J G Ballard död

Min tonårstids hjältar fortsätter att skatta åt förgängligheten. Nu är det modernitetens skoningslöse vivisektionist James G Ballard som har lämnat in handduken. Denne SF-pionjär gav oss många vackra, halvt längtansfulla dystopier där det nästan kändes som om han tyckte att mänsklighetens utdöende hade förskönat landskapet.

Dessutom uppfann Ballard under sextiotalet  den kondenserade romanen, där han hade ”tagit bort allt detta eviga öppnande och stängande av dörrar, alla ‘hon sa’ och ‘han sa’ ” — de kändaste har insmickrande titlar som Why I Want to Fuck Ronald Reagan och The Assassination of John Fitzgerald Kennedy Considered as a Downhill Motor Race (den sistnämnda inspirerad av  ikonoklastkollegan Alfred Jarrys Korsfästelsen sedd som en cykeltävling i uppförsbacke.

Skynda er att ladda ner ett avsnitt av  BBC:s Arts and Ideas där den alltid lika kusligt välformulerade Ballard ger en av sina senare intervjuer, och författarna Will Self och Michael Moorcock bringar honom sin hyllning.

Den läkarutbildade Ballard berättar bland annat att han ser sitt författarskap som ”A kind of restorative pathology” och beskriver sina traumatiska barndomsupplevelser i ett fångläger i Shanghai med en omisskännligt Ballardsk bild : Det ligger över honom som ett flygplan som har kraschat tvärsöver en järnvägslinje.

Programledaren är av det där särskilda kulturprogramsslaget som envisas med att ställa frågor som är mer än en minut långa och mest består av direkta påståenden, men inte desto mindre är det mycket hörvärt.

Dagens dröm

Det här drömde jag ganska tidigt i morse, och jag hann somna om igen så detaljskärpan har försvunnit lite grann. Men jag är Hitler — eller rättare sagt: jag ser honom ömsom utifrån och befinner mig ömsom i honom. Jag/ Hitler har också  en dubbelgångare eller en tvillingbror.

Vi befinner oss i ett rum som mest liknar väntsalen på en gammal järnvägsstation — träbänkar, mörkbruna lister och ljust gulbruna paneler. Mulet dagsljus utanför, halvdunkel i lokalen. Någon som jag tror är Neville Chamberlain försöker locka ut oss ur väntsalen — kanske för att skriva under Münchenfördraget. Jag/Hitler försöker hålla oss undan, hukar och gömmer oss bland bänkarna.

Chamberlain ropar inåt vänthallen att han har serverat mat. Det går vi inte på. Jag tror han kommer in med en stor mugg välling för att försöka locka ut oss. Hitlers dubbelgångare syns bara till som hastigast när han flyr in i mörkret. Jag är inte säker, men eventuellt avspjälkas han från Hitler som en encellig organism.

Här vaknar jag till och försöker lägga drömmen på minnet. Sedan slumrar jag in igen. Nu sitter jag vid ett bord på en mycket mörk krog och berättar drömmen för en storvuxen individ som jag aldrig har sett förut. Det är defintivt inte Neville Chamblerlain. Han påminner istället om Vilhelm Moberg. Jag har ändrat i den föregående drömmen, och nu är det han som försökte locka ut oss. Jag berättar för honom: ”Jag trodde att det var Vilhelm Moberg som försökte locka ut mig. Folk har väl sagt till dig att du är väldigt lik Ville i Momåla?” Mobergs dubbelgångare ser en smula sträng och ogillande ut när jag säger detta.

Sedan förtonar drömmen i mörker.

Vi jubilera, Hans Majestät och jag

… för att nu låna en revytitel från Karl-Gerhard.

Hans majestät i det här fallet är Kapten Stofil, eller rättare sagt hans tidning, som i skrivande stund har funnits till i ett decennium — första numret kom till bokmässan 1999. Nästa Lördag, den andra maj, firar vi själva och Serieteket i Stockholm två millenniers oförtruten kamp för det föråldrade, förlegade och smått mossanlupna. Det kommer att bli

Uppträdanden!

Högtidstal!

Filmvisning med det senaste från det inaktuellas värld!

”Plattspinnare” som spelar heta ”vax” så att bakelitspånorna yr!

TIO SORTERS SMÅKAKOR!

Alltsammans pågår från:

12.00 – 17. 00

LÖRDAGEN DEN ANDRA MAJ 2009

SOM SAGT!!!!

Hela redaktionen kommer att finnas på plats — Joakim Lindengren, Martin Kristenson, och den som skälvande av ödmjukhet djärves hacka ner dessa rader. Uppdaterad information om evenemanget kan man få på kulturhusets hemsida.

Månens mystiska möer

Nya astronomiska rön förändrar ständigt bilden av våra närmaste grannar i rymden. Numera måste vi — med viss saknad — ge upp visionen av Venus som en dimmig planet full av ogenomträngliga djungler och träskmarker, liksom tanken att Mars är en röd ökenvärld, genomkorsad av ett uråldrigt och sedan länge torrlagt nätverk av kanaler.

Det kan jag väl leva med — personligen tycker jag det är betydligt mera dystert att jag kan titta mig i månen efter de här månbrudarna som ständigt ska offra kvinnliga medlemmar i jordiska expeditioner åt olika Onga-Bonga-gudar medan de dansar jazzbalett till musik komponerad av Les Baxters fattiga kusin från yttre rymden.

I år är det exakt fyra decennier sedan Buzz Aldrin och Neil Armstrong steg ned på månen och något snopet konstaterade att inga lättklädda månjungfrur mötte upp för att hångla med dem och försöka offra dem åt lokala jättespindlar av papier mache. Det var en svart stund i de mänskliga upptäckternas historia. Låt oss helt kort konstatera: Månen var bättre förr.

Klicka här så får ni se Cat Women of the Moon ägna sig åt interpretativ dans i sina bästa jazzbalettrikåer medan de famlar efter klösbrädan. Det här är möjligen den första filmen i genren — den kom redan 1953.

I Missile to the Moon från 1958  är månmöernas offerdans (se den här) måhända en smula mera förströdd — de skira jungfrurna plockar dock pluspoäng både för sin kostymering — där antikens  Grekland sammansmälter  med vildsint  tikirumsestetik  — och sin underbart ineffektiva ”Extermination Chamber” befolkad av en jättespindel med fåraktig uppsyn.

I den brittiska budgetrullen  Fire-Maidens From Outer Space (1956 — se eldens vestaler dansa här)  ormar sig de kostnadsmedvetna månmöerna till de välsignat copyrightfria tonerna av Borodins Furst Igor, och har de mest pseudogrekiska kläderna hittills på sig. Britterna ska ju alltid vara lite mera smakfulla i sin smaklöshet. Det blir inte mindre underhållande av att de framsäger  repliker som ”The god of sun is angered” på underbart plummy BBC-engelska. (Vän av ordning invänder att den här filmen inte utspelar sig på vår måne — men det är i alla fall en av Jupiters kalla drabanter som elddyrkarna från det sjunkna Atlantis har bosatt sig på. Varför de behövde åka så långt vet jag inte. Det var kanske också av copyrightskäl.)

Det förflutna i färg II

Som jag konstaterade i mitt förra inlägg om vårt färgglada förflutna är det svårt att föreställa sig att forna tiders människor överhuvudtaget var i färg — det är nästan så att man tror att Hjalmar Branting irrade kring i en sepiabrun dimma, eller att Edgar Allan Poe hade en daugerrotypisolbränna som fick honom att glänsa som en silveroxiderad skalbagge.

Gustaf Wernersson Cronquist har redan visat för oss att tjugotalets Stockholm faktiskt var i färg, men i kommentarerna till det inlägget berättade Embla om något ännu mer fascinerande — färgbilder från den förrevolutionära Ryssland. (Jag är henne evigt tacksam för tipset,  och ärligt talat ganska förvånad över att jag inte hade fått reda på detta på något annat sätt — upptäckten av bilderna borde ha avsatt större svallvågor i massmedia, tycker man. Nu fick vi istället reda på dem genom frågespalten Ask Embla.)

Afgahanskt fängelse, 1907

Sergej Michajlovitj Prokudin-Gorskij (i den trängre vänkretsen ofta kallad Сергей Михайлович Прокудин-Горский) uppfann alltså ett eget färgfotosystem  kring förra sekelskiftet och lyckades entusiasmera en viss Nikolaus II att skicka ut honom för att dokumentera hur det jättelika och dödsdömda tsarryssland som det såg ut så där fem i tolv —  innan två världskrig, en kapad folkresning och åtskilliga år av terror och vanskötsel satte sin prägel på landet.

Inte för att det imperium som Prokudin dokumenterar verkar vara så välskött att det direkt stör — hans färgbilder visar ett land som är så efterblivet att det ofta känns som om de är tagna 1860 snarare än 1910 — det här är defintivt Tjechovs och Tolstojs Ryssland, men ibland är det faktiskt också Gogols och Pusjkins …

Prokudins färgfotosystem hade en märklig akilleshäl — han hade lyckats räkna ut hur han skulle fånga färgerna i kameran, men han hade problem med att kopiera dem på papper. Systemet  bygger på samma princip som Technicolor — man avskiljer de olika färgerna med hjälp av filter framför linserna och lagrar dem på separata glasplåtar. Prokudin själv fick aldrig se sina bilder i full färgprakt. Det är egentligen först efter datorrevolutionen som det har blivit lätt att scanna in de tre färgerna och lägga ihop dem i Photoshop  —  genom en magisk, alkemisk process framträder plötsligt en färgbild som ingen har sett sedan Prokudin blickade in i sin kamerasökare för hundra år sedan.

En annan liten egenhet med Prokudinprocessen  är att de tre färgerna inte dokumenteras  samtidigt, utan i en snabb följd, vilket innebär att den rörelseoskärpa som uppträder blir olika i olika färglager — på kurortsbilden här nedan kan man längst till vänster se hur någon rundar hörnet i avfyrningsögonblicket och går till eftervärlden som en lilaskimrande vålnad.

Kurorten Bordzjomi

(Det bästa av allt är att det finns enorma mängder Prokudinbilder — jag tror det är ungefär tretusen stycken. Library of Congress äger samlingen av glasplåtar och har lagt ut alltsammans på nätet, men de har inte haft resurser att återskapa alla utan  låter glada amatörer ladda hem färgseparationerna och hjälpa till  — många fantastiska vyer väntar tydligen fortfarande på att återupptäckas …)