Östergötlands landskapsvapen

Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik — tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor.

Ursprungligen var gripen en om möjligt ännu mer respektinjagande fullblodsdrake, men genom korsbefruktning med de kringliggande landskapens ymnigt förekommande gripar fick den efter ett tag sitt nuvarande hybridutseende.

Under medeltiden var Östergötland ett av de politiskt centrala landskapen. Femtiotusen fornlämningar kan inte ha fel. Härifrån kom även riksbyggaren Birger Jarl som med omilda nypor föste ihop svear och götar och gav upphov till det band av mellanmjölkspimplande lagomfanatiker som vi i dagligt tal kallar ”svenskar”.

I mitten av artonhundratalet hittades för övrigt Birger Jarls — eller möjligen någon av hans söners — hattask utanför Harz i Tyskland där en bondfamilj med smak för det extravaganta använde den som kaffeburk (allt om denna sällsamma upptäckt kan ni läsa här).

Det kanske förvånar en del att tidningen Östgötacorrespondenten en gång i tiden var den mest brutalt bildstormande, vildögda och radikala organet i landet, men så var det — den grundades nämligen av en viss Henrik Bernhard Palmær (1801 – 1854) som var fylld till brädden av en ganska osvensk blandning av kvickhet och koleriskhet. Han är bland annat fader till nedanstående epigram:

En sann kristen gläder sig då han ser feta präster, ty denna syn är honom en borgen för sanningen av Sankt Johannes´ utsaga, att ordet vart kött.

Han är lycklig den hovmannen, som en gång, då högtsalig Hennes Maj:t Drottning Hedvig Elisabet Charlotta föll omkull i Hagaparken, fick skåda hela Holstein och en del av Gottorp därtill.

Man vill veta att, i händelse av krig med Ryssland, skall i Haparanda förläggas en frikår, bestående av Sveriges unga och krigslystna poeter, väpnade en och var med sina av mordiskhet blixtrande verser.

Palmær var en svuren fiende till nationalchauvinistiska götiska brösttoner och religiöst hyckleri, och — följaktligen — en svuren fiende till Esaias Tegner, som han bland annat förärade en recension som enligt någon finsmakare var ”det giftigaste, vår polemiska litteratur har att uppvisa”. Hans tankar kring svensksvärmerierna finns sammanfattade i det här lilla aktstycket:

Nyligen hände, att två stycken svenskande svenskar på svenska
tävelsvenskade om, vem som var svenskast av dem.
Se svensknamniga voro de ock: Svenskander och Svenskbom;
så! till svenska en var hade hopsvenskat sitt namn.
Nu med grammatisk svenskhet och översvenska varandra
började de, och snart blev det ett bålsvenskt alarm:
”Svenskare är jag än svensk.” – ”Men jag är däremot svenskast.”
”Jag svenskastare är.” – ”Svenskastarastast är jag.”
Kort sagt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
Positivus svensk glömde de slutligen bort.

Det finns även skäl att misstänka att Palmær var något av en svuren fiende mot sig själv. Som han uttryckte det: ”Sarkastiska anmärkningar äro de säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärva ovänner för livstiden”. Tyvärr kom denne kvickhetens mästare heller aldrig att bli särskilt stilbildande för svensk journalistik …

Julnumret — nu ute till jul!

… Det är faktiskt något av ett scoop — traditionellt sett brukar Kapten Stofils decembernummer dimpa ner hos prenumeranterna någon gång kring sjuttonde januari. Men i år hade vi bestämt oss för att faktiskt ha ett utpräglat jultema, så vi var tvungna att plåga fram publikationen på ny rekordtid — själv tecknade jag min serie och gjorde textredigering och layout på lite drygt tre veckor. Sedan kantrade jag och välte i en stor hög — det är därför jag inte har hörts av så mycket på bloggen de senaste veckorna.

Hur som helst — julnumret innehåller Kapten Stofil-äventyret Julpurgatoriet där kaptenen konstaterar att ”midvinternattens köld är hård — men rättvis”, och en fantastiskt inspirerad John Andersson-serie som får mina synapser att börja snurra motsols. Som vanligt bidrar Wanloo, Pirinen, Freddie Wadling och andra trotjänare med kortare alster, och själv skildrar jag proggarens vedermödor som strejkprovokatör i tomtens verkstad.

(I Stupidoblocket har vi numret till ära två gästartister — Klas Gustafson skriver om mutpengar i Frukostklubben och Anders Lundgren skildrar Tarzans status som israelisk folkhjälte i Apornas son i det heliga landet.)

Slaget om Wien 1683 — en milstolpe i kaffets historia.

Wienare eller kaffe?

Denna drabbning hade rätt vittgående konsekvenser. För det första fick de besegrade turkarna nesligen lämna över Ungern till Habsburgarna, som därigenom äntligen hade lyckats skramla ihop till en dubbelmonarki.

För det andra hade det osmanska rikets armé lämnat efter sig trianglar, cymbaler och bastrummor på slagfältet som musikaliskt sinnade österrikare såg på med stort intresse och beslöt att införliva i sina orkestrar (instrumenten var inte kända i väst tidigare).

Utan detta slag hade Haydns pukslagssymfoni saknat ett slag — eller varit av ett annat slag.

Allt detta är ju gott och väl för vänner av Habsburgska underläppar och ändlösa trumsolon, men det största bestående arvet från slaget om Wien finner vi i nog ändå i de uppiggande dryckernas värld.

Det började med att Mehmet IV skickade sändebudet Suleiman Aga till Paris för att han skulle övertala Ludvig den XIV att hjälpa till med att klå österrikarna. Suleiman lämnade över ett brev från den osmanske härskaren till solkungen, som i ett plötsligt anfall av lynnighet förkunnade att han inte tänkte läsa det förrän han fick lust. (En solstråle till solkung, med andra ord.)

Det dröjde både dagar och veckor innan Ludvig fick lust att se efter vad det var Mehmet den fjärde hade på hjärtat. Men vid det laget hade förhandlaren redan presenterat parisarna för kaffets fröjder — och som en direkt följd av Ludvigs lynnighet öppnades snart det första europeiska kaféet utanför Italien.

Sändebudet Suleiman skickades till sist hem sedan sol-stollen läst Mehmets brev och talat om att han inte alls tänkte hjälpa till att storma Wien.

Vilket för oss till nästa skede av denna kulinariska utvecklingshistoria.

För det andra kaféet utanför Italien öppnades av en företagsam individ i Wien efter det turkiska nederlaget. Bland drivorna av bastrummor och cymbaler på slagfältet hittades ett parti orostade kaffebönor som kom att bli grundplåten till Wiens kafékultur. Och därifrån fortsatte den svarta drycken sitt triumftåg över Europa …

(Att samma drabbning gav upphov till croissanten vet redan bloggens minnesgoda läsare — eller också kan ni läsa om det här … En hel del fakta i ovanstående text har jag för övrigt snattat ur en raljant men intressant — ”Look who’s talking …” — text som står att läsa här. Resten kommer som vanligt från Wikipedia.)

Jag trodde min blogg var smal — tills jag såg grannens …

Det verkar vara ett av tidens järtecken att bloggarna nischar sig allt hårdare — i alla fall i föregångslandet USA. Vad sägs om en blogg som bara handlar om folk som inte kan parkera snyggt? Eller en som uteslutande ägnar sig åt att reta sig på folk som inte kan använda ordet ”literally” på rätt sätt? Eller — mest petimetrig av dem alla — en blogg som bara ondgör sig över de plebejer som envisas med gemena ”l” fast de i övrigt skriver med versaler?

Något mera meningsfull känns väl bloggen för dem som — i likhet med mig — stör sig på ”malplacerade” citationstecken.

Men favoriten är nog ändå Apostrophe Abuse. Nu är det alltså bevisat: inte ens anglofonerna själva begriper sig på sina genitivapostrofer. Inte undra på att svenska näringsidkare som Mariás Pizzeria vid Mariaplan har problem …

Närkes landskapsvapen

Visa lite toga, grabbar

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
— men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

De här stenarna som Heidenstam trånar så förtvivlat efter befinner sig i Närke. Närmare bestämt inom gångavstånd från Olshammars herrgård. Det var där det unga skaldefröet lekte barn. (Heidenstam är verkligen något av en bra-dålig poet — ”jag längtar stenarna” är ju catchy, men det här ”där barn jag lekt” har alltid skorrat i mina öron — fast å andra sidan ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar” är ju en snärtig sak.)

Stenarna i fråga kan möjligen ha bestått av lanskapsmineralet dolomitmarmor. Det ska jag låta vara osagt. Och landskapssvampen höjer sig som bekant över Örebros stadssilhuett.

Själva landskapsvapnet består av pilar och blommor. Make love — or war. Närke kan inte riktigt bestämma sig. Det verkar överhuvudtaget vara ett något veligt landskap. Är de svear eller götar? Fågel eller fisk? De vilda Tivedenskogarna bildade en gång i tiden en buffertzon mellan arvfienderna Svealand och Götaland. Men mark bröts och odlades upp, och hux flux hade det blivit Närke av alltsammans, istället för den urskog som tidigare härskat oinskränkt.

Här kryper som skygg för himmelens ljus
den stolta tallen till markens grus.
Se bergen, de stå ej med tinnar, som vitna
i evig snö, men låga och grå;
de stå som trasmän med slitna
och färglöst blacknade kappor på.
Och valde vi språkets mörkaste ord,
de voro ej mörka, ej tunga nog
att måla i dikt den fosterjord,
som evigt predikar sitt kalla: försaka,
hur bonden biter sin svarta kaka
och stenarna rassla under hans plog.
Hur låg, hur grå, hur glädjetom
står trakten runt min stig!
Min födelsebygd, du hälsar mig
i trasor och fattigdom.

( Heidenstam får förnyat förtroende trots allt — trots att han gick på Hitlers femtioårsfest.)

Det mest anmärkningsvärda med Närke är väl själva landskapsnamnet. Det har ingen ändelse på ”land” eller ”län” — det är tillochmed ”botten”-löst. Förklaringen står att finna just i att det rör sig om en gammal gränstrakt — ”Närke” betyder ”Gränslandet vid sjön När”.

Här förväntade man sig fordom inte att finna ens dysterkvistiga odalmän som bet i svart bröd utan på sin höjd fredlösa som lyckats göra sig så till den grad impopulära att de blivit ”var mans niding” och irrade kring i urskogen med vild blick. Rymlingar från Kumlabunkern upprätthåller numera denna vackra tradition.

Googlandets mysterier III —

Efter ett snabbt studium av dagens söktermer inser jag att talet om svenskarnas bristande nyfikenhet verkar vara en smula överdrivet. Allmänheten brinner av iver att få veta allt om filmen Knasballar, häxors sexualitet, och siffran tres betydelse för Gregor Samsa.

Min egen nyfikenhet stimuleras i motsvarande mån — vem är det som blir kittlad i skogen? Vad är det Jane begynner? Och — allvarligt talat — vad är självkännedom?

Sörmlands landskapsvapen

Fabeldjurstorkan är äntligen över — för nu kommer vi till Sörmland, som har en nära släkting till den gamla stockholmska bombkastargripen på sin sköld.

Detta beror sannolikt på att gränsen mellan Uppland och Sörmland skär rakt genom staden. Historiskt sett går den mitt i Gamla stan. Vänner av fornt och fint kan veta att de går in i ett nytt landskap när de passerar Västerlånggatan 27, med sin inmurade gamla gränssten som talar om att man tagit klivet över i ”Sudermannaland”. Den nuvarande landskapsgränsen som går vid Slussen är en nymodighet från sextonhundratalet som vi bara har att ignorera.

Men invånarna South of Folkungagatan behöver inte bry sina hippa frisyrer — de bor under alla omständigheter i Sörmland.

Och den något buttre giganten Ivar Lo befann sig i den avundsvärda situationen att han kunde flytta från statarstugan till Söders höjder utan att lämna det landskap som sett honom födas.

Kungsörs Thor Modéen däremot hamnade i uppländsk exil, eftersom han (om jag minns rätt) bodde på något nordligare breddgrader i Stockholm. Kanske rentav i Vasastadens Sibirien.

Gripen är en skön förening av lejon och något slags rovfågel, och den anses symbolisera snabbhet och styrka, säger Wikipedia. Den torde också vara en gudagåva till alla de vapensköldsskapare som inte kan rita en vettig älg eller en ren ens om deras liv beror på det (se tidigare inlägg för exempel). Griparna kan se ut lite hur som helst. I Östergötland har de till exempel drakvingar —

Enligt den antike historikern Herodotos — vars pålitlighet inte står Wikipedia långt efter — förekom gripar i fritt tillstånd på de skytiska stäpperna under hans livstid, men numera är det mera sällsynt att de låter sig fångas av naturfotografernas kameror.

Carl Barks vid tidningskiosken

Jag inbillar mig gärna att serietecknare får mindre respons än många andra massmedialt verksamma individer (i alla fall om de saknar en blogg där de kan glorifiera sitt navelludd). Vi är liksom de minst offentliga offentliga personerna — fortfarande halvvägs inne i anonymitetens dunkla garderob.

Den odödlige Kalle Anka-tecknaren Carl Barks fick länge inte ens sätta ut sitt namn på serierna, som angavs vara ritade av en flitig förmåga vid namn ”Walt Disney”. Under decennier kallade Barks fans honom rätt och slätt för ”The good artist”. I Sverige gav jag och mina kompisar honom namnet ”Favorit i repris-tecknaren”, eftersom vi oftast såg honom i Kalle Anka och Co:s reprintavdelning. Vi bläddrade otåligt igenom tidningen och sa ”Är det nåt av Favorit i repris-tecknaren i det här numret?”

Barks visste å sin sida lika lite om läsarna — eller ännu mindre. Han skickade in sina serier till förlaget och fick sitt honorar, men hade i övrigt ingen aning om vad hans alster fick för mottagande. I en intervju berättade Barks en gång om hur han ibland brukade gå ner till en tidningskiosk och spionera på barn som bläddrade i serietidningarna. ”Jag såg aldrig någon köpa mina serier”, sade Barks. ”Jag tänkte att förlaget kanske hade gjort ett misstag”.

Just Barks ankungesaga fick ju ett lyckligt slut — på sjuttiotalet gav Disney upp sin absurda policy att hemlighålla tecknarnas namn och Barks fick det erkännande han förtjänade. På sätt och vis kanske det gav hans karriär ett ganska idealiskt förlopp — han gjorde alla sina geniala serier i lugn och ro utan att behöva distraheras av triumfartade framträdanden och stjärnögda fans, och när han sedan hade gått i pension fick han skörda frukterna av sina mödor.

Men alla Disneytecknare har inte haft samma tur. När jag var liten fanns det en annan tecknare vars serier jag alltid läste direkt efter Barks — han gjorde oftast långa äventyrshistorier om Musse, Långben och Svarte Petter och hade en mörkare och murrigare stil än alla de andra i Disneystallet — bland annat var han den ende som använde ymnigt med skrafferingar. Hans namn fick jag inte reda på förrän trettio år senare — han heter (passande nog) Paul Murry, och är fortfarande tämligen okänd utanför de mer hängivna nördkretsarna. Så här ser han i alla fall ut:

Personligen har jag verkligen ingen anledning att klaga — mitt serietecknarliv är rena backanalen av erkännanden, eriksgator och tårdränkta hyllningstal om man jämför med Paul Murrys.

Men det hindrar inte att jag blir sällsamt upprymd när Sundsvalls Tidning kallar mig för ”gudabenådade David Nessle”, som skedde häromveckan. (Okej — jag erkänner — jag skrev den här texten delvis för att få skohorna in denna högintressanta upplysning.)

Jag tror jag ska trycka ett nytt visitkort:

David Nessle —

”Gudabenådad” — Sundsvalls Tidning

”Fascinerande” — Dagens Nyheter

”Besynnerlig” — Aftonbladet

…Öh … vid närmare eftertanke kanske jag ska låta bli.