Radioaktivitet

I kväll blir jag intervjuad i kvällspasset någon gång mellan 18 00 och 21 30 — fast intervjun är redan gjord. Radiomannen lyckades göra en Weiron i ottan när han ringde mig klockan två, vilket väl säger en del om min dygnsrytm för tillfället. Dessutom kallade han mig för ”en av Sveriges mest välkända serietecknare”, vilket förvånade och gladde mig — även om det (som min vän och kollega Wanloo har påpekat) är lite grann som att säga ”han är en av Borlänges ledande cirkusdvärgar”. Återstår att se vad som blir kvar av intervjun när de har gått fram genom mina frodiga bisatssnår med macheten, men den sänds i alla fall i kväll. Meddelas endast på detta sätt.

May the pomposity be with you …

Alternativt “The pomposity is strong with this one!”, eller “Use the pomposity, Luke”. Ja – ni fattar grundtanken.

Jag har just gjort ett tappert försök att se den sjätte – eller tredje, beroende på hur man ser på saken – Star Wars-filmen, och skälvande av skam måste jag medge att jag inte klarade mer än en halvtimme. Först satt jag och såg på otaliga explosioner och lasersvärdsstrider. Obi Wan och Anakin ”Annie” Skywalker mejade ner lågt räknat 3476 robotar med blåsfönshuvud och kvastskaftshals – det var tämligen ospännande för blåsfönshjärnorna lät sig skördas som mogna rågax. Det såg mera ut som ganska tröttsamt lantbruksarbete än som en verklig strid.

Jag satt och bad en stilla bön om att explosionerna och den oändliga blåsfönsmassakern skulle upphöra och ersättas med lite genuin handling.

Till sist blev jag bönhörd – alla blåsfönar utom en (den onde rebelledaren – en kranielik fön som på något outgrundligt sätt lyckats bli tuberkulös och hostade hela tiden) hade mejats ner och det blev dags för en kärleksfull återförening mellan Anakin och hans Padme.

Efter cirka trettio sekunder av deras kärleksdialog önskade jag bara att de skulle börja slakta hårvårdsutrustning igen. Ingen förväntar sig att kärleksdialoger i Star Wars-filmer ska vara det minsta realistiska, men de bräkande plattityder som Padme och ”Annie” vräkte ur sig underträffade det mesta jag någonsin sett på vita duken – och då räknar jag med Staffan Hildebrand-filmer.

Strax efter det slogs jag av den gastkramande insikten att

 

A) Det är två timmar kvar av filmen, och

B) jag redan vet vad som kommer att hända – Anakin kommer att bli den onde kejsarens redskap Lord Vader, ”Paddie” kommer att föda Luke och Leia, etc.

 

Det är onekligen en strukturell svaghet i denna dubbeltrilogi att den sista filmen kronologiskt sett är den tredje – och av naturnödvändighet främst blir en lång transportsträcka fram till den fjärde filmen (det vill säga den första, som jag såg redan 1977).På samma sätt som Yodas sätt att prata berättandet bakvänt är (och apropå det har jag alltid tyckt att det var något djupt suspekt med ett universum där det ledande andliga ljuset är Grodan Kermit som talar illa översatt tyska). Det går inte att undvika att det känns lite grann som att gå baklänges i en rulltrappa i riktning mot sin egen pubertet.

Fast det kan förstås finnas andra skäl till min uttråkning också. När jag såg den första Star Wars-filmen under en förhandsvisning på en science fiction-kongress var jag knappt sjutton år fyllda, och full av entusiasm: En framtid med rost och smörjolja! Precis som i SF-böckerna. Efter visningen besteg kongressens hedersgäst Harry Harrison podiet och sa glädjestrålande: ”I saw my own books in there! They only steal the best!” Och även om jag kanske inte såg lika mycket av Harry Harrisons produktion i filmerna som den falkögde författaren själv så hade han rätt i ett viktigt avseende – George Lucas förnyade SF-filmen genom att stjäla skamlöst från serier och skriven SF. De mest iögonfallande stölderna tycker jag är de från Linda och Valentin (bland annat rymdskeppsdesigner och aliens).

Men nu har det gått tjugo år, och jag har aldrig i mitt liv varit längre från att vara sjutton år. Jag får ont i huvudet av alla explosionerna. Då och då ser jag en hisnande snygg rymdskeppsdesign som får mig att vakna till liv ett ögonblick men så dränks allt i de bedövande dånet och ljusblixtarna igen – ZZZING! – WROOOOARM! – BTUFF!. Eller – ännu värre – George Lucas ”dialog” utbryter. Genom en närmast episkt misslyckad rollbesättning gestaltar den arme Ewan McGregor Alec Guinness som ung, vilket av någon anledning innebär att han ständigt måste säga repliker som ”I say, old chap!”, ”Jolly good show, what?”, ”Anyone in for tennis?” eller ”I could really do with a spot of tea right now!”. Man kan nästan se den stackars skådespelarens förtvivlan över sitt predikadement i ögonen på unge Obi-Wan när han tröskar sig igenom Lucas brittiska klichésamling.

Som Winston Churchill hade uttryckt saken: ”Sällan har så mycket pengar, resurser och ansträngningar gett så mager artistisk utdelning.”

Saken blev förmodligen inte bättre av att jag just hade sett Serenity – en science fiction-film med ytterst blygsam budget och tämligen okända skådespelare som lyckas på alla plan där George Lucas mega-mastodont-blockbuster faller platt till marken – den innehåller rostigare rymdskepp, roligare repliker, patos, spänning och – kanske viktigast av allt – en bärande idé. Hyr den istället.

 

Supersmåborgare

 

För att bloggen inte ska gå alldeles över styr genom Wonder Womans dekadenta förehavanden (för att nu inte tala om de intergalaktiska dominatrixer som hotar komma ut ur kylskåpet i kommentarerna till det förra inlägget) kanske jag borde visa upp en motbild – lite milt, monogamt metronormativt  missionärsställningsmys med Stålmannen och hans supersmåborgerliga fru Lois.

Det är fortfarande fråga om DC-förlagets produktion, men här rör det sig definitivt om världen efter Frederic Wertham – han lyckades ju se till att seriebranschen inrättade en egen censurenhet, den s k ”Comics Code”. Efter att den infördes hände det sällan något mer chockerande än …

… men även om DC-serierna från femtiotalets mitt och framåt blev en aning jolmiga jämförda med Wonder Womans kinkyamazon så känns det ändå trösterikt att kunna konstatera att de fortfarande var minst lika egendomliga.

Underkvinnans underkläder …

 

… den svåra trosfrågan. Argh. Jag har just legat och slöläst gamla Wonder Woman-avsnitt från fyrtiotalet och förundrat mig allt mer över att denna tidning som av allt att döma är nischad på en tämligen ung publik – både teckningarna och själva berättarstilen är tämligen dadda hink och spade – är så monomant upptagen av rituella bestraffningar, av kvinnor och män som blir bundna och kryper runt på alla fyra medan de säger ”Yes mistress!”.

Det rör sig inte om enstaka episoder – i nästan varenda avsnitt ger man kinkysexet ett ansikte. Det är nästan så att man börjar tro att den gamla tråkmånsen Frederic Wertham hade rätt (ni vet – han som skrev boken Seduction of the Innocent och nästan på egen hand lyckades rensa femtiotalets serier från skräck, splatter, sex, snaskigheter, sadomasokism och allt annat som gör livet värt att leva).

Men det är förvisso inte det enda märkliga med denna superhjälteserie, som förutom sin envetet perversa inriktning även förespråkade matriarkat, skrevs av mannen som uppfann lögndetektorn (William M. Moulton), och hade den mest egendomligt krulliga teckningsstil jag  någonsin sett. För att använda ett halvt ihjälplågat ord så är Wonder Woman rent – host – surrealistisk. Och pervers. Och barnslig. 

Och helt dada Zürich hink och spade.

Försumma inte att läsa den om ni får chansen (vilket ni förmodligen inte får – DC-förlaget verkar av någon outgrundlig anledning måttligt motiverade att låta fyrtiotalets Wonder Woman möta en modern publik).

World Wide Web …

… sjöng Nick Borgen på sin tid (med kongenial assistans av Helen Wellton). Både låttiteln och de båda namnen känns som reliker från en svunnen civilisation, vilket de på sätt och vis är — det är otroligt vad utvecklingen har gått fort de senaste åren.

För drygt femton år sedan skrev jag fortfarande på en mekanisk skrivmaskin — en apparat som numera känns obetydligt mer aktuell än fonografrullar eller höga torn för semaforering utplacerade med lagoma intervaller på den franska landsbygden.

För tio år sedan gjorde jag fortfarande blandkassetter — när jag inte åderlät mig själv eller ägnade de långa vinterkvällarna åt att bygga flaskskepp.

Nu sitter jag istället här och updaterar bloggen med hjälp av en WAP-telefon. Hur mycket mera James Bond kan man bli? Det gör alltid ett synnerligen kosmopolitiskt intryck på Carl Bildts blogg när han befinner sig på ett utrikesministermöte och sitter och slöbloggar på laptopen samtidigt som den lettiske utrikesministern fåfängt försöker påkalla hans uppmärksamhet från podiet.

Och nu har även jag möjlighet att ignorera den lettiske utrikesministern — eller i alla fall att blogga från ett batyskop i djupet av marianergraven, en varmluftsballong som förs av nyckfulla vindar mot en okänd polynesisk ö eller — som i just det här fallet — från en enrumslägenhet på Hisingen.

Jag har nämligen flyttat; det är därför bloggen har lämnats vind för våg de senaste veckorna — i så hög grad att man kan misstänka att mina trogna läsare börjar bli halvt nonexistenta vid det här laget.

WAP-bloggandet har nackdelen att varenda megabyte kostar som en enkel biljett till Säffle, så innan jag skaffar bredband kommer jag att väga mina ord på guldvåg (se den nyklassicistiska stringensen ovan). Kommentarer i realtid är i princip uteslutna, och okynnesbloggande kommer raskt att leda till finansiell ruin, vilket förhoppningsvis hjälper till att hålla mina talträngda fingrar i schack.

Men nu måste jag tyvärr sluta. Slovenien har yrkat på en interpellation, och jag vet inte riktigt vad det betyder …