Porträtt av Petrus Christus, Jan Van Eyck (cirka 1390 – 1441)
Det är jag som är Muralgranskaren.
Jag har varit Muralgranskaren ganska länge. Närmare bestämt exakt ett år — sedan 5 mars 2015.
Det var en kulen vårkväll (gissar jag) när jag plötsligt fick ordet ”Muralgranskaren” i huvudet och skrattade till. Eftersom jag inte hade något annat för mig (trillingarna sov) skapade jag raskt ett twitterkonto — @Muralgranskaren visade sig vara ledigt, och som avatar använde jag en målning av Jan Van Eyck (I like Eyck!).
Sedan fyllde jag på med lite tweets som man kunde förvänta sig att en källkritisk freskgranskare skulle skriva — till en början uteslutande om tvivelaktiga inslag i Abertus Pictors muralmålningar i mellansvenska landsortskyrkor. Sedan retweetade jag en del av de mer vällyckade granskningarna som mig själv, fnittrade förstulet och lutade mig tillbaka.
Jag tror inte att jag hade förväntat mig att det skulle hända något särskilt. Som mig själv hade jag drygt fyrahundra följare på Twitter, mödosamt hopskrapade under några års sporadisk närvaro på sajten. Jag tänkte mig att jag kanske skulle få ett dussin följare, mestadels bland mina vänner.
Så döm om min förvåning när min långskäggiga, pottfriserade avatar rätt omgående fick en massa trafik, och snabbt körde om IRL-jag. Efter den första månaden hade jag tusen följare, efter den andra tvåtusen — och så fortsatte det (i dagsläget följs han av 11200 personer — ungefär tjugo gånger så många som jag själv).
Och lovorden öste över mig (sade han anspråkslöst). Se bara på den här Storifyn som jag händelsevis har råkat ställa samman med ett axplock av allt älskvärt som sagts om mig på Twitter:
https://storify.com/Muralgranskaren/allmogen-ar-i-uppror-over-muralgranskaren
(Jag skulle förstås kunna göra en Storify med de som avskyr Muralgranskaren också — de som i desperation hotar att blocka alla som retweetar bilderna, eller undrar vari det roliga består — de existerar också, men de är inte lika talrika …)
Även tidningarna tog sig an fenomenet. Norrländska Socialdemokraten skrev lyriskt om granskaren redan i början av april. Sjunde april var Expressen på bollen. Han utnämndes till ett ”Twitterfenomen” av Svenska Dagbladet i början av juni. Nöjesguiden fann å andra sidan Muralgranskaren töntig och genuspolitiskt irrelevant.
Jag har publicerat mig som skämt- och serietecknare i drygt trettio år och givit ut ett antal böcker, men det kändes på något vis lugnande att jag inte uteslutande verkar vila på minnen från fornstora dar — att jag fick respons på mina Muralgranskningar fast ingen visste vem jag var (utom de närmast sörjande).
Det kändes dessutom fascinerande för den som — likt mig — suttit på sin kammare och försökt vara rolig i total isolering under tre decennier att omedelbart få se hur skämten fungerade — jag hade lyxen att betatesta dem, låta dem tävla med varandra, se vilka som fungerade och vilka som dråsade i backen.
Muralgranskaren genomgick en viss utveckling. Efter ett par månader blev det allt svårare att försöka låtsas att man hade kritiska synpunkter på bilden (Twifwel-Achtigt!). Bilderna ville bli rena skämtteckningar — jag lät dem hållas och släppte själva granskandet allt mer.
Inledningsvis försökte jag också hålla mig helt och hållet till fresker och muralmålningar, men även detta blev ohållbart efter någon månad. Muralerna tog slut, och jag kastade mig över altartavlor och andra målningar från ungefär samma period. I det längsta drog jag mig för att använda illustrationer ur senmedeltida handskrifter, men till sist övervann jag även detta motstånd — jag var lite grann som spöket på Canterville, som får slut på rött att fylla i blodfläcken med och övergår till blått och smaragdgrönt.
Jag har brukat skriva mina muralgranskningar på kvällen, när alla trillingarna somnat och friden härskar en stund. Ofta har jag då varit så trött att jag huggit på första bästa idé som flugit genom huvudet. Morgonen därpå har jag sedan lagt upp granskningarna efter att barnen fått mat.
Som femtiofemårig förstagångsförälder till trillingar har jag ofta inte haft så där enormt mycket energi över. Att teckna egna serier och skämtteckningar har inte varit tal om, men tack vare Muralgranskaren har jag haft ett litet andningshål — ett humorlabb där jag har kunnat leka av mig och få respons på det jag har gjort.
Men efter att ha gjort Muralgranskaren i ett år känner jag att de sällsamma senmedeltida bilderna börjar bli svårare att hitta, och under senare tid har jag ibland varit på väg att göra skämt som ligger snubblande nära tidigare Muralgranskningar. Jag känner att jag snart har plöjt denna teg ganska grundligt. Därför bestämde jag mig för att demaskera mig på årsdagen av granskarens födelse.
Muralgranskaren kommer att leva vidare som ett månatligen återkommande inslag i tidningen Faktum — och om Gud vill och skorna håller kanske det även dyker upp någon förläggare som kan förbarma sig över hans alster. Dessutom är det nog troligt att jag får återfall då och då och skärskådar en och annan senmedeltida bild med spuriöst innehåll på Twitter. Men jag kommer inte att fortsätta lägga upp två bilder varje morgon, är jag rädd.
Muralgranskaren är femhundrafemtio år gammal. Han börjar bli trött.
Tillägg: De av bloggens läsare som lever lyckligt okunniga om Muralgranskaren kan om de vill läsa lite blandade favoriter i den här Storifyn som jag har gjort:
https://storify.com/Muralgranskaren/muralgranskaren-rider-i-skymningen
David Nessle 