisarra särdrag. Bland annat får den anklagade när som helst avbryta vittnen och åklagare och ställa frågor till dem — en juridisk finess som den skrupelfrie doktor Petiot utnyttjade till det yttersta genom att ständigt komma med små ironiska sidokommentarer och psykningar. Han gjorde allt för att utmåla sig själv som en sann patriot, och rättsväsendet som suspekta samarbetsmän. Efter åklagarens slutplädering fällde han tillexempel repliken: ”… undertecknat marskalk Petain” (Petain var en av de ledande nickedockorna i den franska marionettregimen i Vichy).
Men efter en process vars tumult, dramatiska utbrott och ständiga sidospår får O J Simpson-rättegången framstå som en tämligen stillsam tillställning lyckades man i alla fall döma doktorn till döden — bevisningen var överväldigande, och Petiots påstående att alla han hade dödat var kollaboratörer klingade aningen ihåligt, inte minst beroende på att ett stort antal av dem var av judisk börd.
Även Petiot var tydligen litterärt intresserad — under rättegången hade han hunnit ta avstånd från Célines modernistiska prosa, och på vägen till giljotinen citerade han Stendhals Rouge et Noir.
När bilan föll slöts ett märkligt kapitel i kriminalhistorien. — med en mördare som utgav sig för att vara en räddande ängel, och jagades av en regim som själv begick massmord i en industriell skala.
Jag hade aldrig hört talas om den här makabra historien innan jag läste David Kings utmärkta Death in the City of Light: The Serial Killer of Nazi-Occupied Paris — och det är kanske inte så konstigt, trots att den är så fascinerande. För tanken att psykopaten Petiot — som iskallt och systematiskt mördar utsatta människor — är en ren amatör vid sidan den statsmakt som jagar honom är faktiskt nästan outhärdlig.
David Nessle 