Archive for juli, 2006

Livets ljudspår

juli 14, 2006

bakelitbågad begåvning

Claes Ohlsson har just försett mig med en liten mp3-spelare av den där sorten som man bär som ett missklädsamt halssmycke — för 229 kronor får man 256 megabytes och en diktafonfunktion med mycket low fidelity — ganska prisvärt om ni frågar mig.

Ljudspåret till mitt liv har de senaste dagarna utgjorts av ångjazz från det begynnande nittonhundratalet, skramliga ragtimesånger som inte riktigt gör rättvisa åt spelarens ljudåtergivning (copyrighten har gått ut och de finns att ladda ner i tusental på Archive.org). Bland annat har jag njutit av originalversionen av Take Me to the Ball Game från 1909 och oräknerliga sånger där ”Feelin’ fine” ständigt rimmar på ”Mason Dixon Line” och man får veta att ”The darkies are a-hummin’/Their banjos are a-strummin'”. En intressant detalj med dessa urskivor är att man inte har kommit på att låten kan börja direkt — vana från vaudevillen vid en påannonsering kräver publiken att en man med nasal stämma hojtar innan orkestern honkar igång: ”Taaake Meee to the Baaall Game sung by Edvard Meeeeeker, Edison reeecords!”

Fast just nu hör jag på Dmitrij Sjostakovitjs sviter för jazzorkester. Den unge och förhoppningsfulle DS levererar något neurotisk men synnerligen livsbejakande och ironisk tjugotalsjazz från den purfärska sovjetstatens Nep-period . Det här var innan operan Lady Macbeth från Mtenskdistriktet, vars premiär Stalin oturligt nog gick på och råkade hamna alldeles intill blåssektionen, vilket ledde till en ledare i Pravda där Den Store Trädgårdsmästaren skrev om ”förvirring istället för musik” — vilket alla i Sjostakovitj umgängeskrets tolkade som en dödsdom och diskret drog sig undan. Kompositören levde med dödshotet hängande över sig i decennier, blev alltmer dyspeptisk och dissonant — och skrev tyvärr aldrig mer lika spirituell och lättsamt experimentell musik igen.

Men Sjostakovitjs aningen hysteriska ungdomliga entusiasm finns för alltid konserverad i hans musik, i baletten Guldåldern, den bisarra ”brandkårsmusiken” han skrev till en Majakovskijpjäs, operan Näsan efter Gogolnovellen och — inte minst — i sviterna för Jazzorkester, som bildar ett sprittande ljudspår till min tillvaro medan jag skriver detta stycke …

Annonser

Hasselhoff åter i hetluften

juli 12, 2006

För någon vecka sedan kunde man läsa i Aftonbladet om Baywatchstjärnan David Hasselhoffs säregna rakningsolycka. Frågetecknen är många — hade han en kristallkrona i badrummet? Studsar han upp och ner medan han rakar sig så till den grad att han kan slå huvudet i den?

Efter att i natt ha sett hans hans synnerligen spralliga rockvideo till nyinspelningen av den gamla Skifsschlagern Hooked on a Feeling så skulle det iochförsig inte förvåna mig om svaret på den senare frågan är ja. (Håll utkik efter sekvensen där ”The Hoff” är utklädd till eskimå och biter i en stor rå fisk … eller för all del när vår hjälte gör tricks på sin motorcykel, tills han tappar greppet och svävar iväg över trädtopparna som Harry Potter. Ett varningens ord bara: för att slippa reklamen innan videon börjar måste man klicka på videolänken till Hooked on a Feeling nere till höger på sidan.)

Jo jag vet — det här är rätt substanslöst som blogginlägg betraktat, men jag försöker ge sidan lite konstgjord andning i sommarhettan. Dessutom har jag en gnagande misstanke om att alla utom jag sett videon redan — om den inte har gått i evighetsslinga i alla ironiska generation xbox-program de senaste åren så är det ju snudd på tjänstefel.

Häpnadsväckande helgalen Hutton

juli 1, 2006

Som någon av bloggens besökare konstaterade i en kommentar nyligen så kan man slösurfa minst lika mycket som man slözappar framför TV:n — man blir sittande (eller liggande med laptopen på magen) och låter länkarna föra en dit de vill tills det går runt i huvudet.

Jag hemföll åt denna last i natt, men plötsligt ramlade jag in på en av de där hemsidorna som gör en helt förtjust och gottgör en för alla timmar man förspillt. Någon hade lagt ut enorma mängder högupplösta stillbilder på filmstjärnor från Hollywoods gyllene era — men inte nog med det; här fanns även stora mängder filmsnuttar med obskyrt material. Det som gjorde mig gladast var några soundies med en mycket ung Betty Hutton.

Få filmstjärnor har väl spelat så lite på sin sexualitet som Betty Hutton — jag blir helt lycklig av att se hennes befriande osexiga uppenbarelse. Hennes syster June Hutton var en storbandssångerska av det mera patenterat ljuva och smäktande slaget, och Betty profilerade sig istället genom en unikt sjövild framtoning.

Det verkar som om det behövdes extra starka stimuli för att roa fyrtitotalets publik, märkt av krig och ekonomisk despression. Det är kanske ingen slump att Betty H är samtida med Tex Averys maniskt innovativa tecknade filmer, Preston Sturges vildsint sofistikerade buskisrullar, Galopperande Flugans crazyhumor och Cab Calloways heidi-hoande.

I en av de här soundiesarna (d v s fyrtiotalets proto-rockvideos, gjorda för att visas i stora tröskverksliknande filmjukeboxar) ser vi för övrigt Betty Hutton göra sin egen tolkning av en Cab Calloway-låt, Old Man Mose is Dead (klicka på länken för att se soundien — högerklicka och spara om ni vill kunna njuta av den gång på gång). CC har ju som sagt för vana att hela tiden utbrista i ett ”Heidi-Hey!” som om han fått syn på någon schweizisk småflicka på en angränsande alptopp — Betty uppfinner istället något som i brist på bättre beteckning får kallas för R2D2-jojken — ett slags högfrekventa drillar som låter som en blandning av en ilsken hamster och en polisradio.

Få kvinnor har heller uppträtt fullt så obesvärat i lång aftonklänning. Jag blir helt salig av att se henne studsa och vaja och hojta samtidigt som hon pucklar på orkesterledaren och kören. Det här är precis i början av hennes karriär — hon är bara något över tjugo år gammal. Bettys låga var av det självförbrännande slaget, och i mitten av femtiotalet hade hon drabbats av konkurs, skilsmässa och nervsammanbrott. Men om allt detta är den jitterbuggande yrhättan lyckligt ovetande om i de här fantastiska små filmsnuttarna …

(Tillägg: Om Betty gav mersmak så kan ni ju ta och ladda ner låten Can’t Stop Talking About Him — andra hits som tyvärr inte fanns att tillgå på den här sajten är originalversionen av It’s Oh So Quiet, som Björk gjorde en skäligen blek cover på för något tiotal år sedan, och Hamlet, där BH ylar sig igenom ett aningen tendentiöst intrigreferat av Shakespearepjäsen: ”The moral of the store is quite plain/ You gotta have a muzzle if you have a great dane”.)