Fel låt vann i den norska eurovisionsuttagningen 1969

Vad är en ”Juksemaker Pipelort”? Jag är djupt mystifierad. Men Lill-Babs lyckades i alla fall komma sist i den norska eurovisionsuttagningen 1969  genom att sjunga om detta enigmatiska fenomen — trots den magnifika energi hon investerar i texten: ”Jej är en JUKSEMAAAKER PIIIPELOOORT!” (all denna emfas kan inte riktigt undanröja en smygande  misstanke om  att hon själv inte vet vad hon sjunger — det är något med blicken  och rörelsemönstret  som låter antyda att hon inte är helt bekväm med låten).

Men med ett startfält  där Kirsti Sparboes ”Oj, oj, oj, så glad jeg skal bli” och Odd Børres ”Lena” placerade sig på första respektive andra plats tycker man kanske att det borde ha gått lite bättre för Järvsös stoltnet.

Det hade varit mindre förnedrande att förlora mot Torill Ravnaas med  ”Dukkeman” — 1967 års vinnare av den norska uttagningen — en underbar liten jazzvals i folkton:

A strange kind of car crash pile-up of antique adjectives

I senaste avsnittet av BBC:s podcast Arts and Ideas  diskuterar Matthew Sweet H P Lovecraft med ett par karakteristiskt kunniga och välformulerade brittiska skribenter. Bland annat presenterar författaren China Miéville en av de mest insiktsfulla snabbanalyser av Lovecrafts språk som jag någonsin har hört. Så här säger han:

He thought of himself as an antiquarian. He thought what he was doing was riffing off antiquarian literature, but actually he’s not at all. He creates this strange kind of car crash pile-up of antique adjectives, and in so doing I think kind of ends up kind of fracturing kind of received language in a kind of pulp version of what the modernists were doing. So I think there is an analogy between his project and someone like Joyce.

Ladda ner programmet här — Lovecraftavsnittet upptar ungefär sista kvarten. (Glädjande nog verkar Arts and Ideas-programmen ligga ute någon månad nuförtiden, så det är inte fullt lika bråttom med att plocka ner dem som tidigare.)

Och medan jag ändå är i tipsartagen passar jag även på att rekommendera programledaren Matthew Sweets underbara dokumentär om brittisk b-film från 2008 — Truly, Madly Cheaply. Det enda U-tube-excerpt jag kan hitta är nedanstående avsnitt om Biker-Zombie-rullen Psychomania, men det borde räcka för att driva valda delar av läsekretsen till vidare efterforskningar:

Var blev du av, ljuva åttiotal?

Howard Jones kärleksbarn med en gigantisk påskkyckling   — jag gör ett fashion statement i mitt passfoto, oktober 1985

Förra inlägget fick mig att börja rota bland gamla tidningsklipp, vilket i sin tur ledde till att jag vände upp sällan skådade strata i mina sediment — och snart satt jag och stirrade klentroget på fotografier som jag inte sett på årtionden och mediterade över modets kapriser, varats lätthet  och frisyrernas  fruktansvärdhet.

Jag har trott att jag på något sätt stod över modets växlingar, men här vänder jag upp fotobevis på löpande band som med all önskvärd tydlighet visar att så inte är fallet.

Apropå löpande band (eller ”Band on the run” som Paul McCartney brukar säga) så uppträdde jag under åttiotalet i en rad olika bisarra konstellationer med instrument i händerna — låt mig ge er några smakprov.

I fädrens spår mot framtids segrar — jag korsar ett berömt övergångsställe och orsakar en smärre trafikstockning på Abbey Road — fotot är antingen från 79 eller 80, det vill säga ett decennium efter Beatles överskridande.  Något förbryllande är att jag verkar vara ensam i bandet — fast å andra sidan, vem vill vara med i en konstellation som kallar sig för ”Dödslavemang”?

Gissningsvis bestod Dödslavemang av ungefär samma medlemmar som Geggamoja Ûbermensch — och handen på hjärtat, vem vill inte vara med i en orkester med det namnet? Ovan gör vi vår parodiska Poster-posering som glada grabbar i duschen — släng dig i väggen, Dag Finn! Uppifrån och ner ser vi Göran Westerlind, Peter Jonsson och hans nåd (även detta foto är antingen från 79 eller 80).

Bandet Ödeshög — vars främsta merit är att vi var förband till Lolita Pop 1984 — demonstrerar en provkarta på klichéartade rockbandsposer: Pekande och fjärrskådande (Erik Andersson), tankfull och svår (jag) samt — den kanske ovanligaste rockstjärneposen — Rodins tänkaren (Göran Westerlind).  Det är med en röst skälvande av stolthet som jag tillkännager att jag inte bara har designat och ”sytt” bandets lakansvävsuniformer utan även screentryckt de smakfulla saxofoner som smyckar dem. Trumslagaren Göran var den enda av oss som var skicklig nog att bli yrkesmusiker — Erik och jag fick hålla till godo med att bli översättare och författare respektive översättare och serietecknare.

Jag kan lugna läsekretsen — och mig själv —  med att min inkarnation som syntig påskkyckling tydligen var tämligen kortlivad. Redan en månad efter passets utfärdande  finns  fotobevis på att det neongula fluffet har fallit för saxen — dessutom har jag tydligen tänkt om angående min rock-roll och intervjuar istället en kille som heter Tommy Lee och är med i ett betydligt mera framgångsrikt åttiotalsband …

Mitt bisarraste biblioteksbesök

Härom veckan höll jag ett smärre föredrag på Göteborgs Stadsbibliotek om mitt nya seriealbum (vars namn är för långt för att nämna i tid och otid).

En sparsmakad skara av kulturbärare hade fylkats i bibliotekets Poesihörna för att avnjuta kvällens program. Först ut var två kambodjanska poeter (Pal Vannarirak och Yun Nimola) som vi hade med oss direkt på Skype. På bildskärmen framför oss flimrade de spöklikt från ett midnattsmörkt internetkafé i Pnom Penh och deklamerade på klingande khmer tvärs över hela jordklotet, varefter dikterna tolkades av Anna Mattson.

Efter denna Bladerunnerlika begivenhet intogs scenen av poeten David Vikgren som hade översatt ett gammalt kväde från tornedalsfinska och utsatt det för diverse intressanta språkmaterialistiska manipulationer.  De indokinesiska spökena på skärmen bakom honom lyssnade intresserat medan han deklamerade — de gick tyvärr hem och lade sig innan det blev min tur att föreläsa.

Mitt föredrag gick som ett rinnande vatten — jag hade försatts i ett behagligt, drömlikt tillstånd av kvällens tidigare inslag och kände mig fullkomligt avslappnad.

Efter föredraget poserade jag och David Vikgren — jag föreställde poet, han föreställde superhjälte (foto av Malin Andersson).

Denna unika afton fick mig att minnas ett tidigare biblioteksföredrag som inte hade lika lyckosamt förlopp — den gången 1991 när jag skulle föreläsa om mitt då aktuella album Döden steker en flamingo på biblioteket i Örkelljunga.

På tåget dit finslipade jag formuleringarna i ett tämligen ambitiöst och — möjligen — aningen anspråksfullt föredrag om seriellt berättande och drömde fåvitska drömmar om att lagerkrönas och föräras Örkelljungas nyckel i guld.

Väl framkommen till biblioteket möttes jag av en välvillig biblotekarie som försåg mig med kaffe i personalrummet. Vederbörligen vederkvickt gick jag sedan ut för att harangera massorna med mitt seriösa, seriella föredrag.

Jag trädde in på golvet, jag vände mig mot publiken — och kippade efter andan.

Jag kunde inte klaga på uppslutningen. Lokalen vimlade av sparsmakade kulturbärare — kanske fyrtio stycken. Problemet är bara att om man hade räknat ihop alla deras åldrar hade man knappast lyckats komma över hundratrettio år — de mest gråsprängda av dem var på sin höjd fem år gamla.

I mitt huvud gjorde jag nu ett förtvivlat försök att på stående fot översätta hela mitt högtravande föredrag till ”Totte har en hink”-språket. Det gick sådär.  Jag kände mig lite grann som en annan dignitär gjorde tio år senare när han satt omgiven av dagisbarn och fick höra att Twin Towers hade rasat. Jag bara stirrade. Efter några minuter hade jag återhämtat mig hjälpligt och började rita roliga gubbar på en whiteboardtavla, vilket gick hem bättre hos målgruppen än det Tottefierade ursprungsföredraget.

Efter en halvtimme var pärsen till ända och jag sammanstrålade med en journalist och en pressfotograf från ortens lokaltidning.

Klicka på artikeln ovan för att se den i förstorat skick

Fotografen i fråga  hade en mycket klar vision om hur han ville avbilda mig — han släpade fram en trappstege som jag kunde luta mig nonchalant mot, satte ett knippe kulspetspennor i handen på mig för att illustrera min skråtillhörighet och knäppte av. Resultatet kan ni avnjuta ovan — en något utmärglad och förbryllad individ i missklädsam Morriseyfrisyr som står och viftar planlöst med en bukett av Bicpennor. Artikeln som beledsagar illustrationen är stort uppslagen och mycket välvilligt hållen, men får dock sägas ha vissa skönhetsfläckar. Förutom att jag inte riktigt tycker mig känna igen min röst i intervjusvaren (vilket iochförsig inte är helt ovanligt i sammanhanget ) så har skribenten lyckats få in ett par svårförklarliga faktafel:

”Redan i tolvårsåldern ritade David sina första serier” (ska vara  ”sexårsåldern”)

”Under nästan två års tid bidrog han dessutom till Dagens Nyheter med gästserien Benny Faktor” (ska vara ”nästan två månader”)

” — Ja, det är skoj att komma ut och träffa barn och ungdomar på det här viset” (ska vara ”Serier är inget jävla barnmedium! Vad fan är det här?”)

Med svårt skadsjuten självöverskattning återvände jag till Göteborg …

Proggarresan i DN:s resebilaga nu på söndag

Ja — som ni märker består bloggen numera nästan uteslutande av självförhärligande reklaminslag  och redogörelser för mina olika blomsterbeströdda Eriksgator och triumftåg kors och tvärs i landet — jag har uppenbarligen ingen som helst skam i kroppen.

Hur som helst — DN-journalisten Erik Ohlsson intervjuade mig igår angående Strövtåg bland kommunismens ruiner med den maskerade proggaren och meddelade idag att artikeln kommer att vara med i DN:s resebilaga nu på söndag.

I övrigt väntar jag fortfarande i spänning på att det ska börja droppa in recensioner av Den maskerade proggarens stora röda (Jag förstår inte riktigt varför alla mina projekt har så enormt långa och otympliga titlar).  Recensionsexemplaren bör ha nått sina recensent-recipienter vid det här laget — och om den argusögda läsekretsen ser en anmälan någonstans får ni hemskt gärna hojta till här på bloggen så att jag kan ta del av eventuella överord eller karaktärsmord.

Jag håller föredrag på Göteborgs Stadsbibliotek…

… idag den 7/10 klockan arton och presenterar mitt nya seriealbum Den maskerade proggarens stora röda. (Med min vanliga magnifika framförhållning har jag förstås inte lyckats komma mig för med att flagga för föredraget tidigare här på bloggen.)

Under alla omständigheter blir det ett smärre bildspel, lite om proggarens ursprung, samt jämförelser mellan superhjälteserier och Sovjets heroiska realism.

Det hela går av stapeln i Poesihörnan, och jag får sällskap av David Vikgren, Anna Mattson och två kambodjanska poeter på Skype.

För  övrigt väntar jag i spänning på att recensionerna ska börja droppa in — om ni ser något får ni gärna hojta till här på bloggen så att jag kan ta del av kritikerkårens kärva dom …

Houston, we have a hygiene problem!

eller: ”Apollo 8 luktar potta”

Apollo åttas startraket lägger av en rökare redan i jordatmosfären

Det var först när jag för några år sedan läste om den olyckligt förälskade rymdfararen Lisa Nowaks herostratiskt ryktbara astronautblöja (som jag för övrigt skrev om här på bloggen) som jag började reflektera över hur värdsrymdens betvingare löste det här med toalettbesöken.

Astronautblöjan är tydligen en sentida uppfinning — när Apollo 8 som första bemannade farkost skulle runda månen julen 1968 hade de löst hygienproblemen på annat sätt. Besättningen rullade på ett slags rymd-uridom när de skulle göra nummer ett och hade en potta i papp med självhäftande kanter som de limmade fast på skinkorna för att kunna göra nummer två i viktlöst tillstånd.

Tyvärr bar det sig inte bättre än att expeditionens anförare Frank F Borman II blev våldsamt magsjuk halvvägs till månen och började läcka ur båda ändar (han var tydligen så illa däran att han inte lyckades limma fast engångspottan ordentligt kring ryggslutet).

Bormans hårt prövade medresenärer Lovell och Anders blev alltså tvungna att sväva runt i timmar i rymdkapseln och jaga små klot av diarré och kräks med pappersnäsdukar — och det säger sig själv att de inte lyckades infånga alla de misshagliga små globerna.

Besättningen har ingen aning om vilka fasor som väntar i världsrymden (Borman sitter längst till vänster)

Som om inte detta skulle räcka så läckte rymd-uridomen dessutom, så den galax av svävande kroppsutsöndringar som redan fanns i kapseln fick sällskap av urinmeteorer.

Besättningen verkar barmhärtigt nog ha tappat luktsinnet efter ett tag, men när kapseln plaskade ner i havet och den första dykaren på plats hade lyckats bända upp luckan stack han oförsiktigt in huvudet i världsrymdens första baja-maja — och kastade sig våldsamt bakåt när de samlade odörerna slog emot honom.

Borman, Anders och Lovell var också de första som fick se jorden gå upp över månens karga kraterlandskap

På något vis tilltalas jag av symboliken i att de första människorna som såg månens baksida samtidigt i sina näsborrar kunde känna en oavvislig påminnelse om sitt biologiska, djuriska ursprung — en olfaktorisk variant av slaven på triumfvagnen som viskar ”Kom ihåg att du är dödlig” …

(Upplysningarna i ovanstående text är hämtade ur Andrew Chaikins underhållande och detaljspäckade A Man on the Moon — The Voyages of the Apollo Astronauts.)