Kapten Stofil — tidningen som vägrar dö

Ja, nu har det alltså hänt igen. Tidningen vi lade ner för två år sedan är på väg att komma ut med ännu ett nummer. Jag vet inte riktigt hur det har gått till — förutom att vi har lastat över stora delar av skitgörat på förlaget Optimals oförbrännerliga eldsjäl Ingemar Bengtsson, och kallar publikationen för ”Kapten Stofils årsbok” för att förvirra våra motståndare (och oss själva).

Jocke har gjort ett episkt, artonsidigt Kapten Stofil-äventyr — Åska över Torslanda — som främst kretsar kring Åkes Hönökaka och fornnordisk mytologi (se omslag ovan). Joakim Pirinen har skänkt oss två superba skapelser: tre sidor om Julklapparnas julafton och en sida om Det verkligt döda parets jul.  John Anderssons synapser fortsätter spraka sällsamt i serien Spirit luft. Daniel Ahlgren utforskar sitt eget superhjälteuniversum i den tolvsidiga Kaninmannen. Dessutom bidrar Camilla Forsman med två sidor Jarl, och Nicolas Krizan har gett oss fyra sidor om Strindberg som superhjälte.

Själv har jag tecknat fem sidor Scener ur H P Lovecrafts outsägligt torftiga liv — jag hade gärna gjort något längre, men jag har suttit med näsan i John Lennons brev (som jag har översatt åt Norstedts) stor del av vår och sommar och hann dessvärre inte pressa fram något mera storslaget.

Men som sagt — Jocke håller ju fanan högt när det gäller den svepande epiken. För att inte tala om Martin som slår på stort med en monumental artikel om TV-serien Kullamannen från 1967 — han utforskar denna för vår generation oförglömliga ungdomsrysare ur alla upptänkliga vinklar i en lång artikel, och som om det inte skulle räcka har han och Fredrik af Trampe dessutom sett till att göra uttömmande intervjuer med regissören och manusförfattaren Leif Krantz, samt tre av de barnskådespelare som medverkade i serien (okej — det lät konstigt. Jag förtydligar: de är inte barnskådespelare längre. Det hade ju varit direkt pinsamt.)

Martin Kristenson ÄR farbror Ludvig (en sinister gestalt i Kullamannen, för er som är födda efter 1962) — i fonden ser vi Kullabergs fyr …

Visst ja — jag höll på att glömma att jag faktiskt har skrivit en artikel i Stupidoblocket också, den handlar om EC-förlagets sällsamma beslut att ge ut en serietidning helt ägnad åt psykoanalys 1955 …

Och nu kommer vi ner till mässingsspiken (som vi översättare säger): Årsboken kommer ut lagom till bokmässan 2012, och där finns den förstås att köpa i Optimals monter — den som av förståeliga skäl springer och gömmer sig när någon säger ordet ”bokmässan” kan istället skicka efter volymen från Optimal press — såvitt jag kan se finns den inte att förhandsbeställa än, men jag lovar att uppdatera den här bloggposten när så sker och förse er med lämpliga länkar … eller kanske skriva ännu ett inlägg där jag skamlöst slår mig för bröstet och joddlar som Tarzan  …

På cykeltur i de västra förorterna

Västra Göteborg. Det växlingsrika landskapet erbjuder både ödsliga industriområden, pietetsfullt bevarade miljonprojektslängor från sextiotalet och de oräkneliga betongtunnlar, viadukter och motorvägspåfarter som ger området mycket av dess pittoreska särart.

Låt oss äntra våra cyklar och ge oss ut på upptäcksfärd i denna förbisedda pärla, slumrande i storstadens skugga.

Redan strax innan Marklandsgatan stöter vi på Göteborgstraktens — ja, kanske hela Götalandsregionens — mest museala klotter: ”LEVE FNL”. Och om inte Stockholmarna lyckas hitta något bevarat ”MUSSOLINI UT UR ABESSINIEN”-klotter i någon gångtunnel i Slussen kan det faktiskt vara Sveriges mest ärevördiga graffito.

Vi passerar Marklandsgatans sjudande, kosmopolitiska folkliv och fortsätter mot Högsbo.  Snart ser vi Ghostworld-Netto på vår högra sida. Butiken är ständigt fylld av excentriska och vinddrivna existenser inbegripna i långa, surrealistiska dialoger. Alla verkar vara formgivna av Dan Clowes. Neka er inte nöjet av ett besök utan gå in, tjuvlyssna  och unna er någon dansk  delikatess — till exempel  Fedt med løg.

Vi fortsätter några hundra meter till och sedan tornar den upp sig till vänster om oss — plåtklädd och majestätisk: Pågenskrapan. Här bakas de kanelgifflar som är en stormande succé i hela Skandinavien. Doften av kanel är stark hundratals meter från skrapan, och omflutna av denna angenäma arom fortsätter vi framåt.

En halv kilometer längre fram är det dags att svänga till vänster under motorvägen. Här får vi chansen att uppleva en av områdets många karakteristiska betongtunnlar, en ädel skapelse i högmodern stil. Denna långa, svagt upplysta passage är en gåva från stadsplanerarna till västra Göteborgs alla sexförbrytare.

Vi skymtade Högsbo industriområde tidigare när vi såg Pågenskrapan — men nu befinner vi oss i hjärtat av denna oas. Mitt bland byggnaderna, omgärdad av taggtrådsstängsel, ser vi Prippsbryggeriets stora kloss sticka upp som ett  pilsnerns Fort Knox. Jag fantiserar ett ögonblick kring hur ett gäng företagsamma A-lagare utför en militäriskt koordinerad kupp mot den befästa byggnaden för att komma i åtnjutande av det gula guldet — ”Preppens”.

Sedan är det dags att vända hemåt. Jag och en mig närstående källa överraskas av ett störtregn och är blöta som hindifilmsstjärnor i ett monsunregnsdansnummer när vi äntligen kommer hem. Och ungefär lika uppspelta.

Tidigare bloggposter med etnografiskt tema:

Södra Västergötland 2007:

Etnografiska fältstudier

Småland 2008:

I det mörkaste Småland

I trollens kallförråd

Norra Västmanland 2008:

Affischer och fetischer