Archive for juli, 2007

Deras namn ska leva för evigt

juli 31, 2007

I juni 455 intog vandalerna staden Rom och trashade staden så pass grundligt att de ännu dryga femtonhundra år senare får skulden för alla sönderslagna telefonautomater och taggade tunnelbanevagnar. De lyckades göra sitt namn odödligt — och härvidlag är det uppenbarligen effektivare att bära sig illa åt än att göra något konstruktivt. (Den enda historiska person från fyrahundratalet som allmänheten har någon som helst koll på är för övrigt en annan glad barbar — Attila.)

Hur anmärkningsvärd vandalernas PR-bragd var inser man om man tänker på hur fort namn i allmänhet förvrängs och faller i glömska. Folk sluddrar och pratar med så mycket mat i munnen att det inte fröjer länge förrän ett ortsnamn som “Bardhes boplats” har kollapsat till “Bålsta”.

Frånochmed nu tycker jag vi enas om att ta tillbaka de ursprungliga beteckningarna på svenska orter. Åmåls turistbyrå blir säkert eld och lågor över det suggestiva namnet “Ödeskogen mellan åarna”. För att inte tala om hur glada de kommer att bli i kring Torne älv över det Tolkienklingande “Älven vid vilken det spjutbärande folket bor” — definitivt bättre än Hjos “Den grumliga ån”, i alla fall. Och Danderyd har dragit en riktig vinstlott — “Stenröset där danskar ligger begravda”. Från Skåne förväntar vi oss en och annan protest — de kanske inte kommer att gilla att landskapet plötsligt heter “Farligt och grunt område” igen — alldeles särskilt missnöjda kanske de blir i Skanör, som har fått den smått turistfientliga beteckningen “Den farliga sandbanken”.

Men dessa detaljer kan inte skymma det faktum att våra obegripliga och triviala ortsnamn plötsligt har återfått ett sagans skimmer – vem vill inte hellre åka till “Den skuggiga platsen” än till “Skövde”?

Annonser

Döödn

juli 31, 2007

seal.jpg

”Vem är du?”
”Jag är Döödn.”
”Kommer du för att hämta mig?”
”Jag har redan länge gått vid din sida.”
”Det vet jag.”
”Är du beredd?”
”Min kropp är rädd, inte jag själv.”

(…)
”Vänta ett ögonblick.”
”Så säger ni alla. Men jag lämnar inga uppskov.”

sjunde_inseglet_1.jpg

Det är trots allt rätt tilltalande att tänka sig döden som en Bengt Ekerot med rakade ögonbryn — till utseendet mest lik en cancersjuk Stig Dagerman, till sättet kyligt artig och oresonlig som en statstjänsteman, ovillig att töja det minsta på reglerna.

Dagerman — några år yngre än Bergman —  föregrep ju döden i hans ämbetsutövning, och lämnade en trave oskrivna böcker efter sig. Men den nästan lika dödsbesatta och ångestridna fyrtiotalistkollegan Bergman fick rätt generöst med tid — han hann såvitt man kan avgöra infria alla löften och göra alla filmer.

Ibland när jag inte får något gjort brukar jag tänka på något som Bergman skrev i memoarboken Lanterna Magica — ”Ingen annan lider ju av att du slösar bort ditt liv” (citerat synnerligen fritt ur minnet).  Bergman brukade använda den reflektionen för att tvinga sig själv att sätta fart — och det tycks ju ha fungerat alldeles utmärkt.

Som den lowbrow jag är uppskattar jag alldeles särskilt hans komedier från sent fyrtiotal och tidigt femtiotal. När jag tänker på dem säger jag gärna som Eva Dahlbeck till maken Gunnar Björnstrand i Kvinnors väntan: ”Tack snälla Gud”.

Prairie Fed Bull

juli 26, 2007

Just as The Simpsons subversively outs the delirious contradictions of capitalism by mercilessly spoofing its own origins as right wing media mogul Rupert Murdoch consumer product, the brash attitude movietoon’s debut from small screen to likewise literal larger than life incarnation will mesmerize and delightfully outrage both fans weaned on the yellow wiseguys and as yet uninitiated viewers. A delectable antidote to family values dictum ad nauseum imposed on contemporary audiences, The Simpsons Movie slugs viewers with its devilishly rude mantra of family dysfunction twisted mystique.

¿Que? — som Bumblebee Man kanske skulle säga.

Ja — det här är alltså första stycket i Long Island Press recension av den nya Simpsonsfilmen. De har tydligen en filmrecensent som lystrar till namnet Prairie Miller och har en viss förkärlek för att, ja, komplicera tillvaron en smula för sig själv. Och för läsaren. Att ta del av hennes synpunkter känns lite som att läsa Immanuel Kant — med den skillnaden att när jag kört texten genom Enigmamaskinen upptäcker jag att Prairie inte försöker göra en transcendental deduktion av kategorierna, utan mest bara har översatt gamla klichéer till klingande Mumbo Jumbo.

Att Simpsonsrecensionen inte är en engångsföreteelse förstår jag när jag tittar lite på Prairies övriga utlåtanden under det senaste året:

At once chaotic, moody, outrageous, ridiculous and deeply tragic, Delirious reaches way beyond Buscemi’s wacko rabbit hole excursion into the fetid, goofy shallow heart of celebrity glitz and its treacherous, ravenous symbiotic tango with the decadent corporate media.

heter det om filmen Delirious. Buscemis ”wacko rabbit hole excursion” var tydligen en film som heter Interview, och om den får vi veta:

”This toxic hate at first sight sly entrapment is a deliciously wicked concoction of mutual suspicion, contempt and above all fame game obsessive co-dependency that exists between the worlds of entertainment and the corporate media”

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

(Ja, det här var väl ungefär det artonde inlägget på kort tid där jag gnäller på texter jag har hittat på nätet. Kalla mig kverulant, slå mig med gummibatonger, slap my face and call me Judy, men jag kunde bara inte låta bli. Och som jag påtalade i det förra inlägget — det är trots allt både Silly Season och Rötmånad för tillfället).

Senare tillägg: Vid ett grundligare studium av Prairies texter upptäcker jag att det blev lite fel här ovan — hon jämför inte filmerna Delirious och Interview. Buscemi har regisserat den sistnämnda och medverkar i den första — eller som det heter på präriedialekten: ”The raw, funky simultaneous desolate and 24/7 manic NY cityscape is also dredged up for maximum multi-sensory viewer hyper-stimulated freakout. Steve Buscemi stars in Delirous as Les, a foulmouthed talkaholic, avidly unscrupulous downtown paparazzi thug”.

Silly Seasons största scoop

juli 26, 2007

ikeasoffa.jpg

Nattredaktören på Dagens Nyheter kramade telefonluren så att knogarna vitnade. ”Va? är det sant? Färgglada textilier? Och en svart- och vitrandig soffa? Det här innebär ju för fan vi måste göra om hela ettan. VA? Har ni redan fryst den? Det spelar ingen roll! STOPPA PRESSARNA!!”

(Visserligen var det nätupplagan som utförde den publicistiska bragden ovan — jag vet inte ens om scoopet uppmärksammades i papperupplagan. Men jag föreställer mig gärna att nyheten står med världskrig-har-utbrutit-bokstäver över hela förstasidan.)

Ugh — indianhövdingen Sitting Duck har talat!

juli 25, 2007

 bush_umbrella.jpg

”Our enemies are innovative and resourceful, and so are we. They never stop thinking about new ways to harm our country and our people, and neither do we.” —Washington, D.C., Aug. 5, 2004 (Videobevis — han sa faktiskt så!)

”For every fatal shooting, there were roughly three non-fatal shootings. And, folks, this is unacceptable in America. It’s just unacceptable. And we’re going to do something about it.” —George W. Bush, Philadelphia, Penn., May 14, 2001

”I know the human being and fish can coexist peacefully.” — Saginaw, Mich., Sept. 29, 2000

”I know how hard it is for you to put food on your family.” — Greater Nashua, N.H., Chamber of Commerce, Jan. 27, 2000

”I hear there’s rumors on the Internets that we’re going to have a draft.” — presidential debate, St. Louis, Mo., Oct. 8, 2004

”You know, one of the hardest parts of my job is to connect Iraq to the war on terror.” — interview with CBS News’ Katie Couric, Sept. 6, 2006

”They misunderestimated me.” — Bentonville, Ark., Nov. 6, 2000

(Jag vet — jag vet! Det här är alldeles för lättköpt; först ger jag mig på postmodernismen, och nu George W Bush. Till mitt försvar vill jag bara säga att jag fortfarande fylls av verklig förundran när jag läser de här citaten av världens mäktigaste manoch hade jag inte sett och hört de flesta skulle jag förmodligen inte tro på dem.)

Yo, kids! Noam Chomsky ba’ rådissar postmodernismen!

juli 23, 2007

There are lots of things I don’t understand — say, the latest debates over whether neutrinos have mass or the way that Fermat’s last theorem was (apparently) proven recently. But from 50 years in this game, I have learned two things: (1) I can ask friends who work in these areas to explain it to me at a level that I can understand, and they can do so, without particular difficulty; (2) if I’m interested, I can proceed to learn more so that I will come to understand it. Now Derrida, Lacan, Lyotard, Kristeva, etc. — even Foucault, whom I knew and liked, and who was somewhat different from the rest — write things that I also don’t understand, but (1) and (2) don’t hold: no one who says they do understand can explain it to me and I haven’t a clue as to how to proceed to overcome my failures. That leaves one of two possibilities: (a) some new advance in intellectual life has been made, perhaps some sudden genetic mutation, which has created a form of ”theory” that is beyond quantum theory, topology, etc., in depth and profundity; or (b) … I won’t spell it out.

Heja, säger jag, utan att egentligen sitta inne med någon större sakkunskap — däremot har jag alltid rent instinktivt sett på postmodernismen med en viss skepsis. Numera är det kanske lite grann att sparka på en självdöd iller att angripa pomofilerna — men å andra sidan verkar den här vulgärrelativa ”Jaså, du påstår att jorden är rund — ja, det är din verklighet”-grejen fortsätta sprida sig som en mental farsot …

Fader Knox nya budord

juli 22, 2007

Den katolske prästen monsignor Ronald A. Knox störde sig en smula på en del vanliga företeelser i sin tids deckare, och 1929 sammanställde han en serie budord för författarna:

I. The criminal must be someone mentioned in the early part of the story, but must not be anyone whose thoughts the reader has been allowed to follow;

II. All supernatural or preternatural agencies are ruled out as a matter of course;

III. No more than one secret room or passage is allowable. I would add that a secret passage should not be brought in at all unless the action takes place in the kind of house where such devices might be expected;

IV. No hitherto undiscovered poisons may be used, nor any appliance which will need a long scientific explanation at the end;

V. No Chinaman must figure into the story;

VI. No accident must ever help the detective, nor must he ever have an unaccountable intuition which proves to be right;

VII. The detective must not, himself, commit the crime;

VIII. The detective must not light on any clues which are not instantly produced for the inspection of the reader;

IX. The stupid friend of the detective, the Watson, must not conceal any thoughts which pass through his mind; his intelligence must be slightly, but only very slightly, below that of the average reader;

X. Twin brothers, and doubles generally, must not appear unless we have been duly prepared for them

Fader Knox vill ju inte göra livet alltför surt för deckarförfattarna — ett lönnrum unnar han dem, och enäggstvillingar är okej om man har krattat manegen för dem först. Men när det gäller kineser vägrar han att kompromissa: ”No Chinamen” (i tjugotalsdeckarna i allmänhet — inte bara i Sax Rohmers Fu Manchu-böcker — drällde det av sinistra, gärna enögda, kineser).

Listan har en viss patinerad charm, men en del av budorden är lika aktuella idag — Nummer ett ställer väl till problem om man skriver mera realistiska polisromaner, men nummer sex syndas det lika friskt mot som på monsignorens tid. Det säger sig själv att en sån här lista är ganska tidsbunden — på åttiotalet kunde det kanske ha varit på sin plats med regler som:

IV. advokatens axelvaddering får som tumregel inte vara mer fyrkantig än Wayne Gretzkys;

V. Åklagaren får inte resa sig upp och säga om den åtalade att ”hennes kropp är som en skarpladdad uzi — hon kopulerade honom till döds, your honour”;

… Och så vidare. Men det kunde kanske ändå vara lämpligt att presentera ett blygsamt första utkast till några

NYA BUDORD

I. Såväl operalyssnande som magsår och äktenskapsproblem hos huvudpersonen är strängt förbjudna;

II. Kriminaltekniker får inte äta varmkorv eller godis på brottsplatsen för att demonstrera hur avtrubbade de är;

III. Det måste vara vackert väder — eller i alla fall uppehåll — åtminstone ett par gånger under romanens lopp;

IV. Detektiven får under inga som helst omständigheter försöka sluta röka;

V. Mördaren får absolut inte ringa mitt i natten och väsa ”Du och jag är egentligen rätt lika”;

VI. Mördaren får inte ta detektivens barn, fru, flickvän, moster, brylling osv. som gisslan för att skjuta upp upplösningen på den platta deckargåtan ytterligare tvåhundra sidor;

VII. Detektivarbetet får inte bedrivas genom att deckaren ensam går runt och gnäller över samhällsutvecklingen medan författaren gång på gång skriver ”Det var något som gnagde på Tråklund — en pusselbit som vägrade att falla på plats” — tills pusselbiten på sidan 423 plötsligt faller på plats och fallet är löst.

VIII. Författaren får inte med vett och vilje göra alla deckarens meningsmotståndare lätt förståndshandikappade för att han/hon ska kunna vinna diskussioner lättare (ta åt dig, Patricia Cornwall!);

IX. Seriemördaren får inte lämna efter sig någon signatur på brottsplatsen — en clownmask, en röd ros, en pruttkudde — som ger detektiven anledning att sammanbitet muttra ”Flatulensmördaren! Han är tillbaka!”

X. Mordmetoderna får helst inte vara mer än tre gånger så långsökta som något som förekommer i David Finchers Seven.

( Ja, nu är det sommar igen — det är då jag företrädesvis läser de blå böckerna, vilket i sin tur leder till reflektioner som de ovanstående …)

Offensiva Åseda

juli 17, 2007

 

Här hittade jag en ganska ambitiös samling av svenska stadsslogans — även om jag tvivlar på vissa av bidragens officiella status. Jag har till exempel svårt att tro att Handen har en skylt vid infarten med den iochförsig mycket uppfinningsrika texten: ”Handen, mitt emellan Fittja och Trosa”. (Apropå det vill jag rent parentetiskt inflika att ortsnamnet ”Fittja” har exakt samma ursprung som … det där andra ordet. Det betyder ursprungligen ”Våtmark”.)

I det här fallet stod det faktiskt angivet att kommunstyrelsen förmodligen inte hade sanktionerat devisen, men jag tycker nog även att ”Vandra vidare i Vilhelmina” låter olycksbådande i överkant. Å andra sidan minns jag en notis i DN för inte så många år sedan där man med illa dold skadeglädje berättade om Västerbottens engelskspråkiga succéslogan ”Welcome to West Bottom”, så inget är omöjligt.

Min egen hemstad Sala hade f ö under flera år en stor skylt vid infarten med det svårslagna bidraget ”I Sala kör vi med IQ — 30, 50, 70”. Sedan upptäckte någon av de lyckligt lottade invånare som kunde stoltsera med hela 70 den aningen misslyckade dubbeltydigheten och plockade ner skylten. Jag hade förmodligen inte trott på den devisen om jag inte sett den med egna ögon.

Annars finns det ofta något lite lätt desperat över de små städernas försök att utmärka sig: ”Krokom kan!”, ”Positiva Frövi”, ”Expansiva Mjölby”, ”Offensiva Åseda” — eller det hjärtslitande ”Åk inte Alvesta förbi!”

Den desperata kategorin tonar sedan steglöst över i den direkt storhetsvansinniga: ”Vårgårda – center of innovation”, ”Utan Gislaved stannar Sverige” eller varför inte det lakoniska ”Habo — Naturligtvis”.

Som direkt provocerande vill jag nog rubricera”Hade du bott i Stöde hade du varit hemma nu”.

De putslustiga bidragen orkar jag inte ens lista — det räcker med att tänka på ”I love Hjo” för att jag ska bli helt trött.

En intressant kategori är de städer som försöker göra lite spin-doctoring på det enda, inte alltid positiva, som de är kända för. Åmål tog ordspråket ”Alltid nåt, sa Fan när han såg Åmål” och kastrerade det till ”Åmål — alltid något mer …”. Jag föreslår kommunledningen att istället försöka spinna på det där andra de är kända för: ”Åmål — fucking great!”

De mest förbryllande bidragen är de som absolut inte säger någonting. Här återfinner vi de alfabetiska som ”Från A till Ö — Adelsö” eller ”A som Arboga” — de geografiskt konstaterande som det makalöst platta ”Luleå — Staden vid vattnet” — samt de fullkomligt obegripliga som ”Simrishamn — dörrarnas stad”, eller ”Nordanstig — ditt Tusculum”.