Det upphör aldrig att förvåna mig hur mänskligheten envisas med att fortsätta leva, älska, sjunga och skratta åt billiga buskisskämt nästan oavsett vad som pågår runt omkring den.
Den tjeckiske författaren Josef Skvorecky har skrivit fina, halvt självbiografiska skildringar om hur den unge Danny Smiricky är uppslukad av sina två passioner: kärlek och jazzmusik — trots att hans hemland utplånats från jordens yta i ett försök att undvika världskrig och plötsligt har förvandlats till det tyska lydriket ”Protektoratet Böhmen-Mähren”. Men tonårstidens bekymmer är ändå märkligt likartade, trots att ett historiens oväder av aldrig tidigare skådat omfång just tätnar över Europa …
En annan person som inte låter sig nedslås av lite ragnarök och bombregn är den oförbrännerlige brittiske filmkomikern Arthur Askey, som förstår värdet av att möta dagen med en sång och att vinnlägga sig om ett vårdat yttre — trots att blitzen tvingar en att sova på Bond Streets T-baneperrong …
Ja — ni får dra fram till 01:24 i klippet ovan innan scenen börjar — innan dess är det förtext. Och har ni blivit tillräckligt smittade av Arthurs goda humör är det bara att fortsätta titta — det här är hela filmen …
Arthur Askeys soliga sinnelag fortsatte att fira triumfer i godmodig ironi under hela kriget — i låtar som ”What a Nice Lot of Nazis they are!” eller den vänligt välkomnande ”Thanks for Dropping in Mr Hess”:
Askey kanske framstår som en aningen apart filmstjärna för många moderna ögon — han utmärker sig inte i första hand för sin stora animaliska magnetism, sin strålande skönhet eller ens sin majestätiska resning (han var 1.58) — men när orosmolnen flockas och allt ser som mörkast ut är det kanske just såna här outslitligt optimistiska små män med galoschhaka och National Health-glasögon som världen behöver …
Tomas Tranströmer skrev en gång:
Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.Jag hissar haydnflaggan — det betyder:
“Vi ger oss inte. Men vill fred.”(Ur ”Allegro” från Den halvfärdiga himlen, 1962)
Av någon anledning kommer jag att tänka på den dikten när jag ser Arthur Askey — han hissar Haydnflagg, på något slags bisarrt, brittiskt beredskapsbuskissätt …
För vidare självstudier: Många av Arthur Askeys andra världskrigs-filmer verkar vara copyrightfria av någon anledning — och det innebär i sin tur att de återfinns på U-tube — och på Archive.org. Har man halvhygglig bandbredd och plats på hårddisken kan man ladda ner t ex I Thank You (ni hittar den HÄR) eller Miss London Ltd (HÄR) — där får ni dessutom se en av mina favoritsångerskor Anne Shelton i en ganska stor roll. Det är hon som sjunger över högtalarsystemet i det superba inledande sångnumret The 8.50 Choo-Choo from Waterloo:
David Nessle 