Vinter og sne!

Det här med att skriva lyriska låtar om skidåkning och frusen nederbörd har aldrig varit någon stor grej i den svenska schlagervärlden, såvitt jag kan avgöra. Däremot verkar genren frodas  i ett närbeläget grannland.

Så när ett gnittrande snötäcke inhöljer Sverige från hjässan till Smygehuk är vi helt enkelt tvingade att gå över kölen efter fruset vann …

Monn Keys råkar i extas för att det är ”Vinter i Eventyrland” (ur filmen Troll i ord från 1954)

Wenche Myhre blir mer uppspelt än vanligt — vilket säger en hel del — vid tanken på ”Vinter og sne”  (den officiella låten till skid-VM 1967) — här ovan är sången dessutom bildsatt med en genuin guttunge som pröver sine barneski i Telemark 2010.

Nu krokar vi arm och sjunger med:

Vinter og sne
En guttunge stabber av sted,
på bittesmå ivrige barneski
bare vent en gang skal du bli,

Han vet ikke at i tusen år
har skispor krysset naturen vår,
men lager kryss over snødekt jord,
sitt første spor.

Vinter og sne
en skihopper svever av sted,
i hoppbakken stiger et jubelbrus,
langs løypa dirrer spenningens sus.
For skispor fengsler så mange sinn
og når de svinner for vårens vind,
da går det kanskje fra bror til bror
et varig spor.

… För det är ju faktiskt så att det är de små tingen som ger tillvaron krydda, vilket Grethe Kausland och Benny Borg var på det klara med redan 1972, där de kurade i en vinglig akkja  dragen av en enhörningsren:

Vi ska rulla hatt! Vi ska slå runt! — när rocken kom till Svithiod

Det finns ofta något bedårande valhänt i tidiga försök att sjunga rock på svenska. Men förutom den nakna naiviteten tycker jag mig ibland även ana något annat — ett slags föraktfull skepsis hos textförfattarna, som om de inte riktigt förstod det fina med den här nya genren:

På knäna slår du dig,
du leker imbecill,
och slår du händerna tillsammans
kan du sitta still

och dansa HAND JIVE, en äkta HAND JIVE

… heter det till exempel i Towa Carsons Hand Jive.

Det är dock en stilla västanfläkt mot  Britt Dambergs Allra Sista Flugan Nu De’ E’ Rock’n’Roll där librettisten biter den tonårshand som föder honom med närmast rabiessmittad entusiasm:

Allra sista flugan nu det är rock and roll
det är toppen utav hopens skrik och så vrål.
Men man är ju härdad så man vet vad man tål
örat har blitt vant vid allt slags väsen och skrål.
(…)
Spisa inte texten, ty det lönar sig ej
vagga med i rytmen och sjung ”Heidi-hey!”

Det känns som om de här texterna är skrivna av något håglösa medelålders män, gissningsvis födda kring förra sekelskiftet — ärrade veteraner, grovarbetare i poesiindustrin som slöjdat ihop fler texter om ”Vår i Montmartre”, ”Gamla Spinnrocken”, och ”Minnet av mor” än en modern lyssnare ens kan föreställa sig.

Och nu satt de alltså här, med uppkavlade skjortärmar, glänsande flint och en trubbig cigarrfimp i mungipan, och skulle försöka skriva texter till den här musiken — som strikt talat inte var stort mer än ”dunka-dunka”. Undra på att de kände sig lite trötta.

Men några av dem lät sig trots allt sporras till smärre stordåd av de eggande rytmerna från andra sidan atlanten. Den okända storhet som översatte Bill Haleys Rock Around The Clock till svenska måste sägas ha gjort en strålande insats:

Vi ska rulla hatt! Vi ska slå runt!
Natt efter natt! Resten är strunt!
Sällan händer det att nån går i däck!
Vi ska slå runt, slå runt, ett dygn i sträck!

För vi blir rätt och slätt
utan sans och vett
när vi sätter sprätt omkring klockan ett.

(Om ni klickar på länken HÄR så får ni höra denna rumlar-rock i sin helhet)

Överhuvudtaget är de svenska bidragen bättre ju mindre de försöker efterlikna förlagorna. Owe Thörnqvist var en av de första som sjöng rock på svenska, och han har smaksatt sina bidrag med så mycket kärnsvensk charm att Elvis och Carl Perkins nästan helt har lyckats försvinna ur ekvationen. Hör bara på hans suveränt bonniga Auktionsrock:

Med hä så var det slut på själva lösöresauktion,
och efterpå så blir det kaffe dän på brygghusbron.
Och sen så börjar själva dansen klockan sju ikväll
med attraktioner, varma korvar, läskedryck och cykelställ.

Men Lisbet Bodins Trollrock intar ändå en särställning bland de tidiga svenska försöken i genren — med sin frejdigt flatulenta basklarinett och sin minst sagt egendomliga text lyckas hon hamna längre bort från de amerikanska förlagorna än någon annan av periodens artister:

Trollet Nikodemus, en verklig modernist
gjorde sensation när han kom hem från staden sist.
Visa upp nånting som var extremare än swing.
Trollen tappa hakan när de sjöng och bilda ring:

Har ni sett ett tocket troll!
Som kan dansa rock and roll!

Det är inte utan att man förstår trollens konsternation — är det överhuvdtaget möjligt att föreställa sig något som är ”extremare än swing”? Hur som helst går det tydligen bra för Nikodemus eftersom han blir ”populärare än Grodan Boll” och skapar en tidig tonårshysteri:

Vilka skrik och vilka rop!
Många redan rasat hop!
Så man måste laga dom med tejp,
men Nikodemus tar ett break.

Rocktrollet Nikodemus lyckas även konkurrera ut äldre musikformer så till den grad att det leder till en tragedi som skildras med stor finkänslighet av textförfattaren:

Mästaren i gammeldans
gick och sloka med sin svans.
Tänkte dränka sig i djupa sjön
men hängde sig uti en lönn —

Ja ja ja! Så kan det gå,
när inte haspen är på!

Men efter några år upphörde man tyvärr till stor del med att sjunga rock på svenska, och lät istället artisterna mangla fram de engelska originaltexterna med tjock brytning — och det var ju inte alls lika underhållande …

Mysteriet med den otrogne översättaren

Jorge Luis Borges — beläst bortom allt förstånd

Ibland får jag för mig att den argentinske lärdomsgiganten Jorge Luis Borges har läst alla böcker i La biblioteca de Babel — inklusive dom där det bara står ”fsdfsdwero pjsldkfj0åprwsdfsdfae kjwperwefs dfsdf”.

Ta till exempel hans underbara essä kring de olika översättningarna av Tusen och en natt, där Borges studerar  de kändaste engelska, franska och tyska tolkningarna sida vid sida och funderar kring vad en översättning egentligen innebär — till saken hör att Borges eget språk var spanska, men det verkar inte ha hindrat honom från att bilda sig en mycket god uppfattning om de stilistiska skiftningarna i andra världsspråk.

Det finns två läger inom översättarvärlden. Lite grovt kan man påstå att det ena lägret  strävar efter att återge textens bokstav medan det andra vill fånga dess anda.

De flesta översättare placerar sig någonstans mitt emellan och försöker hitta en fungerande komprosmiss — vissa av oss är benägna att navigera närmare andemeningens skär, medan andra tycker att bokstavstrogenheten är viktigare.

Matthew Arnold — redo att knyta handen och väsa mellan tänderna: ”NEWMAN!”

I början av 1860-talet råkade de både Homerostolkarna Matthew Arnold och Francis William Newman i luven på varandra och gjorde sig till talesmän för varsin sida i debatten: Newman stred under bokstavens baner medan Arnold firade andans fana.

Men Borges ser med sin röntgenblick tvärs igenom denna dispyt och tillkännager att det faktiskt egentligen inte går att översätta varken andan eller bokstaven helt och hållet:

To translate the spirit is so enormous and phantasmal an intent that it may well be innocuous; to translate the letter, a requirement so extravagant that there is no risk of its ever being attempted.More serious than these infinite aspirations is the retention or suppression of certain particularities; more serious than these preferences and oversights is the movement of the syntax.

Alla översättningar måste med nödvändighet bli en kompromiss mellan anda och bokstav, men de blir också något mer, de blir — på gott och ont — något nyskapat, vare sig den bläckfläckiga figuren bakom skrivpulpeten vill det eller inte.

Den kusligt beläste Borges börjar nu  jämföra de berömdaste franska, tyska och engelska översättningarna och ger oss suveränt observanta små skisser av de olika översättarnas styrkor och svagheter

Om Edward Lanes engelska översättning från 1838:

Lane’s syntax is delightful, as befits the refined parlor table. His vocabulary is often excessively festooned with Latin words, unaided by any artifice of brevity. He is careless; on the opening page of his translation he places the adjective romantic in the bearded mouth of a twelfth-century Moslem, which is a kind of futurism.

Om Jean-Charles Mardrus franska version från 1898:

Mardrus continually strives to complete the work neglected by those languid, anonymous Arabs. He adds Art Nouveau passages, fine obscenities, brief comical interludes, circumstantial details, symmetries, vast quantities of visual Orientalism. (…) In general, it can be said that Mardrus does not translate the book’s words but its scenes: a freedom denied to translators, but tolerated in illustrators, who are allowed to add these kinds of details… I do not know if these smiling diversions are what infuse the work with such a happy air, the air of a far-fetched personal yarn rather than of a laborious hefting of dictionaries.

Om den vildsint självsvåldige Richard Burtons engelska tolkning från 1885:

In Burton, the falsification is of another order. It resides in the gigantic employ of a gaudy English, crammed with archaic and barbaric words.

När jag läste om essän häromnatten blev jag nyfiken på att själv jämföra olika versioner av sagosamlingen. Jag äger två svenskspråkiga och en engelsk utgåva av Tusen och en natt (det är kanske inte så konstigt att mitt eget babelska bibliotek börjar bågna och hotar att explodera): Nils Holmbergs studsöversättning av Mardrus från 1958, Gustaf Thomées studsöversättning av Lane från 1854 (Märkligt nog verkar det inte finnas någon svensk direktöversättning från det arabiska originalet) och Richard Burtons engelska tolkning.

Jag bläddrade några sidor in i det digra verket och tittade på en passage som jag vet får ambitiösa småbarnsföräldrar som läser högt för sina småttingar att plötsligt harkla sig, irra med blicken och slå ihop boken.

Så här lyder det misshagliga stycket i Nils Holmbergs översättning av Mardrus (som väl får sägas vara den svenska standardversionen — den kom ut i Delfinpocket för några år sedan):

Nu fanns det på slottet några fönster som vette åt trädgården och när kung Sjahzaman en dag stod där och tittade ut såg han porten öppnas och tjugu slavinoor och tjugu slavar inträda i trädgården; mitt ibland dem stoltserade kungens gemål i all sin strålande skönhet. De stannade vid en damm där alla klädde av sig. Drottningen ropade: ”Hallå, Massaud!” och strax kom en kraftig neger springande och omfamnade henne och hon omfamnade honom i sin tur. Så välte negern henne på ryggen och tog henne. På detta tecken kastade sig alla slavarna över var sin slavinna. De fortsatte länge med denna lek och slutade inte med kyssar och famntag och allehanda lustigheter förrän dagen grydde.

Från denna version gick jag vidare till Gustaf Thomees tolkning av Edward Lane, den första fullständiga  svenska översättningen:

Nu funnos i konungens palats några fönster, som vette ut åt trädgården; och medan Shah Seman stod vid ett av dessa fönster och såg ut derigenom, öppnades en dörr på palatset, och derifrån utgingo tjugo quinnor och tjugo svarta slavar; konungens gemål som var utmärkt genom sin utmordentliga skönhet och sina behag, följde dem till en springbrunn der de alla afklädde sig och satte sig ned utmed varandra. Då ropade konungens gemål: Mesud! Nu kom en svart slaf till henne och omfamnade henne, hon besvarade hans omfamningar. Deras föredöme följdes af de andra fruntimren och slafvarne, och på detta sätt fortforo de att skalkas till slutet av dagen.

Med tanke på att Holmbergs text är studsöversatt via franskan och Thomées via engelskan får man väl säga att de håller sig tämligen nära varandra. Även om den — som Borges påpekar — prydare britten Lane stryker hela meningen ”Så välte negern henne på ryggen och tog henne.”

Annars är det lite anmärkningsvärt att den hundra år äldre översättningen har en för moderna öron mindre anstötlig terminologi — Thomée skriver ”svart” istället för ”neger”. Dessutom skriver han ”tjugo” och inte Holmbergs mera arkaiserande ”tjugu”, vad det nu kan bero på.

Från dessa tämligen jämbördiga tolkningar gick jag vidare till arabisten, lärdomsgiganten och actionhjälten Richard Burtons engelska översättning. Wikipedias summering av Burtons CV inger snarast ett slags svindel:

Captain Sir Richard Francis Burton KCMG FRGS (19 March 1821 – 20 October 1890) was a British geographer, explorer, translator, writer, soldier, orientalist, cartographer, ethnologist, spy, linguist, poet, fencer and diplomat.

Vår gamle bekant Arthur Cravan som stoltserade med att han var poet, proffsboxare och Oscar Wildes nevö kan betrakta sig som akterseglad med en viss marginal — Burton, som upptäckte Tangayikasjön, fotvandrade till Mekka förklädd till afghan och kysste Kaba trots att han var en otrogen, samt skrev manualer för bajonettskötsel och prunkande pornografisk poesi med samma varma hand får sägas ha en närmast unik bredd i meritförteckningen.

Däremot är jag inte helt säker på att det är som översättare han skördar sina skönaste lagrar. De där två översättarlägren som jag talade om ovan — bokstav och anda — får nu tillskott av Burton som bivackerar en bra bit bort på en plats där han anser sig kunna ta sig vilka friheter han vill med originaltexten. Så här lyder passusen jag citerade ovan hos Burton:

And as he continued in this case lo! a postern of the palace, which was carefully kept private, swung open, and out of it is came twenty slave girls surrounding his brother’s wife, who was wondrous fair, a model of beauty and comeliness and symmetry and perfect loveliness, and who paced with the grace of a gazelle which panteth for the cooling stream. Thereupon Shah Zaman drew back from the window, but he kept the bevy in sight, espying them from a place whence he could not be espied. They walked under the very lattice and advanced a little way into the garden till they came to a jetting fountain a-middlemost a great basin of water. Then they stripped off their clothes, and behold, ten of them were women, concubines of the King, and the other ten were white slaves. Then they all paired off, each with each. But the Queen, who was left alone, presently cried out in a loud voice, ”Here to me, O my lord Saeed!”

And then sprang with a drop leap from one of the trees a big slobbering blackamoor with rolling eyes which showed the whites, a truly hideous sight. He walked boldly up to her and threw his arms round her neck while she embraced him as warmly. Then he bussed her and winding his legs round hers, as a button loop clasps a button, he threw her and enjoyed her. On like wise did the other slaves with the girls till all had satisfied their passions, and they ceased not from kissing and clipping, coupling and carousing, till day began to wane, when the Mamelukes rose from the damsels’ bosoms and the blackamoor slave dismounted from the Queen’s breast. The men resumed their disguises and all except the Negro, who swarmed up the tree, entered the palace and closed the postern door as before.

Ja — det är rätt mycket som inte känns bekant från Lane, Mardrus och deras svenska ombud. Burton har kryddat anrättningen med extra orientalism, pornografi, stekt lök, bostongurka och rasism i frikostig dosering. Victorianska klyschor blandas friskt med självmedvetet arkaiserande vändningar — ibland i samma mening: ”a model of beauty and comeliness and symmetry and perfect loveliness, and who paced with the grace of a gazelle which panteth for the cooling stream”. Borges karakteristik av Burtons språk känns tämligen träffande — ”a gaudy English, crammed with archaic and barbaric words”.

Vi kan — kort sagt — konstatera att kaptenen var en otrogen även i sin översättargärning …

Richard Burton utklädd till rättrogen