Kapten Stofil 35-36

Vårt fantastiska tryckeri — Svärd och Söner i Falköping —  har lyckats trycka och  leverera nya dubbelnumret av Kapten Stofil i rekordfart. Lämpligt nog är John Anderssons omslag något slags surrealistisk parafras på gamla Rekordmagasinet. Tidningen anlöpte Göteborg i morse och jag och Jocke har ägnat dagen åt att baxa lådor och stoppa trycksvärtedoftande, färska exemplar i kuvert.

Ur innehållet: Kapten Stofil drabbar samman med Magnus Huss misslyckade ättling Gummo Huss i Vildhussen 2.0 — ett episkt upplagt äventyr i Jämtlandsmiljö. Den maskerade proggaren råkar få sina händer kapade och ersatta med ett par sinistert sinnade extremiteter i min serie Högermannens händer. I John Anderssons drömlogiska Electric City blir Lars Hillersberg musiker under John Foxx överinseende — innan det visar sig att han har Hitlerkvisslor på skinkorna (det är lite svårt att förklara — serien måste sannolikt läsas …)

Någon som kallar sig Maximilien Robespierre (ett namn som jag för min personliga tror är falskt) Stofildebuterar med serien Christer Falkenströms rymdodyssé. Flerfaldiga urhundenvinnaren Joakim Pirinen bidrar med en tolvsidig tecknarskola. Camilla Forsman fortsätter skildra Jarls dysfunktionella äktenskap, Herr Hööks etikettskola bibringar hyfs, Wanloo bjuder på ett par Videokvällar och Henrik Lange  berättar om Stackars unge herr Skywwalker.

I Stupidoblocket redogör Martin för den svenska Varietén i allmänhet och komikerparet Pilsner i synnerhet — bland annat intervjuar han Pilsnermedlemmarna själva. Jag skriver lite om andra världskrigets reklam och vardagsliv i Läkerol i fält, det är luftvärn för halsen! (titeln på artikeln kommer från reklamfilmen som ni kan se här ovan). Martin reflekterar även kring schlagerskapandets betingelser och ett antal klassiska örhängens tillkomst i En schlager föds och recenserar en fet music hall-box i Plattguiden.

Igår utlovade jag ju mer information om Kapten Stofils sinnessvaga mässberjudanden, och eftersom jag börjar bli en smula mör tror jag att jag nöjer mig med att lite oambitiöst  återge vår prislista rätt upp och ner:

All messed up and nowhere to go III

Jag frestas använda den unikt andefattiga taglinen till Dödligt Vapen IV (har jag för mig att det var):

”De är tillbaka. Igen.”

Eftersom jag under  tidigare år (2007, 2008) inte har undanhållit från min andlöst gapande läsekrets hur det ser ut när vi bygger Kapten Stofil-montern, så fortsätter vi på den inslagna vägen och fräschar dessutom upp konceptet genom att visa processen lite Pogo Pedagog-pekpinnigt ”Från ax till limpa” som det förmodligen inte kallas nuförtiden. (Den som klickar på länkarna ovan kan f ö konstatera att vi har exakt samma affischering år efter år. ”De här kantstötta foamboard-plakaten dög åt våra fäder”, muttrar vi dolskt i våra grötstinna tomteskägg.)

Vi anländer och konstaterar något misslynt att vår monter är smått blockerad av två kubikmeter Jan Lööfs samlade verk från montergrannen Kartago. Men ”Kartago maa ikke forstyrres”, som den danska hotellpiccolon sa (jag har redan lyckats komma bort från ämnet). Tydligen kommer min ungdoms hjälte Jan Lööf till mässan, vilket givetvis är skäl att jubla diskret men eftertryckligt.

Jocke L skruvar ihop vår allt mer inadekvata tidningsdisplay (första åren stod tidningarna glest som rovor ett missväxtår — nu får de inte längre plats i plantagen).

Efter fullbordat värv blickar Jocke fältherrelikt ut bakom sin förskansning. Bilderna ger ett något missvisande intryck av att dessa raders nedtecknare bara står och dokumenterar sin kollegas otacksamma slit — jag vill alltså särskilt understryka att jag faktiskt hjälpte till. Som bevis kan jag demonstrera mässans första blodvite:

Serietecknarnas svar på mensurärret — the paper cut. I det här fallet från en kartong.

Med viss glädje kan jag även tillkännage att vi i år genom något slags organisatorisk kontinentalsockeldrift har förflyttat oss några meter västerut från vårt vanliga läge till monternummer A01:52 och ligger längs samma stråt som Kartago och Galago, vilket måste sägas vara ett ganska gynnsamt läge. Mera information om våra smått sinnessvaga extraerbjudanden och absurt altruistiska mässpriser tror jag att jag sparar tills i morgon.

Musse — ondskans genius

Den här  filmen från 1934 är uppenbarligen gjord för att uppmärksamma japanska barn på hotet från det stora landet i öster (det låter lite kontraintuitivt, men USA måste ju faktiskt sägas ligga öster om Nippon).

Musse terrorbombar  japanska fabeldjur på ”Happy Island” (och en lika copyrightkränkande, något vanställd Felix the Cat som har råkat förirra sig till ön)  med hjälp av en projektilspottande fladdermusse,  men Lyckoöns invånare möter hotet med stor beslutsamhet och okonventionell krigsföring.

Vad vi bevittnar är alltså ett slags inverterat Pearl Harbour med starka psykedeliska övertoner. Ett stycke högkvalitativ Art brut-anime, kort sagt …

(Titta genast för företaget med den engelskspråkiga namnrebusen Bankvalv Nedsättande ghettoomdöme-Knä försöker tydligen undanröja  denna copurightkringfransande film från U-tube bäst de kan — och undvik gärna att nämna Bankvalv Nedsättande ghettoomdöme-Knäs namn i kommentarerna …)

Göteborgs goaste el

Klockan 10.30 i morse: mobilen ringer. Okänt nummer. Jag svarar och får i mina nymornade öron höra en otillständigt alert och göteborgsk stämma som genast börjar rabbla:

Hallå David! Det här är **** på Göteborg energi. Idag ringer vi runt till lite goa göteborgare med några  riktigt goa elerbjudanden.

Jag borde förstås ha svarat att jag inte är en go göteborgare utan en besk mälardaling och att erbjudandet  rimligtvis inte kan gälla mig. Istället nöp jag lite klichémässigt av genom att säga att jag ”inte var intresserad”. I efterhand ångrar jag mig nästan. Jag är lite nyfiken på hur ofta min interlokutör hade lyckats använda ordet ”go” under det fortsatta samtalet med tanke på att han lyckades flika in det två gånger inom loppet av tio sekunder. Även den klassiska försäljargambiten att ständigt använda den preseumtiva kundens förnamn hann han med — ”Hej, David! Etablerar vi lite intimitet här, David? Du, David, är jag i din bubble space nu, David?”

Jag undrar  i mitt stilla sinne även om han hade eskalerat sin göteborgska framtoning ytterligare när han stötte på massive sales resistance och börjat spela Sonya Hedenbratt i bakgrunden samtidigt som han vrålade:

”Änna görgött att tjöta med dig, David. Men DÖ!!! Nu kommer vi änna till görgoa grejer som bindningstiden på två år, David. Det kan änna låta tetigt, men låt mig bara parantetiskt knö in, David, att vi änna förbinder oss att hålla riktigt goa priser hela denna tiden, David!”