Att knäcka Burgesskiffern

Ett av de podradioprogram som jag aldrig försummar att lyssna på är BBC:s Material World där den suveränt skickliga och spirituella programledaren Quentin Cooper med säker hand guidar oss genom de senaste vetenskapliga landvinningarna samtidigt som han undslipper sig en aldrig sinande ström av science fiction-referenser och ordvitsar.

Avsnitten ligger tyvärr bara ute en vecka, men om ni skyndar er kan ni få höra ett avsnitt som hinner högtidlighålla hundraårsjubileet av Burgesskifferns upptäckande, diskutera huruvida klimatförändringarna påverkar stormarnas intensitet, samt skildra vårdagjämningen på Saturnus och vad den lär oss om forntida planetkollisioner — allt detta på tjugoåtta tämligen välutnyttjade minuter.

Walcotts första fyndplats med Klippiga bergen i fonden

Burgesskiffern har vi nämnt i förbigående tidigare här på bloggen  — det är alltså en fyndplats för fossil i västra Kanada  som upptäcktes 1909 av Charles Walcott. Genom en historiens nyck har organismernas mjukdelar bevarats i mycket hög grad — vilket är tur, eftersom de här tidiga, kambriska varelserna består uteslutande av mjukdelar.

Här kunde forskarna studera flercellighetens första våryra experiment på ett sätt som aldrig tidigare, och vederbörligen förundras över de tidiga flercelliga organismernas minst sagt märkliga morfologi. Vissa av dem är så bisarra att Material Worlds programledare Quentin Cooper i sin entusiasm uppfinner adjektivet ”H P Lovecrafty” för att beskriva dem.

Bibliotekariernas hemliga antipatier

Jag vet inte vad det säger om mig att jag får lust att köpa, äga och läsa åtskilliga av de skamfilade biblioteksfynd som två amerikanska biblotekarier ondgör sig över på bloggen Awful Library Books — möjligen är det om inte annat  en antydan om att jag kommer att behöva flera bokhyllor inom kort  (jag behöver faktiskt  flera bokhyllor redan nu, slår det mig ).

Å andra sidan tvivlar jag på att många av mina alerta och nyfikna läsare skulle kunna hejda sig själva om de snubblade över … ja … låt oss säga …

Eller varför inte …

… eller …

… eller …

Fast om sanningen ska fram så finns det även en och annan bok på bloggen som kanske inte känns så där väldigt angelägen …

Dessa deprimerade och dödsfixerade danskar

Laurits Andersen Ring (1854 -1933): Den gamle kone og døden

Det kan tyckas  en smula anmärkningsvärt att svenskan har gett världen ordet ”smorgasbord”, medan danskarna har bidragit med ”angst” — det borde liksom ha varit tvärtom, känns det som.

Men om man tänker vidare inser man att danskarna har en tusenårig tradition av att  fundera på självmord och  fingra på kranier samtidigt som de undslipper sig kommentarer som nedanstående:

Ack, stackars Yorick! – Jag kände honom, Horatio,
en oändeligt lustig, utomordentligt humoristisk karl.
Han har väl tusende gånger burit mig på sin rygg, och nu, hvilken fasa för min inbillning! Jag vämjes deråt. Här
suto dessa läppar, som jag kysst oräkneliga gånger. Hvar
äro nu dina stickord, dina krumsprång, dina visor, dina
blixtrande infall, som satte hela bordsällskapet i gapskratt? Har du icke ett enda qvar till att göra dig lustig öfver huru fult du nu grinar? Alldeles handfallen nu? Gå in i hennes nåds sängkammare och säg henne, att om hon också sminkar sig tumstjockt, så får hon dock till slut denna fysionomi. Narra henne till att skratta med det.

Exemplet ovan härrör  förstås från den tvivelsjuke prins Amblode av Helsingør, som Saxo Grammaticus skriver om i Gesta Danorum.

Ejnar Nielsen (1872 – 1956): Og i hans øjne så jeg døden (1897)

Men den mest vältaliga av alla dessa deppiga, dödsridna danskar måste nog ändå vara mannen med det måttligt morsome namnet Søren Kierkegaard — och det är kanske främst hans förtjänst att Danmark inte bara är kolesterolens utan även ångestens förlovade land.

För några dagar sedan befann jag mig i Köpenhamn och försatt förstås inte tillfället att söka mig till  Nørrebro och  Assistenskirkegården för att hälsa på denne märklige tänkare som — på ett sätt som inte står Amblode långt efter — lyckas sammansmälta tvivel, ångest, kvickhet, analytiskt skarpsinne  och språklig skönhet till en sällsamt skimrande  legering av dikt och filosofi.

Okej — jag borde kanske inte ha haft på mig den där Charkdelikatesser Halmstad-tröjan — den förtar lite av det högtidliga intrycket. Lägg märke till att en av Danmarks verkliga världskändisar inte har head billing på sin egen gravsten — han är knappt ens featured player, så långt ner kommer han i rollistan:

Notera för övrigt att SK heter Aabye i mellannamn — en slående parallell mellan honom och Georg ”Åby” Ericson, fotbollslegendaren som även odödliggjorde örhänget  Vi är svenska fotbollsgrabbar (när jag tänker efter är det nog den enda parallellen mellan de båda skönandarna …)

Under Köpenhamnsbesöket letade jag även efter mera livfulla  lämningar av den store Sören på antikvariat och loppisar. Då och då drabbades jag av falska alarm …

… och utropade med malmrik och genomträngande stämma : ”Godnatt, dyre Kierkegaard!”

(Det där sista var förstås en direkt lögn som jag drog till med för att att försöka runda av texten på ett mer eller mindre elegant sätt. Jag vill för övrigt passa på att be om ursäkt för kvaliteten på konstreproduktionerna ovan — jag har själv fotograferat av tavlorna i flykten under ett besök på Statens Museum for Kunst.)