Utställning

Nu på Lördag — det vill säga 26/4 — har jag vernissage på Galleri Gläntan i Sala (Borgmästargatan 6). Utställningen pågår till 11/5. Galleriet har öppet torsdagar och fredagar 12 till 18, samt lördagar 10 till 14. Den 27/4 och den 11/5 har de dessutom extraöppet 12 till 15. (Allt detta skriver jag förstås enbart för att tillmötesgå läsekretsens önskemål om mera ohöljd reklam …)

Av någon anledning har jag målat ett antal författarporträtt (H P Lovecraft, Philip K Dick, Edgar Allan Poe), samt en del annat halvikoniskt — som Jor-El, Lara och Kal-El …

Jag avreser till Sala i morgon, vilket innebär att den febrila aktivitet som har pågått på bloggen senaste veckan förväntas avstanna något …

Det motvilliga snillet

I kommentartråden till det förra inlägget kom Erik att tänka på Tom Lehrer, vilket i sin tur fick mig att irra in på U-tube, där jag av en ren slump upptäckte att Lehrer fyllde åttio i onsdags — ett jubileum väl värt att uppmärksamma, även om vi missat det med några dagar.

Lehrer var egentligen bara verksam ett knappt decennium, och allt som allt lär han ha gett hundrasju konserter och skrivit 37 låtar. Han lade i princip av någon gång kring 1965 — men ändå vägrar hans rykte att dö. Samlingsskivor har fortsatt att komma ut, pressen har fortsatt att intervjua honom med jämna mellanrum, britterna har gjort scenuppsättningar av hans sånger (Tomfoolery såg jag i London när jag var på tågluff 1980).

Det är inte så att Lehrer själv har bidragit till att hålla kulten vid liv — tvärtom har han med en nästan Beckettsk bångstyrighet hållit sig borta från strålkastarljuset. Han slutade turnera och skriva sånger i mitten av sextiotalet för att han tyckte att det var tråkigt. I ett ofta citerat yttrande från tidigt sjuttiotal sa han att det var meningslöst att ägna sig åt politisk satir efter att Kissinger hade fått Nobels fredspris. I ett av sina mera mångordiga utlåtanden från senare år intar han en liknande ståndpunkt:

I’m not tempted to write a song about George W. Bush. I couldn’t figure out what sort of song I would write. That’s the problem: I don’t want to satirise George Bush and his puppeteers, I want to vaporise them.

I samma intervju beklagade han sig över den politiska satirens förfall: ”The Clinton jokes are all about Monica Lewinsky and all that stuff and not about the important things, like the fact that he wouldn’t ban landmines”. Och där har vi kanske en av nycklarna till Lehrers storhet: han är en man som inte är rädd för att skriva sånger om landminor. Faktum är att jag ibland blir förundrad över Lehrers mod när jag hör hans sånger från tidigt sextiotal — till exempel den om ”National Brotherhood Week” som handlar ett välment men tandlöst jippo som arrangerades vid den här tiden:

Oh, the white folks hate the black folks,
And the black folks hate the white folks.
To hate all but the right folks
Is an old established rule.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
Lena Horne and Sheriff Clarke are dancing cheek to cheek.
It’s fun to eulogize
The people you despise,
As long as you don’t let ‘em in your school.

[ … ]

Oh, the Protestants hate the Catholics,
And the Catholics hate the Protestants,
And the Hindus hate the Moslems,
And everybody hates the Jews.

But during National Brotherhood Week, National Brotherhood Week,
It’s National Everyone-smile-at-one-another-hood Week.
Be nice to people who
Are inferior to you.
It’s only for a week, so have no fear.
Be grateful that it doesn’t last all year!

Som framgår av ovanstående är Lehrer inte rädd för att tackla känsliga ämnen eller att trampa på ömma tår —   snarare verkar han hysa något slags motvilja  mot att tillhöra majoriteten. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han lade av i mitten på sextiotalet — just när motkulturen höll på att växa sig stark och han riskerade att börja få mera medhåll. Bland det sista han gjorde var att skriva en underbart elak sång med udden riktad mot alternativkulturen:

We are the Folk Song Army.
Everyone of us cares.
We all hate poverty, war, and injustice,
Unlike the rest of you squares.

[ … ]

The tune don’t have to be clever,
And it don’t matter if you put a couple of extra syllables into a line.
It sounds more ethnic if it ain’t good English,
And it don’t even gotta rhyme — excuse me — rhyne.

Jag är helt fascinerad över Lehrerklippen på U-tube (som jag med stor möda och tredskande modem har tittat på under dagen). När jag hörde Lehrer under min tonårstid visste jag nämligen inte ens hur han såg ut — skivkonvoluten saknade bilder på det sturiga snillet. Det gläder mig att han faktiskt ser ännu mer ut som jag tänkt mig än jag — öh — tänkt mig: lite grann som en snyggare och yngre Groucho Marx (jag tycker mig t om ana lite av Grouchos svaga skelning). En annan sak som slår mig är de tama publikreaktionerna på den här TV-inspelningen. Publiken verkar ibland direkt förfärad , som när TL sjunger ”and everybody hates the jews” — på skivversionen exploderar publiken i skratt på just det stället.

Inte för att mannen på estraden verkar bry sig om den ljumma responsen — men det kanske inte är så märkligt, med tanke på att han valde att reproducera alla de sämsta konsertrecensionerna på sitt första skivkonvolut, till exempel:

”More desperate than amusing” — New York Herald Tribune

”He seldom has any point to make except obvious ones” — Christian Science Monitor

Och det säger väl också något om hans personlighet — det är nästan som om han föredrog att bli nedsablad av Herald Tribune framför att hyllas av hippies. För att glädja honom borde jag kanske säga  ”Släng dig i väggen, Tom Lehrer, åttio år!” i stället för ”hjärtliga gratulationer och många tack!” — men jag stannar trots allt för det senare alternativet …

No Coward he!

Om Karl Gerhard hade en idol så var det gissningsvis Noel Coward, som på många sätt var en motsvarighet till vår svenske Aristå-fan — samma lysande legering av elegans, intelligens och integritet, samma hejdlösa verbala kreativitet och samma sexuella läggning.

Men det finns ytterligare en parallell — båda var tidigt glödande antifascister.

Under kriget fick KG betala ett högt pris för sitt engagemang — Per Albin och utrikesministern Östen Undén stängde revyn Gullregn (den där KG framförde Den ökända hästen från Troja) efter protester från tyska legationen. Fast först ringde Per-Albin till Karl Gerhard för att ställa ett inlindat ultimatum, och möttes av den krystade men civilkuragemättade ordsvitsen ”Är det Hästapo?” Sedan svek Östermalmspubliken Gerhards revyer och han överlevde bara genom att ABF abonnerade på föreställningarna. Efter kriget var han en smula bitter och gav sig ut på en jubileumturné med det oslagbart publikfriande namnet ”Tjugo år mot svenska folket”.

Även Noel Coward märkte tidigt vart det barkade hän nere på kontinenten och var en stark motståndare till Münchenöverenskommelsen 1938 — så stark att han slog vännen Ivor Novello på käften för att han grät av lättnad över ”Peace in our time”.

Trots det framförde inte Coward några antifascistiska sånger under kriget. Han fortsatte leva playboyliv, fraternisera med kändisar, och umgicks tillochmed med den abdikerade Kungen Edvard VIII och hans hustru Wally Simpson, fast de båda var ytterst brunlila och Coward visste att nazisterna tänkte sätta Edvard på tronen som Quislingkung om de bara lyckades bomba England till underkastelse.

Hur hängde det ihop? Var Coward en fegis?

Tydligen inte — i dag publicerar New York Times en artikel där det framgår att kuplettcharmören var en tämligen aktiv spion under kriget — utbildad i Bletchley Park tillsammans med Ian Fleming. “Celebrity was wonderful cover”, sa Coward i den enda intervju där han nämnde något om sitt spionförflutna. ”My disguise would be my own reputation as a bit of an idiot”.

Förklädd till The Upper Class Twit of the Year kunde Coward alltså turnera jorden runt och samla in mängder av information åt de allierade. Man övervägde tillochmed att använda honom för allvarligare uppdrag (vari de bestod är fortfarande dolt bakom hemligstämpeln) men det stupade på att Churchill var skeptisk. Han ansåg tydligen att Coward var ”a bit of an idiot”.

Detta hindrade förstås NC från att ge utlopp för sina antinazistiska känslor så länge kriget pågick, men precis efter det tog han skadan igen och skrev den okarakteristiskt hatiska kupletten Don’t Let’s Be Beastly to the Germans. Första gången jag hörde den blev jag förbluffad över den våldsamma kraften i Cowards satir, som här är svart som Swifts. Ett par excerpter ur texten:

Let’s be sweet to them
And day by day repeat to them
That sterilization simply isn’t done.
Let’s sweetly sympathize again,
And help the scum to rise again,
But don’t let’s be beastly to the Hun.

[ … ]

Don’t let’s be beastly to the Germans.
You can’t deprive a gangster of his gun!
Though they’ve been a little naughty
To the Czechs and Poles and Dutch,
I can’t believe those countries
Really minded very much.

Det är nästan som om bägaren rinner över för honom när han äntligen får ta bladet från munnen och säga vad han tycker om naziregimen — så till den grad att han tappar sinnet för proportioner och inbegriper hela det tyska folket i sin förkastelsedom.

Sexploitation när den är som sällsammast

Så länge det har funnits skivkonvolut verkar det ha funnits omslag som försöker ge musiken lite extra draghjälp genom att ha någon mer eller mindre lättklädd siren i blickfånget.

Men efter ett tag hände något. Möjligen insåg man att målgruppen började bli blaserad — det krävdes något mer än bara en bikinibrud. Något i stil med … ja … varför inte en bikinibrud som verkar samtala ivrigt med en kasperdocka i form av en krokodil, medan någon smybandar meningsutbytet, taffligt dold bakom en blomsterspaljé …

Men sen då? Vad ska man sen hitta på sen? Ja — jag vet inte riktigt. Jag funderade lite på om vi inte kunde ha en ballerina som åker vattenskidor baklänges, och en kille som spelar orgel för henne, sittande på en flotte med utombordsmotor. Lite tamt kanske … men om vi låter en något blöt och bekymrad hund sitta och huka ovanpå orgeln så kan det möjligen funka …

Sedan gick processen på något sätt ett steg längre och skivomslagen blev faktiskt — jag tvekar inte att säga det — direkt aparta. Som nedanstående exempel, som försöker sälja klassisk musik genom att ge en helt ny betydelse åt ordet ”Beethovenbyst”:

Men det prisvsinnande bidraget är nog ändå Tijuanatantgruppen The Frivolous Fives cash-in på Herb Alperts Whipped Cream-omslag:

(Ja — nu är det sånt här ”roligt jag har hittat på nätet” igen. Dessvärre lyckas jag inte ens dra mig till minnes var jag har hittat allt — jag upptäcker ständigt underliga små mappar som jag har skapat en sen natt, fyllda av spännande kulturyttringar som jag knappt minns att jag har sett tidigare. Men minst ett av bidragen har i alla fall PCL Linkdump lett mig till.)

Spam, spam, spam, inlägg, spam and spam

Jag vill be om ursäkt å mitt spamfilters vägnar — av en ren slump tittade jag igenom den senaste tidens spamfångst, och upptäckte till min fasa tre genuina kommentarer från P och Martin R — gamla bekanta, vars IP-nummer borde vara höjda över varje misstanke.

Talet om artificiell intelligens verkar lite överilat med tanke på att filtret samtidigt som det fångade in dessa svenskspråkiga och helt begripliga kommentarer släppte igenom bidrag som innehöll

A) Trettio länkar till cybercasinon per inlägg

B) konkretistiska kortpoem på engelska, franska eller italienska.

Jag börjar tro på det som signaturen Nisse sa i en kommentar för ett tag sedan: att spammarna medvetet försöker slamma igen spamfiltren genom att använda så många olika glosor och vändningar att allt till sist fastnar — eller släpps igenom.

Det känns som om vi är där snart — jag har redan varit med om att Yahoo förpassar viktiga jobbmail till spampålen utan synbar anledning …

Hädanefter får jag tydligen gå igenom spammen personligen och försöka skilja agnarna från Olegs Ukranian Mail Order Brides …

Dalslands landskapsvapen

Det verkar regna en hel del i Dalsland (bilden är från utflykten i somras)

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej, vilket gör ett lite rörande intryck, eftersom landskapet sannolikt är ett av Sveriges mer förglömliga (när jag och min bror för några år sedan tävlade om vem som kunde rita in flest svenska landskap på rätt ställe på kartan lyckades jag pricka alla utom just Dalsland).

Prins Eugen lär ha påstått att Dalsland var ”ett Sverige i miniatyr”. Jag har lite svårt att förstå hur målarprinsen tänkte — jag skulle kanske snarare kalla landskapet för ”ett Västergötland i miniatyr — with a slice of Värmland on the top”.

Lokalpatriotiska förmågor har spunnit vidare på Eugens resonemang och pekar på att Dalsland har ett ”fjäll” — Kroppefjäll, hela 240 meter över havet (besökande samer blir säkert stumma av beundran). Landskapet äger inte bara ett fjäll i dockskåpsstorlek, utan även ett stationshus för dvärgar, som bloggens minnesgoda läsare kanske erinrar sig. Däremot har man en rätt imponerande slussanläggning — Håverudsakvedukten, som kan slussa Loffe Carlsson och andra som uppehåller sig i Göta Kanal från en vattennivå till en annan.

Kanske är det i ett försök att tuffa till sig som detta något mjäkiga landskap har valt korpen till landskapsdjur — ”Quoth the raven — Mellerud!”. Gothstämningen tätnar ännu mer när man ser ortsnamn som ”Skräcklan”.

Tilltuffningsfestivalen fortsätter med själva landskapsvapnet, en mäkta muskulös och knallröd tjur. Helhetsintrycket förtas dock något av att tjuren envisas med att spreta lite effeminerat med ena frambenet.

Tidiga heraldiker tycks dessutom ha haft vissa problem med att skilja på tjurar och foxterriers (och varför — frågar man sig — verkar svansen bestå av en jättelik orkidé?).

Jag vet inte. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att det är särskilt hårda bud i Mellerud (även om en kommunslogan som låter som titeln på en Manhattandeckare naturligtvis ger pluspoäng i sig).

Gold in them thar Californy hills

Så vitt jag kan kan googla mig till har den här boken inte kommit i svensk översättning, vilket förvånar mig en smula. Visserligen är den en genrehybrid av det slag som ibland gör förläggarna förbryllade — historisk roman, humoresk, thriller, fiktiv biografi. Men Michael Chabons The Amazing Adventures of Cavalier and Clay — som Carter Beats the Devil påminner en del om — innehöll ju en lika frisk mix av ingredienser, och den blev ju översatt och även rätt uppskattad av ”Den bisarraste av alla germanstammar” (för att nu tala med Frank Heller).

Möjligen hamnade boken en smula i skuggan av de brinnande tvillingtornen — jag såg att den varit ”månadens val” i en bokklubb i september 2001, vilket kanske var en smula olyckligt. Men i den engelskspråkiga världen var den ändå synnerligen framgångsrik — kritikerna talade i tungor och tävlade om att övertrumfa varandra i superlativer. Vilket i o f s inte alltid behöver betyda särskilt mycket — de mest mediokra böcker kan numera ha omslag som pryds av glödande beröm — ”Släng dig i väggen Shakespeare! Här kommer Dan Brown!” — ”Sannolikt den viktigaste volym som den västerländska civilisationen hittills frambringat — jag faller på knä och tillber Tom Clancy”.

Men i det här fallet vill jag nog hävda att även de mest utsvävande lovord är helt på sin plats — Carter är en häpnadsväckande prestation: oavbrutet spännande, roande, lyrisk och lärorik. Boken är 560 sidor lång i storformatspocket men ”reads like a novella”, som Time Out skrev i sin recension.

Handlingen i boken är något svårsummerad. TIll en del är den en fiktiv biografi över den verklige Charles Carter, framgångsrik trollkonstnär under nittonhundratalets första decennier — till en del är den ett slags pusseldeckare som handlar om president Hardings död i San Francisco 1923. Historiska fakta och illusoriska falsarier vävs ihop med stor skicklighet till en ofta andlöst spännande och synnerligen välskriven berättelse.

Det är dessutom något så ovanligt som en bok som från start till mål är skriven med smittande gott humör. Jag kommer att tänka på Jerome K Jeromes Tre män och en båt — Jerome hade ju fått i uppdrag att skriva en guidebok, men var nygift och såg världen i ett sånt försonande skimmer att han inte för sitt liv kunde sänka sig till fackboksprosa utan svävade iväg i ett friflytande kåseri som kom att bli en humoristisk klassiker. Även Carter Beats the Devil känns som om den är skriven av en nygift författare.

Det tog Gold åtskilliga år att färdigställa boken — den är ett smärre underverk av research, som elegant har gömts undan i texten och matar den underifrån med en ovanligt stark tidsstämning. Jag har ju själv fuskat lite med att skriva romaner som utspelar sig på tjugotalet och jag är full av beundran för Golds säkra instinkter och massiva kunskaper om perioden. Dessutom är han fyra år yngre än mig — damn his oily hide! Carter Beats the Devil är en bok som jag är svart av avundsjuka för att jag inte har skrivit själv — och avundsjuka är ju som bekant den mest uppriktiga formen av beundran.

Enligt Wikipedia ska Gold komma med en ny roman i augusti 2008 — och jag väntar med nybadad andedräkt, som vi översättare säger.

Pass!

Hej, jag heter David. Jag är 1. 30 lång (utan skor). Mitt hår är mellanblont, mina ögon grå. Jag har ingen Hustru, Epouse, Wife, Ehefrau — inte heller några Barn, Enfants, Children, Kinder. Min egenhändiga namnteckning ser väldigt egenhändig ut. (Allt detta intygas av Kjell Nyström, poliskonstapel.)

Det är i början av maj 1968. I Paris har det just utbrutit en studentrevolt, och om några veckor kommer svenska vänsterstudenter att ockupera kårhuset i Stockholm — däremot kommer inte sovjetiska stridsvagnar att rulla in i Tjeckosloavakien förrän om några månader. Beatles har just släppt en ny LP som heter Sergeant Pepper’s Lonely Hearts Club Band. Jag är sju år gammal.

Nu har jag vuxit till mig lite — jag är hela 1.81 lång. Mitt hår har blivit mörkblont, men ögonen har istället skiftat färg till blå. Mitt kön är man/male — i fall någon nu skulle undra. Min namnteckning är ungefär samma som jag fortfarande använder, även om den ser lite hopklämd och deformerad ut — precis som min pubertetssjäl vid samma tid. Det är den tjugoåttonde maj 1976. Jag är femton år gammal.