Archive for juni, 2013

Huvudnyheterna 10: En knäckfråga för Proportionsministeriet

juni 27, 2013

speed

Proportionsministeriet har kommit fram till att det är okej om Sandra Bullock och Keanu Reeves är lite upprörda.

(Ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR)

Varför finns det inget proportionsministerium som kan avgöra en gång för alla stora eller små våra förtretligheter är? Är gnäll nödvändigtvis  mer uppriktigt än välvilligheter? Var Herakleitos sin tids Beppe Wolgers? Är gnäll det bästa sättet att förena människor? Eller är det effektivare att sätta dem i en buss som inte får köra långsammare än 60 km i timmen?

Rättelser: David talar om ”Den syntetiska deduktionen av kategorierna” och har lyckats göra en hoprörning av Den transcendentala deduktionen av kategorierna och Syntetiska satser a priori (som väl egentligen var det han pratade om, eftersom han drog in David Hume i sammanhanget.)

Annonser

Huvudnyheterna 9: De räddade Einar Heckshers hjärna

juni 20, 2013

hitler-brain-poster

Titeln på veckans avsnitt alluderar förstås på en filmklassiker …

TheySavedHitlersBrain10

… som i stället borde ha hetat De sparade Hitlers vilt grimaserande huvud i en stor syltburk.

(Som vanligt kan man även högerklicka och ladda ner avsnittet HÄR.)

Varför blev Huvudnyheterna valda sist i gymnastiken? Har Stålhammar verkligen fått en bit av Einar Heckshers hjärna inopererad? Var Pontus Platins sjuttiotalsslang fräckare än Paul Paljetts? Var Arne Weise verkligen Sveriges äldsta tonåring? Sa han ”Ussare kvanting”? Vill vi verkligen se mindmeld-sex mellan mr Spock och Hubert Norlén i Tvillingdeckarna?

image

En stor, tidig läsupplevelse för David.

Ja — detta och mycket annat hinner vi beta av i veckans avsnitt av Huvudnyheterna, som i övrigt främst utmärker sig genom generösa portioner sextio- och sjuttiotalsnostalgi — vi verkar på väg att gå i barndom så smått, och ser sjuttiotalsslang, Sivar Ahlrud, Bengt Linders Danteböcker, dansbandskultur och Pontus Platin i ett förklarat skimmer. (Okej då — kanske inte Pontus Platin.)

5593Tvillingdetektiverna möter farbror Sven — sin tids äldsta tonåring.

När diskussionen  kretsar kring äldre slang och Einar Hecksher ligger det förstås också nära till hands att börja prata om  grilljannar och kvantingar. Jacob frågar mig vad som egentligen utmärkte dessa ungdomsgrupper, vilket fick mig att gå hem, göra lite efterforskningar och skriva en bloggpost om 1890-talets subkulturer.)

56cc0ca9021efee59364d4e5377444341587343

Ingen diskussion om sjuttiotalsjargong kan vara komplett utan Bengt Linders Danteböcker.

Och för den som vill fortsätta att drömma sig tillbaka till sommaren 75 — ”Då Brezjnev träffa Gerald Ford, och värmen slog rekord” för att citera Schytts — kan jag rekommendera nedanstående Spotifyspellista som jag svängt ihop, sporrad av lika delar kitschofili och nostalgi.

I listan kan man även ta del av en del riktigt tunga exempel på störtskön sjuttiotalsslang, t ex:

Vi drar gatan ner, och tar kurvan perfekt.
Vi blir fler och fler, det är maxat och fräckt!
(…)
Skateboard, ooh-ah-ah! Vilket häftigt drag!.
— Leif Bloms: Skateboard ooh-ah-ah

Eller hör på häxmästaren Paul Sahlin/Paljett från fucking Trollhättan, som skaldar:

”Vad gör man, vad gör man, svara bara mig,
när man inte träffar en enda reko tjej?
Vad gör man, vad gör man, åt en sådan grej?
Det är väl inte lätt att vara skön
när man aldrig för mödan får lön.”

Misslyckade mig

Bandet Schytts å sin sida verkar inte ha några som helst problem med att vara sköna. Hör bara på Madame Tussaud (deras försök att hoppa på Waterloo/Michelangelo/Lady Antoniette-tåget):

Hallå, hallå, hallå, hallå, hallå, madame Tussaud
jag är värdefull som en klenod.
(…)
I ditt sortiment skulle jag väl passa in,
lika väl som Cary Grant och Benjamin Franklin!

Jag vill kanske inte gå så långt att jag helt stämmer in i bandet Jigs  refräng ”Det bästa som finns är en stengammal sång” — men en del intressant dåtidsantropologiskt stoff återfinns här …

Rättelser: David hävdar att Lydia i Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken heter Stjärnblom i efternamn — fast det i själva verket är den manliga huvudpersonen Arvid som heter så. Och det här med att det skulle finnas en riksdagsman som heter ”Wrigstad” kan vi inte heller hitta några belägg för — jag vet inte riktigt hur associationerna gick där.

Däremot finner jag till min stora glädje att ”Ortega” enligt Wikipedia faktiskt betyder ”Nässla” — så att Daniel Nessle och Daniel Ortega är i princip samma namn.

Levande legend levande begravd

juni 18, 2013

Generellt sett brukar jag inte ägna mig så mycket åt polemisk eller medvetet opinionsbildande verksamhet på den här bloggen — det ingår liksom inte i mitt uppdrag, känner jag.

Men ibland stöter man  på skriande orättvisor som man faktiskt känner att man skulle kunna påverka en liten aning genom att skriva om dem — orättvisor som man känner att det inte hojtas tillräckligt högt och ihärdigt om på andra håll.

Den åttionioåriga Alice Babs olycksöde är ett sånt fall. Alices vänner får inte längre besöka henne — det får inga utom barnen. Hon får ingen rehabilitering efter sin stroke fast hon har bett om det. Hon får inte ens ha en CD-spelare så att hon kan lyssna på sin egen eller andras musik.

Varför? Det är ”för hennes eget bästa” enligt dottern Titti Sjöblom och hennes ”förvaltare” Lena Arenbjörk, en person som i allt väsentligt agerar som en förmyndare, så vitt jag kan bedöma.

Ja — lyssna själva på vad Alice Babs har att säga ovan och säg sedan om ni tycker att det verkar befogat att beröva henne all självbestämmanderätt. Den här intervjun är gjord bara dagar innan dörren slutligen låstes om Alice och hon blev helt isolerad.

Fundera också lite över hur ”otillräknelig” ni tycker att hon verkar vara — är hon ”uppenbarligen” inte tillräknelig som Nacka tingsrätt hävdar?

Och tänk sedan på hur många äldre i vårt land som inte är legendariska, världsberömda jazzsångare — och fråga er hur bra deras rättssäkerhet verkar vara om barnen väljer att beröva dem allt självbestämmande  …

(Anna-Lena Lodenius har skrivit en utmärkt text på sin blogg där hon redogör för fallet — som sedan dess bara blivit ännu bisarrare: då hade Alice fortfarande en liten CD-spelare utlånad av vänner. Spelaren återbördades senare från den helt isolerade Alice med den isande förklaringen ”Mamma behöver den inte längre”. Dessutom kan ni läsa  Alices eget överklagande till Nacka tingsrätt som finns utlagt på en nystartad blogg om denna upprörande historia — det är ryslig lektyr som borde stämma till eftertanke för alla oss som faktiskt blir äldre för varje år som går …)

Alice_Babs_och_Titti_Sjöblom_gör_reklam_för_Toy_tuggummi

Något stinker i den här historien — alldeles oavsett hur friska i mun med Toy de inblandade är.

Ussare kvanting! Välkommen till 1890-talets subkulturer

juni 14, 2013

kungsholmsligan_november2011

En riktig kväsarkvanting tecknad av Arthur Högstedt som illustration till hans sång Kungsholmsligans paradmarsch. ”Hostar’u kvanting?” är väl kvantingspråkets motsvarighet till ”Parlez-vous français?” föreställer jag mig.

Synt eller hårdrock? Sunar eller mods? Grilljanne eller kvanting?

De avlöser varandra under decenniernas lopp — dessa eviga frågor som ska skilja agnarna från vetet.

Men en sak förenar alla de ovanstående tvåvalsalternativen: det ena är mer proletärt, det andra mer medelklassigt. Syntarna är mera medelklass än hårdrockarna. Sunarna, med sitt bakåtstrukna brylkrämshår och sin femtiotalsrock är mer proletära än modsen med sina dufflar, sina Beatlesfrisyrer och sina direktimporterade brittiska popsinglar.

Samma mönster går igen hos grilljannen och och kvantingen, 1890-talets främsta svenska ungdomskulturer. Grilljannen är något av en dandy, och hänger på Jones grill — snarast ett slags stekare, vilket ju passar bra ihop med grillprefixet.

Kvantingen är en betydligt råare sälle. En riktig kväsarkvanting ska helst ha en vegamössa med knäckt skärm som demonstrerar att han ofta råkar i slagsmål — denna brutna mösskärm kallas för ”kväsarmärket”.

”Ussare” betyder bara ”akta dig” — och ”Ussare kvanting” verkar rent generellt vara ett bra råd att ge till de arbetarungdomar som bekänner sig till kväsarkulten. (Kväsar-prefixet ska såvitt jag förstår tolkas bokstavligt — ”kväsa” som i undertrycka eller stoppa. ”Kvanting” är däremot bara ett gammalt ord för ”pojke” — precis som ”pjatt” i den senare sammanställningen ”swingpjatt”.)

0281.5

Förutom den knäckta vegamössan (helst inköpt hos Björnboms i Storkyrkobrinken) skulle kvantingen ha kavaj av grovt militärtyg med foder som stack fram därbak, halsduk i stället för krage, synnerligen säckiga byxor som kallades ”slängarbrallor” och spetsiga skor. (Efter år 1900 började kväsarna bära plommonstop i stället för vegamössa, enligt mina källor — som främst består av en utmärkt B-uppsats av Michael Karlsson från 1993: Kväsarkvantingar — Ligister eller bärare av en subkultur? )

Kväsarrynkan å sin sida bar kortare kjolar än andra kvinnor av sin klass — vilket under sent artonhundratal kanske inte säger så där väldigt mycket — och rökte dessutom offentligt, vilket möjligen var ännu mer upprörande.

I övrigt utmärkte sig väl kväsarkvantingen — och hans fjälla/rynka — genom sitt särpräglade idiom, odödliggjort av Arthur Högstedt i Kväsarvalsen:

En kvanting träder i salen in
för att fröjda med fjällan sin,
och alla rynkor bli glada i håg,
ty stunsigare kvanting man sällan såg.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben sig sakta i salen rör,
tar av sig lörpan från lockigt skör,
stoppar den ner ut i lomman sin,
tar ett tag i daljan och gör sig fin.

O, du den stunsigaste kvanting
som vi nå´nsin i livet gett
något av vår kvantitettjolanting
ty aldrig bättre i livet vi sett.

Grabben går efter väggen kring,
träffar sin fjälla i rynkornas ring,
släcker harsset å spottar ett tag,
tjänare A´gusta, godda´, goddag.

Men Arthur Högstedt var inte bara schlagerkompositör och skribent — han var även en skicklig tecknare, och i tidningar som skämtbladet Strix avbildade han gång på gång kvantingarna och deras rynkor.

Faktum är att det är en ganska utbredd uppfattning att Högstedt gjorde mycket för att kodifiera kvantingen som ungdomsgruppering — att han så att säga kom att bli ett slags kväsarnas Malcolm MacLaren, som tog en existerande, men något formlös ungdomsrörelse och skulpterade den efter eget skön. (Hur stort inflytande Högstedt hade över den offentliga bilden av kväsaren torde vara lite vanskligt att få full visshet om, så här hundratjugo år senare.)

Att det rör sig om en ganska brutal subkultur framgår för övrigt av en annan av Högstedts sånger, Kungsholmsligans paradmarsch, som enligt uppgift var något av ett anthem för de råa sällar som utgjorde kvantingkulturens kärntrupper:

Till Kungsholms tull en stjärnklar natt vi tåga
med både skåp och fjälla under arm, under arm
och under pirkan välvas mörka tankar
och ingen mäkta hindra deras gång – sicken en gång!

Till Kungholms tull vi tåga
och där vårt liv vi våga
vi dessa kväsarkvantingar tillhör
som blott för skåp och för vår fjälla dör – stekt i smör!

(Rätt mycket tyder på att den här ungdomskulturen hade sitt starkaste fäste just på Kungsholmen.)

I jämförelse framstår grilljannarna som ganska stillsamma figurer med sina korta kavajer, säckiga byxor och käppar med stora silverkryckor. Utmärkande för grilljannestilen är att den är lite snobbig och sprättig, lite ostentativt välmående och kontanttryfferad — precis som stekarstilen.

Själva ordet ”grilljanne” sägs ha myntats av kåsören Jörgen som för övrigt inte skrädde speglosorna när han skildrade denna stockholmska sekelskiftes-subkultur:

Grilljanne är en specefik [sic!] stockholmare: en ung herre som går till Jones på auktoritet, äter och dricker hvad som helst, bär pince-nez och dunderkäpp, grinar illa, gör ingenting (utom skulder), svältföder en tam dogg, lånar pengar av procentare, helst mot falska reverser, låter kappvaktmästare stoppa galoscher i fickorna på sig, skryter af sina ‘eröfringar’ och krämpor, klär sig gammalmodigt, brokot och kortstubbadt enligt Wienvarieté och som stalldräng, utan att ens ha en häst. Och slutar ofta på Långholmen i god tid. Med få ord: Grilljanne är en omodern, kortstubbad halfherre, som vet intet, tål allt, tror på rang och pengar, börjar hos Jones och slutar på Långholmen. Men en fin och förnäm och smakfull karl är ingen grilljanne.

(Hjalmar Meissner var om möjligt ännu mindre älskvärd när han karakteriserade jannarna som ”fin de si-äckel”.)

bild-3108_187180796

Ett försök att återskapa grilljannestilen– Gösta Ekman den äldre som Sigge Wulff.

Grilljannarna modellerade sin stil efter den stora idolen Sigge Wulff — 1890-talets ledande rockstjärna, som helt levde efter devisen sex, champagne och snärtiga slagdängor.

116093

Sigge Wulff — 1890-talets stora idol — blev bara tjugotvå år gammal

I likhet med alla rockstjärnor värda sitt salt levde han inte heller särskilt länge — han blev raskt fruktansvärt alkoholiserad av det ständiga champagnekolkandet, som hörde till hans image — inte för inte hette ett av hans största slagnummer just Kvinnor och champagne:

Att vara med om slik kampanj
det är förtjusande
och får man så en skvätt champagne
blir allt berusande

Och efter en av allt att döma särskilt hård finlandsturné var det i princip slut med Sigge Wulff, som gick ur tiden redan 1892.

sigge_wulff_grav

Sigge Wulffs grav på Norra begravningsplatsen i Solna (foto Mattias Boström).

Men grilljannarna fortsatte att idolisera den fallne hjälten, som nästan blev större i döden än i livet (inte heller helt ovanligt i rockstjärnesammanhang). Ur grilljannarnas boomboxes dånade städse sången om Kalle P:

Vill ni se, Kalle P?, Så ödmjuka tjenare!
Jag det är, Fast man plär, Kalla mig ”Herr Egenkär”
För mitt sätt, Är så nätt, Och att jag fått mera vett;
Men jag tror, Avund stor, Uti Norden bor…

… som kom att bli grilljannarnas signaturmelodi — de hade uppenbarligen ingenting emot att kokettera med att de var ”snobbiga” och ”sprättiga”.

”Avund stor, uti Norden bor” — detta kastar möjligen även ett visst ljus över kväsarnas något intoleranta påbud: ”Alla som bär käpp ska ha stryk” …

Tillägg, senare samma dag: Nu har jag förkovrat mig vidare i Grilljannarnas mytologi genom att läsa Henning Bergers novell Första fjätet i samlingen Films (1914). Här får vi en tidsbild från nittiotalet och ett måttligt smickrande porträtt av en grilljanne som heter Sjövall. Introduktionen av denne — som för övrigt är styckets skurk — innehåller den mest detaljrika och tillförlitliga beskrivning av grilljannens klädstil som jag har hittat:

Med hemlig beundran och en smula fasa iakttog
herr Danielsson sin vän och yrkeskollega. En
sådan kostym hade endast vissångaren i Berns
make till. Djupt urringad väst, som visade ett
rutat skjortbröst, i vars mitt satt en blank
knapp, stor som en medalj. Skjortkragen var
flera centimeter hög och till den hörde en
oerhört bred, svart rosett, i vilken stuckits en
nål med slipad glasdiamant. De blågrå byx-
orna hade ränder och svarta sidenrevärer, men
dessutom höga uppvikningar, som voro satin-
fodrade! Och så bar vännen Sjövall en gigan-
tisk käpp, vars krycka var nästan lika lång
som underarmen!
– En djävla karl, tänkte Danielsson, en
giggelschentleman – fäng dö säckel
Och omedvetet började han nynna en slag-
dänga från varietéerna:
»En förbaskat stilig herre är min vän herr
Lindemann …»
Detta väckte herr Sjövall:
– Äsch, nu har dom fått nya kupletter –
djävligt piffiga. Har du hört Kvinnor och
champagne?
Han gnolade:
»Att vara med om sån kampanj …»

Lite senare får vi även höra ett smakprov på hur en småslirig grilljanne — i det här fallet en förskingrande bokhållare som aspirerar på att bli kabaretsångare — låter i Bergers öron:

– Hon har uppträtt på Novilla, sade Sjö-
vall otåligt, och kallade sig Franziska della
Stella. Och nu, féstårru, ha vi beslutat att
bli duettistpar, vi ha övat in flera kiliga ku-
pletter mårutro – riktiga tjim och tararabom
deräjor, féstårru. Vi ha redan fullt upp med
engagementer, och flaxiga kostymer, vi börja
i Hamburg och sen ska vi till Scala i Milano
och sen till Kristallpalatset i London. Så här
vilar inga ledsamheter mårutro, sällan, göbbe,
sällan … skål pårej. – Men, fortsatte han i
nästa andedrag, liksom rädd för ett avbrott,
då han väl kommit i tagen, men, sirru, olyckan
ä att fast vi haft väldig flax så har hon
kostat mycke schaber, det kan du väl begripa.
Nu får jag tiotusen om en månad av vår
impressario, han är tysk och har en jäkligt
fin agentur – du féstår att jag inte talar till
vem som helst, men redan första gången jag
såg dej så skilde du dej från alla di andra
småstruntarna däroppe i den där syföreningen,
du – du ä min själ ingen vanlig stövel (…)

Huvudnyheterna 8: Vad säger den yrvakna singulariteten?

juni 13, 2013

hal jordans kusiner

Zoolanderminer! Gröna Lyktan-T-shirts! Frågan är vad de här killarna får för resultat på Turingtestet …

(Ladda ner genom att högerklicka och spara HÄR)

När datorerna vaknar till medvetande och singulariteten inträffar, vad säger de då? Hur ger de sig till känna? Spelar de dumma och fyller i alla fel på Turingtestet? Producerar de oändliga mängder lolcats? Varför vill Skynet ta över världen? Varför inte bara lukta på blommorna? Har den maskulina omdömeslösheten vid parning verkligen ingen gräns? Ja — frågorna är i vanlig ordning många, och svaren inte fyllt lika ymnigt förekommande i Huvudnyheterna

Här nedan har ni i alla fall Chuck Jones odödliga klassiker One Froggy Evening som vi pratar om i podcasten …

ku-xlarge

Clarke och Kubrick — vem skrev vad på 2001? Ännu en fråga som vi inte lyckas besvara i det här avsnittet av Huvudnyheterna.

The Lizard of Loss

juni 12, 2013

546x819xyellowbrickroad.jpg.pagespeed.ic._6zdUbWPs9

We’re off to see the Lizard … the wonderful lizard of Loss …

Välkomna till Landet Oz. Smaragdstaden brann ner till grunden 1976,  sedan dess står allt bara och förfaller. Och den gula tegelvägen leder bara till förtvivlan och ruin …

640x1024x6802651871_f9ecd083e4_b.jpg.pagespeed.ic.tqFetq4JZT

Den elaka häxans slott har inte precis blivit mera inbjudande under åren som gått sedan temaparken slog igen portarna.

Inte ens en liten flygande apa som sjunger på grönan kvist.  Det är nästan så att man börjar önska att man faktiskt var kvar i Kansas, trots allt …

Soviet-Themepark-at-Treptower-Berlin

Juras djur-ras, djur-as …

Uanför Berlin har i stället ett pariserhjul slutat snurra, och dinosaurierna har dött ut. Igen. Förbudsskylt att sätta upp: TAGGA INTE TYRANNOSAURENS TUNGA.

P1000452

Den här gången har massutdöendet ekonomiska orsaker …

Samtidigt på andra sidan jordklotet — vid foten av det heliga Fuji — har Gulliver lagt sig för att sova. När han vaknar är han bunden av Lilliputar — men inte nog med det, hans nöjesfält har gått i konkurs och respektlösa orientaler har försett hans kind med grafitti som ser ut som en maorisk krigartatuering …

Photo 2006-05-24 02 18 47

Lilliput-turister poserar dessutom sittande på hans mage och stående på hans huvud. Inte undra på att han blir lite putt.

Nej. Det här är för beklämmande. Nu drar vi till Tjernobyl och åker radiobilar i stället …

url

Visst fan. Den nöjesparken har också klappat igen. Och radiobilarna är radioaktiva.

Aldrig får man vara riktigt glad.

Schrödingers seriealbum — nu äntligen ute ur lådan!

juni 12, 2013

IMG_3956

Min falkögda läsekrets har kanske märkt att jag sedan februari har flaggat för ett nära förestående seriealbum — ett album som sedan haft vissa problem med att materialiseras.

Saken var den att förstaupplagan blev en smula försenad till att börja med, och inte hann fram i tid för det jippo på Serieteket i Stockholm  där det var tänkt att boken skulle presenteras för en hänfört gapande menighet.

Sedan anlände albumet — och visade sig vara behäftat med vissa skönhetsskavanker, främst en tendens att buckla sig efter en tids vistelse i ett torrt rum. Hela upplagan hade tydligen blivit fuktskadad under en stormig seglats från tryckeriet i Litauen. Några exemplar av denna krumbuktiga upplaga delade  jag ändå ut vid min resa till Riga i april, efter att researrangören Ola Olsson torkat dem i en grafikpress på det att det icke mer månde krulla sig.

Därefter satt vi alltså och ruvade på den blötlagda baltiska boken i väntan på att den interna ansvarsfördelningen mellan tryckeri och förlag skulle klarna. (Ja — jag inser att det här är  DJUPT FASCINERANDE — men jag känner ett behov av att förklara  förseningen.)

494543995_c33c97f18c

Schrödingers lolcat

Under denna period existerade alltså boken, samtidigt som den inte existerade — lite grann som Schrödingers katt. Det var aningen frustrerande. Hellre ett album i handeln än tio åt skogen, som vi brukar säga.

Hursomhelst — nu har det alltså till sist löst sig, och mitt seriealbum fyra och en halv — eller Quattro e Mezzo som Fellini kanske skulle säga — finns att köpa i välsorterade boklådor — och att skicka efter på nätet, t ex HÄR.

Även recensionerna har faktiskt börjat droppa in — nu i söndags ägnade Svenska Dagbladets kulturdel en helsida åt boken, och recensenten Ida Säll skrev positivt och påläst om mina serier:

Nessle knyter en sorts dräpande knopar av historiska händelser, kulturella fenomen och skruvad fiktion. (I ett avsnitt möter Lennart van Hellsing vampyrerna Dracul Spektakel och Kusin Hemoglobin som blodtörstigt och tvångsmässigt rimmande hänger och slänger i hans gardin.)

Och det är faktiskt ett utsökt hantverk, en intelligent och ettrigt påläst referenshumor med proppfulla teckningar som i sig just liknar ett sorts jam, en oändlig improvisation som är både inåtvänd och sprudlande i sin oförblommerade gränslöshet.

(Läs hela recensionen HÄR)

Det är just såna här recensioner som fyller mig med en obetvinglig lust att ropa ”Hurra!” — välformulerade och välvilliga. Ida Säll är en ung författare, upptäckte jag vid googling — faktiskt så ung att hon är årsbarn med min seriekarriär, d v s född 1985. Tanken svindlar.

Ett annat Dagblad, en snällpost i söderled, har också snälla saker att säga om mina senaste serier:

David Nessles seriebok ”Den maskerade proggarens oändliga jamsession” (Galago) är så tonsäker i både text och bild att man ibland luras att skratta lika mycket åt sig själv som åt någon annan. På en och samma gång lyckas den driva gäck med både vänstern och högern, sjuttiotalet och nutiden, den klassiska Marvel-serien såväl som den trotsradikala Galago-satiren.

(Läs resten HÄR.)

Andra som varit välvilligt stämda är det kristna livsåskådningsmagasinet Ikon ( som har DETTA att säga) och  Arbetarbladet i Gävle:

Nessles tuschpenna är skoningslös.
Andra hade kanske nöjt sig med att vara så vassa. Men grejen med David Nessle är hans totalt absurda, helvilda fantasi, uttryckt lika mycket i bilderna som i den intelligenta texten

(Resten HÄR.)

Ja — ska det fortsätta på det här viset kommer jag att drabbas av akut hybris. Se upp när jag börjar iföra mig toga och lagerkrans och kräver att bli kallad ”Universums Kejsare” — det är tecken på att allt inte står rätt till …

Huvudnyheterna 7 — Evolutionen är en norrländsk bilmekaniker

juni 7, 2013

… och Paranoian är en dålig fysikmagister.

108_9199-2

Vanlig radiokaka, utan foliehatt

Laddar ner gör ni genom att högerklicka och spara HÄR.

Vad är receptet på foliehattskaka? Är många själsjukdomar i grunden vettiga impulser som gått över styr? Vem var den förste internetparanoikern? Är Strindberg den svenska elparanoians fader? Uppstod mänskligheten genom att aliens hade Van Däniken-tidelag med älgar i trakten av Tanum? En bokhandel flera boklådor? Verkligen? VERKLIGEN? Kan djur vara vidskepliga? Ägnar sig Pavlovs hund åt magiskt tänkande? Varför pratar vi babyspråk med djur och kärlekspartners? Beror det på att evolutionen är en norrländsk bilmekaniker som använder de delar som redan ligger och skrotar i verkstan — som t ex bindningen mellan barn och förälder? Vill vi verkligen se avsnitt av dr House som utspelar sig på bronsåldern?

Thore_Skogman_and_Anita_Lindblom_1963Anita Lindblom många år innan hennes piano gick sönder. Obs! Mannen på bilden arbetar inte på en fransk flyttfirma

Detta och mycket annat hinner vi avhandla (om det är ordet jag söker efter) i veckans drygt entimmeslånga avsnitt av Huvudnyheterna.

Mer — och korrektare — information om Födelsedagsproblemet finner den hugande i den här gamla bloggposten.

Ignaz_Semmelweis_1863_last_image-1

Ignaz Semmelweis! Ignaz! Ska det vara så svårt att begripa?

Rättelser: VARFÖR, O, VARFÖR envisas David att gång på gång — med stort eftertryck — säga Ernst Semmelweis i stället för Ignaz Semmelweis, som handhygienpionjären egentligen heter?Är det månne den gamla Hasse Alfredson-boken Ernst Semmelmans minnen som spökar? Plågsamt är det under alla omständigheter att höra, åtminstone om man — som jag — heter David Nessle.