Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.
Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.
Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …
(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)
Och …
Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.
John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:
”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”
”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”
Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.
Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition nämns den äntligen (vi lyssnar — otroligt nog — fortfarande till de unga vännernas munhuggande om fysik kontra kemi):
”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy […]
”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.
Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.
Då är inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:
Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.
Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.
Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:
It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.
Eller — apropå mäktiga maskiner:
The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.
And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.
Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.
Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.
Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:
By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.
Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)
Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones …
Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.
Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).
Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i Revelation Space-universat.
David Nessle 