Archive for december, 2006

Igelkottarna upphör norr om Örnsköldsvik

december 28, 2006

I sommar tror jag att jag ska försöka semestra i Västeuropas tredje största land, och besöka var och en av de 25000 järnåldersgravarna, 1140 förhistoriska borgruinerna, 2500 runstenarna, 3000 kyrkorna (varav en tredjedel från medeltiden), 24 nationalparkerna, hundratals intressanta museerna och nio världsarvsplatserna.

Särskilt spänd är jag på den jättelika arkipelagen utanför huvudstaden, som betjänas av en av världens äldsta ångbåtsflottor. Och på västeuropas största insjö. Och världens sjunde största meteorkrater, kallad ”Lake Siljan”. Jag vill gärna smaka på något som finns i de norra regionerna och kallas för ”Strong smelling fermented baltic herring”. Jag ska också försöka dröja mig kvar till december och delta i:

Luciadagen (The Lucia festival) […] The main feature of this peculiar tradition is the procession of carol-singing children in white gowns led by Miss Lucia who wears a bizarre crown of candles.

Men finns det då inga nackdelar med det här landet? Jo — här finns världens mest ouppfostrade barn och tonåringar, man får se upp om man går ut efter mörkrets inbrott i en tätort som kallas ”Linköping” och en stad med namnet ”Arvika” är tydligen rena kalkonen:

Arvika — This shabby town in Värmland gets full marks for being the worst place I visited in Sweden. King Oscar I became enraged here and denied the town the right to rename itself after him.

Ja — som bloggens alerta läsare kanske har gissat vid det här laget har jag införskaffat Lonely Planets Sverigebok. Det är rätt fascinerande att läsa om sin hemtrakt som en exotisk plats, och boken myllrar av saker som jag inte visste om gamla Svitjod. Så till exempel har jag fått veta att igelkottarna upphör norr om Örnsköldsvik, att Sverige var var det första landet i världen som lagstiftade om pressfrihet, att de klyftigare lämlarna vägrar störta sig i havet, och att ”Wolverine” betyder järv (om jag gav ut de svenska marveltidningarna skulle jag genast döpa om X-Mens Pelle Snusk till ”Järven”). Vidare har jag fått veta att Sverige har en av världens äldsta befolkningar (sjutton procent över sextiofem års ålder — säga vad man vill men det avspeglas inte särskilt mycket i TV-tablåerna, där de sjutton pensionärsprocenten har att välja mellan Idol och Big Brother).

Fast en del sakupplysningar bör nog tas med en nypa salt. Författarna verkar ha fått ”lingonberries” på hjärnan, och hävdar bl a att man på lunchrestaurangerna har att välja mellan lättöl och ”lingonberry juice” — dessutom påstår de att de flesta restauranger har renkött och älg på menyn. Fast det är klart — det blir ju lite exotiskare på det sättet.

Men ändå kan jag knappt bärga mig. Fermented baltic herring, here I come!

Annonser

Sven Lindberg död

december 27, 2006

Ser just med viss beklämning att Sven Lindberg dog på julafton — vår störste screwballskådis, den enda riktiga aspiranten till Cary Grants mantel i svensk film. Han var en av de få svenska aktörer som var mer eller mindre script-proof — även ganska penibelt skrivna scener spelade han hem med brio. Så t ex i den aningen krystade Får jag låna din fru? — scenen där han vaknar upp efter att av misstag ha haft sex med Lena Granhagen efter en uppsättning av missförstånd av den där typen som bara förekommer i franska sängkammarfarser är en fröjd för ögat, trots premissens ganska uppenbara svagheter.

Främst regerade han i komedifacket, men han gjorde även storartade insatser i — ä-hurm — seriösa filmer. Och han bär upp ett av de få svenska försöken i noirgenren — den inte oävna I dimma dold, som dock möjligen skäms en smula av att den är ett ganska närgånget plagiat på Otto Premingers Laura.

Ofta parades SL ihop med Alice Babs — de spelade mot varandra t ex i Povelfilmen I dur och skur, i den närmast Rock och Doris-artade Det svänger på slottet — och någon gång fick han även vara love interest i en av Schamyl Baumans Sickan-filmer (till exempel filmen med den kittlande ekivåka titeln Frökens första barn).

Då och då har jag tänkt på honom under de senaste åren — på att han aldrig riktigt har fått det erkännande han förtjänar, och på att jag borde intervjua honom till Kapten Stofil medan han fortfarande är i livet.

Men nu är det dessvärre försent.

Julrapport från en skurhink

december 26, 2006

Det är annandag jul och jag har harvat klart för dagen vid min översättning. Jag tog ledigt på själva julafton, men igår var jag i selen igen — arbetsmoralen verkar onekligen ha fått ansikte. De senaste månaderna har jag sysslat med 1 st. serie. 1 st. serietidning, och 2 st. böcker som ska överflyttas till någotsånär begriplig svenska och helst inte innehålla svordomen ”knullbrallan” — faktum är att jag dagen efter att jag var klar med den första översättningen satte mig vid tangentbordet och kickstartade nästa bok. Det tror jag aldrig har hänt tidigare, men nu fanns det ingen annan utväg.

Jag kände mig som Philip K Dick, som har berättat om hur han brukade avsluta en av sina dystopiskt rinkebygrå framtidsskildningar, skriva ”THE END”, dra pappret ur valsen, skruva i ett nytt, hacka ner ”CHAPTER ONE” och handlöst kasta sig in i en ny roman (många Dickromaner kan också läsas på samma sätt — som en större, sammanhängande text). Fast PKD hade möjligen en viss hjälp av amfetamin när han utförde sina olympiska prestationer — själv skulle jag fortfarande klara en dopingkontroll.

Som julfirande betraktat lämnar det ju en del i övrigt att önska, men saken är den att jag inte har någon lägenhet, och nu kämpar jag som ett djur för att ha mängder av kontanter att lösa mina bostadsproblem med under 2007. Jag kan ju för övrigt passa på att införa en smärre annons även här på bloggen:

Excentrisk äldre herre söker …

lägenhet i Göteborgsområdet (äv. andra hand). Deposition el. kvartalshyra erlägges glatt. Är rik som Krösus (rubriken borde kanske ha varit ”generös äldre herre …” — men det ger på något vis helt felaktiga associationer). Kan tillträda täml. omgående. Helst omöblerat — och helst minst ett års uthyrning. Gärn. längre. Goda vitsord finnes (kontakta Kal å Osborn). Sv. t. sign. ”Hoppfull i livets höst” — nej vänta, jag menar nog till min mail: davidnessle@yahoo.com.

Ja, för att återvända till det s k ”ämnet” jobbar jag i alla fall som en … som en … ja, nästan som en vanlig lönearbetare, med påföljd att jag är helt förbi av trötthet. Hur orkar folk? (Fast om sanningen ska fram har jag för tillfället avskaffat helgerna och jobbar sju dagar i veckan — det bidrar kanske till att jag börjar se ut som en vissnad krokus.)

I alla fall — EN SYNNERLIGEN FÖRSENAD JUL OCH ETT UTOMORDENTLIGT GOTT NYTT ÅR TILLÖNSKAS VÅR VÄLARTADE LÄSEKRETS!

Utan omdöme i deckardjungeln

december 15, 2006

I kommentarerna till förra inlägget framgår det att en recensent har klagat på min översättning av Stephen Frys Skriva historia utan att jämföra med originalet (jag hade översatt Frys nyskapade kraftuttryck ”Pants” med ”Brallan” och recensenten fann svordomen oidiomatisk — vilket väl var själva meningen). Själv hade jag möjligen råkat kalla någon som hette Zuckerman för Zimmerman på ett ställe i ren distraktion.

Varken jag eller recensenten hade dock lyckats få för oss att vi hade läst en bok som inte fanns i sinnevärlden — men det har Kristian Lundberg lyckats göra i sin stora deckargenomgång i söndagsnumret av Helsingborgs Dagblad, under den brutala rubriken ”Utan nåd i deckardjungeln”. Britt-Marie Mattsons Fruktans Makt finns i Piratförlagets höstkatalog, däremot är boken inte tryckt — eller ens färdigskriven — vilket inte hindrar Lundberg från att skriva:

lundbergs-recension.jpg

Helsingborgs Dagblad ber om ursäkt. Lundberg säger istället till Svensk Bokhandel: ”Jag har gjort mig lustig över Britt-Marie Mattsson på förhand eftersom jag tycker så fruktansvärt illa om henne. Men vi får hoppas att boken kommer ut så jag får chansen att såga den på riktigt.

Om jag var Lundberg så skulle jag nog hellre göra en pudel än en dobermannpinscher …

Förgängelsens Vasalopp.

december 13, 2006

Varför känns ”trettio år” så mycket äldre än ”tjugoåtta år” (”tjugonio” är liksom ett förstadium till den fruktade födelsedagen)? En person som är trettio kan — beroende på vilket liv han/hon har levt — vara precis som en tjugofemåring till själ och kropp. Eller som en trettiosexåring för den delen, om ödet varit mera oblitt. Men vi stirrar som förhäxade på de där jämna årtalen och börjar till sist tro att de faktiskt säger något ”objektivt” om var i livet vi befinner oss.

Åren efter att jag hade fyllt trettio kände jag mig som en druva som ohjälpligt hade börjat förvandlas till ett russin. Jag kände att loppet var kört, att jag hade förslösat min ungdom och att den aldrig skulle komma igen. När jag idag tittar på foton av den brittiska skolpojke med slängig lugg som jag var när jag hade dessa dystra meditationer kring förgängelsen så kan jag bara säga: ”Vad fan höll jag på med?”

Vi har en tendens att betrakta de jämna födelsedagarna som vätskekontroller i ett dödens vasalopp — vi stannar upp, sveper en mugg skållhet nyponsoppa och funderar över hur långt det är kvar till målet där liemannen väntar utklädd till kranskulla.

Men tänk er att vi räknade i bas åtta i stället — skulle vi då frukta tjugofyraårsdagen på samma sätt — eller skulle vi få respit till trettiotvå? (Det fasansfulla fyrtioårsfirandet påverkas ju tyvärr inte alls av mitt hypotetiska exempel — förutom att det förvandlas till ett femtioårsfirande.) Mitt förslag är att vi i likhet med datorerna övergår till hexadecimalsystemet, vilket skulle innebära att trettioårsfirandet sköts upp till fyrtioåtta års ålder (väljer vi istället det binära talsystemet kommer vi att fylla trettio innan vi ens kan forma en fullständig mening, och det är kanske inte helt lyckat).

Det här är ett ovanligt konkret exempel på hur vi terroriseras av abstrakta allmänbegrepp — hur vi förvandlar helt godtyckliga gränsdragningar till verkliga fenomen. Trettioårsdagen kommer seglande upp mot oss som en obarmhärtigt avancerande inlandsis — vi tycker oss nästan kunna se den med blotta ögat.

Den inlandsis som för tillfället nalkas mig har ordet ”femtio” uthackad i stora siffror — egentligen borde jag inte bara känna mig som en druva som blivit ett russin, utan som en av de här fossila korinterna som blivit kvar i botten på ett paket längst in i skafferiet efter förra årets julfirande. Men sedan jag fyllde fyrtio har jag känt att inget egentligen har förändrats i mitt liv (när jag tänker efter är det kanske rentav så att alltför lite har förändrats) — jag har lite sämre flås, är lite klyftigare och aningen mera harmonisk — and that’s about it.

”Den biologiska klockan tickar” säger folk till oss med ödesmättat tonfall, och visst gör den det — något särskilt kvinnor är fullt medvetna om. Men den biologiska klockan är för den skull inte räkneverket till en tidsinställd bomb som kommer upplösa en i köttslamsor inom ”T minus three minutes” — den är mera en stillsamt tickande moraklocka i en förvisso alltmer dammig, men också alltmer inbodd och trivsam salong.

Det är på tiden att vi slutar terroriseras av tiden.

(Och nu ska jag verkligen jobba …)

Ryktet om min semester är betydligt överdrivet

december 13, 2006

Ja … jag har moltigit på bloggen ett par veckor, vilket givit upphov till spekulationer i läsekretsen — någon hoppades att jag var på en stärkande semester. Inget kunde tyvärr vara längre från sanningen — det är istället så att jag har jobbat som en liten koboltblå tätting, och eftersom jag av någon anledning alltid har större lust att svara på alla kommentarer än att göra vad jag ska kände jag mig tvungen att sluta blogga cold turkey (vintriga Turkiet?) tills läget hade stabiliserats en aning.

Finns det någon förening för Icke-anonyma Internetmissbrukare (II)? I så fall misstänker jag att jag är redo för att börja med de tolv stegen när som helst:

  1. Jag erkänner att jag är maktlös inför bloggandet — att mitt liv har blivit ohanterligt.
  2. Jag har kommit att tro att en arbetsdisciplin, större än mig själv, kan hjälpa mig att återfå mitt förstånd.
  3. Jag ska hädanefter upphöra med att svara på alla kommentarer i realtid, på det att distinktionen mellan att blogga och att chatta må upprätthållas.

… Och så vidare. Just nu har jag så mycket jobb hängande över mig att jag inte kan låta mig lockas av fala cyber-sirener. Så inom den närmaste framtiden kommer jag alltså — förhoppningsvis — avhålla mig från att kommentera allt som skrivs här på bloggen. Fast jag tror i alla fall att jag har återfått tillräckligt av min självdisciplin för att kunna posta nya inlägg. Och kanske komma med något litet kommentarsvar. Bara ett litet. Snälla. Det är ju trots allt lördag — kom igen — jag måste väl få fira lite … pust … flås …

Och sen vaknar jag i rännstenen igen …