Archive for oktober, 2013

Space Operans hjältetenor

oktober 17, 2013

Alastair-Reynolds

Alastair Reynolds — den walesiska Space Operans ledande namn.

Det som fick mig att börja läsa science fiction var nog främst Sense of Wonder-elementet — den intellektuella svindel man kan känna när man skådar djupt in i rymdens avgrund, tidens bråddjup, möjligheternas oändlighet.

Av tradition är det ju Space Opera-författarna som varit de mest pålitliga leverantörerna av den här typen av storslagen, kosmisk epik. Författaren John W Campbell kan sägas ha summerat vad det handlar om i två av sina tyngsta trettiotalstitlar …

118718

(Den här utgåvan av Campbells The Mightiest Machine äger jag faktiskt — jag köpte den på SF-kongressen i Brighton 1984)

Och …

tbsp001

Problemet är väl bara att de tidiga Space Opera-författarna mycket sällan lyckades leva upp till sina storståtligt svindlande titlar inne i själva böckerna.

John W Campbell är till exempel flerfaldig amerikansk mästare i Tell me Professor. Så här inleds romanen The Mightiest Machine:

”I SUPPOSE,” SAID Don Carlisle with a look of disapproval, ”that this, too, is the ‘latest and greatest achievement of interplanetary transportation engineers.’ They turn out a new latest and greatest about once every six months -as fast as they build new ships in other words.”

”You should talk!” Russ Spencer laughed. ”One of the features of that ship is the new Carlisle air rectifiers, guaranteed to maintain exactly the right temperature, ion, oxygen, and ozone content as well as humidity control. But, anyway,” he went on, turning to his friend, ”I wish you could have made this discovery just two years earlier. It was the dream of dad’s life to build the first meteor-proof ship in the Spencer Rocketship Yards. You physicists were mighty slow about that. You’ve done the miracle now–I hope–but I wish you could have done it sooner.”

Jo — jag vet. Lite expositionsdialog får man  tåla. Men den här tell me professor-festivalen pågår sida upp och sida ner i samma oförtröttligt didaktiska stil — Russ och Don grälar framförallt om vilket som är bäst, fysik eller kemi (snacka om battle of the ages) — tills läsaren allvarligt börjar misströsta om att någonsin komma fram till den där mäktiga maskinen.

Men så, efter något tiotal sidor av ohöljd exposition  nämns den äntligen  (vi  lyssnar — otroligt nog —  fortfarande till de unga vännernas  munhuggande om fysik kontra kemi):

”I saw a machine. It was the mightiest machine that could ever exist. It was an atomic, better, a material engine. It burned matter to energy. Most of the energy was electrical in nature at one stage of the process, but it was converted to heat and light and other forms of energy […]

”It was a star. Any star. It was the Sun, the mightiest machine man ever observed.

Plötsligt befinner vi oss alltså inne i högstadieuppsatsen ”Solen — en enorm vätebomb”. Besvikelsen är påtaglig.

Triplanetary2

Då är  inledningen på E E Smiths klassiker Triplanetary lite mer lovande:

Two thousand million or so years ago two galaxies were colliding; or, rather, were passing through each other. A couple of hundreds of millions of years either way do not matter, since at least that much time was required for the inter-passage. At about that same time—within the same plus-or-minus ten percent margin of error, it is believed—practically all of the suns of both those galaxies became possessed of planets.

Okej — Doc Smith lyckas kanske urholka en del av den sense of wonder som läsaren känner genom att ständigt komma med nya små knastriga korrigeringar ”or so”, ”or, rather, passing through each other” och så vidare — det blir liksom inget riktigt drag i vår kosmiska förundran när själva sagofarbrorn gör ett så småsömnigt, preciöst och petimetrigt intryck.

Nej — tacka vet jag Space Opera-skildringar i den här stilen:

It looked like a biology lesson for gods, or a snapshot of the kind of pornography which might be enjoyed by sentient planets.

Eller — apropå mäktiga maskiner:

The weapon, Volyova said, was one of the planet-killers. She was not really sure how it functioned; still less exactly what it was capable of doing. But she had her suspicions. She had tested it years ago at the very lowest range of its destructive settings… against a small moon. Extrapolating—and she was very good at extrapolating—the weapon would have no trouble dismantling a planet even at a range of hundreds of AU. There were things inside it which had the gravitational signatures of quantum black holes, yet which, strangely, refused to evaporate. Somehow the weapon created a soliton—a standing-wave—in the geodesic structure of spacetime.

And now the weapon had come alive, without her bidding. It was gliding through the chamber, riding the network of tracks which would eventually deliver it to open space. It was like watching a skyscraper crawl through a city.

Som ni möjligen märker rör det sig om en författare med lite mer stil och schwung än föregångarna. Trots detta har han lika tunga vetenskapliga meriter som E E Smith, Ph D — även om Alastair Reynolds Ph D är i astronomi snarare än kemi. Det innebär också  att han vet precis vad han talar om när han kommer in på kvanttfysik och neutronstjärnor — vilket han ofta gör, på det mest hisnande sätt.

9780575083097

Citaten ovan härrör från Reynolds roman Revelation Space, som utan tvekan är den bästa Space Opera jag läst — märkligt mörk, gotisk och ändå vetenskapligt korrekt ut i fingerspetsarna, en sällsam hybrid mellan ”hard SF” och skräckromantisk cyberpunk.

Författaren Dale Lucas gör en utmärkt summering av Reynolds estetik:

By infusing the wide-eyed cosmic ooh-aah of Arthur C. Clarke with the vertiginous cosmic terror of H. P. Lovecraft, Reynolds has managed to tap into our most visceral attraction-repulsion responses where space exploration is concerned, and manages to tell a ripping good yarn chock full of xenoarcheology, space pirates, and star-slaying alien outsiders. In short, Reynolds gives us space opera, but he does it with his foot planted squarely in the camp of scientific possibility, while still managing to make the future seem both wondrous and weird. Surely, no small feat.

Xenoarkeologi! Smaka på ordet! (Revelation Space inleds med en underjordisk utomjordisk utgrävning.)

Jag gillar särskilt de skräckgotiska och cyberpunkiga inslagen i Reynolds universum   — det förfallande jätterymdskeppet Nostalgia for Infinity är som en högteknologisk version av slottet Gormenghast hos Mervyn Peake — the melding plague (hur ska man översätta det? Lödarsjukan?) som angriper nanorobotar och implantat och smälter samman dem med bärarens kött, för att sedan börja skicka silverne rottrådar mot teknologisk utrustning i närheten för att smitta den också, är som en mardrömsvision av H R Giger — och sedan dessa uråldriga, utomjordiska civilisationer som känns lika kosmiskt främmande som Lovecrafts Elder Ones

Tidigare har jag alltså intagit min Space Opera sorgligt utspädd med bakpulver och förorenad av främmande substanser — men Alistair Reynolds erbjuder farmaceutiskt ren Sense of Wonder.

Jag läste ut Revelation Space häromkvällen och var så omtumlad att jag först tänkte att jag skulle sticka mellan med något lite lättviktigare — kanske lite steampunk av Cherie Priest — men jag kände raskt suget efter Uppenbarelserymden och kastade mig över den fristående uppföljaren Chasm City (ja — strikt talat rör det sig om en prequel som utspelar sig ungefär trettio år innan RS).

Jag fröjdar mig åt att det finns hela fem feta volymer som utspelar sig i  Revelation Space-universat.

Annonser

Vi städar i spalterna och skapar en skrytsida

oktober 16, 2013

stsc3a4dad-proggare-fc3a4rg

Det började bli lite brötigt i bloggens högerspalt av alla widgets, så jag beslöt mig brådstörtat för att strama upp sidlayouten en smula.

Med säker blick för det väsentliga valde jag sedan att ta bort länkarna till ställen som säljer mina böcker, som ni märker.

Dessa länkar har i stället flyttats till sidan Sagt om David Nessles serier och skriverier, som även innehåller recensionsutlåtanden om alla mina böcker från Döden steker en flamingo från 1991 till Den maskerade proggarens oändliga jamsession från i år.

Jag kommer förmodligen fortsätta mecka lite med sidan — jag vet till exempel att det finns flera bra recensioner av deckaren Döda Fallet som jag inte lyckades hitta i mina pärmar.

Skälet till att jag lägger tid på detta är att jag — helt traditionsenligt — har varit förkyld eller kanske snarare flunsig ända sedan bokmässan, och inte har så mycket annat vettigt för mig …

(Det är för övrigt även det främsta skälet även till att min och Jacob Stålhammars podcast Huvudnyheterna har blivit skamligt försummad under de senaste veckorna.)

Blommor på den okända filmkomediennens grav

oktober 11, 2013

cropped-logga21

Nyhetsbyrån Stupido har vaknat ur kryosömnen, borstat rimfrosten från axlarna, purrat Walt Disney och gått ut i köket för att koka kaffe.

Dessutom har vi startat en blogg, där vi publicerar både äldre artiklar — som på så vis går en ny vår till mötes — och texter som aldrig tidigare sett offentlighetens ljus (vilken bluddrig stil jag har denna klara men likväl kyliga västsvenska morgon …)

CRI_113383

En mycket ung Chaplin blir en smula rädd vid åsynen av Marie Dressler

Idag lägger till exempel Martin upp en aldrig tidigare publicerad text om kvinnliga komiker från filmens barndom — första delen av fyra i en artikelserie.

En fördel med att publicera texterna på en blogg är förstås att läsaren på en sekund även kan förvandlas till en lyssnare eller åskådare — Martin har illustrerat sin artikel med mängder av stumfilmssekvenser där det täcka könet beter sig tämligen otäckt …

tillies-punctured-romance-1914-poster

Bland annat har Martin lagt upp den första långfilmskomedin någonsin i sin helhetTillies Punctured Romance med den häpnadsväckande Marie Dressler (I Sverige kom filmen i stället att få namn efter en av birollsaktörerna och heter Chaplin och dollarprinsessan.)

chaplin-och-dollar-prinsessan-img-30844

Tillies Punctured Romance verkar ha visats med två titlar i Sverige — och ingen av dem trycker på Marie Dresslers insats: Chaplin och dollarprinsessan och Chaplins dollarbrud

rosalie-et-leontine-vont-au-theatre

 Rosalie et Léontine vont au théâtre från 1911 är ett utomordentligt exempel både på hur bortglömda de kvinnliga filmkomikerna är och hur pass omstörtande deras verksamhet var — tyvärr har varken jag eller Martin lyckats hitta filmen på nätet.

Vi vet att Rosalies roll kreeras av Sarah Duhamel — men ingen vet vem den spralliga och minst sagt anarkistiska Léontine var, trots att hon var stjärna i en egen kortfilmskomedi där hon bär sig ännu sämre åt än på teatern …

Screen Shot 2012-08-10 at 5.43.41 AM

Rosalie och Léontine gör sin pryl.

Som sagt — Martins nyskrivna artikel återfinner ni HÄR.

Senare tillägg: Det här med de olika titlarna på Tillies Punctured Romance gav oss förstås ingen ro, och det har kommit ett mail från Martin där han slutgiltigt reder ut begreppen:

Filmen har i original hetat förutom Tillie’s… även Tillie’s Nightmare, For the love of Tillie, Marie’s millions, Tillie’s big romance. På svenska har den hetat Chaplins dollarbrud, Dollarbruden, Chaplin och dollarprinsessan, Chaplins flammor. Vid nypremiär 1969 Charlie’s big romance resp. Panik på stan och Den gamla goda tiden.

Värst vad popen var populärkulturell idag

oktober 10, 2013

Serge Gainsbourg och Brigitte Bardot bringar sin hyllning till Bandes dessinées — tyvärr kräver klippet att man går vidare till YouTube för att kika — men det är det värt.

Häromdagen skrev jag om hur det kan låta när populärmusiken försöker ta sitt pedagogiska ansvar — men det är förstås vanligare att schlagersnickarna riktar blickarna mot mera trashiga tecken i tiden. Populärkulturens olika grenar har en naturlig tendens att korsbefrukta varandra lite hur som helst — ofta med bisarra och betagande bastarder som följd.

Trots detta sätter jag mig lite extra rak i stolen när jag exempelvis snavar på en katalansk kulturyttring som Lita Torellos skräniga sextiotalsschlager om Jules Verne …

För mig känns det lite grann som om Lautreamonts famösa paraply och symaskin ännu en gång oförmodat råkat stöta samman på ett dissektionsbord — med en surreal skönhets-chock som följd …

Samma sak gäller väl även i någon mån den vulkaniske skönsångaren Leonard Nimoys sagolikt spoilertäta slagdänga om Bilbo Baggins (som jag förstås skrivit om tidigare här på bloggen)…

Vi rekommenderar Leonard att inte säga upp sig från sitt dagtidsjobb. Fast det är klart — every man must have a hobbit. (Den som vill läsa fler tvivelaktiga ordvitsar om Nimoys sång hänvisas, som sagt, till det här gamla inlägget.)

Ja — för att summera en smula: det händer något märkligt när populärkulturella fenomen skildras i sång på det här sättet — vilket (som ni möjligen redan har gissat) utgör incitamentet till ännu en av mina Spotifyspellistor.

Jag saknar förstås en del favoriter på streamingsajten och därmed i listan — så t ex den halvobskyra DC-superhjälten Metamorphos minnesvärt märkliga signaturmelodi:

Strong as iron, homely as sin
Metamorpho! Metamorpho!
He’ll change into copper, cobalt or tin
Metamorpho! Metamorpho!

Ja — hursomhelst. Något säger mig att den här spellistan kommer att svälla ut en del med tiden, alltftersom jag får korn på nya sånger, och de gamla favoriterna dyker upp på Spotify ….

När populärkulturen tar sitt pedagogiska ansvar

oktober 7, 2013

36984

Gravity! Gravity!
All matter has a force
that pulls things to its core.
Gravity! Gravity!
Is what we call that force.

— Tom och Dottie förklarar attraktionskraft på ett tilldragande sätt

När man lyssnar på låten Gravity från Tom Glazers och Dottie Evans skiva Space Songs (from Ballads for the Age of Science) infinner sig vissa frågor:  Vilka utgör den tilltänkta målgruppen? Vem tror de kommer att införskaffa LP:n, lägga på den och sitta och stampa takten med ett brett leende på läpparna?

Jo, det kan jag tala om. Den här mannen:

isaac-asimov

En kemist med fradgande fantasi, sjövilda polisonger och intergalaktiska visioner.

Vi citerar ur Isaac Asimovs text Catskills in the Sky från Magazine of Fantasy and Science Fiction, augusti 1960:

Once I received, as a gift, a record entitled ”Space Songs.” It was intended for my children and so I called them both to my record player and we listened. They liked it, but as it happened, I liked it even more than they did. Realizing, unlike Sir Philip Sydney, that my need was greater than theirs, I quietly added it to my own record collection and have listened to it periodically ever since.

Men bortsett från personer som råkar vara såväl Science Fiction-siare som populärvetenskaps-profeter — vem uppskattade de här skivorna?

Saken är nämligen den att det kom ut en hel hoper album i serien  Ballads for the Age of Science …

album-covers

… alla komponerade av den oförtröttliga duon Hy Zaret och Lou Singer.

På sångarsidan verkar man ha anlitat artister med ett förflutet inom folkvisegenren — och framtiden en smula bakom sig (har man skäl att misstänka). Sångare som …

url

… den pedagogiskt knastriga Tom Glazer, vars långa spoken word-jam kring metereologi, jordatmosfärens skikt, och besläktade ämnen förgyller månget ett spår.

Fast det är klart — det är ju refrängerna som man går runt och gnolar på dagligdags:

What is the climate?
It’s the average weather
in a particular area!
What is the climate?
It’s the average weather
over a period of time!

(Rockabillyrökaren What is Climate?)

Eller varför inte …

Humidity is relative
but relative to what?
If I was quizzed on what it was
then I’d be on the spot.

(What is Humidity?)

Båda de ovanstående exemplen härrör förstås från skivan Weather Songs.

206339

För att nu inte tala om det originella paret Marais och Miranda, som lyckas pressa in närmast osannolika mängder vibrerande  patos i sånger som handlar om saker som grodornas  parningslekar …

In the spring the frogs had mated
the females eggs were expelled!
then the male frog fertilized the
eggs and said farewell!

(How Does a Frog Become a Frog?)

…eller urhästen Eohippos utveckling till den nutida springaren …

Marais och Miranda i kör: La la la! La la la! La la la! La la la!

Marais: There once was an animal called Eohippus.
What was Eohippus? The dawnhorse of course!

Miranda: The size of a fox! It’s front feet had four toes!
It’s hind feet had three toes! It fed upon leaves!

(Eohippos)

Dessutom utandas förstås alltsammans den där smått krampaktiga framtidsoptimismen som är något av femtiotalets signum. Tydligast ekar den kanske i sången Thumbnail Sketch Of Atomic Energy:

Hip hooray! We got atomic energy!
It could mean a better world for all!
Hip hooray! For those who made it come to be!

Ja — jag är förstås helt på det klara med att jag skrev om de här skivorna redan 2009, men sedan dess har sajten där de fanns att ladda ner försvunnit in i ettornas och nollornas stora mörker, samtidigt som bilder på Tom Glazer och Marais och Miranda blivit tillgängliga — men framförallt finns alla de sex skivorna i sviten numera på Spotify.

Här nedan har jag valt ut några av mina favoriter, och dessutom kryddat en aning  med vetenskapssånger från annat håll …

Tolkienillustratörernas drottning …

oktober 7, 2013

QueenMargrethe

Margrethe den andra heter hon.

Redan 1977 kom den danska utgåva av ringtrilogin som regenten illustrerat under sitt nome de Fantasy Ingahild Grathmer …

05DZQ4-_2tumblr_mf6i9hBVvy1rt17v9o1_400Margrethes illustrationer vann faktiskt också Tolkiens nådiga godkännande — även om han möjligen var beredd att ge den danska interpretatösen extra stilpoäng för att hon heter Þórhildur i mellannamn och räknar sina anor tillbaka till 900-talskungen Gorm den gamle …

Runenstein_Blauzahn_2

Runsten över Gorm den gamle, rest av sonen och kommunikationspionjären Harald Bluetooth

Såvitt jag vet är Margrethe dessutom den enda Sagan om Ringen-illustratör som kan räkna sig till godo att hon pryder grönländska frimärken …

002504

… när hon inte poserar på lokala vykort som inbjudande inuit …

greenland postcard queen matgrethe II greenlandic national costume

Bildrapport från Bokmässan del 97 …

oktober 3, 2013

… eller vad det nu kan röra sig om. Det känns som om jag har lagt upp såna här rapporter under evärderlig tid … eller i alla fall sedan 20062007 … Den här gången rapporterar jag uteslutande från lördagens begivenheter — det var för övrigt enda dagen då jag vistades mer än någon timme på mässan …

BVPfVwoIIAAtM2H.jpg:large(Foto från Twitter, taget av Charlott Stenberg)

Lördag kl. 12: Jag och Jan Berglin håller låda i ABF:s monter. Här kan ni desutom se hur 1960 års män klär sig — t-shirt under uppknäppt skjorta samt vagt jeansbetonade byxor och foträta svarta skor verkar vara de rigueur

Efter detta signerade jag en timme — eller rättare sagt: jag och Mats Jonsson satt mest och rullade tummarna bredvid Liv Strömquist medan hon signerade så att svetten lackade.

Sedan drev jag planlöst runt på mässan ett tag, innan en viss utmattning och en dunkel längtan efter sushi fick mig att börja söka mig in mot staden.

Jag hade dock inte hunnit särskilt långt förrän jag stötte på  den svenska parnassens ledande enfant terrible Carl-Michael Edenborg …

IMG_8154

… och den störtsköna skaldinnan Helena Eriksson …

IMG_8155

… och vägledde dessa litterära giganter till närmaste Nettobutik (som ni märker).

Sedan blev det mkromontermingel på Svindelförlaget …

12365_10151927448288638_1791233946_n(Bild från Edenborgs instagramflöde, tagen av Arabella Cruse)

Efter det gick jag och Helena upp och bildade hejaklack åt Joakim Pirinen medan han  lät sig intervjuas om sin nya bok…

den_roda_drommen-pirinen_joakim-23515616-1345755790-frntl

(Pirinens senaste — klicka på bilden ovan för att läsa mera.)

… av en av svenska statskyrkans schamaner …

IMG_8178

Sedan avvek Helena till något lyriskt jippo och jag och Jocke P gick på äreröriga sjuans ölhall …

IMG_8190

… som har den mest klaustrofobiska öl-fjöl jag någonsin klämt in mig vid …

IMG_8189

Klockan sju stundade sedan Galagos förlagsmiddag i spirituellt seriellt sällskap — nedan representerat av Simon Gärdenfors och Johan Wanloo …

IMG_8200

Fullmatade och nöjda gick sedan jag och Wanloo hem genom staden — han mot Masthugget, jag mot Sandarna.