Archive for maj, 2011

Dessa sällsamma synkroniciteter

maj 12, 2011

Eller: Hur jag medverkade i en mjukporrfilm från 1974 utan att veta om det

För närmare en månad sedan fick jag ett förvånat mail från min vän Martin som undrade om jag visste om att jag var med i en hemgjord Utubevideo för Ulla Perssons sextiotalslåt Min kille har hår som Beatles. Och jag blev lika förbluffad som han när jag klickade på länken till nedanstående klipp …

… och såg mig själv dyka upp åtta sekunder in i sången.

Någon måste  ha googlat på Beatles — som omnämns i den bloggpost som fotot härrör ifrån — och kommit till slutsatsen att den snorgardin jag stoltserade med 1976 var ett bra exempel på en Beatlesfrisyr.

Denna ofrivliiga cameo fick mig och Martin att minnas en liknande insats från min sida. För ungefär tio år sedan satt Martin (ständigt denne Martin!) och såg på den obskyra svenska mjukporrfilmen Sams från 1974, utgiven på DVD av Klubb superåtta.

Det är inte bara titeln som påminner om Lukas Moodysons Tillsammans — också denna film handlar om en storfamilj utanför Stoclkholm, även om de verkar ägna sig mer åt könsumgänge än åt klasskamp.

Men när en av killarna vägrar vara med i en gruppsexutsvävning drar han sig surmulet undan för att läsa gamla hundörade Kalle Anka-nummer. Han lägger sig och håller upp en tidning så att baksidan blir väl synlig för kameran — och på den ser man mig  på den reklam för Blå Bands kallrörda krämer jag medverkade i som tioåring (pappa jobbade just då på reklambyrå). Jag är i bild en lång stund, eftersom tempot är så där sjuttiotalsmakligt. Det är för övrigt samma krämreklam som vi återtryckte på baksidan av det Kapten Stofil-nummer som är en Kalle Anka-hyllning.

Och några dagar efter att jag och Martin hade förundrat oss över min förmåga att dyka upp i oväntade sammanhang satt jag på bussen och tappade min plånbok.

Lyckligt ovetande om detta steg jag av, gick hem till en mig närstående källa, kände med handen på byxfickan och greps av magnifik panik. Jag skulle flyga till Turkiet dagen därpå och ville gärna ha med mig mitt Visakort, så plånbokens försvinnande hälsades inte med glädjetjut.

Men efter några minuters hysteriskt kringfamlande i väskor och jackfickor där jag visste ganska säkert att jag inte hade lagt den ringde min mobil, och en mänsklighetens välgörare talade om för mig att jag kunde komma hem till honom och hämta min försnillade portmonnä.

Jag åkte ut till ett jättelikt radhusområde i närheten av Västra Frölunda medan jag i mina tankar idogt lovprisade min räddare. Han visade sig se ut ungefär som Jan Rippe i Galenskaparna. Däremot avfärdade han bryskt mina försök att ge honom hittelön — istället tog han fram Kalle Anka-numret av Kapten Stofil och sa: ”Men du kan ju få signera den här om du vill”.

Sedan bläddrade han fram Blå Band-reklamen som jag och Martin hade talat om bara några dagar tidigare och höll fram den mot mig. ”Och det här är väl också du?”

Där upphörde — tillfälligtvis — den märkliga kedja av sammanträffanden som flätat in sig i varandra under veckan. Jag tog min plånbok och flög till Turkiet.

Annonser

Bin Laden-buskis

maj 11, 2011

I väntan på ett mera substansiellt inlägg efter bloggens långa träda vill jag bara passa på att tipsa om att någon vänlig själ har lagt upp hela hindifilmen Tere Bin Laden på U-tube — dessutom i en engelsktextad version. (Klicka här så följer delarna automatiskt efter varandra — och skynda er på, för risken är överhängande att filmen plockas bort från sajten rätt vad det är.)

Tere Bin Laden är en Bollywood-buskis-rulle som kom redan förra året men har fått oanad aktualitet den senaste veckan —  den ägnas nämligen åt det mera ovanliga komediämnena elfte september-paranoia och legendbildningen kring Bin Laden.

Den västorienterade unge journalisten Ali Hassan (spelad av den pakistanske popsångaren Ali Zafar) arbetar på en av Karachis minst framgångsrika TV-stationer. Han vill till varje pris komma till USA och leva den amerikanska drömmen, men efter ett beklagligt missförstånd vägras han inresevisum.

Alla vägar verkar vara stängda tills Ali råkar stöta på en excentrisk hönsfarmare som är mästerterroristen Bin Ladens dubbelgångare. En måttligt övertänkt plan börjar ta form i den unge TV-journalistens överhettade hjärna …

Här ovan kan ni se ett smakprov ur början av filmen — dels själva det missförstånd som gör Ali till persona non grata hos Homeland Security, dels det hårdsvängande sångnummer som ackompanjerar förtexterna. Hindihumorn är kanske lite råare än vi är vana vid — i väst brukar vi sällan låta folk bli eltorterade och misshandlade av amerikanska poliser mitt i upprymda danssekvenser — men åtminstone jag finner något befriande i denna lättsinniga, inte helt smakfulla och definitivt inte tandlösa satir som ger mig ett nytt perspektiv på tvåtusentalets största trauma …

Tillägg: Och de läsare som oroar sig för att filmen ska vara exotisk intill det kulturellt osmältbara och/eller tre och en halv timme lång kan jag lugna med att den bara är en och en halv timme, och slinker ner som ett glas läskande lassi. Eller eventuellt lite lättare …