Archive for september, 2007

All messed up and nowhere to go

september 26, 2007

jockebokmassa3.jpg

I dag har jag byggt stofilmonter på svenska mässan. Vi bor på adressen A 02:51, i periferin av serieghettot — möjligen ett symbolladdat läge. Fast jag vill inte riktigt försöka utreda det symboliska i vår närhet till ”Tandläkarskräck — årets bok!” — en monter som bara saluför en enda blockbuster — eller rättare sagt saluförde, för det var förra året vid närmare eftertanke.

Och såvida inte boken gick bättre än jag fick intryck av är det nog tveksamt om de i år står invid en lastpall med inplastad litteratur under den förhoppningsfulla banderollen ”Tandläkarskräck — förra årets bok!”

Här ovan ser ni i alla fall Jocke L knyckla ihop en sista kartong med en resolut gest.

Dessvärre är jag redan trött. Det kan ha ett samband med att jag är helt jetlaggad efter en nonstopflygning från Slackerville till Jobbsätra (med några timmars layover i Insomnia, Alaska). Jag har fortfarande det stilla palmsuset från det Slackerville ringande i öronen, och min organism har ännu inte hunnit ställa om sig från det avspända polynesiska tempot i till Jobbsätras hektiska och protestantiska rytm. Och ständiga underkylda regn.

Ja ja — på söndag flyger jag hem igen, tittar på flygvärdinnan, stöter kraftfullt med pekfingret mot tinningen så att ljudet ”Toc! Toc! Toc!” uppstår och muttrar sedan: ”De är knepiga, Jobbsätringarna!”

Annonser

Den yppersta av alla örter

september 23, 2007

Det förflutna upphör inte att förvåna — det uppvisar ständigt inslag som vi inte alls hade väntat oss. Som t ex att den rökrocksprydde sekelskiftesrucklare som ville inhämta upplysningar om haschrusets verkningar kunde läsa en nästan kusligt initierad — och ohöljt entusiastisk — text som var mer än en sida lång i Nordisk familjeboks uggleupplaga från 1909 (i sin helhet kan den klentrogne läsaren ta del av den här). Inledningen lyder:

Hasjisj 1. Haschisch (arab., ört, särskildt
hampväxten, såsom den yppersta af alla
örter, på grund af dess njutning beredande,
smärtstillande och rogifvande egenskaper, och
slutligen preparat af denna ört), farm. Den i
Persien och Ostindien växande och odlade formen
af hampväxten, Cannabis sativa f. indica,
hvilken icke är botaniskt skiljbar från
den i Europa odlade C. sativa L., lämnar
materialet till Orientens som njutningsmedel
högt värderade hasjisj. Den europeiska hampan
saknar nästan alldeles de narkotiska egenskaper,
som utmärka den indiska formen. Af den indiska
hampan finnas flera handelsformer med hinduiska
namn, såsom guaza, gunjah (ganjah 1. gandsja)
och bang (sabji, sidhi)

Efter detta följer en pedagogisk gör-det-själv-passage där den händige läsaren får veta hur han bäst ska tillreda sitt hasch. Avsnittet avrundas med orden:

Af sådant extrakt intages 3 till 4
gr., vanligen i en liten kopp svart kaffe, då man
vill förskaffa sig ett behagligt sinnesrus.

Sedan börjar skribenten gå loss totalt. Jag citerar några utdrag ur den långa, av allt att döma föredömligt välresearchade texten:

I sanning underbara äro i många
fall verkningarna af hasjisj, men de yttra sig
ofta olika hos olika individer och till följd
af olika doser. Efter förtärandet af hasjisj
inställer sig alltid tyngd i hufvudet, stundom
äfven värk, förnimmelse af stegrad värme och
svindel samt öron-susning. […] Vanligen inträda en subjektiv
uppfattning af ökad intensitet och kraft hos
själsförmögenheterna och därjämte merendels en
mycket glad stämning, betydlig skrattlust och
obetvingliga utbrott af skallande skratt, såsom
det tyckes utan bestämd orsak, men vanligen
föranledda genom bisarra syner eller rättare
sinnesyillor, illusioner. Under inflytande
af den lifligt stegrade; fantasien blifva
illusionerna ofta både till former och färger
synnerligen praktfulla och hänryckande. […] Hos alla
framkallar hasjis} efteråt en betydlig stegring
af matlusten; f. ö. uppträda inga eller högst
obetydliga efterverkningar. Hasjisj förorsakar
icke förstoppning.

Ja, det känns ju tryggt att veta. Men det finns tydligen vissa nackdelar med den yppersta av örter — förvånansvärt nog verkar skribenten känna till haschpsykoser:

Personer, som ofta och
rikligt använda hasjisj som berusningsmedel,
s. k. hasjisjätare, kunna naturligen skada sig
allvarsamt därmed. Särskildt lära somliga blifva
sinnessjuka, medan däremot dödsfall af akut
hasjisj-förgiftning äro mycket sällsynta.

Vår ciceron i drogernas värld lugnar dock oroade läsare med orden: ”I jämförelse med opium är hasjisj vida mindre
farligt.”

(Tipstack till min pappa — som jag ibland får för mig har läst hela uggleupplagan från pärm till pärm — och memorerat merparten.)

Morberg — motvalls mysmachoman

september 23, 2007

Per Morberg heter tydligen en kille i min ålder (en av 1960 års män, m a o) som har ett matlagningsprogram i TV4+. Den här informationen är iochförsig inte så relevant för mig eftersom jag A) inte har TV och B) inte skulle se på något program med en ”machokock” ens om jag hade det. Men Morberg har lyckats bli något av en hjälte för alla vänner av det sturiga, motvalls och allmänt trilska genom sin inspirerat osamarbetsvilliga intervju i fredagens Metro. Ni kan läsa den här.

Batman och Robin — hur gay är de egentligen?

september 20, 2007

robin-what-have-i-done1.jpg

Ja — ibland kan man bara inte låta bli att undra … Här har vi t ex episoden med The Rainbow Batman … (vår hjälte provar just en skär kreation som Robin i ett anfall av färgblindhet väljer att kalla röd)

rainbow-batman.jpg

Eller var sägs om det här excerptet där den dynamiska duon studerar den historiska fucklitteraturen för att få veta mer om ”the great boners of all time” …

boner1.jpg

Fast det är klart — vissa indicier tyder på att Batman är betydligt mera kinky till sin läggning …

geten1.jpg

(Bilderna är hämtade från sajten Superdickery — under rubriken Seduction of the innocent kan man hitta en del fantastiskt smågodis. Och en hel del ganska hårdraget überfreudianska tolkningar av Blixtens sexliv också, för den delen … )

Viewmastereffekten

september 17, 2007

 viewmaster.jpg

Vid fyrtiosju års ålder har jag kommit till den smärtsamma insikten att jag börjar bli långsynt.

I det längsta försökte jag intala mig att skälet till att alla böcker blivit mer svårlästa är den nya — och barbariska — sedvänjan att använda samma PDF till pocketen som till den inbundna upplagan. Förr i världen var pocketupplagan omsatt och anpassad så att den lämpade sig för invärtes bruk. Nu är den bara en miniatyr i halv skala av hardcoverversionen (En del förlag är värre än andra — jag tror Historiska Media har rekord i myrskrift — vissa Dick Harrison-böcker känns i pocket som att läsa historiens längsta fotnot).

Men nu har det börjat kännas som om jag försöker dechiffrera innehållsförteckningen på en Snickers även när jag läser texter som jag vet är satta i en hyggligt stor stilgrad. Alltså kapitulerade jag för några dagar sedan, uppsökte en samvetsgrann fackman — i det här fallet Överskottsbolaget — och införskaffade ett par läsglasögon av svagaste sort. Tio kronor kostade de, vilket känns lagom — det innebär att jag kan hamstra ett rejält förråd och sedan förlägga dem över hela stan, precis som jag brukar göra med vantar och halsdukar.

Det känns lite märkligt att iföra sig läsglasögonen när jag ska ta till mig text — tidigare har det aldrig krävts någon specialutrustning för denna ofta återkommande syssla. Det är ungefär som om jag vore tvungen att använda snorkel varenda gång jag gick ner i snabbköpet.

På något sätt får det läsningen att kännas mera som en klart avgränsad aktivitet — jag tar på mig mina glasögon och blickar in i Bokstavsvärlden. Lite grann som om jag tittade i en Viewmaster. Man glömmer aldrig att man har den för ögonen — det är inte så att man totalt förlorar sig i Trolldegs-Tarzans tredimensionella värld och liksom tror att man är där.

Nu misstänker jag iochförsig att den här effekten går över rätt fort — ingen av mina glasögonprydda vänner verkar känna sig som om de tittar i en Viewmaster. Och den ovana känslan kompenseras många gånger om av den märkliga upplevelsen att — till exempel — plötsligt kunna urskilja rasterpunkter i högkvalitativt offsettryck. Jag försöker erinra sig hur många år det var sedan jag gjorde det senast. Ett decennium? Har jag levat i en dröm hela denna tid? Har jag raglat runt i en deliriös, luddig Monettavla? Nu är det i alla fall slut på impressionismen — allt är plötsligt en superrealistisk målning i akryl från sjuttiotalet. Med nästan onödigt mycket porer och näshår.

Acute grave

september 13, 2007

Normalt sett brukar ju gravar inte vara så upphetsande — det ligger liksom i sakens natur — men Jules Vernes sista viloläger i Amiens utgör ett undantag:

jules-verne-grav.png

vernegrav2.jpg

Den vandöda visionären verkar vara på väg att återuppstå för att se om hans framtidsprofetior har infriats ännu … (han förefaller dessutom förvånansvärt atletisk). Snart kommer han att se sig omkring och missnöjt konstatera att det inte finns en ångdriven elefantrobot så långt ögat når — och att ingen försökt ändra jordaxelns lutning genom att bygga om hela Kilimanjaro till en jättelik kanon. I stället får han hålla till godo med en I-pod. Vi kan ju försöka föreställa oss hans besvikelse.

Facebook är ett opium för folket …

september 11, 2007

… inte undra på att oroliga arbetsgivare gör sitt bästa för att blockera sajten. Själv har jag just tillbringat fem timmar med att göra ”The Never-Ending Movie Quiz”. Det började med att jag såg att min syster hade lyckats få fyratusen poäng och förundrades över att någon kunde lägga sin tid på något så meningslöst. Sedan satte jag själv igång och förstod precis hur det hade gått till. Frågetävlingen tar verkligen aldrig slut. ”Come on and play with us — for ever — and ever — and ever …” Vilken film? The Shining. Det enda som händer är att det känns som om frågorna blir sämre — och sämre — och sämre. Ibland är svaren direkt felaktiga. ”I’m sorry. The card says ‘the mopes’.” Vilken TV-serie? Seinfeld. Till sist var jag lätt illamående och började få ont i huvudet. ”Stop Dave. My mind is going. My mind is going.” 2001, ett rymdäventyr. Stanley Kubrick. Argh! Med våld försökte jag slita mig från The never-eeending Quuuiz. Limahl. Sjutusentrehundra poäng hade jag lyckats släpa ihop. Men det är fortfarande hundratrettiotusen pers med ännu större fritidsproblem som ligger före mig. One of us! One of us! We accept him! Freaks, Tod Browning. Fortfarande halvt hypnotiserad lyckades jag på något bryta förtrollningen och ta mig till bloggen. Tack gode Gud. Äntligen en vettig meningslös fritidssysselsättning.

Från ax till limpa …

september 10, 2007

proggarskiss.jpg

Ax

proggartusch.jpg

Limpa

Nu har äntligen nya numret av Kapten Stofil gått iväg till tryckeriet och min hjärna har fått tillstånd att implodera med ett dovt puffande läte. Vilket den även gjort — sedan har jag legat några dagar och låtit en seg sträng av dreggel långsamt leta sig ner från mungipan mot min solkiga pyjamasskjorta.

Dygnen innan lämningen blev lite väl intensiva — jag hade en serie att rita klart, en halv artikel att skriva, ett helt nummer av tidningen att layouta, och som om det inte räckte skulle jag dessutom lägga sista handen vid en femtiotusen tecken lång essä om Lewis Carroll som jag har skrivit i sommar, samt scanna in och retuschera några skämtteckningar till nya Galago. (Dock förtjänar jag inget större medlidande — hade jag inte varit så himlaskriande ineffektiv under sommarmånaderna hade jag inte behövt lyfta mig i håret nu.)

Vi lämnade tidningen i onsdags och tidspressen blev sådan att jag blev tvungen att vara vaken trettio timmar i sträck för att fixa det sista. Ett tag på onsdagsmorgonen kändes det som om jag bara skulle kantra och lägga mig på golvet, men allt fungerade, mirakulöst nog. De sista pusselbitarna föll på plats, PDF:er gjordes och alltsammans skickades iväg.

Sedan kunde jag — fantastiskt övertrött och euforisk — fira min födelsedag tills jag stupade. (Bagheera: ”Nåja, det gick väl ganska fort …”)

Det blir ett tämligen fullmatat dubbelnummer. Jag har gjort tretton sidor proggarserier (se ovan för smakprov) — upplösningen på atomäventyret som började i förra numret. Och Martin har gjort ett tungt scoop — han skriver om Mary Pickford-filmerna som med stor sannolikhet inspirerade Astrid Lindgren när hon skapade Pippi Långstrump. Filmerna innehåller bland annat scener där Pickford tar på sig borstar på fötterna och häller ut såpvatten när hon ska skura golvet, och rider på en häst inomhus. Och eftersom han är Martin har han naturligtvis kontrollerat om filmerna visades i Vimmerby under AL:s ungdom … Dessutom kan ni ta del av den fullständiga och osminkade skildringen av min och Gustaf Görfelts Smålandsresa, som vi rapporterade lite om här på bloggen när den ägde rum.