Archive for maj, 2008

Tjolattjo Yeah Yeah!

maj 29, 2008

Redan för närmare två år sedan kunde vi här på bloggen konstatera att Singapore svänger. Sedan dess har jag fortsatt att botanisera planlöst i gammal populärmusik från jordens olika hörn.

Senaste månaderna har jag till exempel ägnat mig en hel del åt sydamerikansk sextiotalsschlager och pop — två fält som verkar ha lätt att smälta ihop söder om Panamanäset. En close harmony-grupp som Los T.N.T. har inga problem med att sjunga in spanska tolkningar av både Jan and Deans Surf City (där ”Two girls for every booooooy” förvandlas till det mera själviska ”Dos chicas para miiiiiiiiií”) och Henry Mancinis Baby Elephant Walk.

Men även här fanns det förstås gott om grupper som satsade mera helhjärtat på snäva byxben, insektsjagarskor och floppy mop-tops — till exempel de ogenerade bedragarna här ovan.

Jag inser mer och mer vidden av Beatles och sextiotalpopens globala genomslag– the British Invasion börjar kännas mera som the British World Conquest.

Vissa av de latinamerikanska cover-conquistadorerna sjunger faktiskt på en engelska som är ännu mindre övertygande än den som asiatiska grupper somTokyo Beatles presterar — vilket jag knappt trodde var möjligt. Ett särskilt hedersomnämnande går till gruppen Los Estudiantes som har såna problem med Beatles Please Please Me att de helt sonika skriver en ny text, som består till stora delar av den glada uppmaningen ”Come on, come on!”, blandad med generösa portioner av nonfigurativ spanska kocken-engelska. (Estudianterna hade uppenbarligen inte estudierat engelska särskilt grundligt.)

Mest påminner såna här tolkningar om den engelska som jag och mina jämnåriga presterade när vi hörde Beatles i tre- fyraårsåldern. En vän till mig sjöng ”Schlaffsjo, jäh, jäh” och en väninna tolkade texten som ”Tjolattjo, yeah yeah!”

Även när det gäller dansen inträffade många pigga kulturkrockar under sextiotalet. När indier twistar i gamla filmer håller de gärna händerna framför sig och skakar dem frenetiskt — som om de inte har lyckats hitta kökshandduken — samtidigt som de utför på stället marsch. I Hong Kong lanserade gruppen The Fabulous Echoes en spastisk och fantastisk dans som måste ses för att tros — se dem till exempel framföra den halvobskyra Beatleslåten It Wont be Long här (det gick inte att bädda in U-tubeklippet, men jag rekommenderar er starkt att klicka på länken).

I klippet här ovan väljer Hong Kong-filmstjärnan Josehine Siao istället att ta fasta på det aggressiva elementet i rockmusiken när hon gör sin tolkning av Johnny Kidds Shakin’ all Over — koreografin går mest ut på att hon går runt och klår upp fyllon på ett egendomligt förstrött sätt.

Dessa arkeologiska artefakter från svunna kulturkrockar lockar förvisso till skratt, men vi svenskar har nog ingen större anledning att slå oss för bröstet och börja skrodera om vår ”järnkoll”. Ett gäng chilenare eller Hong Kong-bor som får se en filmsnutt där Mikael Ramel och Steampacket framför en svensk version av Turtles Happy Together samtidigt som Åsa-Nisse och Klabbarparn kryper runt under borden på stadshotellet i Vetlanda skulle förmodligen också kunna fnittra en del åt sällsamma provinsiella särdrag …

Annonser

Going back to Kleveland

maj 27, 2008

Det kan tyckas ärofyllt att vara chef för Filminstitutet 2001 – 06. Eller för den delen att vara Norges kulturminister 1990 – 94. Men vad är väl dessa prestigeposter mot en hedrande tredjeplats i Eurovision Song Contest 1966?

Ja — låt oss fråga Åse Kleveland, som har denna unika bredd i sin meritförteckning. Att döma av Youtubeklippen tycks hon dessutom kunna göra anspråk på titeln ”Tröndelags Grace Slick”, eller något liknande.

Hennes Eurovisionslåt är en liten pärla där skandinavisk folkton sammanstrålar med ett Take Five-liknande komp och diverse folkrocksinfluenser. Så här lät hon vid den norska uttagningen:

Ett något mindre avspänt — men synnerligen samlat — intryck gör hon i själva finalen (jag är också vederbörligen imponerad av att hon klarar att spela så pass avancerad plockgitarr inför hela Europa):

Som grädde på moset lyckades hon tydligen skåpa ut såväl Grynet Molvig som Wenche Myhre vid den norska uttagningen …

En metafilmsjunkies bekännelser

maj 27, 2008

Av någon anledning har jag alltid varit förtjust i metahumor. Jag minns hur jag som tioåring var helt fascinerad när Gyllenbom klättrade mellan serierutorna eller Monty Pythons Gumbys stod med näsdukar på huvudet och pekade och skrek ”The architect sketch! Up there! Up there!” som övergång till ett nytt segment.

Därför brukar jag även uppskatta inte helt fullgångna filmer som Välkommen till Pleasantville, där Tobey MacGuire och Reese Witherspoon ramlar in genom TV-skärmen och hamnar i en underbar pastisch på en femtiotals-TV-serie.

Problemet med den här typen av att metafilmer är att de ofta har hisnande suggestiva inledningar, men efter hand drabbas av vad man i branschen kallar för ”Third act problems” — det är svårt att förvandla den fantasieggande idén till en fungerande handling med tillfredställande avrundning. Pleasantville flyter t ex ut i något slags flummig entropifest och börjar övergå i färg. I Den sista actionhjälten får skurken Murray F Abraham — ”He killed Mozart!” — ”Moe who?” — ”Moe Zart” — oväntad hjälp av Bengt Ekerots Döden från Sjunde inseglet i det kaotiska klimaxet.

Fast det mest minnesvärda i Sista actionhjälten är nog trailern för en actionmättad version av Hamlet, med Schwarzenegger som den tvivelsjuke prinsen:

Narrator: Something is rotten in the state of Denmark, and Hamlet is taking out the trash.
Old Man: Stay thy hand, fair prince.
Hamlet: [skjuter honom] Who said I’m fair?
Narrator: No one is going to tell this sweet prince good night.
Hamlet: To be or not to be? Not to be.

Woody Allens Kairos röda ros — som väl är urmoder till de senare försöken i den här smala subgenren — har också så vitt jag minns vissa svårigheter med att styra upp en vettig avslutning (det slår mig att jag inte har sett den sedan den kom, så jag kan inte yttra mig med någon större säkerhet).

En nära släkting till Kairos röda ros-genren är de filmer som istället är idémässiga kusiner till Tre Amigos — där skådespelare förväxlas med sina rollfigurer och hilarity ensues. här behöver man inte trixa med naturlagarna, utan fiktionen kolliderar med den kärva verkligheten i folks huvuden. Det ädlaste exemplet — och, dammitall, det enda jag kommer på för tillfället — är väl Galaxy Quest där de avdankade Startrekskådisarna blir tvugna att rädda världsalltet trots sina något tvivelaktiga meriter (Sigourney Weaver: ”Look, I’ve got one job on this ship! I repeat what the computer says!”)

Jag älskar den här sortens filmer trots deras eventuella tillkortakommanden (den enda riktigt helgjutna produkten bland de ovanstående är väl Galaxy Quest). Döm alltså om min förtjusning när jag nyligen upptäckte att Disney givit sig in i Kairos röda ros-branschen och producerat Enchanted, där en tecknad Disneyprinsessa förvisas av den onda drottningen till vår verklighet.

Detta ger givetvis Disneys manusmakare möjlighet att hänge sig åt hejdlös självparodi, även om det var rätt länge sedan som studion gjorde filmer så skamlöst supersentimentalt söta som den Enchanted tar avstamp i.

Enchanted är inte helt fri från Third Act Problems, men lyckas faktiskt lösa dem bättre än de flesta tidigare försöken i genren — och särskilt första halvan bjuder på några helt hisnande kreativa scener. Sångnumret där prinsessan städar upp i en lägenhet på Manhattan med hjälp av kackerlackor, duvor och råttor är något av det mest stimulerande jag sett på mycket länge — jag skrattade så jag grät, grät så jag skrattade och var helt hänförd.

”Allt görs för sina förtjänster”, som jag tycker om att säga, och även om Enchanted inte lyckas hålla samma nivå genomgående så är de bästa scenerna värda entréavgiften flera gånger om. Åtminstone om man — som jag — är metafilmsjunkie och är beredd att injicera den åtrådda ingrediensen även om den råkar vara uppblandad med lite bakpulver.

Mary S. Heinlein rider i skymningen

maj 16, 2008

För en tid sedan lärde jag mig av mina vittra besökare att en Mary Sue-figur är ett idealiserat självporträtt av författaren som främst förekommer i s k ”fan-fiction”. Författaren beter sig helt enkelt som om hon/han faller i hänryckning när de ser sig själva i spegeln — eller snarare som om de faller i hänryckning när de ser en bild på sig själva som de först har retuscherat grundligt i Photoshop.

Fenomenet uppträder inte bara i fan fiction — även renommerade yrkesförfattare skriver ibland in förskönade upplagor av sig själva i sina böcker. Vissa är direkta Mary-Sue-figurer — ohöljda kärleksförklaringar till det egna egot, som till exempel journalisten Liza Marklunds journalisthjältinna Annika Bengtzon (lägg märke till zätat) eller rättsmedicinaren Patricia Cornwalls rättsmedicinarhjältinna Kay Scarpetta — blonda, starka kvinnor med mycket skinn på näsan (läs: skitjobbiga narcissister) som deras förtänksamma författarinnor låter vinna alla gräl och diskussioner.

Men det finns faktiskt en typ av Mary Sue-figur som jag tycker är värrre, och det är när författaren dyker upp i sin bok som den härligt excentriska bifiguren. Ett exempel är Maria Langs påfrestande alter ego, deckarförfattarinnan Almi Graan (observera anagrammet). Vi förväntas skrocka gott åt hennes ”små egenheter”. Jag frågar mig: om man själv tycker att man är excentrisk och udda — tar inte det lite grann udden av hela grejen? Att resa sig upp och säga ”Jag är excentrisk” är nästan en paradox — lite grann som ”Denna mening är en lögn”.

Häxmästaren på att uppträda som härligt excentrisk bifigur i sina egna böcker är förmodligen SF-författaren Robert A Heinlein. Anledningen till att jag skriver om detta är att jag för en stund sedan låg i min säng och njöt av Podkayne of Mars — något så stimulerande som en äkta femtiotalsflickbok skriven av en riktigt begåvad SF-författare (Podkayne kom visserligen 1963, men femtiotalsstämningen är kompakt).

Handlingen höll just på att komma igång på allvar — den unga yrhättan ska ge sig ut i rymden — hennes småsyskon har just vaknat ur kryosömnen — när det plötsligt dök upp en härligt excentrisk marsiansk senator som vi förväntas skrocka gott åt, samtidigt som vi andlöst lyssnar medan han i ett docerande tonfall lägger ut texten om hur det egentligen förhåller sig med livet och världen.

Själv stönade jag mest och drog mig till minnes den förra Heinleinboken jag försökte läsa — hippiekultklassikern Stranger in Strange Land. Efter en utomordentlig inledning tryfferad med goda idéer tillstötte plötsligt en annan inkarnation av Mary Sue Heinlein — en otroligt klyftig och härligt excentrisk författare och mångmiljonär som ägnade hela dagarna åt att gå runt och docera om hur det egentligen förhåller sig med livet och världen för sitt harem av undersköna kvinnor (en brunett, en blondin och en rödhårig). Jag bet ihop och försökte fortsätta läsa, men efter ungefär trettio sidor av den självgoda Sues tirader gav jag upp hoppet. (Tyvärr befläckas rätt många i övrigt utmärkta Heinleinböcker av att liknande figurer dyker upp — alltid redo att servera tvivelaktiga eviga sanningar om livet, döden och inkomstskatten.)

Den här gången tänker jag trots allt framhärda. Det mesta tyder på att unga fröken Podkayne lämnar Mars och den omåttligt självförälskade senatorn bakom sig inom loppet av tjugo sidor. Men vissa skäl till oro finns det ju …

Pod People

maj 14, 2008

Igår upptäckte jag plötsligt att det finns något nytt och modernt som ungdomen kallar ”podradio” — och att det tydligen hade funnits i decennier utan att lyckas tränga in i min värld, där Ola Ullsten fortfarande är statsminister och det största informationsteknologiska genombrottet är färg-TV:n.

”Yo, bitch! It’s Hammer-time!” utropade jag kontemporärt och inledde en så kallad filöverföring till min person-dator.

Okej — fullt så illa var det kanske inte, men faktum är att podradio fram tills nu bara varit ett ord för mig — ungefär som ”Illyrien”, ”gengasaggregat” eller ”självdisciplin”. I den mån jag överhuvudtaget ägnat företeelsen en tanke har jag föreställt mig något i stil med finniga amatörer som försöker imitera ansträngande P3-pladder.

Nu har jag i alla fall snavat över BBC:s podradioavdelning, som på ett förtjänstfullt sätt skingrar mina fördomar — den är full av kulturprogram där alla är utsökt välformulerade, roliga och — framförallt — underbart brittiskt snarky (finns det någon annan nation där folk lyckas vara sarkastiska på ett sånt trivsamt sätt?).

Alla äldre män låter som om de har ymnig grå hårväxt i öronen, läderförstärkningar på tweedkavajens armbågar, söndertuggad pipa i munnen och en professur i Sumerian Pottery. Alla yngre kvinnor låter som Diana RIgg — med perfekt diktion formar de orden till glittrande isskulpturer, eller små vassa kaststjärnor av the Queens English (”Quite!” — ”Ka-ching!”). Jag föreställer mig gärna att Diana Rigg-kvinnorna har på sig plommonlila unisexdräkter och är beredda att utdela en rejäl jiu jitsu-spark mot männen med hår i öronen om förlorar sig alltför djupt i sina esoteriska utläggningar, eller visar tecken på att ha uppnått vad Disraeli kallade ”my anecdotage”.

Dessutom förs här — på ett illusoriskt avspänt sätt — många tankeväckande samtal om intressanta ämnen. Man kan höra vilt främmande författare diskutera böcker man inte hört talas om i The Book Panel — och ändå bli engagerad. Och just denna vecka kan man i Arts and Ideas höra en högintressant diskussion kring en bok till hyckleriets försvar — parlamentsledamoter, journalister och filosofer diskuterar om det kanske trots allt är så att det finns en poäng med attt hyckla (högerklicka och ladda ner det här).

Jag har alltså kommit fram till att jag är fullt villig att acceptera den nymodiga s k ”podradion” — så länge man kan lyssna på klassiskt välgjord BBC-radio i den …

Envar sin egen dotcom-bubbla

maj 13, 2008

Mattias Boström tipsar mig om sajten Bloggvärde.se där jag äntligen kan få veta mitt värde. Jag — eller rättare sagt den här bloggen — är i skrivande stund värd 279 435 kronor. Jag fylls av vild eufori i cirka tre sekunder innan jag inser att jag inte har några som helst möjligheter att komma åt dessa fantasieggande monopolpengar. Eller ens pressa ut en krona i reda kontanter.

Nästa isande insikt är att Bloggvärdes mer eller mindre ur tomma luften materialiserade uppgifter sannolikt är ungefär lika pålitliga som börsanalytikernas orakelutlåtanden brukar vara: ”Boo.com är värt tre miljarder dollar” — ”Fermentas framtidsutsikter är strålande — företaget förfogar över betydande fasta tillgångar i form av tre agarplattor och en imaginär doktorshatt” — ”konjunkturläget har varit lite småskakigt senaste halvåret — bästa rådet till småspararna just nu är att ha is i magen och inte göra något överilat, som att försöka rädda vad som räddas kan” — ”en tulpanlök är i dagsläget värd en kvarn, en välmående kviga och en smärre krogrörelse i Delftområdet” — u s w.

Boström upplyser mig vidare om att Blondinbellas blogg bara är värd åttatusen kronor mer än min, och hon har ju faktiskt fått detta fantasikapital att ge avkastning genom att skriva välvilligt om olika produkter mot en smärre avgift. Jag kanske skulle börja ta betalt för mina extatiska utgjutelser över filmaffischer från Ghana eller historiska deckare. (Jag läser faktiskt ännu en bra historisk deckare just nu — Tom Bradbys The White Russian , där kriminalaren Sandro Ruszky försöker lösa ett mordfall i Petrograd 1917, samtidigt som hungerkravaller och upplopp utbryter. Mycket välresearchat och stämningsfullt. Det blir fjorton och femtio, tack. Corgi Books kan föra över beloppet till mitt schweiziska bankkonto — alternativt sticka in pengarna bakom fjärde handdukshållaren från dörren sett på centralstationens herrtoalett.)

Affischer och fetischer

maj 4, 2008

Iakttagna under mitt Salabesök

På Lidls anslagstavla i Sala upptäcker jag och pappa att sveriges enda Kidsmetalband — Tore and the No Smokers — har släppt sitt hett efterlängtade vax Rökfri Värld.

Inte nog med det — vi kan gå på ”prova på kväll” och testa vår intuition. Tycker vi inte om den så kan vi stänga av den igen.

På likartat sätt förhåller det sig med kaninuthyrningen på samma anslagstavla — det är bara att lämna tillbaka kaninerna när man tröttnar. Ett enkelt och smärtfritt sätt att kontrollera om ens barn har ett intresse.

Västerås konstnärsförening väljer istället ett mera minimalistiskt koncept för sitt sommarprogram.

Men den bästa affischkonsten har pappa hemma. Här riggar han upp ett antal frankensteinliknande fulingar täljda av någon Döderhultarepigon. Inte så upphetsande, tycker ni kanske, men vänta tills ni får se vad det är för något, nämligen …

Claytons nöjeshallar, som särskilt framhåller sin höjdarattraktion Bollkastning mot humoristiska figurer à la Döderhult.

Nu tonar vi — något melodiradioaktigt — över från affischering till svensk infödingskonst. Här befinner jag och pappa oss backstage på loppisen Hela Människan i Sala, och han har just fått syn på en Arrumbayafetish föreställande Per Albin Hansson.

Iochförsig har han minst en till hemma redan — möjligen bör han besinna det bistra visdomsordet ”har man två av något så är det början på en samling” …

Elementärt, min käre Jung

maj 3, 2008

Jag har alltid varit förtjust i historiska — och kulturhistoriskt inspirerade — deckare, och jag är beredd att utstå vissa lidanden för att tillfredställa min vurm (Hur ska man annars förklara att jag har läst alla Dan Browns böcker, trots att karln skriver som en dyslektisk charkuterist som råkat snava över en manual över de billigaste bestsellerknepen — för den som till äventyrs undrar så anser jag att Deception Point är ”bäst” medan Digital Fortress får Tom Clancy att framstå som technothrillerns Tolstoj).

Besvikelserna har varit många under decennierna , men de senaste åren har det faktiskt — glädjande nog — dykt upp ett antal böcker som levt upp till högt ställda förväntningar: Iain Pears sköna sextonhundratalsdeckare An Instance of the Fingerpost, till exempel, och Boris Akunins Fandorinböcker, där tsartidsnostalgin ligger som en skimrande sepiahinna över sidorna.

Men den kanske bästa historiska deckare jag någonsin har stött på — Jed Rubenfelds The Interpretation of Murder — kom ut förra året, och tursamt nog har den redan lyckats leta sig så långt ner i näringskedjan att jag hittade den på en loppis häromdagen, inköpte den och genast glupade i mig den.

Handlingen tar avstamp i Freuds och hans vanartiga CG lär-Junges New York-besök 1909, men lyckas även inkorporera byggandet av Manhattanbron, mordet på Stanford White och åtskilliga andra av periodens on dits. Interpretation är den bok jag hoppades att Nicholas Meyers The Seven Per Cent Solution skulle vara på åttiotalet och att Caleb Carrs The Alienist skulle vara på nittiotalet (för att nu bara nämna två smått snöpliga läsupplevelser).

Det ligger för övrigt nära till hands att jämföra Interpretation … med The Alienist — inte bara för att omslagen är nästan löjligt lika varandra (en händelse som påminner ovanligt mycket om en tanke). Båda böckerna handlar om hur psykonalalysen kom till USA, och om hur pionjärer motarbetas av puritaner när de försöker lösa ett mordfall med de nya metoderna.

Men The Alienist hemfaller åt en av den historiska romanens dödssynder: den envisas med att ha ett persongalleri där många av de uppträdande är så moderna, upplysta, atypiska och allmänt politiskt korrekta att man börjar fråga sig varför romanen överhuvudtaget ska utspela sig vid förra sekelskiftet. Jag menar inte att en historisk roman är tvungen att bara skildra personer som är rasister, misogyniker och obegripligt inskränkta — men om huvudpersonerna bara känns som nutidsmänniskor i lustiga hattar och kostymer så blir framställningen tämligen platt och ointressant. Utmaningen för den historiska romanen är snarare att skildra människor fångna i sin tids perspektiv och försöka levandegöra och förklara deras bevekelsegrunder.

Det tycker jag att juridikprofessorn Jed Rubenfeld lyckas ovanligt bra med i Interpretation of Murder. Och han har dessutom lyckats skriva en deckare vars intrig drivs framåt av psykoanalytiska resonemang som man kan läsa utan att börja skruva sig olustigt på sidan 37.

Psykoanalys i populärlitteratur och på film höjer sig sällan särskilt mycket över nivån i Hitchcocks Spellbound, där Ingrid Bergman tolkar Gregory Pecks drömmar med samma absurda lätthet som om hon höll på med pysselsidan i Kamratposten. De psykologiska resonemang som förs i Interpretation är A) relevanta för handlingen och B) övertygande.

Rubenfeld lyckas skriva i en stil som är en elegant sekelskiftespastisch men ändå har ett eget uttryck, och skapar en svårartat spännande sidvändare som dessutom har betydande litterära kvaliteter — Freuds och Jungs gräl om Oidpuskomplexet hade inte skämts för sig i en roman av något slag , men i en pusseldeckare är det något av en uppenbarelse. Som en extra bonus visar sig deckargåtan vara en av de mer komplexa och tillfredställande jag tagit del av på länge.

Min enda kritiska anmärkning är nog att JR envisas med att växla mellan första och tredje person i framställningen — det får mig att likt Stig Järrel utropa ”Fusk, min herre! FUSK!”(Men när man väl vant sig stör greppet faktiskt mindre än vanligt i den här boken).