Archive for mars, 2008

Vårvinterdröm

mars 29, 2008

 bad.jpg

Tänk vad skönt att ta semester …

nixon_bowling.jpg

… bara ägna sig åt sina hobbies …

ww-spirodirty.jpg

… och slippa titta på klockan …

Annonser

Radiotystnadens orsaker

mars 26, 2008

stofil-30-omslag-webb-copy.gif

Som ni kanske har märkt har jag varit måttligt aktiv på bloggen de senaste veckorna — förklaringen är att jag har suttit fastkedjad vid mitt ritbord och låtit mig flaggelleras av inspirationens demoner. Eller nåt. Under alla omständigheter har jag värkt fram en ny serie och layoutat ett nytt nummer av Kapten Stofil — det trettionde i ordningen. Jag har lite svårt att begripa att jag genomgått den här processen trettio gånger sedan hösten 99 (ja ja — tjugoåtta gånger, sufflerar slaven på triumfvagnen — vi har ju gjort två dubbelnummer).

Omslaget här ovan visar mina nya progressiva superhjältar, De Fantastiska Fyras Gäng — Revisionisten, Betongsossen, Infiltra-Tösen och Eldsjälen. Jocke har gjort en ny fotoserie baserad på sin pappas Filipstadsminnen från fyrtiotalet och Martin har skrivit en — även med hans mått mätt — närmast obegripligt ambitiös artikel om den tjeckiska underhållningsfilmens historia (femtiofyra tusen tecken av vilket ungefär vartannat innehåller ett föga känt faktum om Pilsen-filmens förflutna). I övrigt figurerar våra vanliga vänner — John Andersson, Pirinen, Wanloo, Camilla Forsman och Herr Höök.

Senare tillägg: Nu tror jag att bilden fungerar bättre — jag har gjort om den till en GIF.

Poor Wolfie, I remember him well …

mars 22, 2008

Nu har det hänt igen. Forskare och journalister har hittat ännu en historisk Mozartartefakt som legat och samlat damm i tvåhundra år utan att någon tagit notis om den. Det rör sig om ett porträtt som påstås visa det fnittriga snillet under en något yngre fas av hans korta karriär. Det intressanta är att bilden avviker en smula från den vi är vana vid:

nya-portrattet.jpg

Jag är inte riktigt nöjd med det här porträttet — Mozart framstår som en något självbelåten tråkmåns, och av okynnet och känsligheten är det svårt att skönja minsta spår. När det gäller klädsel och allmän framtoning påminner det en del om den vanligast förekommande avbildningen av Mozart — man kan tillochmed sätta ihop dem till ett slags mugshot i enface och profil:

nya-och-gamla-portrattet.jpg

Det anmärkningsvärda i sammanhanget är dock att bilden vi oftast ser — den till vänster ovan, som brukar pryda omslaget på Mozartbiografier, konfektaskar och skivutgåvor — är en som vi vet är målad långt efter hans död — 1819 närmare bestämt. Den är alltså ungefär lika tillförlitlig som en fantombild gjord trettio år efter Christer Pettersons död.

Därmed inte sagt att det saknas samtida avbildningar. Bland annat mitt favoritporträtt, målat av någon som heter Lange 1782:

mozart_unfinished_by_lange_1782.jpg

Men när jag googlade runt för att försöka bringa reda i den mozartska porträttfloran upptäckte jag till min förvåning att den bilden — som nästan alltid visas beskuren ungefär som ovan — i själva verket är en detalj av en ofullbordad målning.

ofardigt.jpg

Varför är den ofullbordad? Kanske för att den inte var det minsta lik? ”Men kors bevars väl, skall detta vara hans nåd!!!” kan man föreställa sig att Mozart — i Anna Maria Lenngrens efterföljd — utropade, och sedan lade Lange den ofärdiga pannån åt sidan.

Det finns skäl att fundera över varför jag är så mycket mera förtjust i Langes ofullbordade porträtt än i den nyupptäckta målningen av något surkart som ser ut som en byråkrat på mellannivå — mina förväntningar och projektioner styr mig bort från en Mozart som ser ut mer som en torrboll än en Mozartkula i mina ögon. Men låt oss tänka oss att jag ser ett foto av t ex P G Wodehouse för första gången och att det finns utrymme för tvivel angående bildens autenticitet.

wodehouse-glasses.jpg

”Nej”, skulle jag muttra för mig själv. ”Var finns lättsinnet, känsligheten …” o s v … Men i det här fallet är jag fullt medveten om att det faktiskt är en bild av P G Wodehouse, och blir alltså tvungen att böja mig för fakta. (Wodehouse själv var medveten om glappet mellan utseende och författarskap, och skrev i sina memoarer att han helst undviker TV-intervjuer, eftersom ”mina böcker ger intryck av att vara skrivna av en något efterbliven man i tjugofemårsåldern”.)

Fotografiet av Constance Mozart som valsade runt i media förra året — och lurade en massa lättrogna individer, inklusive denna skribent — visade sig vid närmare granskning knappast föreställa hennes nåd, och Susan Tomes på The Guardian skrev tänkvärt om sin lättnad över att Constance inte var den barska damen på bilden.

Ett porträtt som närmare anslöt till våra förväntningar på Mozart hittades för ett par år sedan:

hulceklon.jpg

Men det finns kanske anledning att vara ännu mer misstänksam, just för att bilden speglar våra förväntningar lite för bra. Jag misstänker nästan ett sentida falsarium, dels för att måleritekniken känns lite för modern, och dels för att mannen på bilden —  i mina ögon — är lite väl lik en åldrad och utlevad Tom Hulce.

hukce.jpg

Hur rätt kan det bli egentligen? Den Mozart vi har lättast att acceptera ska kanske helst se ut precis som i Milos Formans Amadeus

Inget tyder på att vi har sett den sista stora upptäckten — genuin eller fiktiv — av ting som länkar oss till wienklassicismens egen James Dean. Förutom en stadig ström av mer eller mindre spuriösa porträtt har vi även under de senaste åren fått stifta bekantskap med Mozarts påstådda kranium:

kranium.jpg

Även detta — det mest nekrofila objekt som Mozartkulten hittills frambringat — omges förstås av kontroverser. I samband med tvåhundrafemtioårsjubileet av kompositörens födelse firade Mozartmuseet med att ta några DNA-prov från släktens familjegrav och jämföra med DNA från en tand i kraniet. Den enda oomtvistliga slutsats de lyckades komma fram till var att inte ens Mozarts släktingar var släkt med varandra.

Eller också var slutsatsen den att det är svårt att spåra ett föremåls historia när tvåhundra år har förflutit — vare sig gäller benknotor eller bilder …

Lorraine and the trains

mars 10, 2008

train-1.jpg

Lorraine Beard är hemmafru.

train2.jpg

Hennes son Elton är vuxen, men bor fortfarande hemma.

train5.jpg

Hon har även en make som heter Basil.

train4.jpg

Basil är ganska förtjust i tåg.

train-3.jpg

Varje år åker hela familjen på semester tillsammans.

train-3-int.jpg

En ung kvinna hittade alla familjen Beards ettusenfemhundra diabilder från 1953 – 68 på en loppmarknad i södra Kalifornien, och har till mänsklighetens fromma lagt ut ett generöst urval på Flickr. Att bläddra bland dem fyller mig både med kulturhistorisk svindel och en mild voyeuristisk skamkänsla. De övermättade, nästan technicoloraktiga färgerna både förhöjer och bryter av mot motivens ofta mycket privata karaktär; det amerikanska femtiotalet har sällan känts närmare.

Fotografiernas upphittare visste ingenting om familjen Beard — annat än vad som stod på själva diabilderna (”Vår nya stereo, 1957”) — men den världsvida vävens ibland förvånansvärt finmaskiga nät fångade upp någon som kunde ge besked om Lorraines, Basils och Eltons öden. Jag såg bilderna första gången för ett par veckor sedan, men jag märker att jag fortfarande funderar över familjens liv.