Jag är ute och rör på mig — igen!

Som även mindre minnesgoda läsare kanske erinrar sig så höll jag föredrag på Konsthallen här i Göteborg i söndags. Så här såg det ut — uppslutningen var förvånansvärt god: drygt tjugo personer ville höra mig prata om superhjältar och indisk populärkultur.

Det verkar dessutom som om reklamen här på bloggen gav viss utdelning, för bland de klassiska kulturkonsumenterna tyckte jag mig skönja typiska bloggläsare — my people, som jag gärna kallar er. Uppskattningsvis utgjorde ni ungefär hälften av publiken.

Och denna känsla var tydligen inte enbart en släng av höstmegalomanin, för bloggläsaren Kris Åsard (som jag mig veterligen aldrig pratat närmare med men är bekant med på Facebook) lade upp ovanstående stilstudie från sin mobiltelefon.

But I digress … som vanligt. Vad jag skulle säga är att jag för andra gången på en vecka lämnar min trygga håla och beger mig ut i offentligheten.

Jag signerar nämligen böcker på bokmässan nu på söndag, först mitt proggaralbum i Galagomontern mellan tolv och ett, och sedan vandrar jag direkt över till Optimalmontern för att fortsätta med Kapten Stofils nya årsbok. (Jag signerar förstås även förra årets utgåva om så önskas — ja, om sanningen ska fram signerar jag gärna använda engångsservetter som det står ”Sibylla” på …)

Ni återfinner mig i nedanstående montrar:

Mellan tolv och ett på söndag sitter jag och Mats Jonsson och stirrar håglöst framför oss i Galagos monter — A01:40

Sedan fortsätter jag att stirra håglöst i Optimalmontern — A01:31 — ytterligare en timme, mellan ett och två, i sällskap med Ajan

Dessa dejelige danske filmtitler

De danska filmtitlarna är kanske inte lika kittlande konkreta som de tyska — icke desto mindre har de något visst … hur ska jag säga … Schø-næ-se-kva ….

Axel Foley ÄR … Frækkere End Politiet Tillader!

(Den uregerlige Detroit-betjent Alex Foley, tager til Hollywood da hans bedste ven bliver myrdet. Udstyret med kæmpe-selvtillid bluffer han sig ud og ind gennem de utroligste og mest umulige situationer for at finde morderen.)

Våra grannar i söder ska också definitivt ha beröm för att de ibland översätter titlar som svenska filmbolag inte har orkat ta sig an:

(Under Vietnamkrigen sendes en amerikansk efterretningsofficer på en hemmelig mission. Han skal opspore og likvidere den gale oberst Kurtz, der skjuler sig dybt inde i Cambodjas jungle. Det bliver en rejse gennem krigens helvede og en indre rejse til sindets afkroge.)

Okej, den där sista  — ”Ondskabens Hotel” — var kanske inte helt krocklen, jag menar klockren.

Men i gengäld kan man inte förneka att det understundom uppstår stor och tidlös poesi när de danska titelmakarna slår sig lösa …

Skat, børnene er skrumpet!

(En professor har opfundet et elektromagnetisk formindskelses-apparat, og ved en fejltagelse rammer skrumpestrålen hans egne og naboens børn, så de kun bliver en halv centimeter høje.)

Senare tillägg (med tipstack till Robert Huselius):

Långt senare tillägg efter tips av Arrug Slahmag:

Hmm … jag har en distinkt känsla av att jag la drageerna i skjulet …

 

Dessa underbart konkreta tyska filmtitlar

Stirb Langsam! Och dessutom taglinen ”En skyskrapa full av explosioner”  (Ein Wolkenkratzer voller Explosionen). På DVD:ns baksida får vi veta att det är Heiligabend i Los Angeles. Ett gäng svårt beväpnade (schwerbevaffnete) män har stormat in i ett byråhöghus (Bürohochhaus) för att tillskansa sig 620 miljoner dollar i värdepapper (jag uppskattar att tyskarna känner ett behov av att uppge den exakta summan). Deras hopp står nu till New Yorker-Polizisten John McClane. Han har bara en enda chans — att helt på sig själv förlita.

Fast ibland blir man ju tvungen att gå lite längre från originalet för att det ska fungera för en tysk filmpublik. ”Groundhog Day” väcker inga associationer i Niedersachsen — så vi blir tvungna att kalla filmen för…

Und täglich grüsst das Murmeltier — ”Dagligen hälsar murmeldjuret”.

(Just den här utgåvan hade gärna kunnat få heta ”Älskling, jag retuscherade huvudrollsinnehavarna” — både Bill Murray och Andie MacDowell är smått oigenkännliga.)

På DVD:ns baksida får vi veta att väderpresentatören Phil är en yrkescyniker (Berufszyniker) som varje år tvingas bege sig till den djupaste provinsen, till det fasansfulla Punxsutawney: ”Jahr für Jahr muss er hinaus in die tiefste Provinz, ins unaussprechliche Punxsutawney reisen.” Inte ens den aparta producentinnan Andie MacDowell kan göra honom på gott humör. Jag har lite svårt att se något apart i Andie, men det står så: ”Nicht einmal die aparte Produzentin”.

Ein unglaubliche Komödie! Ja — det kan jag väl gå med på.

Men min favorit, alla kategorier, bland de föredömligt sakliga tyska titlarna måste nog ändå vara …

Der Stadtneurotiker är det  slutgiltiga genombrottet (endgültigen Durchbruch) för denne führender Autorfilmer. Alvy Singer är en lysande TV-Komiker Manhattans, men han är ingen hejare på Frauen. Sedan träffar han den verwirrte aber reizende Bar-Sängerin Annie Hall och blir förälskad Hals über Kopf. Dock saboterar Alvy gång på gång kärleken med sin Unsicherheit. Ska han lyckas fånga sin Wahre Liebe? Ja, vem vet?

Här nedan kan ni se filmens början, där Stadsneurotikern själv står och pratar rakt in i kameran. På tyska. Med en alarmerande djup stämma. (Han börjar ungefär en halv minut in i klippet.) Jag hittade faktiskt ett annat utubeklipp ur Mach’s noch einmal, Sam där de hade försett honom med en ljusare och mera kongenial röst — det måste vara verwirrande vör tyskarna när skådespelarna vandrar in och ut ur målbrottet på det här sättet.

… och som bloggens trogna kommentator Bengt O förklarade för oss för många år sedan är Woody Allen så förknippad med rollen i Annie Hall att han ofta kallas rätt och slätt för ”Der Stadtneurotiker” — ungefär som George Formby brukade kallas för ”Flygmalajen” i Sverige …

Dalai Lama gillar Tintin

Min post från 2009 om Tintin på Kap Verde har plötsligt fått nytt liv — 42 visningar hittills idag. Orsaken är rätt uppenbar: efter debaclet med Kulturhusets förbud mot Tintintitlar i ungdomsbiblioteket — raskt följt av en helomvändning med vidhängande vit terrier —  har många googlat på Tintin (17 sökningar), Tintin i Afrika (4 sökningar) och liknande begrepp.

Jag blev också aningen upprörd när jag fick reda på att Kulturhuset skulle avlägsna Tintinalbum ur hyllorna, fast jag utgick ifrån att det bara rörde sig om Tintin i Kongo, vilket hade varit illa nog — när det sedan stod klart för mig att alla titlarna skulle undanhållas unga och lättpåverkade läsare blev jag smått perplex.

För visst var den unge Hergé rätt aningslös i hur han avbildade andra kulturer i de fyra första äventyren, men sedan gjorde han bot och bättring och skildrade andra kulturer och länder med stor precision och inlevelse i de tjugo album som följde.

Här ovan kan ni till exempel se hur upprymd Dalai Lama blir när han tänker på Tintin i Tibet (DL dyker upp vid 02:12 och talar engelska — innan dess har vi fått se tibetanska skolbarn tala sig varma för den belgiske lintotten). Dalai Lama uppskattar inte bara bilden av Tibet, dess folk och sedvänjor — han skrockar också hjärtligt åt Kapten Haddocks eskapader.

Dessutom verkar den tibetanska buddhismens ledande ljus  lite bättre inläst på ämnet än den auktoritet som ville avlägsna Tintin från sitt bibliotek med hänvisning till att det förekom ”araber på flygande mattor” i albumen …

(Tack till Gunnar Gällmo, som först tipsade mig om Dalai Lamas entusiasm över Tintin, och Björn Wahlberg som via en Facebookpostning ledde mig till klippet ovan.)

Den dynamiska duon möter The Fab Four — och utreder ”Paul is Dead”-ryktet

Sa jag ”Paul is dead”-ryktet? Ursäkta, jag menar förstås ”Saul is dead”-ryktet.

Jag talar alltså om Saul Cartwright. Ni vet — han som är med i en fiktiv popgrupp som inte alls är Beatles, tillsammans med Glennan Johnston, Hal Farmington och Benji Stark, och har gett ut en Sergeant Pepper-aktig skiva med den något övertydliga titeln ”Dead Till Proven Alive”.

Dessutom verkar bandet ha tryfferat sin skiva med hemliga budskap som man hör om man spelar den baklänges, eller på en annan hastighet — precis som konpirationsteoretikerna hävdade att Beatles hade gjort på Sergeant Pepper.

Men Läderlappen och Robin får möjlighet att utreda gåtan med den möjligen avlidne Saul Cartwright närmare. Bandet kommer nämligen till Gotham City och låter sig bjudas in till Wayne Manor (en inte helt plausibel händelseutveckling, kan man tycka) där Dick/Robin och Bruce/Läderlappen sedan håller uppsikt över dem dygnet runt.

Den dynamiska duon försöker spela in Sauls sångröst för att kunna jämföra med tidigare skivinspelningar — det är därför de  lurar i The Fab Four att Alfred fyller år här ovanför.

Till sist tror Läderlappen och Robin att de har fattat hur allt ligger till och Stör Saul, Glennan och gänget mitt i en högtidsstund framför TV:n.

Men situationen spårar ur — Glennan drar fram en pistol och får på nöten av Robin. Och sedan visar det sig att Superdetektiverna fått situationen med Saul en smula om bakfoten …

SPOILERVARNING — FÖR DEN OSANNOLIKA EVENTUALITET ATT NI HAR FYRTIO ÅR GAMLA, OLÄSTA LÄDERLAPPSTIDNINGAR LIGGANDE HEMMA!

Det är inte Saul som är död — utan resten av bandet. Planet som förde dem tillbaka från Indien, där de — som Saul så minnesvärt formulerar det — hade ägnat sig åt att ”Groove with the mysteries of the east” , störtade, och bara Saul, som redan befann sig hemma i London, överlevde.

Läng näsa på Flädermusen och Rödhaken, med andra ord.

Sedan kan man ju undra vad den verklige Paul McCartney tyckte om serien — med tanke på att han av allt att döma var en trogen läsare av DC-förlagets tidningar. I alla fall om man ska tro på de här bilderna ur filmen Help!:

Nej, tacka vet jag Stålmannenredaktionen — där bangade de inte för att kalla Beatles vid deras rätta namn, och arbetade  gärna in bandet i de mest magnifikt krystade sammanhang:

Stålmannens bästa kompis Jimmy Olsen har av någon anledning dragit igång en Beatleshysteri i det gammaltestamentliga Jerusalem. Och Titanen från Krypton själv är inte heller immun mot Liverpoolbandets grymma grooves, som framgår nedan:

Några länkar till tidigare inlägg om DC:s särpräglade Silver Age-serier:

Återkomsten till Bisarrovärlden (november 2008)

Batman och Robin — hur gay är de egentligen? (september 2007)

Batman och Robin — hur gay är de egentligen II (januari 2011)

 

Jag håller föredrag på Konsthallen i Göteborg nu på söndag

 Bengalens store son är förstås populär på hemmaplan — här räddar han några tjejer undan en demonisk stjärnkock med extravagant klädstil

… det vill säga den tjugotredje september klockan fjorton, för att nu vara mera exakt. Och konsthallen är alltså den där mindre byggnaden som ligger invid det monumentala Albert Speer-schabraket i änden av Avenyn.

Stålmannen, Läderlappen och Spindelmannen har redan fastnat i Shakooras garn, och nu är frågan — ska den utomjordiske trollkarlen kunna besegra även Nagraj?

Det hela är en del av den hårdbantade  föredragsserie  (jag utgör femtio procent av den) som Konsthallen arrangerar i samband med sin Chitra Ganesh-utställning — mer info återfinns på museets webbplats.

Hursomhelst ska jag prata om indisk populärkultur och superhjältar, som ni kanske anade av illustrationerna ovan. Det är fritt inträde, och åtskilliga mer eller mindre märkliga bildexempel utlovas — plus en och annan filmsnutt, om teknikens musor är oss gunstiga.

Under asfalten blommar Plantageneten

Richard den tredjes kvarlevor verkar av någon anledning vaktas av ett par vilsna lajvare …

Alla utom jag — som bara ytterst sporadiskt tar del av nyhetsflödet — har säkert redan hört talas om det här, men jag kan bara inte låta bli att skriva om det: Mycket tyder på att arkeologer har hittat Richard den tredjes kvarlevor under en kommunal parkering i Leicester.

Igår höll stadens vise en presskonferens och redovisade sina indicier för att det verkligen var den herostratiskt ryktbara Plantagenetkungen som de hade grävt fram — en Daily Telegraph-artikel med vidhängande, icke inbäddningsbar, video hittar ni HÄR.

Richard ”The Head” Taylor gestikulerar upprymt under gårdagens presskonferens

Jag gillar att borgmästaren Peter Soulsby talar om slaget vid Bosworth den 22 augusti 1485 som om det hade ägt rum förra veckan, och stolt berättar att Richard ofta hade vägarna förbi Leicester. Sedan lämnar han över ordet till akademikern Richard Taylor som är nära att spricka av upphetsning.

Taylor  påminner lite om skådespelaren Stephen Tobolowsky — han som gestaltar den ansträngande försäkringsagenten Ned ”The Head” Ryerson i Måndag hela veckan. Och när Taylor börjar räkna upp indicierna för att det verkligen är Richard III som de har hittat verkar han kämpa för att inte — likt Ned ”The Head” — gång på gång ropa ”BING!”. Jag har sällan hört någon säga ”spinal abnormalities” med sådan entusiasm.

Det främsta skälet till att alla är så upprymda över detta likfynd är förstås att en handskmakarson från Stratford on Avon odödliggjort Richard som den engelska regentlängdens värsta skurk. Redan i början av krönikespelet levererar Plantagenetkungen ett slags ondskans mission statement —

”Why, I can smile, and murder whiles I smile, / And cry ‘Content!’ to that which grieves my heart, / And wet my cheeks with artificial fears, / And frame my face to all occasions.[…] / I can add colours to the chameleon / Change shapes with Proteus for advantages, / And set the murderous Machiavel to school. / Can I do this, and cannot get a crown? / Tut, were it farther off, I’ll pluck it down.”

— ett vällustigt virtuosnummer som premiäraktörerna älskar att sätta tänderna i. Så t ex sir Laurence Olivier i filmversionen från 1955:

Som ni märker pratar den puckelryggige usurpatorn lika ogenerat med kameran som Groucho Marx — det är i princip bara ögonbrynsviftningarna som fattas. En annan populärkulturell parallell är att den unge John Lydon tog så starkt intryck av Oliviers/Richards särpräglade röstbehandling och frasering att han valde att kopiera den i rollen som Johnny Rotten.

Och visst är Oliviers Richard den III tacksam att imitera — se bara på Peter Sellers här nedan. Han påannonseras lite nonchalant av två killar från Liverpool och framför sedan med stora histrioniska åtbörder texten till A Hard Days Night:

Faktum är att sir Laurences version blivit något patinerad av allt parodierande och parafraserande. För att frigöra sig från hans tolkning krävs kanske krafttag — vad sägs till exempel om att låta Gandalf Grå/Magneto uppträda som fascistisk trettiotalsdiktator?

Jag blir faktiskt lite sugen på att se om den här versionen — inte minst efter att ha sett en trailer i klassisk stil — full av ”one man” och ”his world” — på utube, och detta trots att jag vill minnas att jag inte var överväldigad första gången jag såg Ian McKellen som den fascistoida fulingen.

Men den kanske mest fascinerande detaljen i den här historien är att forskarna tänker försöka avgöra om det verkligen är Plantagenetkungen som har tillbringat så många missnöjda vintrar under asfalten i Leicester genom att jämföra skelettets DNA med Richards ättling i sextonde led — en kandensisk möbelsnickare med det dramturgiskt oförvitliga namnet ”Michael Ibsen”. Jag väntar andlöst på fortsättningen …

Michael Ibsen topsar sig själv för att kunna bidra till lösningen av den månghundraåriga gåtan 

Kanske den bästa titeln i vetenskapshistorien

Edward Somerset (ca 1601 -1667)

Edward Somerset,  markis av Worcester, var inte bara adelsman och politiker — han var uppfinnare också.

Med tiden lyckades han skrapa ihop hundra stycken hugskott, och för att hålla ordning på allesammans skrev han ett ett verk som fick den magnifika titeln:

A century of the names and scantlings of such inventions as at present I can call to mind to have tried and perfected which (my former notes being lost) I have, at the instance of a powerful friend, endeavored now, in the year 1655, to set these down in such a way, as may sufficiently instruct me to put any of them in practice. 

Det verkar ha tagit ett tag bara att pränta ner själva titeln — under alla omständigheter kom inte själva boken ut förrän 1663.

Själva uppfinningarna är en rätt blandad kompott: här stöter vi bland annat på ett osänkbart skepp, en flytande trädgård (”ett flytande nöjesfält med träd, blommor, matsalar, och fontäner, vatten för alla slags fiskar, snö där man kan förvarar vinet, utsökta badställen och liknande”) — och icke att förglömma ”ett universellt, systematiskt symbolsystem, lätt att skriva, och likväl begripligt på alla språk” (Somerset utvecklar tyvärr inte sin beskrivning av detta fantastiska symbolspråk — i likhet med en viss m. Fermat fick han kanske slut på papper).

Och — visst ja — mitt i klappgröten dyker det upp en ritning på en mycket tidig ångmaskin.

Jag vet inte vad som hände. Markisen kanske slank in på något nytt sidospår, eller tappade bort sina papper igen, eller inte hade någon mäktig vän som tvingade honom att slutföra projektet.

Annars hade den industriella revolutionen kunnat inträffat hundrafemtio år före schemalagd tid …

Markisen verkar själv ha anat att ångmaskinen var hans mest minnesvärda uppfinning, och bad om att få bli begravd med en modell av den. Och 1861 ryckte ett gäng victorianska vetenskapshistoriker ut från Science Museum i London för att öppna graven, hylla steampunkens första profet och bända loss ångmaskinsmodellen ur hans dammiga skelettgrepp.

Döm om deras besvikelse när de lyfte på locket och inte hittade något alls i kistan — förutom de vaacumtorkade resterna av andra markisen av Worcester. För att inte känna att allt hade varit förgäves stal en av gravöppnarna en av Somersets fingernaglar — ett lite snöpligt slut på denna närmast Indiana Jones-betonade jakt efter den första ångmaskinen.

(Upplysningarna om Edward Somersets bok hittade jag i Arika Okrents underhållande och intressanta In the Land of Invented Languages — Okrent skriver personligt och påläst, spirituellt och smart, lite grann som de andra stora stjärnorna inom gonzovetenskapsjournalistiken, Bill Bryson och Mary Roach. )