Narkotikans Dupontare

Felix Hoffmann — nej nej nej! Hoffmann! Med två f!

I augusti 1897 hade  Felix Hoffmann bråda dagar.  Den tionde  syntetiserade han fram  ett huvudvärkspulver som han döpte till aspirin, och senare i månaden droppade ur hans retort ännu en mirakelmedicin — ett andnödsdämpande och smärtstillande preparat som inte borde saknas i något badrumsskåp.

Redan 1909 manade dock  Nordisk Familjeboks  Uggleupplaga — som annars skriver så entusiastiskt om cannabis — till viss försiktighet när det gäller Hoffmanns droppar:

Dess verkan öfverensstämmer väsentligen med morfinets, men medlet synes ännu starkare än det sistnämnda påverka hjärnan och särskildt andningscentra i förlängda märgen i förlamande riktning, hvarför vid användningen som läkemedel mycket små doser, 3-5, högst 10 mg., få gifvas åt vuxen person. Heroinet användes som lugnande medel vid hosta, andnöd och smärtor af olika slag.

Kort sagt — man kanske ska ta det lite försiktigt med diacetylmorfin, även om läkemedelsbolaget Friedr. Bayer och Hoffmann ansåg att preparatet gjorde folk ”heroiska” — vilket väl är ett välvilligt sätt att betrakta den där plötsliga lusten att stage-diva från en zeppelinare — och döpte dekokten till ”Heroin”.

Albert Hofmann — ”Ve haff vays of making you high.”

Ungefär fyrtio år senare — 1938 — satt en annan läkemedelskemist och snickrade på ett annat preparat mot andnöd i Sandoz laboratorier i Schweiz. Lustigt nog hette han också Hofmann — fast med ett f. Hursomhelst fick han fram en liten molekyl benämnd  lysergsyredietylamid (C20H25N3O).

Anno 1938 var världen om möjligt ännu mindre mottaglig för peace and love än i vanliga fall (trots Neville Chamberlains smått påtända prat om ”Peace in our time”), och dessutom försökte Hofmann framställa ett preparat mot andningsvårigheter och nedsatt cirkulation, inte något som fick än att vilja rulla sig naken i gyttjan på Woodstock Nation medan man diggade in  sitarernas toner som böljande färgsjok.

Hofmann lät alltså efterforskningarna vila ett tag, men den 16 april 1943 satte han igång igen.

Förutsättningarna för en Summer of Love hade vid det laget försämrats ytterligare: Två dagar tidigare hade en fången rysk artillerilöjtnant vid namn Yakov Stalin begått självmord genom att kasta sig mot lägret  Sachsenhausens elektrifierade stängsel (hans omtänskamma pappa Josef hade inte velat utväxla honom mot tyska fångar). Judarnas förtvivlade uppror i Warszawas ghetto rasade för fullt. Ubåtskriget i Atlanten har börjat vända till de allierades favör, beroende på att kodknäckarna i Bletchley Park för tillfället kunde läsa enigmakoden relativt obehindrat.

Men det var inte detta som upptog Albert Hofmanns tankar. Han hade råkat få lite LSD 25 på fingrarna. Preparatet absorberades av huden och efter en något äventyrlig cykeltur kom den trettiosjuårige kemisten hem och kände sig:

(…) märkligt rastlös och en smula yr. När jag kom hem lade jag mig ner och försjönk i ett inte obehagligt, berusat tillstånd som kännetecknades av extremt överretad fantasi. I detta drömlika tillstånd, med slutna ögon (jag tyckte dagsljuset var obehagligt skarpt), upplevde jag en obruten ström av fantastiska visioner, häpnadsväckande former med intensiva, kaleidoskopiskt spelande färger. Efter ungefär två timmar klingade upplevelsen av.

Mitt under brinnande världskrig hade Albert Hofmann haft  historiens första LSD-tripp. Tre dagar senare upprepade han experimentet med en större dos, och fick privilegiet att uppleva historiens första snedtändning.

Hofmann var född 1906 och dog faktiskt först  förra året, 102 år gammal, en silverhårig guru, hyllad och helgonförklarad av all världens hallucinogen-hippies …

Dessa båda Hoffmän — Hoffmann med två f och Hofmann med ett — snubblade alltså över sina upptäckter  ungefär  som Dupontarna — med d respektive t — trillar nerför en flygplanstrappa. Deras välmenta försök att ta fram nyttiga och inkomstbringande produkter åt sina arbetsgivare ledde istället till två av de farligaste — och mest lockande — drogerna i farmakologins historia …

Det är för övrigt än händelse som påminner alldeles osedvanligt mycket om en tanke att det finns en tredje äventyrlig Hoffmann,  med två f och bara ett n på slutet : Yippieagitatorn Abbie Hoffman,  en av Woodstock Nations founding fathers:

Popgrupper som inte riktigt lever upp till sina namn …

Vem skulle inte vilja möta Huliganerna i en mörk gränd? Pluspoäng för den utstuderade koreografin à la Freddie and the Dreamers — och för inklippsbilderna på suveränt uttråkade åskådare.

Även Rockin’ Devils  gör sig besväret att köra lite enklare husmorsgymnastik på scenen när de uppträder i något nästan överdrivet tidstypiskt opp-och-poppa-program med mer op och pop än vad nöden kräver. Fina inklippsbilder på en dansande blondin som ger begreppet ”besvärad hämningslöshet” ett ansikte …

Men det inget mot Rytmikens Dårfinkar som bjuder på rena kung fu-showen när de bailar Rock and Roll som om det inte funnes någon manana. Just den här gruppen lever faktiskt upp till sitt namn, inser jag just.

Annat var det med Los Rebeldes del Rock. De var faktiskt så obegripligt tama att de inte ens fick vara med i kavalkaden.

Brunnsoktettspunkens hjältar

Jag börjar undra så smått hur många marschorkestrar det finns i USA, och — kanske ännu mer — hur många av dem som har Black Sabbaths gamla örhänge Ironman på repertoaren. Jag tappade räkningen — och i någon mån intresset — efter att ha hittat mer än tio versioner på U-tube i går kväll.

Kvaliteten varierar ganska våldsamt — allt från Michigan Marching Bands preussiskt drillade framförande, komplett med egendomligt kissnödig och komplicerad koreografi:

… till Leto Marching Bands mera uppsluppet ungdomsgårdspunkiga och spontanistiska tolkning (dessutom filmad i extrem dogmastil — man kan nästan få för sig att det är en ovanligt yvig trombonist som håller i kameran):

När ungdomlig entusiasm möter mässingsinstrument upsptår hur som helst ofta ett slags småbrötig, underbart charmfull brunsoktettspunk.

Sällan har konstens ständiga kamp mellan form och materia avtecknat sig med sådan tydlighet — de musikaliska idéerna kämpar som fångna skräcködlor för att höja sig ur den dåliga akustikens och de fumliga pubertetsfingrarnas urslem.

Ibland har bandmedlemmarna dessutom på sig de mest fantastiska operettuniformer medan de blåser skiten ur  intrikat arrangemang av Beach Boys Fun Fun Fun eller Beatles Can’t Buy Me Love — det är lite grann som att se Sergeant Pepper go punk.

Jag behöver kanske inte tillägga att jag själv är väldigt förtjust i blåsorkestermusik, och i all synnerhet aningen ostämd och otajt sådan — det är en av likheterna mellan mig och Vladimir Majakovskij, förutom att vi båda inte är så mycket män som moln i byxor (med överhängande risk för nederbörd …)

Det händer ju inte ett jävla någe …

Jag vet inte varför, men av någon anledning är jag väldigt förtjust i romaner där den yttre handlingen inskränker sig till ett absolut miniumum.

Ta  t ex Strindbergs Ensam, där en knarrig äldre herre har råkat bli kvar i stan över sommaren och varken har något att göra eller någon att tala med. Han börjar fantisera om personer han möter under sin dagliga promenad och retar sig alltmer på grannens högljudda hund. Sedan är det i princip slut.

Det behövs inte mer. Strindberg fångar perfekt den där på en gång melankoliska och lite njutningsfulla tristessen man kan uppleva i en somrig stad när alla ens vänner verkar ha rest iväg för att ha roligare än en själv. (Märkligt nog minns jag den här boken betydligt bättre än Inferno där en tämligen likartad ensam flanör gör allt för att fördriva låntråkigheten med paranoida fantasier om elektricitetsmaskiner som får hans mustaschspetsar att spraka olycksbådande).

Lars ”Karlfelt kan verkligen vara en utsökt dålig poet” Gustafsson har inte bara ett smeknamn som gör hans karriär som fotbollsspelare vansklig, han har dessutom presterat ett smärre mästerverk inom Det händer ju inte ett jävla någe-genren. Jag talar förstås om La tarde de un solador, äsch, jag menar L’après-midi d’un carreleur, eller snarare — som tysken säger — Nachmittag eines Fliesenlegers. Uff. Jag menar En kakelsättares eftermiddag (ursäkta dessa excesser, men jag blev lite chockad nyss när Google påminde mig om hur internationellt etablerad Västerås store son är …)

”Handlingen” i boken är i alla fall att en knarrig äldre kakelsättare dräller runt i Uppsala och försöker få tummen ur. Han sätter i sig en del sprit och sedan sätter han faktiskt en del kakel, fast det framstår som alltmer  tveksamt om han har satt det i rätt badrum, eller ens i rätt hus. Kort sagt — en stark sidvändarsak. Fast ska man tro de alltid lika intellektuellt stämda fransmännen så är det i stället så att

Avec L’après-midi d’un carreleur (1991), la perspective éthique continue d’être associée à une mise en cause de l’actualité.

Okej — jag förstår inte riktigt vad det står ovan. För mig är franska  rena … grekiskan. Men jag tycker mig ana en viss högbrynthet.

Och på tal om ägghövdade fransoser — så sent som i natt sträckläste jag Jean-Philippe Toussaints TV där en knarrig äldre konstvetare är ensam i Berlin över sommaren för att försöka skriva en avhandling om Tizians förhållande till Karl den V. Dessutom har några skrämmande ordentliga tyskar bett honom att vattna deras krukväxter medan de är bortresta (och försett honom med flera sidor tättskrivna förhållningsorder). Boken utvecklar sig till en veritabel thriller av overksamhet. Växterna slokar, dagarna går, vår hjälte lyckas inte ens komma fram till vilken stavning av Tizians namn han ska välja, medan han strövar omkring i ett solgassigt Berlin, närmast berusad av sin egen handlingsförlamning.

Skam till sägandes har jag däremot inte läst Det händer ju inte ett jävla någe-litteraturens obestridda magnum opus — Ivan Gontjarovs Oblomov från 1859 där vår hjälte ligger handlingsförlamad på en soffa under 558 ganska tättryckta sidor (mina sagesmän hävdar att han är uppe och springer någon gång, men under merparten av romanen verkar han mest ligga och se skuggorna flytta sig över taket).  Ryssarna ska ju alltid vara lite mer breda och episka än oss andra.

Däremot frågar jag mig om det inte är att utmana omvärldens fördomar om den ryska nationalkaraktären  att brygga ett öl med 8.5 volymprocents styrka och sedan döpa det till Oblomov:

Fast iochförsig — de handlingsförlamade, de melankoliskt tankspridda, de fördrömdas legion — det är kanske en växande målgrupp som de ryska bryggarna gör helt rätt i att försöka fånga in …

Hur man stavar till katt på fornegyptiska

Första hieroglyfen : mj — andra hieroglyfen: j — tredje hieroglyfen: w. What does that spell? Mjau!

Hieroglyfhuggarna verkar vara förtjusta i att iföra sig såväl skärp som hängslen:  inte nog med att j-et är dubblerat, vi avrundar dessutom ordet med en bild på själva katten — ett determinativ som vill upplysa oss om att det rör sig om ett litet kattdjur.

Determinativerna är alltså små symboler som ska ge läsaren hjälp att tyda inskriptionernas fiffiga sammelsurium av stavelsetecken, ljudtecken, ideogram och rena rebuslösningar — ett tecken som visar mera allmänt vad det rör sig om. Den där böjda armen som man så ofta ser antyder till exempel att det handlar om något slags arbete.

Khnumtemplet i Esna

Dessutom ger determinativerna  solens söner, kusinbarn och bryllingar möjlighet till ett slags ordlekar  som inte är möjliga i vårt alfabet. Något kvickhuvud kom till exempel på idén att skriva en hymn till getguden Khnums ära som uteslutande består av gethuvuden, vars betydelse ändras genom determinativer. Denna bragd som skulle göra Sten-Åke Cederhöök mållös av avund kan man beskåda i Esnas Khnumtempel.

(Upplysningarna i ovanstående text är hämtade från John Mans intressanta och underhållande  Alpha Beta — How Our Alphabet Shaped the Western World. Det var för övrigt där jag stötte på den strippande assyrologen George Smith också … Och den som inte kan få nog av mina utgjutelser om hieroglyfer kan läsa mer här. )

Nytt Kapten Stofil-nummer på gång

Med viss tillfredställelse tillkännager jag härmed att ett nytt Stofilnummer är på väg till tryckeriet — det ligger i det bruna paketet på bilden ovan, där man även kan skymta mina och Jocke Lindengrens skor.

Det är jag som har gjort omslaget den här gången — och sen kom jag och Jocke på att vi skulle göra den mest obskyra omslagsparafrasen hittills i tidningens historia, en liten hommage till sjuttiotalstidningen Kapten Kloss, som möjligen bara en selekt skara av serieläsande sextiotalister erinrar sig …

Jag har tidigare talat om mina förtvivlade försök att överlista min inre Czesław Słania, och i och med det här numrets serie är det väl bara att konstatera att jag misslyckats ganska kapitalt — jag har sällan ritat så många steck på så liten yta, delvis beroende på att jag har blivit helt förälskad i Staedlers 0.3-penna, delvis för att jag råkade komma på ett nytt, unikt tidskrävande sätt att rita gyttja. Jag vadade ner till midjan i den där gyttjan, kan jag ju säga. Jag minns från mitt möte med Art Spiegelman hur han lyckades överlista sig själv när han ritade Maus — för att det inte skulle bli för snyggt ritade han i mycket liten skala, med rätt dåliga pennor. ”När jag kom till slutet kunde jag ändå rita nästan lika mycket smådetaljer  som vanligt”, sa han. Något liknande verkar ha hänt mig nu …

Serien heter i alla fall Beboparna mot Betelgeuse 4 och skildrar Charlie Parkers och Dizzie Gillespies kamp för att rädda jorden från slemma monster.

I Jockes serie fortsätter intrigen att tjockna i den ständigt pågående tvåloperan om Kapten Stofil, Lädernuckan och Bunnyflickan. John Andersson låter det spöka i Högdalen ännu en gång, Johan Wanloo Wallraffar i videosoffan, Pirinen tar sig an rapkulturen och Martin har skrivit ett epos av närmast Proustska dimensioner — över sjuttiotusen tecken om TV:s skräckfilmsserie under sommaren 72 som kom att bli ett minne för livet för många  sextiotalister, svältfödda på skräck i vår skyddade verkstad. Dessutom skildrar han — bland mycket annat —  de masspsykoser och mångahanda varulsvobservationer (från Kristianstad i söder till Stockholmsförorten Jakobsberg i norr) som blev följden när lättskrämda barn lät sig suggereras av de gamla Universalskräckfilmerna …

På det hela taget ett ganska  gediget nummer. Om jag nu får säga det sjäv.

George Smith strippar vid åsynen av Assurbanipals bibliotek

Hedersmannen ovan verkar väl inte vara den hämningslösa typen. Men en dag år 1872 stod han böjd över en samling kilskriftsplattor som British Museum hade kommit över och insåg plötsligt att det han hade framför sig var stora delar av den assyriske konungen Assurbanipals bibliotek — en av forntidens största samlingar av litterära och vetenskapliga texter.

George Smith blev så stimulerad av insikten att han började rusa  runt i rummet och slita av sig kläderna.

Man kan ju inte annat än sympatisera med en man som blir så uppspelt när han får syn på en särskilt intressant kilskriftstavla att hans första impuls är att börja strippa.

”Jag är den första att läsa det här efter tvåtusen år av glömska!” utropade den andfådde assyrologen.

Och jag kan förstå Smiths hänryckning — i det material han hade framför sig fanns inte mindre än tre varianter av Gilgamesheposet, som har kallats ”världslitteraturens första diktverk” och dessutom verkar ha varit en betydelsefull … öh …  inspirationskälla för de långskäggiga patriarker som totade ihop en annan bestseller, kallad ”Bibeln”.

Hör bara på den här passagen där assyriernas  proto-Noak Uta-napishti ser att syndafloden är på väg att bedarra:

Nu lugnade sig havet, som hävt sig likt en födande kvinna.
Nu stillade sig stormen, och syndafloden var till ända.
Jag såg på vädret, det var klart och stilla,
men allt folket hade blivit till lera.
Den översvämmade slätten var flat som ett hustak.
Jag öppnade ett fönster och solljus föll på mina kinder.

(min egen ganska fria tolkning av den engelska versionen)

George Smith kom med tiden  att uttyda många gôrkiliga inskriptioner — han gjorde bland annat en första översättning av just  Gilgamesheposet. Huruvida han även vid senare tillfällen greps av lust att lufta sin lekamen  när han fick syn på något särskilt fascinerande fornfynd  förtäljer inte historien …

Jag, smakdomaren

Ni kan kalla mig Hammar. Birgitta Hammar.

Sent om nätterna, när avmagrade kattor rotar efter skräp i grändernas välta soptunnor och neonen självförälskat speglar sig i den våta asfalten, tar jag fram oljekannan och smörjer upp det redskap jag försörjer mig med — min gamla Halda Åtvidaberg, kaliber .45 — slår upp ett glas billig bourbon ur en flaska jag förvarar i kontorets  arkivskåp och tar itu med mitt tröstlösa uppdrag — att röja upp i språkets undre värld. Med skoningslöst smattrande salvor från Haldan avrättar jag  anglicismer, stilgrodor, malapropismer och allsköns annat drägg.

Ikväll hann jag inte mer än ett par meningar innan jag körde fast. Jag kisade ner i boken — Whatnot, and All That Rot, Jeeves. Jag hade en gnagande känsla av att något var fel. Fruktansvärt fel. Men vad? Jag började ana att jag bara var en bricka i ett spel. Men vilka var spelarna? Jag suckade tungt och svepte sista whiskyslurken för att skölja bort smaken ur nederlag ur munnen.

Då knackade det på dörren. Jag såg desorienterat upp. En disig cigarrettdimma svävade i rummet. Persiennskuggornas gallerverk på de flottiga väggarna såg om möjligt  ännu mer övertydligt symboliskt ut än vanligt. Det var plötsligt mycket tyst i den gamla kontorsbyggnaden.

En kontur avtecknade sig i det mjölkiga glaset i mitt entredörr. En timglasfigur. I nästa ögonblick gled dörren upp och jag drog ofrivilligt efter andan.

Hennes platinahår glänste som en gloria kring de överjordiskt vackra dragen. Men hon var ingen ängel — så mycket var säkert. Hon log snett med en liten körsbärsröd mun och höll upp min förra Wodehouseöversättning —  Eh, What Is That Thingum-a-jig, Jeeves? — i sin lilla nätta, vitbehandskade labb.

”Den här översättningen — d-den är ju nästan precis lika bra som originalet. Otvunget, ledigt och stilsäkert har du fångat snart sagt varenda vändning i Wodehouses prosa. Hur k-kunde du?”

Jag hade bara några sekunder på mig innan jag skulle tala till den stängda dörren, men jag hann pressa in det.

”Det var lätt”, sa jag.

(Vi har visserligen hyllat den oförlikneliga svenska Wodehouseöversättaren Birgitta Hammar tidigare här på bloggen, men när jag hörde Johan Hakelius och Göran Everdahls lyriska utgjutelser över henne i senaste avsnittet av Spanarna blev jag ännu en gång påmind om hennes storhet …)