Archive for november, 2007

Dessa superlativa fladdermuslokaler

november 27, 2007

 fladdermuslokal-liten.jpg

Jag googlade nyss på ”fladdermuslokal” (ett av svenskans vackraste ord) för att försöka reda ut begreppen kring det här med ”norra Europas största fladdermuslokal” som just diskuteras passionerat i kommentartråden till ett tidigare inlägg. Några vettiga upplysningar lyckades jag inte få fram — däremot kunde jag konstatera att det tydligen är i det närmaste omöjligt att nämna ordet ”fladdermuslokal” utan att sätta ett superlativ framför. Varenda lokal är ”bäst”, ”artrikast”,eller så är de ”viktiga”, eller rentav ”förnäma”. Det tycks inte finnas en enda medioker, halvdan, artfattig klippskreva där paraplyliknande djur sover sin ytterst välbehövliga skönhetssömn . Och det verkar definitivt inte finnas några fladdermuslokaler som är ”den tredje största i Närke”. Utan att veta det anslöt jag mig uppenbarligen  till en anrik tradition när jag skrev om Sala Silvergruvas fladdermustillhåll ….

Annonser

De bästa ortsnamnen finns i Norrland …

november 26, 2007

Nu får det anses bevisat — här finns inte bara Mensträsk och Kräkångersnoret (även om det har blivit omdöpt) utan även ett ord för det som bildas på insidan av rutorna i raggarbilar —

potensimma-3.jpg

Just det: Potensimma. (Om ni undrar vad som leder mig till dessa fynd så är det Blocket.se — jag går in och tittar på de billigaste husen i hela landet och sedan fantiserar jag om hur det skulle vara att bo i olika sextiotusenkronorshus med ”utsikt över Ångermanälven” och ”behov av lite nya tapeter”. För ganska precis ett år sedan fanns det en villa till salu i centrala Lesjöfors för smått osannolika fyrtiofemtusen kronor. Fruktträd och jättetomt ingick. En vacker dag kanske jag gör slag i saken och hamnar i Potensimma.)

Västmanlands landskapsvapen

november 26, 2007

363px-vastmanland_coat_of_armssvg.png
Välkommen till de krackelerande toppluvornas land — fast strikt talat ska väl ovanstående föreställa vulkaner. Oftare påminner de mera om något slags venusianska kålrötter:

kalraotter1.jpgkalrotter-2.jpg

Nu utmärker sig ju inte berggrunden i området för någon översvallande vulkanisk aktivitet — den består mest av sedimentära gråvackor och lerskiffrar. Däremot ska det villigt medges att leptitformationens bergarter har deformerats kraftigt i samband med den svekofenniska orogenesen. Vad det nu kan betyda — men det står så i Wikipedias artikel.

Var var jag nånstans? Jo just det — vulkanerna syftar nog snarare på landskapets mineralrikedomar. Västmanland ligger nämligen i hjärtat av Bergslagen, denna utsökt luddigt definierade region. Ofta består B av norra och Västra Västmanland, det rumpigare Dalarna och en smatt av Värmland. Men lika gärna kan folk tydligen få för sig att dra in Närke och Östergötland (!) inom Bergslagens gummibandslika gränser.

Vid närmare eftertanke kanske inte Västmanland alls ligger i hjärtat av Bergslagen utan snarare i knäskålen av Bergslagen. Det är som sagt lite svårt att avgöra.

Apropå inget särskilt — det här artar sig till en av de mest stringenta landskapsvapentexterna hittills — kom jag just på en bra turistslogan:

BLI BERGTAGEN I BERGSLAGEN

Den erbjuds kostnadsfritt till alla de turistbyråer i trakterna som fruktlöst kämpar med att kläcka en ny bra klisterdekal inför sommaren 2008.

Även Västmanland kunde behöva ett handtag med marknadsföringen — det är nämligen ett häpnadsväckande identitetslöst landskap, trots (eller på grund av) att det ligger inklämt mellan flera av landets mest profilstarka varumärken: Dalarna, Uppland, Värmland — och de inte fullt lika profilstarka Närke och Sörmland. I den del av Västmanland som gränsar mot Dalarna bor det EPA-masar, den del som vätter mot Värmland inhyser Gösta Berlings fattiga kusiner. I ren desperation försökte någon på Wikipedia just kidnappa Thor Modeen och göra honom till västmanlänning — han kommer från Kungsör som gränsar till Västmanland — men sörmländska elitstyrkor ryckte genast ut och undsatte den nödställda muntergöken.

thore_skogman.jpg

Möjligen är regionens mest namnkunniga son Hallstahammars Elof Lars Tore Skogman, upphovsman till tusentals klämmiga bitar med titlar som Rökt gök med lök, Knäpp i skallen, Han vänder ut och in på käringen sin, Vår vänliga vardag, Låt innerlighet gå till ytterlighet … the list goes on. Inte lika fullt så känd är hans hurtfriskt hatiska produktion — melodier som Den kungliga svenska avundsjukan och Fult å’ va gla’:

Sjunger du uppå gatan som i Italien man gör
Haffas du av polisen som talar om att du stör.

Du måste fatta,
får inte skratta,
det är ej bra —
Du vet väl om att ida’
så är det fult att va’ gla’.

För att inte tala om sången med den snärtiga titeln Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt:

Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt
Här slår man och fröken Tåfis och Gubben Dassberg får yttra sig
Där får dom chansen att spy och spotta
och kasta dynga på dig och mig.

Jag misstänker för övrigt starkt att Thore skrivit sin egen Wikipediaartikel. Jag har svårt att tro att någon annan kan ha formulerat meningar som:

1979 hamnade han i operettens förtrollade värld och spelade Sigismund i Vita Hästen på Säffleoperan.

… Eller att någon annan än han själv frivilligt skulle använda ordet ”musiprett”.

Andra famösa västmanlänningar är Lars Gustafsson och Köpings apotekare Carl Wilhelm Scheele, som upptäckte syret men aldrig får äran av sin upptäckt eftersom han levde och verkade i en bortglömd liten avkrok i utkanten av Europa som heter — just det — Västmanland.

Upplands landskapsvapen

november 22, 2007

uppland.png

Nu har vi nått Mälarlandskapen och här lägger noterar vi något ganska anmärkningsvärt. Namnen på Uppland och kringliggande landskap — Södermanland och Västmanland — pekar alla mot ett centrum som inte existerar.

Lösningen på denna geografiska gåta är Svearikets kärnländer Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland (som ibland kallas Fjärdhundraland). Denna svearnas urgamla maktbas — med det religiösa centrumet Gamla Uppsala och Mora Stenar där konungarna kröntes — försvann som i ett trollslag under andra halvan av tolvhundratalet.

Fredrik Lindström och hans bror Henrik framför i boken Svitjods undergång och Sveriges födelse teorin att den lede östgöten Birger Jarl avskaffade de uppländska folklanden för att underlätta enandet av svear och götar.

Det låter troligt — något bestickande skäl måste man ju ha haft för att stycka upp och döpa om den mest namnkunniga delen av gamla Svitjod så där hux flux.

Svearna var tydligen måttligt entusiastiska över sammanslagningen med de götar som de tidigare i historien hade bekrigat friskt — enligt en teori handlar t ex det i dagarna bioaktuella sjuhundratalseposet Beowulf om sammandrabbningar mellan goa götiska gôbbar och svear (enligt en annan teori är Beowulfgoterna istället danska jutar och enligt en tredje är de gotlänningar — det var mycket gothare i omlopp under folkvandringstiden — men alla är rörande överens om att det är svearna som de krigar mot).

För att ytterligare försvaga svearnas motstånd utsattes de gamla kärnländerna också för nukleär fission — det särskilt bångstyriga Fjädrundaland klövs i princip på mitten, så att ena halvan kom att ligga i Uppland och andra i Västmanland. Detta kan man faktiskt skönja spår av fortfarande. Som Fredrik Lindström påpekar finns det en dialektgräns som inte alls följer landskapsgränsen — för ett öst-västmanländskt öra låter den uppländska som Owe Thörnqvist talar och sjunger i Auktionsrock — ”Första! Andra! Tridje! Går bort för tri å sjuttifäm!” — synnerligen välbekant (Auktionsrock innehåller dessutom den bästa summering jag någonsin hört av femtiotalets lantliga nöjesliv: ”Me he så va’re slut på själva lösöresauktion / och etterpå så blir de kaffe dän på brygghusbron / Och sen, då börjar själva dansen klockan sju ikväll, / med attraktioner, varma korvar, läskedryck å cykelställ”)

torstenep.jpg

Missnöjet med Birger Jarls reform fortsatte pysa i århundraden — och än idag finns samhället Fjärdhundra strax norr om Enköping.

Ja — som ni märker har jag mindre och mindre att säga om själva landskapsvapnen. Det kan i o f s ha att göra med att det inte har varit några vanskapta heraldiska djur på ett tag.

52023167_1.jpg

Upplands riksäpple är ju en ganska uppenbar symbol som säger ”Kungen bor här”. Roligare är i så fall det gamla stockholmska stadsvapnet där en sinister grip har fått tag i riksregalien och bär kring den som om den vore en klotbomb.

180px-stockholms_lans_vapen_fore_1968.png

Tyvärr gjorde Stockholm om sitt vapen 1968, så att det numera snarare ser ut som ett varumärke för en måttligt ambitiös makarontillverkare.

545px-stockholmcountycoasvg.png

Är man i Knivsta kommun så kan man för övrigt glädja sig åt att man befinner sig på gränsen mellan Attundaland och Tiundaland, alldeles i närheten av platsen där Mora Sten låg — den runprydda tingsten där svearna valde sin konung.

450px-mora_stenar_002_040606.jpg

Det stora blocket — själva Mora Sten — försvann någon gång efter att Kristian I hade låtit kröna sig på det — märkligt nog i samma veva som Gustav Vasa hittade på att landet skulle bli ett arvrike och symbolen för konungaval kunde ge allmogen olämpliga associationer.

Men några av de små stenarna som låg kring själva blocket hittades långt senare inmurade i lokala väggar — och än idag förvaras de på platsen i ett litet hus som byggts särskilt för ändamålet. Dit kan vi fjärdhundringar i förskingringen vallfärda för att bittert begråta svearnas svunna storhet och Birger Jarls svarta svek.

3000 kommentarer

november 18, 2007

3000-kommentarer-ny.jpg

… blev det alldeles nyss iochmed att Gustaf Eriksson — kongenialt nog — kommenterade Dalarnas landskapsvapen. 3000 kommentarer på 212 inlägg får sägas vara ganska fantastisk utdelning. Så sent som i går natt låg jag och tittade på äldre inlägg och fascinerades av hur många tankeväckande, välinformerade och roliga kommentarer jag får. Gång på gång stötte jag på saker som jag undrade varför jag inte hade kommenterat. Sannolikt har just de kommentarerna helt enkelt kommit i skymundan av senare diskussioner och inlägg, eller också har jag just då varit upptagen av något annat än internet (hur osannolikt det än kan verka). Jag vill alltså ta tillfället i akt att tacka för allt begåvat och tänkvärt som ni skriver utan att få någon respons från mig. Tack!

Dalarnas landskapsvapen

november 17, 2007

251px-dalarna_vapensvg.png

För 362 miljoner år sedan var det inte roligt att vara mas och kulla — eller ens någon av de dinosaurier som väntade på att människor i toppiga huvudbonader skulle ta landskapet i besiktning.

En ganska rejäl stenbumling hade nämligen sugits ur sin bana i Oortmolnet bortom Pluto och tumlade handlöst mot Jorden, där den ramlade ner med ett brak så genljudande att Tunguskaexplosionen framstår som en halvkvävd nysning.

Nedslagshålet bildade Europas största meteorkrater, som vi i vardagslag brukar kalla för Siljansringen:

siljansringen.jpg

En sådan här krater kallas tydligen för ett ”Astroblem”, vilket jag tycker låter lite blekt — som något man kan behandla med Clearasil. Om jag minns rätt är Siljansringen inte bara Europas största krater utan placerar sig även på en hedrande sjundeplats globalt. (Med tanke på det ovanstående kan man ju tycka att landskapsmineralet borde vara Kryptonit, men nu är det tyvärr porfyr istället.)

dalarna.gif

Men som titeln på inlägget antyder var det landskapsvapnet det skulle handla om. Jag kan bara inte låta bli att använda ordet ”Oortmolnet” så snart jag får tillfälle. Dessutom känns det inte som om Dalarnas vapen kommer att sporra mig till några stordåd. Vapnet består just av vapen, närmare bestämt korslagda pilar som låter antyda att de oväldiga och väldiga männen från Dalom kommer att tåga mot Stockholm med hötjugor i händerna (som statister i någon Frankensteinfilm) så fort de är det minsta missnöjda med något. Tre gånger marscherade de bara under Gustav Vasas regeringstid. (Kronan över pilarna är väl gissningsvis en finkänslig liten påminnelse om vilka det var som satte G. Eriksson på tronen till att börja med.)

En del av dalkarlarnas klagomål verkar i retrospekt vara av mindre världsomvälvande art. När dalkalarna marscherade mot Gustav Vasa andra gången 1527 – 28 hade de fem punkter på sitt program. Särskilt nummer fyra och fem tycker jag vittnar om en viss stingslighet:

4) att de många främmande sätt med uthackade och brokiga kläder, som då nyss i konungens hof uppkomne voro, skulle afläggas, och

5) att alla de som åto kött fredagen eller lördagen skulle brännas eller eljest aflifvas.

Att riskera liv och lem för fashion statements och dietfrågor verkar onekligen en smula överilat (därmed inte sagt att inte dalkarlarna hade åtskilliga legitima skäl att vara sura på den alltmer tandlösa gottegrisen på tronen). Gustav Vasa gick för övrigt inte med på något av dessa krav. Angående den fjärde punkten sade han istället, med karakteristiskt målande och märgfull formuleringskonst:

»att han icke ville blifva mästrad
af dem, på hvad sätt han klädde sitt hoffolk, sina
drabanter och andra. Han måste rätta sig efter andra
potentater, kejsare, konungar och furstar, efter som
vi svenskar icke vore mer getter eller svin än de.»

Allt enligt Carl Georg Starbäck. Dalarnas eget mode kan förövrigt förefalla en utomstående betraktare både brokot, krokot och tokot (som Lasse Lucidor kanske skulle ha uttryckt sig).

lustiga-kullor.jpg

Jag vet inte om det är den rika tillgången på mandom, mod och mulna masar som har gjort att Dalarna fått det maskulina namnet ”Dalecarlia” på latin (och därigenom också på engelska). Det är kanske inte helt uteslutet.

Kirby — King of the Krackles

november 17, 2007

jack_kirby_skissar.jpg

Jack Kirby (eller Jacob Kurtzberg, som hans mamma kallade honom) är förmodligen den mest inflytelserika superserietecknaren någonsin. Han skapade Fantastiska Fyran, Hulken, Thor, X-men och i stort sett alla andra riktigt kända marvelserier utom Spindelmannen. Han är också — paradoxalt nog, kan det tyckas — en konstnär vars hela livsverk (ca 25 000 sidor) har målats över.

demon1_pencils.gif

Kirby var nämligen skissare till yrket — alla hans serier har tuschats av andra förmågor. Att hans stil ändå är så lätt att känna igen beror väl till stor del på att han skissade tämligen exakt — tuscharna kunde följa förlagan utan att behöva tillföra särskilt mycket själva, nästan som en plansch i en målarbok. Jag är fascinerad av den säkra linjen i hans blyertsskisser — den är så tveklös att man kan få för sig att skisserna är renteckningar av en underliggande bild. Men så är inte fallet — hans tecknade så tajt. Det grämer mig att inte fler av hans skisser finns bevarade, och att de som finns oftast är usla sextiotalsfotostater — för till skillnad från många andra serieskisser finns det kvaliteter i Kirbys teckningar som oftast går förlorade i tuschningen.

demon1.gif

Själv har jag länge haft ett djupt kluvet förhållande till Kirby. Han är utan tvekan den mest personliga marveltecknaren — ingen annan skildrar hjältar som står fullt så bredbent, med fullt så tjocka lår i fullt så halsbrytande perspektiv. Ingen tecknar heller kvinnor som har fullt så brett mellan ögonen (tumregeln är att det ska vara ett ögas bredd mellan dem — på Kirbys hjältinnor kan man ibland få plats med tre). Runt omkring dessa fetlåriga män och grodögda kvinnor pågår dessutom ett ständigt ragnarök av konstiga bubblande bollar, fartlinjer och futristiskt maskineri som stundtals är snubblande nära att förvandlas till abstrakt konst.

surfer6.gif

(Kirbys bollar har för övrigt bildat skola bland superhjältetecknare — med en fackterm kallas de för ”Kirby Krackles”. Den som vill veta mer kan läsa en lärd uppsats om Kirbybollarnas uppkomst här.)

fantastiska-fyranskiss-med-bollar.jpg

Men Kirby är dessutom en närmast obegripligt ojämn tecknare. Hans stil är alltid dekorativ, dramatisk och utmärkt lämpad till just superhjälteserier, men figurteckningen springer ibland iväg lite väl långt från det anatomiskt möjliga — de djärva lårförkortningarna kan ibland se direkt neurosedynbetonade ut, och inte sällan är det uppenbart att han har haft bråttom. Enligt uppgift tecknade han ofta fem sidor per dag, och det är mycket — även om han slapp texta och tuscha dem.

Jag har efter omoget övervägande kommit fram till att svagheter och styrkor smälter ihop i Kirbys konstnärsskap. När han försöker teckna vanliga människor i vanliga miljöer blir det plågsamt uppenbart att han inte kan skildra något som är normalt — sophämtarna ser ut som Hulken och ornamenten på en tjugotalsteaters balkonger förvandlas ofrivilligt till lämningar från en utomgalaktisk civilisation. Men så länge som han ägnar sig åt sitt alldeles egenuppfunna superhjälteuniversum — fullt av kosmiska, surfande oscarsstatyetter och aliens i lustiga hattar — så är han svåröverträffad. Inte för inte kallas han ”The King” av nördar världen över.
hatttrio.jpg

(Den som vill se Kirby göra en cameo som polistecknare i TV-serien Hulken  kan klicka på den här länken. )

Vår by är på TV

november 14, 2007

Tidningen Kapten Stofils inflytande på samtiden är närmast omöjligt att överskatta (men låt oss göra ett allvarligt menat försök).

I dag skriver Dagens Nyheter om Martins artikel om sambanden mellan Mary Pickfords filmer och Pippi Långstrump (eller rättare sagt — de skriver om sambanden och nämner Martin som deras stigfinnare). DN:s artikel uppmärksammas i sin tur i den kubanska tidningen CubaNuestra:

”Ulla Lundqvist por su parte busca parecidos entre la imagen de niña mala creada por  Mary Pickford y la propia Pippi Långstrump.”

Now, thats what I’m talking about.  Nu måste jag tillbaka till ritbordet för att fortsätta med min serie. Jag förväntar mig att den leder till ett mittuppslag i Hufvudstadsbladet som sedan ger upphov till ett färgsupplement i Corriere della Sera. Minst.