Archive for juli, 2010

Bisarrare än det mesta

juli 31, 2010

Tusses kommentar till föregående inlägg fick mig att börja fundera över den unikt udda deckarförfattaren Harry Stephen Keeler, som jag har nämnt flera gånger tidigare här på bloggen.

Jag drog mig plötsligt till minnes att jag skrev några texter  i Keelersällskapets tidning i tidens gryning (det vill säga under sent nittiotal). Jag letade upp min recension av The Spectacles of Mr. Cagliostro i Keeler News decembernummer 1997 och upptäckte att jag faktiskt inte skäms alls för den. Den går visserligen — i likhet med alla andra nummer av Keeler News — att ladda ner som PDF här men jag väljer ändå att göra den tillgänglig här på bloggen för en andlöst förväntansfull läsekrets:

The Spectacles of Mr. Cagliostro (Dutton, 1929)

It is slightly frustrating to write about a Keeler novel without giving away the plot, as the novels consist of precious little but plot. But I’ll try my darndest. The Spectacles of Mr. Cagliostro is fortunately not one of Keeler’s more plot-riddled efforts. Compared to many offerings from the Mad Wizard of Windy City, this reads almost like a straightforward action yarn. It isn’t every day that you come across sentences like, ”He threw out one of his fists with a mighty impact and joyfully felt it collide with the nearest jaw” in your Keeler. And the almost obligatory fifty-to-hundred pages where people sit in armchairs and spit seemingly irrelevant strands of plot at each other is here at the outset of the novel, which makes for smoother sailing later on.

But those are not the only things that are unusual about this Keeler. I speak, of course, from limited experience, having read only a baker’s dozen Keeler novels (and we’re talking about a baker who is having serious problems with his sums here), but having read summaries of others I will hazard a guess that this is the most realistic novel Keeler ever wrote.

To state why, I have to come perilously close to giving away crucial plot information, but, as they say, there’s more where that came from.

The whole concept of the web-work novel would seem to be slightly, well … er … paranoid, as it is only in the world of a paranoiac that everything makes sense and everything interconnects, or, even more specifically, everything interconnects with the life of the protagonist. In this novel Harry joyfully accepts, and even revels in, the paranoid nature of his aesthetics. The key line in the whole book is: ”I’m not — not — not a paranoiac. The whole thing is a plot against me, I tell you.”

The villain of this novel, resourceful, labyrinthine and moving in mysterious ways like all Keeler villains, has set out to make it appear that the protagonist is paranoid. Thus, the more far-fetched, bizarre, and, well, just plain Keeleresque his plot is, the madder the hero will look when he tries to explain to the doctors of the asylum what has happened to him. In this way the very weirdness of the Keeler plot makes it work better within the framework of the novel. This is ingenious enough, and almost reads like Keeler poking fun at himself (as I have an inkling that he is). But the really fascinating part of the novel is the one hundred and fifty pages that take place inside the asylum. Its name has a familiar ring to the Keeler aficionado — it is Birkdale, the place in which Keeler celebrated his twenty-first and twenty-second birthdays. And as soon as our hero steps inside the gates of this institution, an icy breeze of realism wafts through the pages. I have never read anything as scary, or gripping, in a Keeler novel as the passage where four attendants sit on the hero while an intern sticks a needle into his back to extract spinal fluid. This must have happened to Harry, and he writes about it with greater passion, and presence, than one thought him capable of. The same goes for the rest of his harrowing portrait of nineteenth-century-style mental care — ludicrous mental tests, which Keeler takes obvious pleasure in deconstructing, everyday life in the ward, etc. One starts wondering how many of the people he encountered in Birkdale turned up as characters in his novels — only to stumble across a night attendant whose name has a familiar ring: Gorilla Svenson (he is a more than customarily neanderthaloid Swodock, it seems).

Needless to say, the hero eventually gets out of Birkdale and everything returns to unnormal; he is free and can breathe the refreshing air of a world replete with freak wills that try to make him wear blue, unwieldy eighteenthcentury spectacles for a year, mysterious women who throw acid at him for no apparent reason at all, etcetera. He can heave a sigh of relief.

Maybe this novel has a special place in the Keeler canon, dealing as it does in a more direct fashion with the tragedy of his youth. I have my books arranged alphabetically, and this one fits rather snugly between Kafka’s The Trial and Kesey’s One Flew Over the Cuckoo’s Nest.

Tragedin jag nämner ovan är att Keelers mamma fick honom tvångsintagen på mentalsjukhus under ett par år,  annars har jag  inte så mycket att tillägga — annat än att Keeler verkligen lever upp till reklamtexten för The Amazing Web här ovan — hans deckare  är verkligen mysteries that mystify

Bisarrare än du kan säga

juli 30, 2010

Bisarrovärlden i Stålmannen (som vi har behandlat tidigare här på bloggen) uppfanns av den gamle SF-författaren Otto Binder.

Binder var en av de manusförfattare som Stålmannentidningarna  övertog från den konkurrerande superhjälten Kapten Marvel, som DC-förlaget hade drivit i döden med en lång rättsprocess.

Jag har länge misstänkt Binder för att ha ägnat sig åt ett slags  gerillaverksamhet som manusförfattare på Stålmannen —  att  han i smyg gjorde sitt bästa för att göra narr av Kryptons store son. Åtskilliga av de mest besinningslöst bisarra påfunden i DC:s tidningar Superman, Lois Lane och Jimmy Olsen härrörde under alla omständigheter från hans rastlöst knattrande skrivmaskin (även om jag i rättvisans namn måste medge att han också uppfann mycket matnyttigt — som den fantasieggande fantomzonen.)

Och den bisarraste av alla hans bisarra innovationer var förstås Bisarrovärlden där allting är precis tvärtom som på jorden.

Termen ”bizarro” har visat sig ha en anmärkningsvärt slitstark under  årens lopp. Och nu upptäcker jag att det har uppstått en särskild litterär genre i USA som kallas för ”bizarro fiction”. Det vill säga böcker som heter saker i stil med …

… eller varför inte …

Ett av genrens magnum opus är tydligen Jeff Burks Shatner Quake, där alla rollfigurer som den uppburne aktören William Shatner någonsin gestaltat sugs in i vår värld för att slåss med den åldrade histrionen. Och det låter ju iochförsig lite kul.

Men det är något lite problematiskt med att skriva böcker vars hela Raison d’Etre är att de ska vara ”bisarra”. Jag kommer att tänka på människor som utropar sig själva till ”excentriker” eller ”helt knäppa och crazy” — det blotta faktum att man själv säger att man är ”bizarro” tar på något vis loven av uppsåtet. ”Man merkt die Absicht und ist verstimmt”, som tysken (i Det här fallet Goethe) säger.

Ett annat problem är att genren ganska raskt riskerar att en smula … hur ska jag säga… krystad … and not in a good way …

Ho-ho-ho! Mig skratta högt åt mäkta bisarra titeln! Your Honour, jag vilar min packlår. Som stora bisarroadvokaten Perry Mason brukar säga.

Dagens drömfragment

juli 25, 2010

Erik Andersson kör veterantraktor på författarporträttet till sin utmärkta roman Den larmande hopens dal

Jag sitter i publiken på någon slags presskonferens. Snett bakom mig sitter översättaren och författaren Erik Andersson. Framme på podiet sitter Erik Anderssons bror Sven. Han har en digital diktafon i handen. Av någon anledning ger jag ifrån mig ett svagt gnyende läte en lång stund. Sven spelar in det med diktafonen (presskonferensen — eller vad det nu är — gör tydligen helt finkänsligt paus medan jag gnyr). När jag upphör stänger Sven av diktafonen. ”Det blev exakt 4.33” säger han och räcker över diktafonen till Erik och mig. På den digitala displayen ser jag siffrorna 04.33 — precis som titeln — och längden —  på John Cages klassiska musikstycke 4.33. ”Jag är faktiskt född den femte september också”, säger jag. ”Precis som John Cage”. (Det är faktiskt sant även utanför drömmen.) Ingen hör på. Presskonferensen — eller vad det är — verkar ha börjat igen.

(En del av bakgrunden till drömmen är förmodligen att jag spelade i samma band som Erik och Sven kring 1980. Erik spelade gitarr, Sven spelade bas, och själv sjöng jag.)

Tarvligheterna var bättre förr

juli 24, 2010

Fjärde earlen av Sandwich — finsmakare på frasiga frallor och förolämpningar

Nu när valdebatten så sakteliga börjar gnissla igång är det inte utan att jag efterlyser lite mera sting och tabasco i de svenska statskonstnärernas sammandrabbningar.

De borde följa det höga föredömet från ideologiska kombattanter som John Wilkes (1727 – 1797) och John Montagu,  fjärde earlen av Sandwich (1718 – 1792), smörgåsens andliga fader.

När Montagu hade ofinheten att säga till sin meningsmotståndare:

”Sir, I do not know whether you will die on the gallows or of the pox!”

replikerade John Wilkes (reptilsnabbt får man förmoda):

”That, Mylord, depends on whether I embrace your principles or your mistress.”

John Wilkes — mannen som fick Lord Sandwich att bita i smörgåsen

Wikipedia, denna notoriska glädjedödare, påpekar förstås att samma anekdot berättas om andra politiker — ännu en historisk sanning har alltså visat sig vara omkullrunkelig. Men jag väljer att ignorera de festliga anekdoternas begravningsentreprenörer och fortsätter mitt resonemang som om ingenting hade hänt.

Jag är böjd att hålla med den brittiske advokaten Louis Nizer (1902 – 1994) om att ”A graceful taunt is worth a thousand insults”. Här nedan har jag ställt samman några smakprov för att inspirera Göran Hägglund, Lars Ohly och Mona Sahlin till nya stordåd i talarstolen:

”If a traveller were informed that such a man was the leader of the House of Commons, he might begin to comprehend how the Egyptians worshipped an insect.” – Benjamin Disraeli om Lord John Russell

”He is a self-made man and he worships his creator.” – John Bright om Benjamin Disraeli

”A modest little person, with much to be modest about.” – Winston Churchill om Clement Atlee

”They told me how Mr Gladstone read Homer for fun, which I thought served him right.” – Winston Churchill

” (… ) as thin as the homeopathic soup that was made by boiling the shadow of a pigeon that had been starved to death.” – Abraham Lincoln

”She has been kissed as often as a police-court Bible, and by much the same class of people.” – Robertson Davies

”He spent his whole life in plastering together the true and the false and therefrom manufacturing the plausible.” – Stanley Baldwin om Lloyd George

”He uses statistics as a drunken man uses lamp-posts — for support rather than illumination.” – Andrew Lang

Nu förväntar jag mig att resten av valrörelsen blir som en lång Oscar Wilde-pjäs, full av fascinerande paradoxer och sällsamt skimrande cynismer. Ett sista varningens ord bara — lämna inte spontaniteten alltför mycket åt slumpen. Minns vad F E Smith sa om Churchill: ”Winston has devoted the best years of his life to preparing his impromptu speeches”.

Tjeckpoint Charlie

juli 13, 2010

Ibland verkar det som om länder, liksom människor, förälskar sig i en särskild tid.

Ni vet hur man ibland ser människor på stan och tänker: ”Du måste ha varit lycklig sommaren 1956 eftersom du frös din frisyr vid det årtalet” — eller ”1985 måste ha varit ditt år eftersom du fortfarande har den där läderrocken på dig”.

På samma sätt kan man ibland känna att ett land har en särskild förkärlek för en viss epok (verkar inte danskarna lite extra förtjusta i sitt tidiga artonhundratal, till exempel?)

Och det är kanske inte så anmärkningsvärt att tjeckerna tycker om att drömma sig tillbaka till sin idylliska mellankrigstid — efter att habsburgska furstehuset lämnade tillbaka landet 1918 och innan Chamberlain gav protektoratet Böhmen Mähren i present åt Hitler vid Münchenöverenskommelsen 1938.

Och efter det följde som bekant 1 st. världskrig, 1 st. Pragkupp 1948, samt 1 st. militär inmarsch 1968 för att stoppa Dubceks prilliga påfund om ”socialism med mänskligt ansikte”. Kort sagt — ett halvsekel som pendlade mellan kataklysmiska omvälvningar och havregrynsgrå misär.

Här ovan ser vi Ondřej Havelka göra sin version av Döda män klär inte i rutigt — en skickligt konstruerad sweet jazz-video som skapar illusionen av att han flörtar med idel gamla klassiska tjeckiska filmstjärnor. (Den här videon länkade Fredrik Intervallsläden till i en kommentar för några år sedan och gjorde mig på så vis uppmärksam på denna tusenkonstnär.)

Och nedan kan ni njuta av en lika stilsäker pastischvideo i cirkusmiljö med Sestry Havelkovy (systrarna Havelka) som min medredaktör Martin just tipsade om:

Sentimentalitet och stadsplanering …

juli 12, 2010

… verkar sällan gå  hand i hand — i alla fall inte i Sverige. Nere på kontintenten återskapade visserligen tyskarna pietetsfullt och tålmodigt — sten för sten, gata för gata — de städer som RAF och Bomber Harris hade förintat i eldstormar under andra världskrigets sista år. Men här hemma i det skonade Svitjod satt samtidigt stadsplanerarna och slängde suktande blickar på det tyska ruinlandskapet — varefter de bestämde sig för att bomba sina  kulturminnesmärken på egen hand.

Norrmalmsregleringen [ …] räknas som en av de större och mest genomgripande cityomdaningar som genomfördes i Europa under efterkrigstiden, även inberäknat de städer som skadades svårt under kriget.

… skriver t ex våra vänner på Wikipedia om slakten på Stockholms innerstad, som Lill-Babs går omkring och ondgör sig en smula vemodigt över i ovanstående videoklipp.

Filmen är inspelad sextioett, så fonden för Lill-Babs elegiska avsked till det gamla Stockholm är  området kring Hötorget och det som sedermera skulle komma att bli Plattan.

Och över det Tyska Höst-landskapet tornar Hötorgsskraporna upp sig som  modernitetens oförlåtande vaktposter.

Här fanns för länge sen en annan stad
här möttes vi och jag var mycket glad.
Vid Sergels gamla hus
i bleka vårens ljus …

… sjunger Lill-Babs samtidigt som vi får se en  hög med bråte som en gång varit sjuttonhundratalshuset där skulptören Tobias Sergel hade sin ateljé.

Detta otidsenliga ruckel ersattes sedan diskret med en urindoftande underjordisk galleria i läckert grå betong som någon med utvecklat  skämtlynne valde att kalla för ”Sergelarkaden” …

(Jag älskar den här sången ur den i övrigt rätt förgätliga filmkomedin En nolla för mycket — och det är min förhoppning att läsekretsen reagerar mer som Carl-Gustaf och mindre som Birgitta Andersson på den … )

Kulturkrock orsakar trafikstockning

juli 9, 2010

Som den uppmärksamma läsekretsen möjligen har noterat har det varit väldigt tunnsått med inlägg den senaste månaden. Orsaken är att dr Guldfiskhjärna (vilket är mitt namn som Bondskurk) är överhopad av jobb och inte kan tänka på två saker samtidigt.

Men för att kulturskymningen inte ska bli alltför djup här på bloggen väljer jag att — i stället för att förbanna mörkret — tända ett tomtebloss:

Ja – här ovan förklarar Govinda upprepade gånger för Samantha Fox att ”I am sorry, sorry madam — I am late, because of TRAFFIC JAM!”

Något säger mig att trafikstockningen i fråga möjligen har orsakats  av en rätt monumental kulturkrock …

Med ojämna mellanrum har jag sökt på U-tube efter den här pärlan, som var en av mina första stora hindifilmsupplevelser i slutet av nittiotalet, och nu har det alltså äntligen dykt upp.

Kvaliteten på U tube-klippet är faktiskt avgjort bättre än den pakistanska pirat-VHS som jag avnjöt när det begav sig — dessutom slipper man här reklam för lokala hudblekningsprodukter som skymmer  nedre delen av skärmen …

(Hållpunkter för den som har bråttom: Samantha kommer in i handlingen 2.10. Hon får på sig sari och börjar sjunga Touch Me på Hindi ca 5.40. Govinda är helt fantastisk 1.56 — 7.58.)