What the Dickens?

EN Berättelse av Två Stor stad , vid Rödingen Dickens. Engelsk advokaten Sydney Kartongen lever en insubstantial och olycklig liv. Han faller under den stava av Klar Man på djur , utom Klar gift Rödingen Darnay. När Darnay går till Paris till rädda en sätta i fängelse familj hålla kvar , han blir assla inne om snara om brutal Franske Revolution och är sig själv sälta i fängelse och döma till guillotine. Utom Sydney Kartongen , i kärlek med en kvinna han kan icke har , kommer upp med en daring planera till rädda henne man.

It was the best of translations, it was the worst of translations — för att nu parafrasera Rödingen Dickens själv. Min vän Martin hittade den här (sidan verkar rent allmänt väldigt ambitiös — i Firefox är den kryptiska texten till hälften dold av ett reklamfönster, så man måste markera den och klippa och klistra för att kunna se den i sin helhet).

Jag måste erkänna att jag ställde mig en smula oförstående till delar av handlingsreferatetet. Jag förstod t ex inte riktigt vad det innebar att Sydney Kartongen ”faller under den stava av Klar Man på djur”. Lyckligtvis — eller tyvärr kanske jag ska säga, för det är något tilltalande med det totalt kryptiska — lyckades jag googla rätt på den engelska originaltexten, och insåg att ”Klar Man på djur” ursprungligen hade hetat ”Lucie Manette”. Alla verkligt grundliga översättare ser ju till att även de enskilda stavelserna i egennamnen överflyttas till klingande svenska.

Här är ursprungstexten i sin helhet:

British barrister Sydney Carton lives an insubstantial and unhappy life. He falls under the spell of Lucie Manette, but Lucie marries Charles Darnay. When Darnay goes to Paris to rescue an imprisoned family retainer, he becomes entangled in the snares of the brutal French Revolution and is himself jailed and condemned to the guillotine. But Sydney Carton, in love with a woman he cannot have, comes up with a daring plan to save her husband.

Boven i dramat — vid sidan av Robespierre då — verkar vara ett automatiskt översättningsprogram (dock inte Babelfish, för det klarar inte att översätta texter till något som ens vagt påminner om svenska) — även om jag naturligtvis hellre föreställer mig hur någon strävsam individ sitter och bläddrar febrilt i lexika för att på bästa sätt kunna skildra Sydney Kartongens och fröken Man på djurs öden och äventyr …

Senare tillägg: Just de här översatta egennamnen ger mig en alldeles särskild tillfredställelse. Vem vill inte läsa Liv på det Mississippi är Märke Twain, eller Näbb Kompis , vid Eremit Melville? (Den där sista var kanske lite svår — det rör sig om Billy Budd av Herman Melville.) Men varför blir ordet ”by” omväxlande ”är” och ”vid”? Programmet verkar en smula kapriciöst, minst sagt. I Sinne och sensibiliteten vid Jane Barsk får vi stifta bekantskap med de oförglömliga personerna ”Elinor Marianne, och Margarin” — och i The New Chronicles of Rebecca (som egendomligt nog inte har någon svensk titel) har titelpersonen lyckats byta namn till ”Göra uppror”:

Med henne familj i ekonomisk vanskligheten , Göra uppror är sände till bo med henne två säng , okänslig tanterna , vem inte uppskatta den ung flicka förolla och kraft.

.Ja — jag skulle kunna hålla på tills korna kommer hem. (Och det misstänker jag att de redan gjort — my cows have come home to roost … )

Synnerligen uppenbart II

I dagens aftonblad hittar jag en faktaspäckad artikel om Shirley Clamps graviditet. Först kommer rubriken:

Shirley Clamp är gravid

‘”Jag är väldigt lycklig”

Bildtext: ”Shirley Clamp, 34, väntar barn.” Sedan får vi lite mera kött på benen i ingressen:

Shirley Clamp är gravid.[Punkt. Nytt stycke.]

Det skriver sångerskan själv i sin blogg. [Punkt. Nytt stycke.]

– Jag mår toppen och är väldigt lycklig, skriver hon. [Punkt. Nytt stycke.]

Sedan är vi framme vid brödtexten och artikelförfattaren kan börja brodera på allvar:

Sångerskan Shirley Clamp, 34, väntar sitt första barn. [Punkt. Nytt stycke.]

I ett meddelande på sin egen blogg skriver hon om sin graviditet. [Punkt. Nytt stycke.]

– Jag är väldigt lycklig eftersom jag har längtat så länge efter att bli gravid. [Punkt. Nytt stycke.]

Efter detta följer några meningar till där det faktiskt introduceras ett par nya fakta. Sen är det slut.

Uppdatering: Aftonbladets nöjesreportrar verkar rent allmänt vara i fin form just nu att döma av mina stickprov. De talar om för oss att Göta Kanal-serien nu kommer att bli en ”triologi”. Dessutom får vi veta att ”ingen ville ha Tom Hank” (någon har tydligen fått för sig att den sista bokstaven i hans namn är ett genitiv-s). Ett uttalande av Gert Fylking om Carola är också anmärkningsvärt för sin stringenta formuleringskonst: ”Hon lever i en gudabild av sig själv. Man är inte Gud för att man blivit begåvad med en gudabenådad röst. Hon gör uttalanden hon tror är allsmäktiga, säger Gert Fylking.”

Upplysningsvis

Jesus är vägen, sanningen och — kanske framför allt — ljuset. (Personligen hade jag nog inte valt att sätta strömbrytaren på just det där stället. Fast det kanske är ett exempel på att ”för den rene är allting rent”.)

Våra kristna vänner förtröttas aldrig i sina ansträngningar. Ständigt lyckas de hitta på nya — och ofta något otippade — sätt att sprida evangeliet till de otrogna, som till exempel …

… eller varför inte …

Lyckas inte Lowell Mason eller Jogging for Jesus frälsa hedningarna får man försöka med Charlie the Hamster Sings the Ten Commandments (ett plågsamt Piff och Puff-plagiat tjattrar fram den mosaiska lagen till countryackompanjemang) …

Når budskapet ändå inte fram får man pröva den sista utvägen — den pedagogiska skivserien Religion for Retarded …

(Stort tack till Per Christian Jörgensen som tipsade om Ubuweb i en kommentar till förra inlägget — och därigenom totalt omintetgjorde min nattsömn. De flesta exemplen är tagna från denna webbplats, som svämmar över av särpräglade kulturyttringar — strömbrytaren och Lowell Mason kommer däremot från PCL LinkDump.)

Sången ädla känslor föder …

… brukar det heta. Den som kläckte detta vackra ordspråk tänkte kanske inte i första hand på schlagers som

Bomb Tokyo! Bomb Tokyo!
Bomb Tokyo! Bomb Tokyo!
Our land, from California to The Soo
Our Yanks and tanks are backing you, On land!
See the navy boys and tough Marines
Are fighting in The Philippines, and see
There we’re gonna fight we’re riding high
Riding the [?] from Hawaii skies
It’s victory everywhere
Land, sea, and air
Bomb Tokyo!

(Ni kan lyssna på den här.)

… och ännu mindre passar tankespråket kanske på en snärtig liten slagdänga som …

We’re gonna have to slap the dirty little Jap
And Uncle Sam’s the guy who can do it
We’ll skin the streak of yellow from this sneaky little fellow
And he’ll think a cyclone hit him when he’s thru it
We’ll take the double crosser to the old woodshed
We’ll start on his bottom and go to his head
When we get thru with him he’ll wish that he was dead
We gotta slap the dirty little Jap

(Lyssna och tro era egna öron här.)

De här sångerna är på inget sätt unika — vi har även förtjusande små melodier som The Sun Will Soon Be Setting for The Land of The Rising Sun och den vitsiga There’ll be a little smokio in Tokio

Det är uppenbart att krig inte föder så ädla känslor — och när väl krutröken lättat förefaller de kulturella artefakter som ligger kvar i ruinhögarna närmast obegripliga i sin blodtörst och bisarra känsloavtrubbning.

En sång som verkligen får mig att känna mig underlig till mods är Blitzkrieg Baby med Una Mae Carlisle:

Blitzkrieg baby, you can’t bomb me
‘Cause I’m pleading neutrality
Got my gun, now can’t you see
Blitzkrieg baby, you can’t bomb me
Blitzkrieg baby, you look so cute
All dressed up in your parachute
Let that propaganda be
Blitzkrieg baby, you can’t bomb me.

(Lyssna här.)

Jag får gåshud när jag hör Una Maes intima, sensuella röst måla upp denna mardrömsvision i vadmalsgrått och khaki (med en solkig sepiahinna över) — det blir ett slags korsdrag i själen. Vad tänkte kompositören egentligen?

Men sången måste ha varit framgångsrik, eftersom glada copycats senare gjorde den om möjligt ännu mer smakfulla schlagern Atom Bomb Baby:

Atom bomb baby, boy she can start
One of those chain reactions in my heart
A big explosion, big and loud
Mushrooms me right up on a cloud

Inte heller denna låt är något unikum — vad sägs om titlar som Jesus Hits Like the Atomic Bomb, eller countryfavoriten Your Atom Bomb Heart?. Här finns en hel hoper häpnadsväckande atombombsschlagers. Som allt annat material i den här texten kommer de från den underbara sajten The Authentic History Center.

En ding, ding, ding dinosaurie

Populärvetenskap kallas på franska ”vulgarisation”. Av någon anledning kommer jag att tänka på detta när jag — ett decennium efter alla andra — börjar titta på BBC:s dokumentär med datoranimerade dinosaurier (Walking With Dinosaurs, 1999). Scenografierna är suggestiva, och även om datoranimationerna har åldrats en smula (de känns lite väl Nintendo ibland) är bilderna fantastiskt fantasieggande.

Då tar speakerrösten till orda: ”Suddenly, the smell of fear is in the air …” Är vi plötsligt i en noirfilm från femtiotalet? Kan vi vänta oss att Cleo Moore när som helst sticker upp sitt femme fatala huvud ur ormbunksbråten? Varför låter berättaren så där överdrivet, traileraktigt dramtisk? Det skär sig en smula mot det brittiska idiomet.

Men det blir snart värre: ”These creatures are BUILT TO SURVIVE” säger speakern med stort eftertryck. Jaså, tänker jag. Till skillnad från alla jordens andra organismer, då … Kunde han inte lika gärna ha sagt — med samma teatraliskt meningsdigra tonfall —  ”These creatures are ACTUALLY CARBON BASED”.

Det som slutgiltigt får mig att tappa tålamodet är när vår ciceron några minuter senare kläcker ur sig: ”THE HUNTER HAS BECOME THE HUNTED”. Jag blir tvungen att stänga av innan han får chansen att fortsätta med ”the natives are restless tonight” eller ”So … we meet again, says the Allosaurus”.

Det vore väl en sak om serien — trots den imbecilla speakerrösten — kändes vetenskapligt vederhäftig, men av någon märklig anledning har man valt att göra en pastisch på en naturdokumentär — en Disneydokumentär från tidigt sextiotal, förtjänar det att tilläggas — full av knasiga generaliseringar, antropomorfismer, effektsökeri och rena spekulationer som presenteras som ovedersägliga sanningar.

Till exempel: en dinosaurie markerar sitt revir med urin — och inte bara en liten skvätt, utan en halv hink grumlig vätska, trots att speakerrösten just berättat för oss att ”water is precious” (always with the clichés) i den här miljön. Jag vet att det finns koproliter bevarade, men dinokisset borde väl rimligen ha hunnit torka på 65 miljoner år. Dinosauriernas närmaste efterlevande är fåglarna — de är rentav så nära släkt att det bara är med hjälp av bröstbenet man kan se skillnad på dinosaurieskelett och fågelskelett. Och fåglar kissar väl inte revir?

Jag blir en smula beklämd — alla dessa resurser, allt detta kunnande, all denna riktiga vetenskap får göra trältjänst hos sensationalism och ”dramaturgi” (i ordets sämsta bemärkelse). Vilket slöseri. Och vilka var det nu som hade producerat dokumentärserien? BBC. Uff. Är inget heligt längre?

Den unge Qwertys lidanden

Den gammeltestamentliga profeten ovan ser ut som om han just begripit att Jahve vill få honom att grunda en ny sekt som främst kretsar kring månggifte och bredbrättade hattar — men den inspirationens åskvigg som drabbade honom fick i själva verket ett betydligt mera prosaiskt resultat — han är nämligen Christopher Sholes, mannen som uppfann QWERTY-tangentbordet.

Sholes fick kämpa för att få ordning på sin skrivmaskin. Tangenterna hakade i varandra hela tiden så han blev tvungen att laborera med olika lösningar. Vi kan föreställa oss att han då och då muttrade ”God have mercy with our poor Sholes”.

På mittraden i hans tangentbord läser vi ASDFGHJKL — uppenbarligen en fossil lämning av en bokstavsordning som en gång har härskat där. (Nästan lika irriterande i sin ofullkomlighet som vår A-mollskala: AHCDEFG. Man behöver inte vara något större snille för att inse att den är avsedd att lyda ABCDEFG, vilket den t ex fortfarande gör i den engelskspråkiga världen. Någon munk har uppenbarligen skrivit väldigt ostadiga B:n en gång i tiden. Om någon undrar varför det är just A-moll som är alfabetiskt så beror det väl på att det är parallelltonarten till C-dur — d v s, molltonarten som innehåller samma toner som Konsums blåvita durtonart. )

Om vi vänder blicken mot övre raden upptäcker vi att alla vokaler utom A har förvisats dit, vilket gör att man måste sträcka sig för att skriva dem. (På svenska har A fått sällskap i landsförvisningen av Ö och Ä i mittenraden. På de svenska skrivmaskiner jag en gång lärde mig att skriva på satt ÅÄÖ istället i den understa raden vilket innebar att jag skrev t ex ”nådiga fröken” som ”n,diga fr-ken” i åratal efter att jag hade skaffat dator.)

Vi upptäcker en annan intressant sak när vi tittar på den översta tangentraden: alla bokstäver som behövs för att skriva ordet ”typewriter” ligger där — ett listigt knep för att försäljarna ska kunna imponera på kunderna genom att snabbt hacka ner den magiska frasen.

Av detta kan vi möjligen dra slutsatsen att QWERTY-tangentbordet kanske inte är den mest genomtänkta lösning man kan föreställa sig. Man skulle ju kunna lägga de allra vanligaste bokstäverna på den rad där fingrarna ska vila, som i QWERTY:s gamla konkurrent DHIATENSOR-tangentbordet:

På DHIATENSOR kan man skriva sjuttio procent av engelskans vanligaste ord utan att flytta fingrarna från basraden — jämför med QWERTY, där tillochmed ”the” och ”is” kräver att man studsar kring som en skållad mygga. DHIATENSOR tänker sig i o f s att man vilar händerna på den understa raden — i gengäld har man satt alla högpoängsbokstäver från Alfapet i den översta raden, dit man inte behöver sträcka sig så ofta.

Men den fiffigaste lösningen är förmodligen Dvoraktangentbordet — det är den konstellation som alltid vinner snabbskrivningstävlingar:

(Det finns faktiskt en svensk version av Dvorak som har fått det hårdsäljande namnet Svorak.)

Man kan fråga sig varför QWERTY kom att bli standarden — särskilt med tanke på att tangentbordet uppfanns för att fungera på en skrivmaskin som hade papperet riktat nedåt så att skribenten inte såg vad han sysslade med (redan där har vi en vag indikation på att Sholes inte alltid valde de bästa lösningarna).

Ett skäl var att Remington kom att lägga sin tyngd bakom QWERTY. Ett annat är att den första maskinskrivningsskolan mer eller mindre av en slump kom att välja QWERTY som exempel i sin — mycket spridda — manual.

Det har med andra ord gått till på det gamla vanliga Betamax/VHS-sättet — det spelar ingen roll vilket system som är bäst i sig. Finns det bara tre filmer att hyra på betamaxkassett kan bildkvaliteten vara hur överlägsen som helst. Det finns gränser för hur många gånger man kan se Dobermannpatrullen. För att ta ett annat exempel: har väl mjukvarutillverkarna börjat göra flest program till ett operativsystem som i själva verket bara är en Mac-liknande Potemkinkuliss uppförd framför en labyrintisk kåkstad av gammal DOS-kod så spelar det ingen roll att systemet kraschar stup i kvarten. Det har vunnit ändå.

Vi får vara nöjda med den tangentkonstellation vi har, helt enkelt. Vi kan ju försöka använda de ord som går att skriva med mittraden så ofta som möjligt — dass, saga, fläsk — för att på så vis få en smak av den paradiska smidighet vi kunde ha njutit av om vi istället skrivit på DHIATENSOR-tangentbord …

Värmlands landskapsvapen

Här poserar jag med Sola i Karlstad — en av de få servitriser som fullgjort sitt uppdrag med sådan entusiasm att hon har blivit odödliggjord i brons. Bilden är från i somras. Jag noterar att jag — som så ofta — har på mig den ultimata sextiotalisttshirten: svart, urtvättad och ironisk (i detta fall dessutom dubbelironisk eftersom jag bär den delvis som ett självreferentiellt statement om min sextiotaliststatus — det är som kinesiska askar av ironi, med en liten skrumpen själsskrutt längst in).

Värmland verkar vimla av små putslustiga monument över bygdens storheter, gärna föreställande Ferlin — från den fula plåtnissen som dansar på bordet i Karlstad till Filipstads staty av skalden som sitter slött hopsjunken på en parkbänk.

Men på stora torget i Karlstad har man istället valt ett mera högstämt ämne och rest det sannolikt mest krigiska fredsmonument jag sett — Fredens Gudinna formligen stampar skiten ur Krigsgudens monstruösa och missbildade huvud samtidigt som hon i vredesmod knäcker hans svärd. Vi vänner av anspänt alliterativa anslag läser även inskriptionen på skulpturens sockel med visst välbehag:

Landskapet lider ingen brist på skalder att hylla — Ferlin, Fröding, Geijer, Lagerlöf, för att nu bara ta ett axplock ur högen. En mera skaldfattig trakt hade sannolikt gjort ett stort nummer av att Esaias Tegnér föddes i Kyrkerud, men Värmland verkar knappt bry sig. Under mitt besök köpte jag ET:s Smärre Dikter i fuktfläckad förstaupplaga för en femtiolapp.

Inte så dyrt för ett centralt verk inom den svenska litteraturen från 1828 i tidsypiskt band …

Förutom att vara Ferlins födelseort kan Filipstad även stoltsera med att det är staden där steampunkgiganten John Ericsson såg dagens ljus — han som uppfann propellern och möjligen avgjorde amerikanska inbördeskriget genom att konstruera nästanubåten Monitor som sköt sydstatarnas stålklädda monster Merrimac i sank.

Landskapets heraldiska djur är en något spretvingad och lipande örn:

Ibland verkar den så uppfylld av värmländskt vimmelkantig levnadsyra att den börjar do the funky chicken …

… vilket på något sätt känns kongenialt i sammanhanget …

Drömmer Phil Dick om elektriska får?

Vissa litterära verk har något som gör att folk kommer att tänka på dem och refererar till dem i vardagslivet — ofta säger man att en situation är ”Kafkaistisk” — eller ”det är en sån där Moment 22-grej”. Inför Watergateåtalet oroade sig Nixon för John Deans vittnesmål, men en av hans rådgivare lugnade honom med att ”han säger en sak, vi säger en annan — det kommer att bli en sån där Rashomon-grej”. ”Va?” sa Nixon, som tydligen var måttligt bevandrad i Akira Kurosawas produktion (detta underbara meningsytbyte finns förevigat på en av Nixons många bandinspelningar från Oval Office).

En författare som det ofta refereras till på det här sättet är en vildögd visionär som ofta publicerade sig i rena pulpsammanhang — han heter Philip K Dick och har fått en postum profetstatus som säkert skulle ha förvånat honom själv. Han dog i en infarkt innan Blade Runner — den första filmatiseringen av hans verk — hade hunnit färdigställas, och sedan dess har hans efterlevande tjänat grova pengar på den ena filmen efter den andra — Total Recall, Minority Report, Paycheck — och inte fått ett öre för andra filmkonstverk som snattar friskt ur den Dickska idélådan — som Matrix eller Truman Show.

Själv associerar jag till Dick nästan varenda gång jag är i mataffären och står vid kassan, prisgiven åt högljutt brölande reklambudskap från nedhängande TV-apparater — jag förväntar mig hela tiden halvt om halvt att få höra ”A new life awaits you in the offworld colonies” eller reklamjingeln ”Recall — recall — recall …”.

Philip K Dicks skrivmaskin och favoritmugg

Dick och Kafka hör till storfavoriterna när vi ska dra paralleller till vårt vardagsliv — beklämmande nog har det möjligen att göra med att de båda skildrar den lilla människans maktlöshet i ett alltmer komplicerat och svårfattbart samhälle. Kafka nöjer sig med den habsburgska dubbelmonarkins dunkla byråkratiska labyrinter medan Dick drar ut konsekvenser av samtida fenomen till sin logiska slutpunkt — The Pre-Crime Division griper folk för mord som de har tänkt begå — en ny psykedelisk drog visar sig inte bara förändra verklighetsuppfattningen utan verkligheten själv — och så vidare.

Artonhundratalsförfattaren Jules Verne förutspådde mycket av det som hände på nittonhundratalet. Och om vi har otur kan det visa sig att Philip K Dick har förutspått oroväckande mycket av tjugohundratalet. En del tyder på det — nu finns det tillochmed en blogg som drar fortlöpande paralleller mellan Dickberättelser och vår allt mer särpräglade verklighet; ni kan läsa den här. Jag misstänker att varken Robert A Heinlein eller Leo Tolstoj vederfarits denna ära — det är mera sällan som någon säger ”Och där stod jag och tänkte kasta mig på järnvägsspåren — det var en typisk sån där Anna Karenina-grej, du vet” — eller ”Jag kände mig som om jag var med i en Robert A Heinlein-roman (när skulle man säga det? När man har råkat bli militärdiktator på månen?).

Med värme minns jag den gång i mitten av det avlägsna sjuttiotalet när jag för första gången tog Dickböcker ur hyllan på Fantask i Köpenhamn och den milda svindelkänslan när jag läste baksidestexternas taglines: ”Only one man could save the world, and he was dead — again” eller ”Alien sattelites circle the earth and mans only hope is a mad cartoonist”. På något vis känns båda dessa sentenser som om de handlar om Dick själv.