Archive for september, 2010

Strövtåg bland kommunismens ruiner med Den maskerade proggaren

september 30, 2010

Ja — mitt schema har varit rätt späckat med projekt och deadlines de senaste månaderna (vilket den alarmerande bristen på nya inlägg här på bloggen möjligen har skvallrat om).

Förutom en översättning, ett nytt seriealbum och tre nummer av tidningen har det dessutom kommit in en liten gökunge i boet — en temaresa till Lettland som jag kommer att leda våren 2011.

Flagnande matros fotograferad av Jan Jörnmark

Den 30 mars kommer gruppen att ta färjan från Stockholm till Riga och sedan följer fem dagar av förfallna flottbasruiner, skräpiga skulpturkyrkogårdar och övergivna atomsilos.

Jag håller föredrag, visar film och spelar musik på vägen över (det blir excerpter ur sovjetiska traktormusikaler, antikommunistisk country, åldrade kosmonauter som minns sin ungdoms bragder, osv).

Envar sin egen kraschtestdocka

Väl framme i Riga studerar vi  såväl Stalins Zillimousin som Leonid Bresjnevs krockade Rolls Royce (med sovjetledaren själv som kraschtestdocka i framsätet) och besöker flottbasen Karosta, (en gång en av Sovjetunionens stoltaste)  — för att nu bara nämna två höjdpunkter. Programmet är för övrigt inte helt spikat än — vi kommer naturligtvis bemöda oss om att tryffera det med så många mossiga monumentalskulpturer och märkliga revolutionsmausoleer som är mänskligt möjligt … (Fler smakprov på vad som bjuds hittar ni  hos researrangören Herodotos Resor genom att klicka här).

Den som — inte helt oresonligt — ifrågasätter mina detaljkunskaper om Lettland och Baltikums mörka nittonhundratalshistoria kan jag lugna med att jag kommer att ha Baltikumkännaren Ola Olsson i släptåg, och att flottbasen Karosta kommer att förevisas av dokumentärfilmaren Calle Biörsmark, som har bott i Lettland åtskilliga år.

Lenin i låda

Att döma av reaktionerna på bokmässan — där jag frikostigt stödde reklamflyers kring mig — så verkar det finnas ett utbrett intresse för att vandra i proggarens fotspår bland ruinerna av detta märkliga stycke nittonhundratalshistoria. Och själv är jag så stimulerad att jag knappt kan bärga mig …

Reseinformation
Datum: 30 mars – 3 april 2011

Pris per person: 7000  kr.

Priset inkluderar:
båtresa Stockholm – Riga, t/r med del i tvåbädds innerhytt (tillägg för fönsterhytt), del i dubbelrum på hotell, alla måltider på båten och i land inkl. tillhörande drycker, alla inträden, bussfärd, specialföreläsningar och guidningar, reseskatt. Obs! lunchen sista dagen i Riga ingår ej då denna tid avsatts för egen tid.

Anmälan senast:
15 december 2010, till Ola Olsson tel. 0704-220174 info@herodotos.se. Begränsat antal platser.

Vi reserverar oss för pris och programändringar utanför vår kontroll och hänvisar till gällande reselag. För resans genomförande erfordras 25 deltagare.

För resevillkor se här

Annonser

Möte med mästare

september 28, 2010

När jag var i tioårsåldern var mina stora tecknaridoler Janne Lööf, Hergé och Crumb — och Lööf intog definitivt tätplatsen i trojkan.

Det här var innan serien Felix fanns tillgänglig i albumform, så jag klippte ut Felixstripparna ur DN och klistrade in dem fortlöpande. Det första äventyr jag hade komplett var Felix och de flygande tefaten, men det grämde mig att jag hade missat de tidigare, så i ett sällsynt anfall av komplettistisk yra gick jag och en kompis runt och knackade dörr i villorna i Rotebro (där familjen för tillfället bodde) för att försöka skramla samman de tidigare stripparna. På så vis lyckades jag bilda mig en fragmentarisk uppfattning om Felix och det stora upproret (avsnittet innan tefaten) och någon som inte varit så nitisk med pappersinsamlandet försåg mig med en fantasieggande glimt av ett av de första Felixavsnitten — Felix och tidsmaskinen.

Jan Lööf har alltså alltid intagit en särskild ställning i mitt pantheon av idoler och förebilder, och precis när mässan slutade i söndags tog jag mod till mig och gick fram till honom där han satt i en soffa i Kartagomontern för att lämna över mitt nya album Den maskerade proggarens stora röda.

Jag ställde mig framför min hjälte med aningen timid och fanboyaktig uppsyn. Han såg upp från soffan och sade med sin rätt grova Trollhättedialekt:

”Vem är det som står där? Jag ser inte riktigt i motljuset. Är det Brad Pitt?”

Jag dementerade att jag var Brad Pitt, förklarade vem jag var och räckte över mitt album.

”Är det du?” sa Jan Lööf och vände sig mot Sture Hegerfors. ”Den här mannens serier har jag läst i tjugo år!”

Jag erfor en viss svindel när min barndoms stora hjälte började citera ur gamla serier och skämtteckningar av mig — bland annat min reklamparodi från en gammal Galago ”Jag trodde min själ var vit tills jag såg grannens — Via Dolorosa, nu med purgatorium” och min nittiotalsserie Ivar Lo Johanssons dödsdömda UFO-brigad.

Vi pratade en stund, sedan förevigade Lööfs hustru mötet, jag signerade ett album till Lööf och han ett till mig:

Min sista bokmässa med Kapten Stofil fick alltså en minst sagt klimaktisk avslutning …

(En mera fullständig rapport följer senare — men jag kände mig tvungen att först delge läsekretsen det som för mig var mässans höjdpunkt.)

The ghost of Buster …

september 10, 2010

… lever vidare. För att exemplifiera min tes kan jag nämna att ag presenterar en av hans filmer i egenskap av ”Göteborgsprofil” på Cinemateket i Göteborg nu på lördag klockan två — det skickelsedigra datumet elfte september  (Meddelas endast på detta sätt — ja, och på Cinematekets hemsida förstås).

Filmen jag har valt är Fart, flickor och faror (jag älskar att Cinemateket använder de uråldriga svenska titlarna — samma policy som vi för det mesta försökt följa i Kapten Stofil — även om vi ibland inte har lyckats förmå oss att kalla Vertigo för En studie i brott …)

På engelska är filmen  känd som Sherlock jr, den är ett av Keatons mästerverk och möjligen den enda stumfilmen på min tio i topp-lista över alla tiders bästa filmer — ett tidigt exempel på den där typen av metafilm som jag älskar och har skrivit om tidigare här på bloggen.

Jag kommer att hålla ett inledningsanförande innan visningen — och jag kan lugna menigheten med att det är tämligen kort (ungefär 2700 tecken) …

Redan i våras fick jag frågan om jag ville välja en film och skickade in tre förslag — två hindirullar och Sherlock jr.  Hindifilmerna visade sig — inte helt oväntat — vara omöjliga att uppbringa och Cinemateket hade inte heller en visningsbar kopia av Sherlock jr.

Men för någon månad sedan fick jag plötsligt beskedet att de hade lyckats komma över ett fräscht exemplar av Fart, flickor och faror — och när jag såg programmet kunde jag konstatera att de samtidigt verkade ha försett sig med åtskilliga kilon av den stenansiktade stoikerns superba skapelser. I höst visar man nämligen sju Keatonlångfilmer, varav ett par jag aldrig har sett — ett utomordentligt skäl att stödja denna kulturinstitution och genast införskaffa årskort …

Från ax till limpa 2

september 8, 2010

Med viss tillfredställelse — tempererad med en gnutta melankoli — kan jag meddela att det sista numret av Kapten Stofil nu befinner sig på tryckeriet.  Som alltid när det gäller bokmässenumret var det ovanligt bråda dagar — jag kollade just på mitt förra Från ax till limpa-inlägg från 2007 och konstaterade att det mer eller mindre  ordagrant kunde ha använts för att beskriva den här hektiska slutspurten.

Men vissa skillnader finns det trots allt. Dels är det här sista numret, vilket innebär att jag kan pusta ut med större eftertryck än på mycket länge — dels gjorde jag och Jocke en gemensam, sjuttonsidig serie till det här numret: Kapten Stofil möter Den maskerade proggaren, vilket innebar en fantastisk avlastning, i alla fall för mig. Jocke är en både snabbare och skickligare tecknare än jag, och det kändes skönt att luta sig mot hans kompetens. Vi diskuterade fram en intrig i grova drag, och  sedan bröt han snabbt ner handlingen i små suveränt snärtiga tumnagelskisser:

Därefter hade jag bara att följa skisserna — och dessutom överlät jag alla riktigt vanskliga bilder åt min yngre kollega. ”Turning Torso i extremperspektiv — den tar väl du?”. I gengäld tog jag på mig att rita mycket stentextur och uniformsdetaljer — sånt  som passar mitt mera petimetriga maner.

En märklig aspekt av arbetet var att med Jockes metod så skriver man dialogmanuset sist, vilket känns en aning topsy turvy för en dialogdriven berättare som mig. Manuset hamnade på min lott, och jag kände mig verkligen mig som Stan Lee måste ha känt sig sig när han satt och stirrade på Jack Kirbys vildsinta — men stumma — skissade superhjälteslagsmål: ”Jaha … vad kan man tänka sig att Big Ben säger för festligt i den här rutan då?”

Men förhoppningsvis blev slutresultatet ändå rätt okej. Som rutorna ovan kanske ger en fingervisning om rör det sig om det mest våldsamt episka äventyr som någon av de båda superhjältarna har upplevt … (Okej — ännu en gång kommer det kanske bli svårt att leva upp till hypen …)

Här ovan ser vi mig — utpumpad men självbelåten — ge mig av för att skicka iväg sista numret, som befinner sig i det kuvert som jag så sorglöst rumphugger med digitalkameran. Tidningen är för övrigt så fullsmockad med fascinerande stoff att jag ber att få återkomma med närmare detaljer lite senare …